Zäta

…med att ställa sig i duschen på morgonen, komma iväg för
sent till jobbet, cykla sig svettig över hela kroppen, äntligen komma fram,
parkera cykeln och rafsa åt sig grejerna från cykelkorgen, tappa en vante rakt
i en rykande färsk måsskit, ila in på jobbet…

…och upptäcka att jag har fem minuter till godo!

Plocka inte blåbär med blått nagellack.
Då ser det ut som om det finns mycket mer blåbär än det verkligen finns.

När Förundersökningsledaren är på tjänsteresa händer det
emellanåt att allt vad husmorsinstinkter heter rinner av mig, och jag bestämmer
att jag och barnen inte ska äta en välkomponerad, hemlagad, näringsriktig
middag utan i stället ta genvägen via en av stadens snabbmatsrestauranger.
Företrädesvis McDonald´s.

Just nu är Förundersökningsledaren på tjänsteresa i
Stockholm. Han for igår och kommer inte hem förrän på onsdag. Tidigast.

I går slumpade det sig så att Förundersökningsledarens
innevarande bortavaro råkade sammanfalla med min egen brist på
middagsinspiration och initiativförmåga (samt planering och framförhållning)
samt ett EM-erbjudande om standardmenyer för endast trettio riksdaler på
McDonald´s.
Guldgossen och jag for dit medan lilla Svalan ”dukade” middagsbordet där hemma
(läs: flyttade undan några tidningar och annat som på något märkligt sätt alltid
lyckas finna sin plats där vi ska sitta och äta). Jag gav Guldgossen en 50-lapp
att handla för och så ställde vi oss i olika köer för att påskynda processen.

Det är ganska enfaldigt att våga tro på en ”snabb process”
när man handlar mat på McDonald´s i vår lilla stad, särskilt när sommarsäsongen
är i sin linda och alla nya sommarjobbare ska trimmas in. Det var hur mycket
personal som helst, alla sprang runt omkring bakom disken och den stackars
tösen som skötte min kassakö, med skylten ”under utbildning” på bröstet, hade
ingen chans att få stopp på någon tillräckligt länge för att ställa sina befogade
frågor.

När vi äntligen kommit hem med vår mat fick jag växeltjugan
tillbaka av Guldgossen och upptäckte att det var en gammal hederlig ”Selma”.
Problemet är bara att på fredag är det första juli och då blir sedeln en gammal
ohederlig Selma.

Så vad gör man en tisdag lunch när man har lite ledig tid,
solen skiner, och det ligger en snart ogiltig sedel i fickan.
Svaret har ni här:

Visst kan jag bli försenad i bland. Tiden räcker inte till, planeringen spricker, oförutsedda händelser inträffar som gör att det är stört omöjligt att komma i tid.

Men det som hände mig i morse, tror jag inte hänt tidigare.

Jag gick upp trekvart tidigare än vanligt, alltså kvart över fem, för att hinna förbereda frukost på sängen åt familjens födelsedagsbarn. När Förundersökningsledaren blivit vederbörligen firad gjorde jag i ordning frukost åt mig själv men ett toalettbesök kom emellan.

Sedan gick tiden på något märkligt sätt så ovanligt snabbt och jag varken hann äta min frukost, skriva dagbok som jag brukar, få med mig mina glasögon till jobbet eller gå min sedvanliga mördarsnigeljaktsrunda i trädgården.

Frukosten hann jag i alla fall få med mig och jag åt en smörgås och drack te från en termos ombord på bussen.

När jag precis blivit klar med frukosten och det bara var några hållplatser kvar tills jag skulle gå av, tittade jag ordentligt på klockan. Jag tyckte busschauffören var osedvanligt omtänksam och väntade med att köra iväg tills alla nypåstigna satt sig, och tog gupp och svängar så försiktigt, att jag var orolig att klockan skulle hunnit bli för mycket så att jag inte skulle hinna i tid till jobbet.

Min farhåga visade sig vara helt obefogad!

I stället för att åka med den vanliga 07:36-bussen hade jag råkat kliva på bussen som går hemifrån 06:36!

När termometern visar plus 18 grader redan klockan sex på morgonen, då får man nog anse att det är sommar!

I dag är det den andre juni. En månad kvar till min födelsedag och andra dagen på den första sommarmånaden.
Jag har redan skrivit önskelista. En lista som helt anstår en 45-årig tant.

Planteringsjord
Koskit på påse
Långtidsverkande näring i form av granulat eller flytande
Benmjöl
Blodmjöl
Epsomsalt

Ja, det var nog allt.

Nu måste jag få
berätta två knäppa grejer.

Jag parkerade i
Nordstans P-Hus i går kväll. När jag ställde bilen var det gott om utrymme.
Platsen till höger var tom och till vänster stod en liten bil prydligt
parkerad. Rutorna gick sådär på snedden ni vet, så att det ska vara extra lätt
att köra in och ut utan bekymmer.

När jag skulle åka hem
var det dock inte lika bekymmerslöst. Det var inga problem att betala för
parkeringstiden i automaten nere i Femmanhuset och jag hade memorerat rätt
våning och parkeringsområde.
Men när jag kom fram till min bil upptäckte jag att den där lilla bilen till
vänster bytts ut mot en stor monstrigt svart stadsjeep och den tomma platsen
till höger var upptagen av en liten skitbil. Båda fordonen hade tryckt sig så
nära min bil de kunde. Förardörren fick jag bara upp tio centimeter och
passagerardörren hade bara en aningens mer spann innan den slog i skitbilens
stänkskärm. Jag hade förmodligen kunnat klättra in via passagerarsidan om den lilla
bilen bara hade ställt sig som normala bilar gör och inte nödvändigtvis kört in
så hiskeligt långt i sin ruta. Det saknades bara 10-15 centimeter för att min
passagerardörr skulle kunnat gå fri från den där irriterande stänkskärmen.

Först stod jag och var
frustrerad en stund och sen blev jag arg och lite högljudd i mitt uttryckssätt.
Jag fick syn på två killar i en parkeringsrad längre bort och hoppades att de skulle
höra mig och komma och fråga om jag behövde hjälp men de tittade inte ens åt
mitt håll. Då ropade jag till den tanigaste av dem:
-Hallå, är du smal?
Min fråga resulterade bara i en skygg blick och sedan fick jag se två vuxna
(men ganska smala) män snabbt hoppa in i sin bil och köra iväg.

Ungefär då kom jag på
att jag ju betalat biljetten i den där automaten och kanske inte hade så lång
tid på mig innan jag var tvungen lämna P-Huset innan någon fruktansvärd straffavgift
skulle drabba mig.

Jag började knuffa på bilen
men som den ordentliga människa jag är så låg ju både handbromsen och växeln i
så bilen rörde sig inte alls.
Jag chansade och öppnade passagerardörren igen och kunde sträcka in en låååång
arm och lossa bromsen och lägga ur växeln. Jag hade övergett tanken på att
behålla kläderna i rent skick men var livrädd att jag skulle fastna. Turligt
nog lyckades jag även åla mig tillbaka.
Sen knuffade jag igen. Jag skulle bara behöva putta bilen 20 cm för att
passagerardörren skulle komma förbi skitbilens stänkskärm.

Men det gick inte. Min
bil stod stabilt i en nedsänkning i asfalten och så fort jag puttat en liten bit
rullade den tillbaka ner i gropen igen. Det skulle vara omöjligt för mig att
hinna runda bilen, få upp dörren och kasta mig in i passagerarsättet under den
korta tid det tog för bilen att rulla tillbaka ner i håleländet!

DÅ, som Gudasända, kom
ett äldre par gående och frågade hur det var fatt. Det var en liten dam och en
lika liten farbror men för att lösa kniviga situationer krävs ofta mer
hjärnkapacitet än muskelkraft.
Jag vill inte påstå att jag kommit så långt i min desperation att jag var
uppgiven men jag lät nog ändå inte helt stabil på rösten när jag förklarade:
-De här bilarna har parkerat för nära och jag har så stor rumpa att jag inte
kan komma in!

Ni vet det där
tillståndet när man är en aning för stressad för att komma på de mest uppenbara
lösningarna. Jag befann mig nog just där just då. (Och kanske det gulliga paret
också skulle det visa sig.)

Den lille mannen tog
sig fundersamt om hakan och sa:
-Men är det inte bättre att du knuffar bilen bakåt i stället, och får ut den
här i gången. Då blir det gott om plats att kliva in. Vi kan hålla vakt så länge,
så det inte kommer några andra bilar och kör på dig!

Jag får erkänna att
jag pinsamt nog faktiskt inte hade tänkt på det smarta i att knuffbacka bilen några
meter i stället för att envisas med att försöka få den framåt några decimeter!

Medan tanten höll vakt
knuffade jag ut vår kombi med aktern före, och den lille farbrorn höll fast i takräcket
för kung och fosterland när jag var klar, så att bilen inte skulle rulla
tillbaka ner i den förrädiska gropen medan jag tog plats i förarsätet och äntligen
kunde påbörja hemfärden.

Inte behövde jag
betala någon straffavgift för försenad utfart heller…

*

På vägen hem lät jag
P1 bli min vän på vägen.
Jag lyssnade på ett timslångt program om …*trumvirvel… avföringstransplantation!

Forskare, läkare och
programledare diskuterade på seriösen (Guldgossens myntning) bästa sättet att
transplanterade fekalier från någon med frisk tarmflora till personer med svår,
och i vissa fall livshotande diarrésjukdomar. Det är tydligen så att när penicillin
inte biter längre, för att någon fått för mycket av den varan tidigare i livet,
så återstår bara tillfriskningsalternativet att sätta in bra och friska bakterier
från någon annans bajs. Och man kan inte plocka ut bara bakterierna utan måste
stoppa in själva avföringen i den sjuka tjocktarmen.
Detta görs genom gastronomi (slang via näsan), collu… någontingskopi
(bakvägen) eller som kapslar. Det finns nackdelar med alla tre sätten och ett
forskarteam har satts samman för att utröna bästa metoden.
Kapslar kan patienten råka tugga på (man skulle svälja 15 bajsfyllda kapslar två
dagar i rad) och om de upplöstes innan de hinner komma ner till
tolvfingertarmen så kan patienten råka kräkas upp bajset och få ner det i
lungorna och få lunginflammation och dö.
Gastroskopi kan göra att magmunnen inte sluter tätt och allt bajs går så att
säga åt fel håll och patienten kräks eller hostar upp bajset, får det i
lungorna och dör (eftersom inget penicillin är verksamt på de här patienterna
och det är bara penicillin som biter bra på lunginflammation). Bakvägen innebär
ofta att man retar bajsfunktionen så att patienten bajsar ut det braiga bajset
som sprutats upp via stolgången, in det hinner göra sin verkan.

En bit in i programmet
intervjuade de en kvinna som blivit frisk tack vare avföringstransplantation
och också en… donator! Han berättade att han var glad att få betalt för något
man ändå ”måste göra”.

Jag var inte överdrivet
sugen på mat när jag kom hem.

*

Senare: När jag berättat om mitt biläventyr för Förundersökningsledaren tittar han på mig med den där förundrade blicken som kanske säger: “Hur kan jag ha varit gift med den här kvinnan i 20 år utan att upptäcka hur blåst hon verkligen är!” och säger:
-Men, varför gick du inte in via kofferten! Vi har ju kombi!

Måndag är rent generellt inte veckans bästa dag. I går
var inget undantag.
Måndagar kan bjuda på en mental berg- och dalbana. I går var inget undantag.

Ärtskotten var inte skördeklara. Det blir ingen rolig
morgonmacka. – NER
Det fanns fyra små förskrämda smörgåskrassestjälkar att lägga på mackan i
stället. – UPP
Våren har kommit av sig och det är svinkallt att stå och vänta på bussen. – NER
Guldgossen får brev om sommarjobb via kommunens försorg. – UPP
Vi kommer fram till att vi nog måste tänka om gällande sommarens semesterplaner
eftersom Guldgossen fått sommarjobb. – NER
Lilla Svalan har säsongsstart i fotbollsserien och laget vinner över Källby. –
UPP
En hemorrojd spricker. – NER
Förundersökningsledaren har lagat jättegod köttfärssås till middag. – UPP

I dag är det tisdag.
Det känns stabilt.

I dag är det Tjugondedag Knut. Då ska julen ut.

Hu, hu, hu!

Jag är inte ett dugg sugen på att eftersöka och plocka ner alla tomtar och änglar, släcka adventsbelysningen och montera ner granen. Det kommer bli tomt och mörkt.

Och så var det det här med gardiner också.

När jag fick mitt ryck och letade julgardiner hittade jag ett sedan länge inköpt vitt, luftigt tyg med guldskrift, som jag fick för mig skulle passa utmärkt som nya vardagsrumsgardiner. Jag tror jag köpt tyget, antingen för att jag tänkt att det skulle passa bra någonstans som jag har glömt, eller för att det helt enkelt var snygg och billigt (det sistnämnda är mest troligt).

Nu måste jag hem och sy nya gardiner. Det är faktiskt inte min favoritsyssla. Jag föredrar lapptäcken.

Ibland undrar man varför man inte kommer på de där enkla, smarta lösningarna lite tidigare i livet!

Den här blårandiga skjortan har hängt uppfodrande på trappräcket i flera dagar och bara väntat på att jag ska stryka den. Jag har blängt tillbaka. När jag skulle ha hunnit ta fram strykjärnet har jag inte orkat och när jag orkat har jag inte hunnit. Precis som med så mycket annat i livet.

Men i morse kom jag dock på den briljanta idén att ta på mig skjortan i stället för att stryka den. Att jag inte tänkt på det förut. Tänk så många ilskna blickar jag kunde besparat den.

Det finns mycket som kan störa en i livet. OM man är en
lättstörd person vill säga.
Om man försöker se vardagen med lite humor och möter verkligheten med glimten i
ögat så finns det i stället väldigt mycket man kan glädjas åt.

På bussen i morse satt jag framför två gymnasiegamla tjejer
och hörde deras konversation. De pratade inte så tyst så jag uppfattade
vartenda ord trots att jag befann mig flera säten bort.
Den ena flickan svor något alldeles vådligt.
Man kan inte annat än att imponeras av en människa som ledigt får plats med
tre-fyra svordomar i varje mening, och fortfarande kan föra ett begripligt
samtal.

När töserna gått av klev en äldre, parant dam på bussen.
Tänk er modellen som bakat bullar hela livet, gått med ansiktet nere i backen i
jakt på blåbär och svamp och som arbetat i ett stadigt tempo från klockan sju
på morgonen till klockan åtta på kvällen dag ut och dag in. (Åh, vad jag
beundrar dessa trogna människor som alltid är inställda på att göra sitt bästa
oavsett vad det gäller och som inte fäster sig så mycket vid yttre
omständigheter utan hellre fokuserar på att bidra med vad de kan. Min
erfarenhet är också att de oftast har vett att inte kräva mer av varken sig
själva eller sin omgivning än just detta – att göra sitt bästa utifrån rådande
situation. Vi borde lära oss mer av hur de tänker för att slippa den förödande
stressen och pressen som finns i samhället i dag, både på arbetsplatser och
hemma.)
Hon parkerade sin rullator och tog sedan plats i ett säte framför mig. Nästan innan
bussen börjat rulla ringde hennes mobil. (Min fördomsfullhet spratt till
direkt. En mobil i väskan hos en så gammal person!). Hon fiskade upp den ur
handväskan och vrålade:
-HALLÅ!
-JA, JA SETTER PÅ BÅSSEN!
-NÄ, JA SA JU TE LASSARÄTTET!
-SARU HÄMTA MÄK DÄLÅ?
-HA, HA. DÄ BLILA BRA!

Samtalet var över på mindre än en minut. Ändå hann jag fylla
på förrådet med innestående skratt när jag upplevde den sköna västgötskan
klinga i hela bussen.

Jag är van vid att vår trädgård befolkas av diverse djur. Det är allt från sniglar och bladlöss till grönsaksflylarver. Men något större än en fågel, och ibland grannens ohängda katt, har jag inte sett sedan sommaren då rådjuren var på besök.

I går kväll fick dock Förundersökningsledaren ett sällsamt sällskap när han var ute och lekte med sin quadcopter. En fullstor räv kom smygande och började leka tillsammans med Förundersökningsledaren. Förundersökningsledaren gjorde en paus för att gå in och hämta övriga familjen så att vi skulle ha chans att se detta magiska skådespel, och räven satte sig snällt på altanen och väntade på att Förundersökningsledaren skulle komma ut och fortsätta leken.

Hur det hela slutade kan du se här:
https://www.youtube.com/watch?v=tGZTyVtxZZ4&feature=share

Räven var jättefin.Guldgossen lyste försiktigt på den med Förundersökningsledarens båtlampa (aka min mördarsnigeljagarlampa). Vi ville inte skrämma bort den och det gjorde vi inte heller. Den verkade väldigt orädd.
Det var inte förrän den snott med sig Förundersökningsledarens leksak och familjens herrar jagade efter den för att få tillbaka bytet som den sprang för livet.

Vi har tävling på jobbet den här veckan. En massa punkter ska klaras av för att vi ska få ett fint pris.

En av tävlingsgrenarna är att fira Kinas nationaldag. Den infaller i dag. Vi har firat med gongbao jinding och lyckokakor. Och jag tyckte jag skulle försöka spä på Kinatemat lite med en snygg sminkning.

Ögonen var klara framför spegeln i morse, precis innan jag kom på att jag inte kunde utnyttja bilens anonymitet utan i stället skulle visa upp mitt fejs på bussen.

Jag satt på sätet precis bakom Guldgossens rektor…

I kväll kommer Guldgossen hem. Då är hela familjen samlad igen efter nästan en vecka i förskingring. Jag vet att lilla Svalan haft det bra. Hon deklamerade direkt när jag hämtade henne vid bussen i onsdags, att hon inte längtat hem ett enda dugg och inte ville åka hem.
Jag hoppas Guldgossen kan leverera samma ord. Eller att han längtat efter sina föräldrar åtminstone pyttelite.

Förundersökningsledaren har gjort en mental inbokning av slalomdag i Rommebackarna vid Borlänge när vi ska upp och hälsa på Falunsystern om några veckor. Han har inte sett barnen åka slalom sedan Svärfar firade sin 50-årsdag i Sälen för många år sedan. Då var de så små att de inte kunde åka själva. Nu har de lärt sig utan Förundersökningsledarens inblandning och jag förstår att han är nyfiken på att få utvärderas deras kunskaper. Särskilt som Guldgossen kör utan stavar.

Själv har jag inte riktigt förstått mig på tjusningen med slalom. Det är ju läskigt att färdas snabbt nerför en brant backe med bara ett par smala trä- eller plastbrädor under fötterna. Fartvinden biter i kinderna och när man trillar blir man våt och kall.
Antingen lyser solen så att man blir snöblind och måste kisa sig till en fin huvudvärk, eller så snöar det, regnar, blåser eller är allmänt pissigt väder och då ser man inte ordentligt vilken väg de ostyriga skidorna bör ta i backen för att man ska komma ner så helskinnat som möjligt.

Dessutom sitter fötterna fast i något kängliknande skruvstäd som ger hela upplevelsen ytterligare en obehaglig dimension.
Jag minns när jag följde med ett ungdomsgäng upp till Sälen för en skidvecka i min ungdomsdagar. Jag hade fått låna utrustning av min blivande Svärmor (eller var Förundersökningsledaren och jag redan gifta? – jag minns faktiskt inte). Jag hade så vansinnigt ont i vader och fötter att jag bara med stor möda kunde linka fram i fjällstugan på kvällarna. Att spänna fast de där mördarklumparna på benen varje morgon var en plåga i storleksordningen barnafödande. Förundersökningsledaren bara skrattade åt mina överdrivna klagorop och menade att det ju är så det ska va.
Det var det inte – fick jag erfara senare när jag för första gången hyrde skidor och pjäxor. Svärmors skodon var anpassade efter hennes smäckra vader medan mina grovhuggna bonnaben behövde betydligt mer utrymme.

Det jag minns bäst från min ungdoms Sälenvecka, om man bortser från smärtan, var att vi lekte mörkerkurragömma i stugan och att en tjej gömde sig så bra i ett köksskåp att vi inte kunde hitta henne. Jag minns också att mitt hår började brinna men att Förundersökningsledaren var så snabb med släckningsarbetet (han dunkade helt enkelt handen i mitt huvud) att jag inte ens hann märka att det brann.

Senaste gången jag åkte slalom – vilket förresten var då när Svärfar firade sin 50-årsdag med att bjuda med hela familjen till fjälls – hade jag en nära-döden-upplevelse.
Det var sista dagen och vi skulle åka upp med liften till toppstugan, skida ner på andra sidan och lämna tillbaka hyrutrustningen. Första etappen gick bra för min del. Upp kommer man alltid.
Sedan tog det stopp. Världens brantaste backe låg plötsligt framför mig. Jag vet inte vad den hette men i minnet tycker jag mig se en skylt med texten “Ättestupa” i bjärt röda nyanser.
Förundersökningsledaren var snäll och lovade guida mig nerför men det hjälpte inte. Jag vågade inte åka. Han, och alla andra i sällskapet, åkte i förväg och jag tog av mig skidorna och försökte försiktigt att börja klättra ner i kanten av backen. Efter en stund kom en vänlig dam och erbjöd sig att köra ner mina skidor till dit den brantaste passagen var över. Jag tog tacksamt emot hjälpen och fortsatte att sakta, sakta, med dödsångesten flödande ur varenda por men mest under armarna, ta ett litet steg i taget. Jag tryckte ner stavarna och hoppades att de skulle hålla emot och jag halkade. Jag spettade in känghälen i snön och vägde försiktigt över tyngden på foten.
Till slut stod jag bara fastfrusen en bit ner i backen, oförmögen att fortsätta nedåt och utan chans att vända tillbaka igen.

Räddningen kom i form av en stadig man på scooter. Jag kan än i denna dag inte förstå hur scootern kunde klara att köra uppför den backe jag inte kunde ta mig nedför. När Förundersökningsledaren och de andra väntat ett bra tag och ingen Zäta syntes till och tiden till sista inlämning av skidutrustningen började närma sig sitt slut, hade de hittat en hjälpsam scooterchaufför och skickat honom på skattjakt.
Jag var inte särskilt svårfunnen eftersom jag uppskattningsvis bara förflyttat mig två meter från det ställe där Förundersökningsledaren lämnat mig en timma tidigare.

Nej, slalom är helt enkelt inte min grej.
Övriga familjen får gärna fortsätta utmana ödet i backarna, men jag håller mig hellre till betydligt tryggare sysselsättningar.

Efter gudstjänstplaneringsgruppsträffen i går kväll fick jag med mig Pastorn hem i bilen. Han bor i kvarteret bredvid oss och det var bara tack vare att jag frågade om han behövde skjuts som han kom på att han inte hade någon bil med sig till kyrkan.

Precis när vi satt oss tillrätta och spänt fast säkerhetsbältena kom jag på att jag ju var tvungen att handla på vägen hem. Pastorn ställde vänligt upp på en lite förlängd hemfärd. Han kunde själv passa på att komplettera skafferiet.

Klockan var efter nio så min favoritbutik Willys var redan stängd. ICA är också trevligt, men jag handlar så sällan där så jag har svårt att hitta.

Pastorn blev klar långt före mig. Jag yrade runt och letade efter än det ena, än det andra medan jag bockade av inköpslistan. Varför placerar man snabbnudlarna bredvid teriyakisås och vattenkastanjer i stället för hos vanliga nudlar, pasta eller mos?
Mandelbiskvierna som lilla Svalan beställt hittade jag överhuvudtaget inte. Varken tillsammans med nyponsoppan, godiset, kexen, kakorna eller flingorna.

Det var två minuter kvar till stängning när jag kom dragandes med min välpackade papperskasse i kundkorgen och Pastorn stod redan sedan länge och väntade vid kassorna. Han var orolig att jag handlat klart och gått ut. Jag satte pip-pistolen i därtill avsedd hållare och drog mitt kort samtidigt som pastorn sa:
-Tänk om du åker på avstämning nu!

Jodå! Såklart jag gjorde. “Ert inköp måste hanteras av personal.”

Medan jag gjorde mig beredd att packa upp alla varor igen för att få okejstämpel, eller inte… gjorde Pastorn mig nervös med sitt nästa uttalande:
-Tänk så retligt det vore om du inte scannat allt nu, när jag står här och tittar på!

Det här med träning är livsfarligt!

På lunchen gick jag till Friskis och Svettis för att fylla på Guldgossens träningskort.
Uppenbarligen är träning att betrakta som en ganska farlig drog, för är man under 18 år får man inte själv köpa träningskort.

Det räckte med att jag gick uppför de fyra trapporna i den gamla industrilokalen som numera inhyser allt från ungdomsmottagning till PRO, så fick jag veckans träningsdos. Högst upp blev jag tvungen att stå och hämta andan en stund innan jag kunde gå vidare.

När jag var färdig med mitt ärende, som innefattade att öva upp expediten i återköp i kassamaskinen, gick jag tillbaka ner igen. Man skulle kunnat tro att jag gjorde det med flit, för att spara lite på stegen, men så var inte fallet. Fallet som höll på att bli ett riktigt otäckt fall.

Redan innan första trappavsatsen så missade jag det sista trappsteget. I stället för att möta golvet, som min högerfot uppenbarligen trodde att den skulle göra, så tog jag ett jättekliv i luften och hann känna den svindlande luftfärdskänslan i maggropen. Jag snubblade till, var nära att trilla omkull, men stapplade med krokiga ben rakt in i räcket och väggen mitt emot trappan. Räcket räddade mig till stående när jag slog högerhanden i det polerade träet och lyckades grabba tag kring den glatta ytan. Resten av kroppen fortsatte in i väggen men stoppades upp av mitt väl tilltagna högerbröst (det är faktiskt en aning större än det vänstra, eller har åtminstone varit, fram tills det plattades ut mot en Sockerbruksvägg…)

Mannen som gick bakom mig i trappen undrade vad jag höll på med och i mitt förvirrade tillstånd råkade jag berätta att jag även cyklat omkull före jul och sedan pratade vi om väder och vind och bristen på snö och hur det minsann var bättre vintrar för 30-40 år sedan och jag avslöjade inte att jag bara upplevt 44 vintrar och inte riktigt kommer ihåg de senaste 40, allt medan vi tillsammans gick de kvarstående trapporna ner till gatuplan och den orolige farbrorn höll ett vakande öga på mina steg.

Tillbaka på jobbet har jag lite ont i högerhanden, höger armbåge (som inte riktigt hunnit blivit sig själv sedan jag cyklade omkull), höger axel, nacken och några revben på högersidan som tydligen lyckades undvika bröstets beskydd när jag dråsade in i väggen.
Men det är det värt. Nu behöver jag ju inte träna på minst en vecka!

Det blev lite bråttom i morse. Så där bråttom att jag varken hann få med mig mjölken till kaffet, frukten till fikat eller min mobil.

När jag sprang till busshållsplatsen funderade jag på hur bråttom jag hade egentligen. Utan klockan i mobilen var det svårt att avgöra. Kanske kunde jag ringa någon av barnen som var kvar hemma och be honom eller henne komma ut med mobilen.

Jag stack ner handen i fickan för att fiska upp mobilen och ringa hem, och upptäckte att det är jättesvårt att ringa hem och be ett barn komma ut med ens kvarglömda mobil, när man glömt mobilen hemma…

Guldgossen sitter vid sin dator och ska söka på något.
-Säg ett ord! uppmanar han mig. Vilket som helst! Det första som poppar upp!

Och vad säger jag då? Vad är det första som kommer upp i min trötta hjärna?

-Bajs!

-Eh, nåt annat än bajs kanske!

-Kiss!

Jag undrar vem av oss som är äldst.

I dag är jag vacker som en dag!

Jag bär en gråspräcklig mössa, vinröd halsduk, cerise tröja, grön T-shirt, ljusblå jeans, orange sockar och svarta skor.

Vi har fått höj-och-sänkbara skrivbord på jobbet. De med störst behov har redan haft denna utomordentliga uppfinning under tangentborden ett bra tag, men i början av veckan bytte administrationskontoret (som består av Sysslingkollegan och Långa Datanördskollegan) ut skrivborden hos övriga anställda också.

I dag tog jag med mig vår släpkärra till jobbet för att administrationskontoret skulle kunna forsla våra gamla skrivbord till Second Hand. Jag var mäkta stolt när jag lyckats backa bilen rätt (vilket det senare visade sig vara fel) intill kärran, få bort hänglåset, lyfta upp stödhjulet, lossa handbromsen, hänga kärran på bilen, klicka till låsspärren, koppla in ljuset och häkta fast säkerhetsvajern.

Jag var inte fullt lika stolt när jag ringde till jobbet och var tvungen att erkänna att jag skulle bli en aning sen eftersom bilen och släpkärran inte kunde samarbeta sig förbi hörnet på garaget utan i stället tvingade mig att backa och trixa och till slut koppla loss eländet, köra ut bilen på gatan och handdra kärran på plats och sedan göra om hela proceduren med stödhjul, låsspärrsklick, ljuskopplande och vajrande.

Suck!

Gissa om jag blev översvallande glad då Sysslingkollegan erbjöd sig att köra hem kärran åt mig när administrationskontoret var klara med skrivborden.
Jag satt på vänt i telefonen medan jag fick ge tidernas bästa vägbeskrivning, uppblandad med översvallstacksamhetsord, till kollegan.

När jag var klar hördes i telefonluren:
“Ditt meddelande har sparats.”
Det ska bli spännande att se om IT-Chefen för ett av Sveriges största företag står på min garageuppfart och väntar när jag kommer hem.

…när man planterat de sista hallonplantorna.

…när man skördar 23 röda chilisar en vanlig måndagskväll.

…när man plockar av de sista amerikanska blåbären.

…när dottern kommer hem från skolan med en ny mattebok som ska slås in.

Men jag vet inte vilken årstid jag ska skylla på när matteboken inte går att stänga.
Jag hoppas att det inte finns någon universell lag som säger att man inte får ha boken ständigt öppen på skolbänken eller i väskan.

Lilla Svalan har försökt få sin mattebok inslagen i en veckas tid. Varken jag eller Förundersökningsledaren har kommit ihåg att det ska göras. Förundersökningsledaren var visserligen på god väg i torsdags kväll och påstod att han förmodligen till och med var bättre på det där än vad jag är, men sen for han och lilla Svalan och tittade på en JAS-uppvisning över Vänern i stället.
I morse låg boken uppfodrande och väntade på köksbordet och jag plockade fram det styva presentpappret från IKEA för att göra en insats.

Insatsen slutade med att barnen vek sig av skratt. Guldgossen skrattade till och med så att han grät.
Och jag blev försenad under mina försök att få till en bok som går att stänga. Till slut var jag tvungen att ta bilen för att hinna till jobbet i tid.

När jag cyklade till jobbet nu på morgonen slog det mig att jag faktiskt tagit ett steg framåt i min personliga utveckling.
Jag har nämligen slutat klocka alla mina cykelturer till och från jobbet. Jag har lyckats reservera en liten del av livet från tävling, kontroll och strävan efter att hela tiden bli bättre.

Det måste vara ett steg i rätt riktning. En fråga om mognad. Om att kunna njuta av nuet och bara vara.

Eller så är det ett bevis på att jag börjar bli gammal och inte ids cykla lika fort längre.

I går var Förundersökningsledaren i Stockholm. Det pågår visst någon stor byggmässa och de var fyra kollegor som brände iväg halv sju på morgonen för att vara hemma igen klockan åtta på kvällen. Många mil i bil.

När barnen och jag är ensamma hemma brukar vi oftast lyxa till det lite med middagen.
I går bestod lyxen dock av gårdagliga makaroner och nystekta fiskpinnar. Själv stekte jag två ägg och rullade in i ett tunnbröd.

Under middagen småpratade vi om barnens skoldag. När det sedan var min tur att dela med mig av vad hjärtat var fullt av blev det naturligtvis prat om trädgården. Jag hade nyligen läst om guldvatten och hur bra det är med urin i komposten så jag uppmanade Guldgossen att gå och kissa där lite emellanåt. Han tog inte förslaget på allvar, särskilt inte som komposten är fullt synlig från gatan men vi hade roligt en stund åt vilka ursäkter som skulle vara passande om grannarna kom på honom.

Sedan var det inte lika roligt för efter maten var det dags att städa. Vi har infört torsdagar som städdag och jag gillar ju verkligen inte att städa, men tycker det är väldigt skönt att vi har en speciell dag för eländet, och att det är klart innan fredagströttheten lägrar sig.

I går gick städningen väldigt smidigt. Guldgossen dammsög hela huset, lilla Svalan tog hand om båda badrummen och jag fixade i ordning i köket och började förbereda för kvällens pizzabak.

Efter att ha fått en kolsyremaskin i julklapp av Förundersökningsledaren har jag blivit väldigt mycket bättre på att dricka ordentligt om dagarna. En till två liter bubbelvatten passerar systemet varje dygn.
Enda problemet är att utpassagen brukar annonseras så plötsligt. Jag kan vara helt okissenödig eller kanske bara en aning nödig, men så hux flux trillar behovet över mig och jag får knipöva som bare den.

Det är värst när jag hör rinnande vatten.
Så när jag stod i köket och diskade i går kväll var det plötsligt dags att rusa iväg.
Lilla Svalan hade ju hunnit städa badrummet på nedervåningen och jag ville inte förorena den det första jag gjorde, så jag klampade därför snabbt uppför trappan och ropade till Guldgossen som satt framför TV:n:
-Guldgossen! Guldgossen! Snälla säg att det går att använda toaletten här uppe!
-Jaa, svarade Guldgossen dröjande. Annars kan du ju alltid gå ut till komposten!

Äntligen har Tandfen (eller ska vi säga Tantfen numera?) smugit sig in och bytt till sig en tand i det Zettervallska hemmet.
Det har dröjt några veckor för hon råkade tydligen spela bort alla sina mynt på Liseberg härförleden.

Jag tycker jag är ganska bra på att multitasca. Jag kan hålla flera bollar i luften samtidigt, och utnyttjar också detta faktum titt som tätt för att spara tid.

Men i måndags gick jag nog till överdrift.

Jag var på väg att cykla hem från jobbet men behövde gå på toa först. Jag hade sparat en banan från fikat, att stärka mig med innan hemfärden.

Kvällspersonalen höjde på båda ögonbrynen när de såg mig försvinna in på dass med en stor banan i näven.

Guldgossen har myntat ett nytt talessätt som jag älskar:

Du ska inte vara ledsen över stulen ost!

Jag lyssnar titt som tätt på vetenskapsradion på P1 på väg till jobbet om mornarna. Om inte annat så får det mig understundom att känna mig mer allmänbildad än jag är.

I dag fick jag mig dessutom ett gott skratt.

Forskarna har precis kommit till den glädjande slutsatsen att det finns fler träd i världen än man tidigare vetat om. De har nämligen upptäckt att det finns träd på fler ställen än i skogen!

-Inga hål. Inga tecken på karies. Inte ens lite tandsten!
Det här blir min julklapp till dig!

Så sa tandläkaren efter fyra röntgenbilder och tre minuter snabbt krafsande bland gaddarna.

Jag svarade inte:
-Jag tror nog snarare att det är min förtjänst att jag har så välskötta tänder.
Och fyra hundra kronor plus två tandvårdscheckar för fem minuters arbete är min julklapp till dig.

Vissa TV-program är allt annat än uppbyggliga.

I går såg jag “Hela Sverige bakar”. Det var pajer på schemat och deltagarna fick bland annat baka var sin toscapaj som utmaning.

På väg till jobbet i morse satt jag och och tänkte på toscapaj. På en frasig botten, på en mjuk kolakräm och på mandlar och lätt rostade hasselnötter.
Undrars hur det skulle smaka om man blandar i min favoritnötter – cashewnötter?

Rätt som det är hör jag lilla Svalan på sätet bredvid:
-Men mamma!

Jag var så inne i toscapajen att jag glömt lämna henne på skolan.

Jag är (i normala fall) inte rädd för spindlar.

Men om man har sett “Imse Vimse Spindel” (trots att det var mååånga år sedan) och står nymornad i duschen när en svart spindel i raskt tempo sänker sig ner från taket så är det inte konstigt att hjärtat slår ett extra slag.

Jag spolade ner den i avloppet och stod sedan resten av duschstunden med ena ögat fästat vid takventilationen och det andra vid golvbrunnen.
Nu påstår lilla Svalan att jag luktar illa men det är väl inte att undra på. Jag hade ju inte tid att tvätta mig ordentligt…

Lördag kväll.

Barnen har gått och lagt sig och Förundersökningsledaren och jag sitter uppkrupna i soffan och tittar på den första Bourne-filmen. När den tar slut går Förundersökningsledaren och lägger sig och jag tar en liten sejour i badrummet med sminkborttagningsmedel och tandkräm.

När jag kommer in i sovrummet är det helt mörkt. Under mitt täcke anar jag konturerna av lilla Svalan. Hon lägger sig gärna i min säng för att lättare komma till ro. Dessutom gillar hon den svala känslan i sin egen säng när det är dags att flytta över, och jag gillar att krypa ner mellan varma lakan så det är en win-win-situation.

-Men lilla Svalan, viskar jag. Ligger du här? Jag såg aldrig när du gick in i vårt rum. Nu är det i alla fall dags att gå och lägga dig i din egen säng!

Lilla Svalan sover tungt. Hon ger inte ett ljud ifrån sig.
Jag viker undan en flik av täcket och tar henne i armen för att leda henne till hennes säng.

Mitt förskräckta utrop riskerar att väcka hela huset och gapskrattet som följer gör inte saken bättre.

Lilla Svalans arm har blivit hårig!

Guldgossen brukar cykla hemifrån tio i åtta när han ska till skolan.
Klockan 07.42 i morse sa jag hejdå till både honom och den sjuke Förundersökningsledaren när jag for till jobbet.

En minut senare, i höjd med båtgården, fick jag plötsligt se att jag höll på att köra ikapp Guldgossen. Han hade sitt lockiga hår, sin svarta luvtröja och sin blå ryggsäck på sig. Jag var en bit ifrån honom eftersom jag körde på bilvägen och han höll sig på cykelvägen men jag närmade mig snabbt.
Tänk, det var första gången jag körde ikapp min son! Här gällde det att utnyttja tillfället.

Jag vevade ner fönstret, tutade en glad truddelutt med bilhornet och vinkade det värsta jag kunde ut genom rutan samtidigt som jag skrek:
-HEJ HEJ! HALLÅ! HEJ PÅ DEJ!

Killen på cykeln stirrade på mig men en blick som sa: “Borde jag ringa psykakuten?”
I samma ögonblick som jag såg hans förskrämda ögon insåg jag det orimliga i att Guldgossen skulle lyckats cykla nästan tre kilometer på minus sju minuter.

Jag har just skurat golvet i tvättstugan och i maskinen snurrar en matta och min ryggsäck.

Det hela är en följd av vad jag utsatte mig för i morse.
Fast egentligen började det redan i går kväll.

Förundersökningsledaren började titta på en film på 6:an. Jag såg inte från början men fastnade ändå snart framför TV:n. The Condemned handlar om tio dödsdömda fångar som köpts upp från olika fängelser i tredje världen för att göra reality-TV och skaffa ära och berömmelse, och framförallt grova pengar åt en girig typ utan skrupler. Filmen gav en verkligt fadd bismak men ställde den viktiga frågan: -Vad matar vi oss med egentligen?

Nåväl. Filmen slutade sent och jag somnade naturligtvis inte direkt till eftertexterna.
I morse kände jag mig ändå relativt pigg. Jag vaknade en minut före klockan och råkade inte ut för några oplanerade långstopp på toaletten utan allt flöt på som det skulle.
Lilla Svalan skulle cykla till skolan i dag och jag skulle ta bilen till jobbet så jag hade egentligen inte särskilt bråttom… men så kom jag på att jag nog ändå borde åka i god tid så att jag hann tanka bilen. Bensinlampan har lyst rött i flera dagar och det känns nästan lite mer äventyrligt än nödvändigt när jag sätter mig bakom ratten.

Jag gjorde i ordning min salladslunch, en stor portion blåbär och vaniljyoghurt till förmiddagsfikat, och så hittade jag två stora flaskor cola i kylen.
Förundersökningsledaren är ju hemma sjuk och behöver dricka mycket så han hade skaffat sig lite extra godsaker.
Jag insåg att jag förmodligen skulle bli en smula trött fram på eftermiddagen och bestämde mig för att det nog inte skulle skada om jag norpade åt mig lite av Förundersökningsledarens cola.

Och det var nog ungefär här som mitt nattsuddande började ge sig till känna…

Jag tog raskt fram en tupperwareburk ur burkskåpet (Ja… Vaddådå? Alla har väl ett burkskåp hemma?) och fyllde med läskande dryck. Sedan ställde jag colaburken, salladsburken och blåbärsburken i en påse, knöt till hjälpligt och stoppade alltsammans i ryggsäcken.

Det gick faktiskt bra… i hela en minut.
När jag stod i tvättstugan och knöt skorna hörde jag plötsligt det karaktäristiska ploppet. Plopp som i “vilken idiot som helst borde kunnat fatta att man inte kan hälla en kolsyrad dryck i en burk med plastlock”.

Jag torkade upp det värsta, dumpade väskan och dess innehåll i vasken, spolade av mina matburkar och gick tillbaka till köket och hällde ny cola i en flaska (Erkänn att jag i alla fall snabbt drar lärdom av mina misstag!), skruvade nogsamt på korken och skyndade i väg till jobbet, utan att stanna till och tanka.

Och nu har jag alltså såptorkat det klibbiga klinkersgolvet i tvättstugan och slängt mattan och väskan i tvättmaskinen.

Förundersökningsledaren fruktar fler fatala fadäser och har beordrat tidig sänggång för mig i kväll. Jag tror faktiskt jag ska ta honom på orden.

Det står fem kassar barnkläder i bilen. På lunchen ska jag en sväng till Second Hand och lämna av.

Jag känner mig egentligen rätt stolt över mig själv – som lyckats rensa ur och göra mig av med någonting. Jag har en otroligt stark ekorrpersonlighet som sparar på precis allt. Barnens urväxta kläder är något jag skulle vilja spara på för att de själva ska kunna klä sina barn (mina barnbarn!) i något de haft när de var små.
Men jag har stålsatt mig. Jag har tittat igenom allt en sista gång. Jag har återkallat de små varma barnkropparna från mitt minne. En tös i den gula tröjan och en gosse de mysiga manchesterbyxorna och sedan har jag vikt och packat kasse efter kasse med minnen som nu förhoppningsvis kommer andra till del.

Frågan är bara när jag ska rensa ur min egen garderob på kläder jag inte använder längre…

I dag bär jag svarta gympaskor och trosor, orangerandiga sockar med svarta stjärnor, beige byxor och tröja, vinröd BH och en cerice tunika samt en turkos sjalett.

I går bar jag en grill på hundra ton från bagaget till garagegolvet.
Det var mycket värre.

Häromveckan satt jag på jobbet med en förfärlig, högljudd hicka. Det var stört omöjligt att föra ett vettigt samtal med dem jag ringde till.

-Du får hundra kronor för varje hicka! utropade kollegan.
Och jag kunde inte prestera en enda liten diafragmasammansdragning till.

I går var jag ute och gick bland blommande ramslök i Munkängarna. Lilla Svalan började hicka.
-Du får… tio kronor för varje hicka! utropade jag. (Ja, jag vet. Jag är snål.)
-Hick, hick, hick… sa lilla Svalan och rätt som det var var jag nittio kronor fattigare.

I dag är lilla Svalan på Lidens och köper en morsdagspresent. Hoppas den är till mig…

När Förundersökningsledaren och jag gått och lagt oss i går kväll fick jag plötsligt se en gigantisk spindel krypandes på väggen. Den var stor som en femkrona och höll god fart i riktning mot oss.

Den håriga bakkroppen reste sig sakta…

…ur sängen och följde med resten av kroppen för att hämta ett papper att döda spindeln med.

Molly Sandén sjunger på Mix Megapol:
Why am I crying?

Det är först för några veckor sedan jag förstod vad hon sjöng.
“I´m not gonna miss your dirty cloths in the floor” lät i mina öron som “I´m not gonna miss your daddy close on the floor” och hade full förståelse för att hon lämnat en relation där pojkvännens pappa förgick sig mot henne på golvet.

Det är inte lätt med engelskan, varken för mig eller Molly verkar det som.

Vad sägs om lite kylskåpspoesi för att lätta upp torsdagskvällen.
Naturligtvis handlar alla uttryck om mig själv…

Förundersökningsledaren visar stolt upp resultatet efter att ha ägnat nästan hela dagen åt att städa i garage, förråd och tvättstuga.

Jag ser nästan ingen skillnad.

Är det inte typiskt så säg!

Det är redan två veckor efter julafton och först nu har jag kommit på vad jag verkligen önskar mig i julklapp.

Hur ska jag nu lyckas komma ihåg att jag vill ha ett par simglasögon och ett par fina handskar ända till nästa jul?

Ögonblicksbild från Willys tidigare i kväll:

Samtidigt med mig (och en massa andra stressade människor) befann sig två av de största kvinnorna Lidköping kan uppvisa, i affären. De diskuterade högljutt olika förpackningar och priser och drog ofelbart uppmärksamheten till sig.

Efter en liten stund överröstades de dock av ett fyraårigt flickebarn som satt i en kundvagn. Hennes föräldrar var på språng inne bland hyllorna och hon skrek det högsta hon förmådde:
-Mamma, pappa, kom, skynda er! Kom fort! Kom, ni måste koooooooma. Nuuuuuuu!

När föräldrarna kom rusande fortsatte hon uppjagat och med pekande fingrar:
-Kolla, kolla! Det är de tjockaste tanter jag har sett i hela mitt liv. Och dom är två!

Min farbror träffade en annan språkglad man under sin senaste semesterresa. De kom att tala om flygresor och mannen berättade om en gropig hemresa från Dubai.
Vid landningen på Landvetter blåste det en ruskig sidvind och piloten var tvungen att göra ett antal inflygningsförsök och till slut snedställa planet rejält under den sista lilla biten ner mot landningsbanan.

Bredvid vår berättare satt en mycket nervös herre, svettig och blek, med paniken lurande bakom ögonen. Min farbrors nyvunna bekantskap såg sin stolsgrannes belägenhet och klappade honom på axeln med de trösterika orden:
-Jag har flugit en massa gånger och det här kommer gå bra. Piloten vet vad han gör. Du behöver inte vara rädd.

Landningen blev stötig men de höll sig på banan utan incidenter.
Då vände sig den bleke mannen mot sitt ressällskap och sa:
-Jag ville inte säga något till dig förut, men jag är pilot.

Hur smart är det att kombinera en halv liter vatten med en liten blåsa just innan man kliver in på Willys i kvällsrusningen?

Inte så smart visade det sig. Jag var tvungen att knipa mig igenom hela affären och stanna till lite här och var för att inte springa läck. Det såg förmodligen aningen suspekt ut när jag detaljstuderade päron, stoppade huvudet i frysdisken bland hamburgarna eller läste det finstilta på en påse nötter.

När jag äntligen lyckats ta mig torrskodd ut till parkeringen blev jag stående och hyperventilerade fem minuter innan jag kunde lasta in kassarna och åka hem.

Satt hemma hos goda vänner under trevligt samspråk i går kväll. Plötsligt ringer mobilen. Displayen visar ett okänt nummer. ”Försäljare” tänker jag luttrat och svarar med min yrkesröst:
-Zäta Zettervall!
-Hwar do Pijerr Samwel… dajr?
-Ursäkta, vad sa ni?
-Ejir Pjeierr Sauwelsn dieir?
-Kan du tala svenska?
Grötigt och mycket irriterat: -Däit jör ja jue för x*~~+?*

-Jaha, är det skånska!

Kapitulerande: -Ja, å ja undrar om du har Per Samuelsson där?
-Nej, då har du ringt fel.

HÖGER
HÖGER
HÖGER
HÖGER

Tanklocket sitter på HÖGER sida!

När jag svängde in för att tanka på St1 för en liten stund sedan fick jag backa och krångla och förklara mig för skrattande bilister.
-Fel bil! ropade jag som ursäkt.

Att “rätt bil” inte varit i min ägo på ganska länge, tyckte jag var onödigt att tillägga.

Jag tröstar mig med att jag förmodligen förgyllt åtminstone några av mina medmänniskors morgon.

Upptäckte just att jag inte är så svängd på engelska som jag kanske trott.
Skulle boka besök med en engelska och sa stapplande:
-Is it possible the twentytooth?

I kväll ska vi fira lilla Svalan genom att lyssna på September i Stadsträdgården.

Jag är lite sur för att hon snott mitt artistnamn.

När jag var i de yngre tonåren och stod i hölasset och skyfflade hö så svetten lackade brukade jag låtsas att jag var en världsberömd artist. Hölasset var min scen och nedanför på marken stod ett enormt folkhav där alla dyrkade mig och min sångröst.

Och då hette jag September. Det var mer än 25 år sedan så visst var jag väl först?!

Det var ganska tråkigt att hysta hö så jag sjöng för att fördriva tiden. Det hände mer än en gång att pappa var tvungen att banka med tjugan i balbanan för att jag inte hörde när han ropade och bad mig dämpa takten på hystandet.

Kan man få musskulderblad?

Jag har fått så ont på en fläck strax bortom högeraxeln. Kan det vara knappt två veckors intensivt musande som satt sig där och smärtar?

Jag hörde på P1 (absoluta favvokanalen) att Europeiska möss parat sig med östasiatiska och på alldeles egen hand odlat fram en supermus som står emot det mesta i råttgiftsväg.

Kanske har det skapats en ny typ av musarm också, som inte bara huserar i armbågen utan kilar runt i hela kroppen…

Det fanns en tid i mitt liv när jag var prisgiven åt begär, när varje dag var en kamp för att mätta mitt behov, för att tillfredsställa mitt beroende.

Drogen hette vitlöksbröd. Den lockade och drog och ville alltid snärja mig i sitt garn.

Till slut blev jag fri.
Nu för tiden kan det gå flera veckor mellan de tillfällen då jag nyttjar vitlöksbröd. Jag känner fortfarande lockelsen, för varje tugga vill jag bara ha mer och mer, men jag kan stå emot. Jag kan döva lockropen.

I dag har jag för första gången erkänt mitt nya beroende.
Efter mitt livs fjärde glas färskpressad ananasjuice med grönt äpple och färsk ingefära är jag redan fast i ingefäraträsket. Dessutom har jag även börjat öka på dosen som krävs för att mätta efterfrågan.
Det här kan gå hur långt som helst. Om bara någon månad kanske jag måste tugga i mig en hel rot för att stilla begäret.

Jag tycker att jag har klarat mig rätt bra. Visserligen är det bara bakning och kalasplanering som upptagit min tankevärld den senaste månaden men jag har haft en skön känsla av “det blir som det blir” och inte stressat eller forcerat någonting.

Tills i dag.

Vid middagen försökte övriga familjen prata om semesterplaner, simskola och dataspel. Samtalsämnena dog ut ett efter ett när jag inte var kapabel att ge vederbörlig respons.
Till slut övergick Förundersökningsledaren till att prata kalas.

-Vad ska gästerna göra då? Ska de bara äta kakor hela tiden?
-Ja, inte vet jag. Jag tycker liksom inte att det åligger mig att skriva tal om jubilaren eller hitta på små nidvisor. Men jag har i alla fall gjort en tipspromenad.
-Tipspromenad, replikerade lilla Svalan glatt och fortsatte:
-Är det barnfrågor också?

Med stirrande blick och ett främmande tonfall hörs den tidigare så lugna modern säga:
-Barnfrågor!

Exakt i den stunden rök mitt “Hasta manana” och “Hakuna matata” och jag förvandlades till… tja, kanske till kakmonstret.

Just nu står jag och vrålar i köket. Elvispen tippade ner på golvet när jag bakade muskotsnittar (kvällens andra kaksort) eftersom jag övergav den lite hastigt för att skälla på lilla Svalan som hoppade studsmatta i stället för att äta kvällsmat.

För övrigt är det väldigt tyst i huset. Jag hör ett litet barn som tassar på tå för att inte råka bli föremål för kakmonstrets vrede, men för övrigt -inte ett ljud.

I går var det midsommarafton. Jag hade en finfin dag med mycket roligt. Jag bakade, sorterade tvätt, lunchade hos mina föräldrar, såg på med barnen och en massa andra galningar dansade runt midsommarstången i regnet och på eftermiddagen och kvällen var jag med på en hejdundrande midsommarfest med massa god mat, trevligt sällskap och roliga lekar.

Det bästa under hela dagen var ändå att få träffa Italiensystern och hennes två barn igen. Vi har inte träffat dem sedan februari så det var ett kärt återseende och en god kram från var och en.

När jag kramade om Italiensystern kände jag att det luktade så gott.
-Åh, har du på dej någon särskilt god parfym i dag?
-Nej, jag parfymerade mig i går morses så det tror jag inte kan sitta kvar.
-Men något som luktar gott är det i alla fall.

När jag kramade om barnen kände jag det igen men det kunde nog inte vara någon av dem som luktade så gott, det var en typisk tjejdoft tycke jag.

Italiensystern föreslog att det kanske var mammas hår som luktade för hon hade nyss tvättat det. Jag sniffade djupt ner bland hårstråna och visst luktade det gott, men det var inte den goda doften jag kände. Det var som om något liksom svävade runt i rummet. Lite ogripbart sådär, men så fantastiskt ljuvligt.

Jag luktade av lilla Svalan, Guldgossens nytvättade hår och Frundersökningsledarens rakvatten men ingen av dem hade den rätta tonen.

När vi satte oss för att äta lyckades jag till slut identifiera den mystiska doften.
Det var min egen parfym som jag gått och njutit av och som följt mig på min upptäcksfärd bland de andra.
Sällskapet fick sig ett gott skratt!

Jag har hört sägas att kräftor tarvar vissa drycker. Likaledes sill. Färskpotatis kräver gräddfil och gräslök, eller dill. Grillkorv önskar ketchup. Vitt vin till vit fisk.

Låt mig lägga till en sak på listan.
Vattenmelon tarvar tillgång till vattenklosett.

Jag har börjat odla slanggurkor!

Jag ser hur de växer lite grann för varje dag, bara längden än så länge.
Egentligen är de fasinerande att de kan växa så trots att jag inte ger dem någon vidare omsorg. Jag bara vattnar emellanåt. De får ingen gödning och inget solljus – och ändå drar de ut sig till riktig rekordlängd.

Jag har börjat odla slanggurkor.
Men inte i växthus.

Man vet att klimakteriet närmar sig när man blir tårögd av vägaffischer för Cancerfonden.

Jag bor i ett område där man inte går till postlådan i bara t-shirt och trosor.

Ändå var det precis vad jag var på väg att göra i dag. Som tur var hejdade jag mig med handen på dörrvredet och band om mig en jacka för att skyla den största kroppsdelen innan jag klev ut på vår garageuppfart.

Tyvärr orsakade jag i stället en färgchock eftersom t-shirten var rosa och jackan röd.

Ska man inte stärka handdukar?

Vad är det första man tänker på när man hör orden “bruna bananer”?

Ta tid här, fundera fritt, associera en smula.

Jag slår vad om att det inte var någon som tänkte på… parfym.

På cykelvägen hem i går mötte jag en man som cyklade utan att hålla i styret. Jag mindes plötsligt att jag faktiskt också klarat av den balansakten en gång i tiden.

Och när det var fritt från mötande passade jag på. Jag släppte båda händerna… i tre sekunder. Sedan var jag tvungen att greppa tag i styret igen, annars hade jag hamnat i diket.
Efter ytterligare några försök konstaterade jag att inte klarade av konststycket att balansera upp cykeln.

Jag konstaterade också att det måste vara mycket lättare för en man att cykla utan att hålla i styret. Män har ju överlag betydligt större erfarenhet av att försöka styra något de har mellan benen.

Sedan vi sålde min lilla Mitsubischi tidigare i år har jag blivit saabförare. Jag gillade Mitsubischin men jag tycker nog bättre om saaben. Den är stor och stabil och har lite mer av allt. Även av bensinförbrukning.

När jag tankade igår ställde jag mig på fel sida. Tanklocket på Mitsubischin satt på vänstersidan men på saaben är det höger.
Eftersom det inte var första gången jag parkerade, gick ur bilen, konstaterade att jag gjort bort mig, och fick byta håll på bilen – så skämdes jag inte så mycket inför de andra tankande människorna.

Gick en sväng på lunchen i det vackra vårvädret och hamnade bakom två tonårstjejer som var inbegripna i ett mycket allvarsamt samtal.

-Nu börjar jag känna att jag fyllt på min sommargarderob ordentligt.
–Ja, den där nya klänningen du köpte var verkligen fin.
-Hmm, den är en såndär som man kan ha en grillkväll, när det är sådär härligt väder efter en varm dag, och så kanske solnedgång, du vet.
–Ja, jag vet. Och så står man lite lagom långt från elden och ser frusen ut.
-Ja, precis.
–Hur många klänningar är det du har nu.
-Jag räknade i går och nu har jag 35 sommarklänningar. Det känns rätt lagom tycker jag.
–Hmm, det är det ju.

Jag ville knacka tjejerna på axeln och påpeka att det inte lär bli så mycket som 35 sommarklänningsdagar. Men jag gjorde inte det. Vem vet. De kanske har planerat för några månader på Rivieran.

Jag börjar ångra mig. Anledningen är att lilla Svalan ringde vid lunchtid och frågade om hon fick följa med en kompis hem.
-Inga problem, jag hämtar dig där! lovade jag vidlyftigt.

Nu sitter jag här, med huckle, svarta prickar och rosor på kinden, men jag saknar solsken i blick. Hur ska jag på ett trovärdigt sätt lyckas förklara för klasskamratens föräldrar att vi haft en tävling på jobbet, där ena grenen bestod i att vi skulle klä ut oss till påskakärringar, och att ingen annan än jag klädde ut sig, och att det alltid är jag som nappar på alla dumma upptåg, och att vi inte vann tävlingen, fast inte för att ingen annan klädde ut sig, utan för att vi missade på en annan, betydligt viktigare gren.

Hm…
Jag kanske inte behöver säga allt det där. Det kanske räcker med att jag sätter en papperspåse över huvudet.

Det är så uppfriskande att möta folks blickar på väg till jobbet när man sitter uppmålad som en påskakärring bakom ratten, en vecka för tidigt.

Vi har tävling på jobbet den här veckan och en av grenarna är att fixa till en riktig påskdag, med buffé, fika och… påskakärringar.
Jag misstänker starkt att det inte kommer droppa in några fler kärringar än jag här på morgonen.

När jag målat mig i morses väckte jag Guldgossen genom att hålla mitt huvud alldeles intill hans ansikte och så viskade jag:
-God morgon Guldgossen.
Guldgossen slog upp sina bruna ögon och stirrade rakt in i mitt målade fejs. Så ryggade han tillbaka och kröp upp i ett hörn av sängen. Men darrande stämma utbrast han förskräckt:
-Hu, hu, du är.. du är… en PÅSKING!

Lilla Svalan tog det lugnare, i alla fall ända tills vi var på väg till skolan för lämning. Då började hon skruva på sig.
-Vad är det lilla Svalan? Du skäms väl inte för mig?
-Joooo, det gör jag faktiskt. Jag skäms så jag nästan kissar på mig.
-Men varför då? Så farligt är det väl inte?
-Jo. Den röda färgen på dina kinder… Den ser nästan mer orange ut!

På lunchen tog jag mig en liten cykeltur.
Precis vid torget mötte jag en kvinna i min egen ålder, med lila hår. LILA.

Jag stannade inte och talade om att hon var två veckor för tidig.
Eller att det vanligtvis bara är barn som klär ut sig till påskakärringar.
(Mest för att jag själv har klätt ut mig och påskat på jobbet när jag var yngre.)

I går gjorde jag något riktigt dumt. Jag skäms så här efteråt, men samtidigt var det så fantastiskt roligt så jag känner mig lite som Dr. Jekyll och Mr. Hyde.

Det hände när jag jobbade i församlingsvåningen med fikat efter mötet.
I min väska hittade jag en stor gummispindel som Guldgossen glömt där när han lurade sin mormor i fredags. Nu fick jag för mig att jag skulle busa lite med damerna och herrarna i min serveringsgrupp. Jag la spindeln under en diskhandduk och hoppades att någon lagom lättskrämd person skulle lyfta på den där handduken.

Min förhoppning infriades – med råge.
Damen som tog handduken gjorde det så häftigt att spindeln ”hoppade” ner på golvet och gjorde en naturtrogen saltomortal genom luften innan den med sviktande ben landade på klinkersen.

Tyvärr visade det sig att damen i fråga var förskräckligt rädd för just spindlar. Hon hoppade värre än spindeln, viftade med händerna och skrek en stund. Det var… det var… det var… JÄTTEROLIGT.

Nu har det magonda gått över. Nu är jag frusen i stället. Det är mycket trevligare! Jag kan sitta här på jobbet framför min dator och inbilla mig att man förbränner mer energi när man fryser. Inbillning är en av mina starka kort. Jag riktigt känner hur kilona rinner av mig. Att frysa ska bli min nya grej. Beach 2011 – here I come (blå och knottrig…)!

Det är inte lätt att lida av ett sådant svårt handikapp som jag. Varje morgon och varje kväll blir jag påmind om mina tillkortakommanden. Så fort jag ser mig i spegeln möts jag av en haltande, snedvriden, skev bild, som tyvärr är min verklighet.

Det är inget jag skyltar offentligt med – men så här ligger det till:
Jag har olika stora bröst.

Lilla Höger passar så fint i alla mina BH:ar och håller sig alltid på plats.
Stora Vänster däremot, hon väller över och får allt som oftast för sig att hoppa över skaklarna för att besöka världen som en fri varelse. Jag försöker tygla henne, lägga till rätta och stoppa in – men hon tycks inte veta hut. Hon guppar fram genom livet bredvid sin lillasyster och visar sig på styva linan så fort det drar lite kallt.

Oron är inte så stor men den ligger där i bakgrunden och lurpassar på mina tankar, beredd att slå klorna i mig om läget skulle förvärras.

I går gick jag till Apoteket för att fråga lite om hur det förhåller sig med jod-tabletter.

Jag var nästan ensam kund inne bland pillerburkarna, och tur var väl det för damen i kassan hade inte heller sällskap. Jag stegade fram till kassan och frågade om de hade jodtabletter.
Kassörskan började förklara att man inte lagerförde jodtabletter på apoteken men att det fanns som beställningsvara för de som rekommenderats jod av läkare. Jag var på väg att tacka och gå när en stressad kvinna kom intumlandes och satte rak kurs mot oss.
-Jag behöver snabb hjälp här, avbröt hon vårt nästan avslutade samtal.
-Då får du vänta på din tur, tillrättavisade kassörskan vänligt.
-Men jag har bråttom. Jag kommer direkt från sjukhuset.
-Ja, men som du ser är jag ensam i butiken så du får vara vänlig och dröja ett ögonblick tills jag är klar med den här kunden.
-Jag visste det! Jag skulle gått till Guldvingen i stället! Där får man minsann alltid hjälp.
-Du kommer få hjälp här också, bara du dröjer ett ögonblick.
-Åh så typiskt! Att man alltid ska behöva bli illa behandlad.

Det var nog den sista kommentaren (eller möjligen det där om Guldvingen) som fick kassörskan att tända till. Plötsligt vände hos sig demonstrativt bort från den nyanlända och började lugnt berätta mer om jodtabletterna.
-De har ganska kort hållbarhet. Jag vet inte hur kort men det är meningen att vi ska få in en omgång på måndag… Om du vill kan du komma hit då så kan jag titta på en ask, så får du veta exakt hur lång hållbarheten är… Vill du att jag ska lägga en beställning till dej också förresten? Jag kan göra det om du vill, det är inget besvär alls… Vi vet ju inte om myndigheterna kommer beordra utdelning av jodtabletter… Om det skulle behövas menar jag. Som det ser ut nu så kommer det ju inte behövas… Jag kan läsa för dig här från nätet om du väntar lite… vänta… vänta… Här ska vi se: ”Det finns just nu ingen fara för den svenska allmänheten. UD rekommenderar att svenskar inte reser till Japan men det finns inga tecken på att eventuella radioaktiva partiklar sprider sig till svenskt luftrum.” Det här läser jag från Strålskyddsinstitutets hemsida… Strålskyddsinstitutet alltså. Så det är ingen fara… Men vill du att jag beställer tabletter till dig så gör jag det! Det är bara att fylla i uppgifterna här i datorn. Det går på ett litet kick.

Vid sin sista mening sneglade kassörskan upprymt mot Guldvingedamen. Jag kände mig märkligt fnissig men lyckades avbryta den aldrig sinande svadan och tackade för mig.

Jag har fått ett hudvårdskit (tänk vad annorlunda ordet blir om man skriver ”en” i stället för ”ett”… lägger till ett bindestreck för tydlighetens skull… och tar bort ordet ”vård”) från The Body Shop tillsammans med en tidningsprenumeration.
I morse testade jag först den citrondoftande duschtvålen och sedan den citrondoftande bodybuttern. Jag blev så impregnerad av citrusångorna att jag själv inte kände någon doft alls.

När Förundersökningsledaren kommit till sans från sin djupa nattsömn och nyvaket stapplade in i badrummet smög jag intill och viskade med hest förförisk stämma:
-Känner du något?

Förundersökningsledaren vaknade till förvånansvärt snabbt och utbrast nytert:
-Ja! Du luktar som en halstablett!

Det gick bra att sjunga i förmiddags. Jag har bestämt mig för att sluta lova lägga upp sånger på bloggen, eller bilder, för det blir aldrig av. Men ni får tro mig på mitt ord – det gick bra.

I alla fall om man med “bra” menar långt ifrån felfritt och perfekt, men fullt acceptabelt, och med hjärta. Jag hoppas i alla fall att de som lyssnade upplevde att vi spelade och sjöng från hjärtat. Det är ju liksom det viktigaste.

Efter gudstjänsten satte vi oss och fikade med några bekanta i kyrkan. Jag var koncentrerad på barnen och följde inte riktigt med i samtalet som Förundersökningsledaren hade tillsammans med de andra två männen.
Plötsligt hör jag herr K säga:
-Kan Förundersökningsledaren följa med då tror du?

Jag ser en chans att få visa upp min sköna inställning till Förundersökningsledarens fritidsaktiviteter och säger snabbt raljerande:
-Det klart han kan! Och vänd mot Förundersökningsledaren:
-Du får ju alltid göra det du vill, eller hur!
-Ja, det är ju en juste inställning! kommenterar en av de andra fruarna.

Utan att ana ugglor i mossen vänder jag mig mot herr K:
-Vad var det ni skulle göra? Jag hörde inte riktigt.
-Vi ska paddla kanot… i Canada… i tre-fyra veckor!

Jag tittar förskräckt på Förundersökningsledaren som ser sådär härligt förväntansfull ut som han bara gör när det är äventyr på gång.
-Jaa, säger jag tvekande. Bara det inte är hela semestern…

Update:
Det var inte tre-fyra veckor det var frågan om. Och inte Canada heller.
Det var två dagar – runt Kållandsö.
Phu!

Med anledning av mitt förra inlägg kom jag just på att det finns ett litet ställe utanför Örebro som heter Rävgräva. Det ligger inte långt från Vintrosa.

Förundersökningsledaren kom hem från jobbet i går, alldeles sprängfylld av fakta efter företagshälsans föreläsning om kost, motion och hälsa.
Till middagen serverade han oss berättelser om bilmotorer, brasor och sex i brödhyllan.

Jag undrar vilken företagshälsovård de anlitar på hans jobb.

Det är ytterligare en sak som förbryllar mig med den där krämen.
Den luktar spädbarnsspya. Jag läser på förpackningen att nattkrämen är parfymerad.

Hur tänkte tillverkarna när de tog fram parfymen spädbarnskräks? Är det för att gamla kvinnor med “mogen hud” mentalt ska kastas tillbaka till den tiden då man kunda hysta en jollrande bäbis i luften så häftigt att man belönades med en spontan spya mitt i plytet? Ska det få oss att känna oss unga på nytt och villfaras att hylla krämens undergörande och föryngrande egenskaper?

Tror ACO att jag är dum?

När jag kröp ner i sängen i går kväll konstaterade snabbt lilla Svalan, som som vanligt fattat posto vid sin mors sidan, att jag luktade illa.
-Ja, sa jag. Det är min nattkräm. Lukta på mitt ansikte får du se.
Lilla Svalan luktade lydigt och sa sen ärligt:
-Nej mamma. Krämen luktar gott. Det är din andedräkt! Den luktar fisk.

Det har killat och kliat, skavt och känts obehagligt hela dagen.

Inte förrän jag skulle gå hem från jobbet upptäckte jag att jag missat klippa bort alla lapparna från nya BH´n jag tog på mig i morses.

Alla missade prislappar får mig alltid att tänka på den gången för många år sedan då Förundersökningsledaren fick uppdraget att ta upp kollekten i Brunnskyrkan under en julaftonsbön. Kvällen till ära bar Förundersökningsledaren sin nya snygga mossgröna kavaj.

Som sig bör börjde han framifrån. Han gick från rad till rad och sträckte in armen långt in i bänkarna för att nå de som satt längst in. Allt eftersom han passerat började folk fnissa i bänkraderna. Jag sat längst bak och kunde inte förstå vad som var på gång… förrän Förundersökningsledaren kom även till min bänk.

Då fick jag se hela den stora klasen med lappar som hängde i armhålan från Förundersökningsledarens nya kavaj.

Vilken underbar lång och härlig sovmorgon… Förundersökningsledaren fick.

Halv tio stapplade han ut från sovrummet efter sin Törnrosasömn och såg sådär oförskämt pigg och utsövd ut.

Själv vaknade jag kvart i åtta och kunde inte somna om.
Det märks att jag närmar mig kärringåldern.

I går fyllde min Bernina 3 år. Jag uppvaktade med att ge henne en ledig dag.
Hon har visserligen haft “ledig dag” i över ett halvår så jag är inte helt säker på att hon uppskattade gesten.

När jag bar in kladdkakorna från bilen i morse reflekterade jag över hur tunga de var. ”Det är mycket kladdkaka i de kladdkakorna” tänkte jag.

Sedan upptäckte jag att jag även bar kassen med badkläder och schampo, balsam och duschtvål med samma arm.

“Går det inte med våld så går det med mer våld”.

Talesättet stämde dåligt när jag försökte vinkla persiennerna på jobbet för att stänga ute den sköna solen som stack mig mindre skönt i ögonen.

Jag drog i persiennsnöret med rejäl kraft – men inget hände.

Jag drog i persiennsnöret med enorm kraft – och splittrade plasttappen som man håller i så pass att jag drog upp ett sår på tummen.

Jag sitter och pysslar smycken i min lilla pysselhörna när Förundersökningsledaren kommer pyjamasklädd ner från övervåningen med en soppåse i handen. Han tittar uppfodrande på mig en stund tills jag säger:
-Jaja, ställ den vid dörren.
-Ja, för jag kan inte gå ut. Det är bara du som har kläder på dig.

Om det inte vore för mitt välutvecklade sinne för humor och förmågan att uppskatta ironi, så skulle jag förmodligen vara ganska deppig just nu.

I morse, när jag smög ner i köket för att njuta mitt nybakade bröd, upptäckte jag att bakmaskinen gått sönder. Förmodligen måste jag ha satt i bakbunken fel för snurrsaken i botten av maskinen var söndertrasad av att inte ha kunnat gripa tag i gängorna utanpå bakbunken. Snurrsaken är av plast så den är väldigt trasig och fullkomligt olagbar. Med tanke på bakmaskinens aktningsvärda ålder så lär det inte gå att köpa någon reservdel heller.

Håll med om att det är drypande ironiskt att jag först skriver ett hyllningsinlägg om min gamla bakmaskin som fortfarande producerar så gott bröd, för att i nästa inlägg konstatera att den är död. “Länge leve…” skrev jag visst också!

Vi har lite ont om kosing för närvarande. Ett antal förväntade utgifter har grävt hål i plånboken och nu gäller det att vara rädd om slantarna.

På lunchen har jag tagit mitt ansvar och sett till att pengarna räcker längre.
Jag har nämligen köpt underkläder för 700 kr. Alla plagg var på rea så jag fick hela fyra stycken snygga och bekväma BH:ar med mig i en svar liten läcker kasse.

Jag är så smart att jag skulle kunna söka jobb som ekonomisk förvaltare – eller hur!

Jag har förstått att det inte är riktigt rumsrent att titta på Let´s Dance. Intelligenta människor tittar tydligen hellre på På Spåret.
Men jag är ingen hycklare så jag erkänner: Jag gillar Let´s Dance!

Eftersom jag inte var hemma i går kväll spelade jag in veckans avsnitt. Under min vilopaus i eftermiddag började jag titta på inspelningen.
Lilla Svalan satt med mig i soffan men suckade ljudligt när jag startade programmet.
-Men mamma! Jag gillar faktiskt inte Let´s Dance längre. Det är bara en massa psykopater som är med.

Tisdagen den 25/1:

Läste i gårdagens NLT att forskaren Alan Penn vid University Collage London påstår att IKEAs varuhus är uppbyggda som labyrinter för att kunderna ska handla mer. Det är dessutom så skickligt gjort att han tvivlar på att IKEA gjort det avsiktligt.

Jag blev så full i skratt att jag nästan satte morgonteet i vrångstrupen. Är det inte en självklarhet att man bygger sin butik för att kunderna ska lockas att handla? Varför skulle annars tidningskioskerna ställa upp sina tidningar med alla lockande framsidor väl synliga? Varför skulle klädaffärerna använda skyltdockor? Varför skulle juveleraren ha väl upplysta montrar som får diamanterna att gnistra?

Vad ska Alan Penn forska fram härnäst? Kanske kommer han upptäcka varför man måste gå genom hela livsmedelsbutiken för att hämta mjölken!

Om några minuter kommer någon för att titta på vår gamla soffa och har vi riktig tur så köper de den.

Förundersökningsledaren mumlar något till mig, en uppmaning om något jag borde göra med en lampa.
-Vad sa du? frågar jag vänligt.
-Men tänk lite så fattar du nog själv, uppmanar Förundersökningsledaren trött.

Jag tänker en stund.

Sedan ropar jag:
-Nu har jag tänkt lite. Det hände ingenting!

Jag är uppenbarligen inte lika vig i kroppen som i hjärnan. Det är egentligen lite konstigt att jag ännu inte vant mig vid hur min kropp fungerar. Jag har ju ändå haft den i nästan 40 år.

Så här var det:
Jag var och handlade på Willys och hade lyckats parkera mitt i en stor slaskig vattenpöl. Jag upptäckte inte mitt tnaklösa tilltag förrän jag klev ur bilen och satte kängan i eländet, men när jag skulle fara därifrån så kom jag faktiskt ihåg vattenpölen och bestämde mig för att försöka undvika att väta ner mig allt för mycket.

Jag lyckades få upp förardörren med hedern i behåll men sedan tog det slut på mina hedersamma gärningar. Jag såg att gapet mellan fast mark och biltröskeln inte var allt för långt och det borde inte vara allt för svårt att ta ett litet skutt upp på tröskeln.

Sagt och gjort. Jag skuttade.

Sedan följde några andlösa sekunder där jag stod med båda fötterna stadigt förankrade på biltröskeln, vänsterhanden lutad mot bildörren som sakta gled upp allt mer, och vänsterhanden febrilt sökandes efter de obefintliga bilhandtaget på insidan av bilen.
Inte tänkte jag på att det inte finns något handtag över förardörren. Det är bara passagerarna som får ha det bekvämt och ta hjälp av högt belägna handtag när de ska ta sig ut ur min bil.

Situationen började bli allt mer ohållbar ju längre bort från kroppen vänsterhanden flyttade sig. Nu stod bildörren helt öppen och det var ju tur att ingen parkerat så nära min bil att dörren slog i.
Jag insåg att det bara fanns en utväg om jag ville undvika att ta ett kliv ner i vattenpölen.
Ovig som det berömda kylskåpet lyckades jag ändå kasta mig in en bit i bilen, tillräckligt för att få tag i ratten med båda händerna.

Nu hängde jag som en fallfrukt med ändalykten farligt nära vattenpölen och när kängorna började glida var det väldigt nära att jag trillade pladask baklänges och la mig raklång i det snömoddiga vattnen.
Det var bara tanken på eventuella vittnen som fick mig att kämpa mig in i bilen med ena foten. Sedan följde tack och lov benet efter och i en drås-liknande rörelse lyckades jag häva mig in i bilen, sno runt ett kvarts varv och till slut landa med rumpan i sätet.

Jag kunde inte låta bli att skratta högt och befriande medan jag stängde dörren efter mig och samlade ihop alla tentakler för att kunna köra hemmåt.

Under fyrverkerierna i natt, medan lilla Svalan konstaterade att “Nu tjuter nog brandvarnaren hos Gud”, konstaterade jag att jag blir gråtmild av raketer.

Tips från coachen, jag menar kocken… som gjort empiriska undersökningar för att verkligen kunna fastsälla sanningshalten i nedanstående tips.

Om du ska laga mat som innehåller både vanlig gul lök och färska chilifrukter, så är det mycket bättre att hacka löken före chilin.

Om man hackar chilifrukten först och sedan gnider sig i ögonen för att de tåras av den hackade löken, så får man uppenbara problem att se något under resten av matlagningen.

Jag ringde Förundersökningsledaren och bad honom köpa saffran på väg hem från jobbet och berättade varför det inte redan fanns saffran i huset.

Lite senare ringde jag på nytt och kompletterade inköpslistan med potatis, kanel och två julklappar. Förundersökningsledaren opponerade sig.
-Jag har inget att skriva på. Jag kommer inte kunna komma ihåg allt det här!
-Men hur svårt kan det va! suckade jag. Det är bara fyra saker: saffran, kanel, potatis och julklappar.
-Hur svårt kan det va… härmade Förundersökningsledaren sarkastiskt… att åka till affären för att enbart köpa saffran, och komma hem med två kassar fulla av allt möjligt utom just saffran!

Jag är med lilla Svalan på fritids en timma medan vi väntar på att Guldgossen ska sluta sin skoldag.

Jag skulle vilja gå på fritids jag också. Det finns oändliga källor av pyssel att ösa ur.
Det börjar med att lilla Svalan och jag ritar julkort. Ganska snabbt flyttar jag dock över till ett annat bord, där lockande cernitlera står framdukat.

Det dröjer inte mer än kanske fem minuter innan det sitter sju barn runt bordet och ber mig visa hur man gör mysiga små tomtar med luvan nertryckt över öronen. Jag visar gärna, ändå tills lilla Svalan blir lite sur över att inte längre ha min odelade (eller för den delen ens en gnutta) uppmärksamhet.
Cernitleran är ganska hård så man måste bearbeta den en tag innan den är mjuk och formbar. Jag försöker förmedla detta till barnen och säger:
-Ni måste knull.. jag menar knåda leran ett tag!

Och där rök min karriär som fritidsledare (det enda yrke jag faktiskt är utbildad för) innan den ens börjat.

Det här med äventyrsbad väcker minnen.

Första gången familjen var och badade i Skaras “nya” badhus var lilla Svalan tre-fyra år. Hon var inget vidare förtjust i att duscha och när det var dags för tvagning efter badet fick jag ta till alla min uppmuntrande hejjarrop för att få henne att inte börja gråta.
När vi var klara ställde jag henne utanför duschen så att jag skulle ha lite koll på henne medan det var min tur att bli ren.

De damer som varit inne i duschrumet medan jag tvättade lilla Svalan lämnade plats för nya medan vi höll på. Ni kan säkert ana vilka blickar jag fick från de nyanlända när lilla Svalan stod utanför duschen och ropade till sin mamma:
-Bra mamma! Vad duktig du är! Det är bara att blunda så får du inte vatten i ögonen. Där ser du att det inte är så farligt. Jätteduktigt mamma! Du klarar det här! Bara lite till så är du snart ren!

Hur är det möjligt!

Det borde vara en anatomisk omöjlighet, fysiskt ogenomförbart, en biologiskt otänkbar, ogörlig orimlighet – och andra ord på bokstaven o.

När jag kommer ut på parkeringen för att försöka starta igång min genomfrusna bil och möts av minusgrader och vinande isvindar, får jag syn på en omisskänlig vit blaffa på vindrutan.

Hur kan måsuschlingarna skita i sju minusgrader, och dessutom sikta in sig och träffa min framruta trots vindar på upp mot tio sekundmeter?

Jag måste ha levt i något slags nyhetsvakuum senaste veckan. När jag slog på TV:n en liten stund i går kväll medan jag borstade tänderna innan jag skulle ge mig iväg och sjunga på Alfakursavslutning, råkade jag få se ett inslag om översvämningseländet i Småland.

Stackars människor säger jag bara. En räddningsledaren stod kallsvettig och berättade att de var tvugna att prioritera samhällsviktiga ställen som gruppboenden och el- och vattenförsörjning, och därmed prioritera bort enskilda villaägare.

De intervjuade kvinnan i en familj som blivit helt isolerade på grund av översvämningen. På reporterns fråga uppgav hon att de hade mat så de klarar sig till lördag och att räddningstjänsten sedan lovat komma över per flotte med lite livsnödvändigt livsmedel.
-Lite kaffe och sådär!

Mitt i allt elände kunde jag inte låta bli utan att dra på munnen. Det är så typiskt den vanlige svensken. Kaffet är den allra viktigaste, nästan livsuppehållande ingrediensen i livet.

I går morses, tjugo i åtta, kom jag kvittrande glad in till kollegorna i glasburen och berättade att klockan elva skulle jag minsann träffa sjukgymnasten för en förnyad omgång fottortyr.

Runt klockan tio tittade jag på klockan var och varannan minut för att verkligen ha koll på tiden.

Klockan halv elva visste jag att det inte var långt kvar.

Klockan tjugo i elva funderade jag på om jag skulle gå på toa innan sjukgymnastbesöket eller om jag kunde hålla mig till efteråt.

Klockan kvart i elva glömde jag bort att jag skulle träffa världens sötaste sjukgymnast om en kvart. Jag var så uppslukad av det arbete jag just utförde att allt annat runt omkring försvann.

Klockan halv tolv kom jag tillbaka till verkligheten och insåg att jag missat mitt möte.

Jag har fått en ny tid i dag klockan tio över åtta. Sjukgymnastens kollega tyckte att det kanske var bäst att ta det direkt på morgonen så att jag inte skulle glömma av det igen…

Var på toa under eftermiddagen.

Drog ner byxor, långkalsonger och trosor.

Kissade lite.

Drog upp långkalsonger och byxor.
Tvättade händerna.
Gick ut från toaletten…

…och upptäckte att det var svårt att gå.

Gick tillbaka in på toaletten.
Drog ner byxor och långkalsonger.
Drog upp trosor, långkalsonger och byxor.

Kände mig rätt nöjd med tillvaron igen.

När man ringer något som heter Pia Wiss är det jättedumt att råka säga:
-Hej, är det du som är Wia Piss?

Bara så ni vet…

Jag har så svårt att förstå skånska. Speciellt när skåningen jag talar med heter något i stil med Claus Madsen.

I dag ringde jag och sökte den som bestämmer över företagshälsovården på skånska företag. Jag fick tala med en man av ovan nämnda slag.
Jag:-Är det du som har hand om företagshälsovärden hos er?
Clausmannen (mycket grötigt):-Vij lieggermed varrjann på företaget.
Jag (suckandes över ännu en lustigkurre):-Ursäkta, vad sa du?
Clausmannen (fortfarande lika grötigt:-Jau, deé liieer på företaget!
Jag (uppgivet):-Ligger ni med varann på företaget!
Clausmannen (uppbragt):-Nej, jag säger att det är jag som är VD på företaget!

Gissa om jag bokade något besök med honom.

Lördag morgon.

Förundersökningsledaren kommer in i badrummet precis när jag placerat mitt akterparti på den vita tronen. Jag har inte en chans att stoppa det jag kom dit för att göra.

När Förundersökningsledaren hör min fanfar tittar han överraskad på mig och säger artigt:
-Prosit!

Jag: -Vem är inköpsansvarig hos er när det gäller kontorsmaterial?
Växeldamen: -Vad gäller det?
Jag: -Inköp av kontorsmaterial!
Växeldamen: -Jaha! Då är det Hanna Ålund.

Kollegan, utbildad lärare men numera callcenterpersonal, sitter förbryllat vid sin dator. Klockan är snart dags att gå hem. Vi hör några suckar och pustar.
-Men var sitter den då. Var är den där knappen?

Till slut är vi tvugna att fråga…
-Vad letar du efter för avancerad tangent?

-Jag letar efter den där knappen som gör två prickar över a.

Gluttade på ett program om Robert Gustafsson i går kväll. Bland annat fick jag höra:

“Den som väntar på nå´t gott blir aldrig tjock!”