Zäta

Jag har förmodligen sagt det förut, och jag kommer högst troligt säga det igen…

Syrenhortensian är en av de växter jag är riktigt glad över. Den kräver lite skötsel och levererar så underbar blomning. Och så varierar den sin färgsättning ju närmare höststormarna vi kommer.

Blommorna börjar sitt liv i milt limegröna toner.

Sedan övergår den i fluffigt gräddvitt.

Efter någon vecka kan man skymta en första antydan till rosa i mitten av de små blommorna.

De rosa pigmenten smittar av sig ut på större och större del av kronbladen.

Sedan blir hela blomsterklasen härligt pastellig.

Innan det rosa förvandlas till höstbrunt har hela klasarna en gammelrosa, nästa papperslik karaktär.

Vår trädgård känns som Cluedo på försommaren. Jag vet inte vem jag ska misstänka, vart angreppet sker härnäst eller vilket vapen jag ska ta till för att bli av med inkräktaren.

Är det lössen i äppelträdet, larverna på röda vinbärsbusken eller hallonängrarna i hallonraden?
Är det mördarsniglar som siktat in sig på potatisen, grönsaksflyen som laddar för attack mot tomaterna eller kålmalen som vill in under skyddsnätet till grönkålen?

Och vem är det som äter på bladen på bigarrå- och plommonträdet?
Och vem har hastigt och lustigt tuggat i sig jordgubbsbladen?

Det måste ha hänt nåt med Förundersökningsledaren.

För några veckor sedan fick han PMS-liknande
humöryttringar så fort jag bara gläntade på lådan där jag försökt gömma undan
mina fröpåsar (okej, jag kanske överdriver lite men vad gör man inte för att
musta till det man skriver…) men den senaste tiden har jag varit ute och grävt
i pallkragarna flera kvällar i veckan och häromdagen tog jag mig en lång stund
i tvättstugan och sådde paprika, basilika, tomat, sallad, kinesisk gräslök och
rödbetor – utan att Förundersökningsledaren så mycket som höjde på ögonbrynen.

Han har heller inte kommenterat det faktum att det
ligger två trasmattor på gräsmattan och väntar på att bli underlag till
pallkragar. (Han har bara omdirigerat dem lite så att de inte ligger i vägen om
vi behöver få in någon stor maskin i trädgården någon gång i framtiden utan att
jag ska behöva få odlingarna överkörda.)
Eller att det ligger diverse trädgårds”skräp” på mattorna och också väntar på
pallkragarna. Skräpet ska så småningom bli fin jord till mina odlingar men än
så länge ser det väldigt mycket ut som just skräp. Det blir nog bättre när
pallkragarna kommer på plats så att skräpet inte syns.
Jag ska bara måla klart pallkragarna först. (Förundersökningsledaren har inte
ens beklagat sig över att jag stått i garaget och målat i stället för att laga
mat eller stryka tvätt.)

Jag tror att han kanske älskar mig…

Jag har sorg!
Såddsorg.

När jag kom hem från jobbet i tisdag var det 36 grader
i uterummet. Det är ju liiite för varmt för allt som växer (utom kanske
kaktusar och kameler men det har vi ont om hemma hos oss) så jag öppnade en
glipa för att vädra lite.

När jag ändå var i uterummet passade jag på att lyft
på huven till mina frösådder för att de också skulle få lite frisk luft.
De har bott i uterummet från det att de bara var små frön, i ungefär tre
veckor. Nu skulle jag bara vädra dem jättekort medan jag vattnade fikonet,
pelargonerna och kapkrusbäret som led värre än frösådderna av det varma
klimatet.

Men så hände det där som så ofta händer. Man börjar i
ena änden och slutar inte förrän det är för sent.

När jag började vattna upptäckte jag att jag behövde
blanda till mer gödning till de stora växterna. Grundmaterialet (rent guld)
står väl förpackat i tvättstugan och när jag kom dit upptäckte jag att jag
behövde sortera smutstvätten som väntat där några dagar. Guldgossen kom tjänstvilligt
med ännu en kort smutstvätt från övervåningen, så sorterandet tog en stud.

Och precis när jag var klar i tvättstugan behövde
Förundersökningsledaren lite hjälp med disken i köket.

Och när jag var klar med den och plötsligt kom ihåg
mina sådder så…

…hade de redan dött i det kalla draget från
vädringsglipan i dörren trots att det fortfarande var över 30 grader varmt i
uterummet.
Jämmer och elände! Hur kunde jag vara så oförsiktig med de små ömtåliga liven?!

Efter ”Halv åtta hos mig” (som är från Skara den här
veckan och just den här kvällen visade upp Skaras absolut skönaste kille som
klättrade i hängmattor han har upphängda i stället för fåtöljer i vardagsrummet
i kollektivet där han bor) gick jag ut en timma i trädgården och
kompensationssådde. Visserligen inte paprika (Åh, vad jag tycker det är tråkigt
med spetspaprikans små vissnade hjärtblad. Jag har fått fröna från en
trädgårdsvän och förra året njöt jag i stora drag när jag lyckats driva fram
några solmogna, glänsande röda frukter.) tomater och basilika, men väl gul lök,
morötter, blåklint och spenat.

Man måste få liva upp sig lite när man förlorat små
späda, nygröna vänner.

I mitt projekt “tagga ner i trädgården” ingår att inte planera årets odlingar. Om det får bli som det blir tänker jag att det helt automatiskt kan bli mycket mindre.

Men lite vill jag i alla fall att det ska bli.
Så i dag har jag använt lunchrasten till att besöka Granngården på andra sidan älva (som vi säger här i Lisch) för att köpa sättlök.
För två år sedan odlade jag ett gäng olika lökar. Det var gul lök, silverlök och rödlök. I år blir det bara gul lök. Silverlöken gav visserligen bra resultat den också, men det känns ändå som om gul lök är det man äter mest.

I går kväll var jag ute en stund i trädgården och grävde upp de sista (jag hoppas verkligen att det var de sista så jag inte missade några knölar i jorden) jordärtskockorna. Jag sålde 3½ kg på torget i lördags och hade funderingar på att sälja de här med, men jag ger dem nog till mamma i stället.

Jag passade på att rensa upp i en pallkrage där det växt jordgubbar tidigare också. Kanske ska jag så spenat där nu?

Jag är såååå taggad (som barnen skulle ha sagt)!

I kväll är det föreläsning med Sara Bäckmo i Falköping.
Hon har just gett ut sin första trädgårdsbok och jag läser hennes blogg med vetgirigt sinne var och varannan dag.

Även om jag inte har målet att bli självförsörjande på grönsaker (och min familj har definitivt inga ambitioner att äta mer grönt) utan mer odlar för lust och lyx, så tycker jag att denna odlerska har en så skön och fri inställning till sin trädgård att jag gärna insuper så mycket kunskap jag kan från hennes penna.

Och i kväll ska jag alltså få höra henne live!

“Vad ska jag göra med alla skockor?”, undrade jag för bara någon dag sen.
Jag har gett bort några till kollegor.
Jag har satt i mig några. De är goda i rått skick. Godare än rå potatis som jag tycker är så gott.

Men nu är det stopp. I magen.
Råa jordärtskockor är uppenbarligen inte den bästa maten när man har hemorrojder!

I lördags hade jorden i jordärtskockspallkragen tinat
tillräckligt för att jag skulle kunna gräva upp det mesta av skörden.

Innan jag gick ut i trädgården hade jag bestämt mig
för att följa Sara Bäckmos råd från bloggen Skillnadens Trädgård, och sortera
de upplockade skockorna i tre högar.
1. En liten hög med bara sex stora, fina, runda jordärtskockor som ska
planteras i en ny pallkrage för att ge skörd nästa vår.
2. En skräphög med de skockor som är för små för att äta, men som inte får
ligga kvar i jorden för då ger de upphov till nya knölar i en pallkrage som är
avsedd för andra grödor.
3. En, förhoppningsvis lagom stor hög med ätbara skockor att ge bort till
hugade kollegor och att själv festa på. Nu tycker jag visserligen bara om råa
jordärtskockor men jag har ju läst att det ska vara en delikatess som
ugnsrostade eller i soppa, så mina smaklökar har väl helt enkelt bara fel de
gånger jag tillagat dem.

Efter en stund med planteringsspaden i jorden hade jag
ombestämt mig.
Jag ska inte odla jordärtskockor mer. Skörden blev alldeles för stor. Jag fick
upp kanske 10-15 liter prima skockor och då finns det ändå några kvar i mitten
av pallkragen som inte tinat än. Vad i allsindar ska jag göra med alla?

Efter gudstjänst och salladslunch ville Förundersökningsledaren passa på att ta en promenad innan det utlovade regnvädret drog in. Han erbjöd mig att följa med men jag valde att lägga min utomhustimma i trädgården.
Tjälen har inte gått ur backen här än men jag hade en fåfäng förhoppning om att jorden i de upphöjda pallkragarna skulle ha tinat tillräckligt för att jag skulle kunna peta upp jordärtsskockorna och försöka lära mig att tycka om något som man kan laga av dem.
Men det var bara det allra översta tunna lagret av gräsklipp som gick att rucka. Jorden är fortfarande för frusen för att släppa ifrån sig några skockor.

Jag fick i alla fall tummen ur att klippa ner de långa jordärtsskockestammarna och beordrade ut Guldgossen till att hjälpa mig klippa dem i lagoma bitar för att täcka jorden runt vinbären.
Jag spettade också isär jorden som varit i tomathinkarna och som jag bara lyfte ur och ställde högst upp i den pallkrage där det växt tomater i fjol. Nu var krukjorden såpass tinad att jag kunde bre isär den så nu har jag en pallkrage förberedd för lökodling. Jag har sett på Granngården att det redan finns sättlök att köpa så jag kanske ska se om jag kan hitta byggplast i garaget och fixa någon typ av enkel täckning till pallkragen och skynda mig att plantera för att få riktigt stora lökar i år.

I trädgården blommar nu en liten luden blåsippa, två små snödroppar, en vit krokus och ett gäng lila. Dessutom har grönkål, pionvallmo och rosenskära grott i experimentet med vintersådd i en plastback.

Min plan om att tagga ner lite när det gäller odlingsivern funkar ganska bra. Jag har till exempel inte sått varken tomater eller paprika än.

Däremot gjorde jag en experimentsådd i lördags och ställde ut byttor med vallmo, penséer, grönkål och machésallad samt dill och rosenskära i en plastback på östgaveln av vårt hus. Jag la lecakulor i botten, borrade med mycket möda och stort besvär ett antal hål upptill och nertill i sidorna av plastbacken, och hävde sedan på några nävar snö på anrättningen.
Vintersådd kallas det enligt de som provat förut med gott resultat. Experiment kallar jag det.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Och jag
kommer förmodligen bli tvungen att upprepa det för mig själv många gånger för
att det verkligen ska slå rot. Och om det ska kunna slå rot måste det först
gro. Och när jag tänker på saker som gror så faller hela konceptet. För tanken
är att jag inte ska tänka på sådant som gror.

I stället ska jag på allvar, alltså på riktigt, eller ”på
seriösen” som Guldgossen brukade säga för några år sedan… odla mindre.

Jag ska inte så en massa tomatfrön som alla snällt kommer
upp och sedan vill bli omplanterade och sedan vill bli utplanterade och sedan
vill ha vatten och gödning och sedan ska skördas och sedan förvandlas till
något ätbart som inte övriga familjen gillar att äta.

Jag ska inte göra samma sak med rädisor, rödbetor, brysselkål,
bondbönor, purjolök, palsternacka, paprika, gyllenbär och gurka. Det är ju faktiskt
bara jag som njuter av tiden i trädgården och av resultatet från tiden i
trädgården. Övriga familjen blir i stället dubbelt lidande. Först av en
frånvarande fru och moder och sedan av grönsakerna som jag envisas med att de
ska smaka på.

Från och med nu är mitt motto ”HÅLL IGEN” när det
gäller fröpåsar.
”HÅLL IGEN” när det gäller omskolning.
”HÅLL IGEN” avseende utplantering.
”HÅLL IGEN” när det gäller omvårdnad av plantor och
”TA INGA FÅNGAR” vid middagsbordet.

Nämnde jag förresten att jag var ute i sväng i trädgården
i söndags och sådde morötter?

Jag är
sugen!
Inte på godis. Inte på kaffe. Inte på något att äta.

Eller jo –
på ögongodis. På något som piggar upp lika mycket som kaffe. På näring för min
trädgårderande själ.

Jag har
följt Sara Bäckmos blogg “Skillnadens Trädgård” ett litet tag. Hon
skriver om precis det jag är allra mest intresserad av – att odla grönsaker med
experimentlusta.
Nu har jag fått nys om att hon kommer med en bok om sitt odlande. Det skulle
kanske kunna vara något att önska sig i födelsedagspresent.
Boken går inte att köpa förrän i mars. Och jag fyller inte år förrän i juli.

Men hur ska
jag kunna stå ut med fyra månaders väntan från det att boken är köpbar till
dess jag fyller år? Jag vill ju stilla mitt sug redan nu.
Det är ju liksom lite grejen just med sug, att det vill stillas, så snabbt det
bara går.
Och det går ju i alla fall i mars.

När jag vaknade visade termometern 4,3 grader. Men givaren sitter vid sovrumsfönstret på andra våningen och stämmer inte helt överens med vilken temperatur trädgården håller sig med.
När det ljusnat tillräckligt för att jag skulle se gräsmattan upptäckte jag att Farbror Frost våldgästat oss i natt.

Jag är inte alls beredd på hans besök.
Det är massor kvar att ta hand om innan jag kan avsluta årets odlingar. Jag har prydnadspumpor, gurka, tomater, paprika, dill, persilja, purjolök, hallon och rödbetor där ute.

Tack och lov visar inte väderprognosen på fler stjärnklara nätter den närmaste tiden så något nytt frostbesök hoppas jag slippa tills jag hunnit skörda det som är klart.

Det är väldigt mycket tomat i min hjärna nu. Jag har redan hunnit smaka de första egenodlade små röda pärlorna i uterummet.

Här är en bra sida med information om vilken sorts näring tomater, och förresten de flesta växter behöver, och hur bristsymptomen kan guida rätt när det gäller att tillföra ny näring.

Jag passar på att njuta av min magnolia nu medan den blommar.
Som synes så har den blivit lite ankommen av frost men det är inte alls så illa som i fjol.

Med hjälp av en trädgårdsgrupp på Facebook har jag kommit fram till att den heter Susan.

Till helgen är det pingst. De flesta av mina pingstliljor har redan blommat över.
Så här såg de ut för någon vecka sedan.

Den sista är en Thalia – en orkidénarciss som doftar helt ljuvligt. Hittar jag mer plats i rabatterna så ska jag satsa på några lökar till.

Jag njuter i fulla drag av min trädgård. Så mycket har hänt under tiden mellan dessa två bilder:

Framförallt frossar jag i tulpaner.
Här kommer några bilder på resultatet av förra höstens idoga grävande under fruktträd, bredvid hallon och vinbär och i rabatter.

Bilderna ovan visar rosa Darwinhybrider av sorten Van Eijk. De är underbara inte bara för att färgen skiftar så efter väder och vind, utan också för att de tillhör den slags tulpaner som har störst chans att komma igen år efter år.

Nedan är också häftiga tulpaner som ändrar färgsättning allt eftersom tiden går.

En lustig tulpan med flera knoppar och mystiska, nästan lite snuskiga knottror på kronbladen.

Nedan ytterligare en bildserie på samma sorts tulpan i olika åldersstadier:

De där första späda är helt gudomliga.
De smälter som smör i munnen helt utan anrättning eller komplement av till exempel socker.

Till en början hjälpte jag dem på traven med ett gammalt fönster och nu har de växt så man nästan kan se hur de sträcker på sig för varje dag. Det har hunnit bli några pajer redan.

Och fastän de nu är långa och ståtliga är de fortfarande fantastiskt friska och förförande fina i smaken.

Regnet och värmen har lockat fram dem. Jag fick nästan en liten chock när jag råkade få syn på den första. Jag skulle bara klippa några knippen gräslök att ta med till kollegorna på jobbet (byteshandel ni vet) och så låg den där. Smal och pyttig och helt klart relativt nykläckt, men likväl ett potentiellt hot mot min sommarfrid.

Min gamla trogna sekatör är förkommen så jag har fått uppgradera en av de blå IKEA-saxarna från allmän klipptjänst till nytt avrättningsredskap.
Sedan i går morse har jag tagit nästan 100 stycken (93 för att vara exakt) av daga.

Vår gräsmatta ser ut som en schweizerost.

I lördags var Guldgossen hemskt redig alldeles på egen hand
och drog upp ”typ sjuttio” maskrosor.
I går kväll fick jag för mig att det nog är lättare att dra upp maskrosor när
gräsmattan är blöt så jag gav mig ut i regnet och drog upp 200 till. (Det var
nog inte lättare. Eller så beror det på att vår maskrosuppdragare har gått sönder
efter alla tidigares års maskrosutrotarkamp och det krävs ett alldeles speciellt
handgrepp för att överhuvudtaget ha en chans att knipa åt om de lömska
pålrötterna.)

Nu ska jag åka och köpa dressjord för att fylla ut
schweizerosten lite grann.

NEEEEEEEJ!

Just nu haglar det för fullt.
Jag sitter på jobbet och kan bara titta ut på eländet där centimeterstora hagelkorn kastas till marken.

Jag vill inte veta hur det ser ut där hemma nu. Tulpaner och narcisser har börjat slå ut och jag har glatt mig så väldigt åt all grannlåt. Visserligen har Farbror Frost varit i farten och försöker ge mina lökar ett tjuvnyp om nätterna men hittills är det bara en enda pingstlilja som blivit så nedslagen att den fick flytta in i stället.

Pingstliljan som fick flytta in på köksbänken.

Här är några som fortfarande bor ute:

Tulpan med flera knoppar men också mystiska, lite läbbiga knottror.

Vit tulpan med sköngröna teckningar.

En tulpanknopp håller på att snurra upp sig inför blomningen.

Utslagen.

Detalj av pingstlilja. Nedanför har jag krypit ännu närmare för att insupa den gulgröna färgen och för att njuta av de skira kronbladen.

Bigarråträdet ägnar sig åt lövsprickning.

Plommonträdet är inte långt efter.

Äppleträdet har ännu inte avslöjat om det ämnar blomma eller bara bjuda på blad.

Citronmelissen har inte bara överlevt vintern utan gör sitt bästa för att ta över hela smultrontornet. Så fort jag hinner och orkar kommer den bannlysas från trädgården.

Gräslöken har redan kommit upp rejält.

De röda vinbären vill blomma… precis som de svarta.Bladen är så vackra:

…fast själv är jag mest glatt förväntansfull.

Vårt Aroma hängde bokstavligt talat löst förra sommaren. Ett blåsoväder knäckte en av stöttorna, myrorna hade gjort bo och gångar i jorden och när vi kom hem från jobbet en dag halvlåg äppleträdet.

De svällande knopparna ger mig hopp om att trädet tänker göra ett nytt försök att överleva ännu ett år.

Det har börjat grönska i vårt hem. De olika tomatsådderna
var först ut och nu har små gröna spinkisar kommit upp av både Tigrella, Tiny
Tim, italiensk busktomat och babyplommontomaten som jag fermenterade frön av
från en köpetomat. Jag sådde i cremefreiche-burkar och satte på locken (perforerade
med en säkerhetsnål) för att slippa vattna för ofta. Medan jag väntade på att
fröna skulle gro fick de bo på golvvärmen i badrummet men nu har de flyttat upp
en våning och står i miniväxthus i allrumsfönstret tillsammans med spetspaprikan
som också var tidig.
I allrumsfönstren finns också ett antal tidiga potatisar av sorten Swift som
står i mjölkpaket och har skjutit rejäla skott vid det här laget.

På tal om skott, så har jag äntligen kunnat börja skörda
krispiga, spänstigt gröna ärtskott från den lilla odlingen i köksfönstret. Jag
har försökt tidigare, med både solrosfrön, ärtor och någon typ av bönor, men
specialmanicken jag har med ett galler som ligger över ett vattentråg för att
man ska kunna odla utan jord, har hittills inte funkat alls. Antingen torkar allt
eller så möglar det. Till slut gav jag upp och la lite jord i en tom ask jag
fått över efter att ha ätit upp ett gäng goda småtomater. Jag placerade ut
vanliga gula ärtor ganska tätt och sprinklade över lite mer jord innan jag vattnade
och ställde dem i fönstret med ett lager plastfolie över. Nu har jag kunnat äta
skott på frukostmackan flera dagar i rad.

I tvättstugan står ytterligare ett miniväxthus. Det är fullt
av penséer. De ska snart få lämna lysröret och flytta upp till den äkta solen i
allrummet. De har stannat av i växten men borde vara så pass tåliga att jag
vågar utsätta dem för lite verklighet.

Lite tuffare verklighet har växterna i uterummet. De utsätts
omväxlande för gassande sol och temperaturer upp mot 30 grader och däremellan
nattkyla och bara några få plus. I uterummet samsas två vita pelargoner, en och
en halv silverek (den halva har bott ute i kruka i vinter och är förmodligen
död), en övervintrad tomat av okänt ursprung (uppgrävd från en av
entrérabatterna) och så min största glädje där ute – fikonbusken. Den är ful
som stryk med bara tre eller fyra krumma grenar som hänger nedanför krukkanten,
men nu börjar bladen spricka fram och förvandlar den fula ankungen till, om
inte en svan så åtminstone något betydligt skönare än bara de där kala stjälkarna.

Jag väntar på att gyllenbären och purjolöken ska visa
sig. De står någorlunda mörkt på badrumsgolvet. Jag hoppas de vill upp innan
påsk för sedan är det dags att så luktärter, gurka, prydnadspumpor och diverse
blommor.

För några veckor sedan stoppade jag ner nio potatisar av sorten swift, i var sitt tomt mjölkpaket. Helt tomt var det kanske inte för jag hade fyllt på med jord upp till knappt hälften och när jag stoppat ner potatisarna fyllde jag på med lite mer jord så att nästan hela potatisen var täckt.

Mitt förodlingsexperiment verkar lyckas för ny sticker läckert gröna stjälkar med blad upp långt över mjölkpaketskanten. Varje dag går jag och vänder på paketen eftersom potatisblasten snabbt vänder sig mot ljuset och jag vill inte ha plantor som tippar krukan.

Just nu har vi fått ett litet bakslag i vårvädret. Det är minusgrader och under dagen har det till och med dansat snöflingor i luften. Men snart tror jag det är dags för mig att plantera ut mina förgrodda potatisar i hinkar och ställa dem i uterummet.

I dag lyser solen in genom det stora fönstret vid mitt
skrivbord på jobbet och värmer så gott, trots persienner, att jag till och med
plockat av mig tröjan.

Jag är lite gramse på solen som inte tycks ha fattat att den
ska lysa på helgen också.
I lördags var jag ute i trädgården och satte upp limringar runt äpple-,
plommon- och bigarråträdet. Det var rätt pyssligt och kletigt och kallt.
Återigen upptäckte jag hur behändigt det skulle varit om jag haft tre händer i
stället för bara två.
Limringarna ska förhoppningsvis hindra svartmyrorna från att kila upp i träden.
Och utan svartmyror som kånkar runt på och pysslar om lössen, så finns det en
liten chans att lusinvasionen inte blir lika omfattande i år som förra året.
Myrorna håller sig med löss, precis som bönderna håller sig med kor. De mjölkar
dem på det sockersöta bajs som lössen släpper ut efter att ha processat sav
eller vad det nu är de suger i sig från bladen.
Och för att lusstammen ska öka bär de runt på lössen och placerar ut dem
på nya platser i träden så att de ska ha utrymme att föröka sig så mycket som
möjligt.

När jag ändå var ute i trädgården passade jag på att strö ut
lite blodmjöl på de vårlökar som börjar titta upp ur marken. Både tulpaner,
krokus, pärlhyacinter och iris är på gång. Blodmjöl är kväverik, snabbverkande
näring som ska ge lökarna en extra skjuts så att de orkar blomma fint för mig i
vår. Dessutom har det en avskräckande lukt, i alla fall om man är rådjur eller
hare. Själv kände jag inte mycket av lukten, trots att jag spred det finkorniga
blodmjölksdammet i motvind. Inte så smart!

Smart var jag dock, i alla fall enligt eget tycke, när
jag samlade in harpluttarna som låg och skräpade bland hallonen, under vinbären
och träden. Nu ligger de på tork i en kartong som ändå skulle slängas.
Så fort jag orkar och hinner ska jag så tomater och då inbillar jag mig att det
kan vara bra att stoppa ner en liten plutt i botten på krukan, så har
tomatplantorna lite näring att längta till när rötterna börjar växa.

I går satte jag inte min sista potatis.
Däremot säsongens första. Eller rättare sagt, de nio första.
Jag skopade vanlig planteringsjord i avskurna mjölkkartonger, sprayade på lite
vatten och tryckte ner en sättpotatis. Sedan fick den lite mer jord på sig och
så ställde jag mjölkkartongerna i fönstret i allrummet på andra våningen. Det
är inte en optimal placering eftersom det är lite för varmt där. När potatisen
håller på att grodda sig vill den helst ha 12-15 grader och vi har nog runt 18-20
i söderfönstret där uppe. Men ljuset är viktigare än temperaturen och
alternativet hade varit att ställa dem i mörka österfönster i garaget där det
bara är 10 grader.

I morse upptäckte jag ett större hot än några extra grader.
Sorgmyggorna, som jag hoppats utrota med hjälp av klistriga solar i
krukkanterna, har åter kolloniserat min övervintrade tomatplanta som samsas om
utrymmet med de nysatta potatisarna.
Nu har tomaten fått flytta in i Guldgossens rum i väntan på att jag bestämmer
mig för om den ska få fortsätta leva eller om jag ska hiva ut den med sorgmygg
och allt.

Potatisarna ska få flytta ut i hinkar i uterummet när
temperaturen alltid håller sig över 12 grader. Jag funderar på hur jag ska kunna
ta reda på det. Vi har mig veterligen ingen temprometer med minne. Det kanske
får bli lite nattjobb framöver.

Hinkjobb blir det också. Jag har inte tillräckligt med
hinkar för att härbärgera alla potatisar. Jag har för mig att det är 13 som
står och väntar i äggkartonger. Harald Nyborg har erbjudande på sina
murbrukshinkar just nu. Det finns både 12- och 20-liters (och större också om
det skulle vara så). Jag kommer ha tillgång till bilen i kväll men saknar
tillgång till tid.
Förundersökningsledaren ska förresten på tjänsteresa till Göteborg i morgon och
har då företagsbil så jag kanske kan göra mig ett Nyborgsärende på lunchen om
jag gör en översyn av hinkförrådet i kväll och räknar efter hur många hinkar
jag behöver.

Förra året odlade jag ingen potatis. Det var en miss. Egen
färskpotatis är ju bara så gott!
Visserligen ligger det en hel del jobb bakom och det är nog egentligen minst
lika billigt att köpa färskpotatis i affären (Coop brukar till exempel sälja
för 1 öre/kilo som en lockvara vid midsommar). Men ändå. Egenodlat är helt
enkelt bäst.

Jag är ingen van potatisodlare. Där vi bor nu har jag bara
haft potatis en enda säsong. Då fick jag utsäde av vår snälle odlargranne och
satte knölarna i en lång limpa av jord som blivit över när vi grävde ut för
altan. Jag täckte med gräs och skulle förmodligen fått en ganska bra skörd om
inte blasten drabbats av bladmögel som snabbt gick på potatisen som brunröta.
När jag skulle skörda drabbades jag – av svartmyror.
Jag har länge levt i lycklig okunskap om svartmyrornas förmåga till
självförsvar. När jag var liten var det någon (förmodligen en lekiskamrat) som
lärde mig att man kan fånga svartmyror och äta upp baken på dem. Det smakar
lite syrligt och ganska gott. Nu var det visserligen nästan 40 år sedan jag
senast provade men det är i alla fall så jag minns det. Syrligt… och gott…
Och jag har inget som helst minne av att jag någonsin blev biten av någon
svartmyra. Det var skogens pissemyror och de hemska små rödmyrorna som bodde
här och var i gräsmattan som stod för de smärtsamma betten.

När jag körde grepen i potatislimpan träffade jag mitt i ett
svartmyrsbo. En triljard myror myllrade uppför grepskaftet. Medan jag
fascinerad stirrade på den svarta massan började det plötsligt sticka och svida
i stövlarna. Myruschlingarna hade inte bara tagit vägen uppför grepen utan även
ner i stövelskaften och ansatte mig efter bästa förmåga.

I år ska jag odla potatis i hink. Jag har provat tidigare
och vet att det kan gå riktigt bra, om man är noga med vattningen. Någon
midsommarpotatis har jag dock inte lyckats få fram.
Men nu har jag läst på lite extra och kommit fram till att jag vill testa den
allra tidigaste sorten – swift. Den ska nöja sig med sex veckor från plantering
till skörd, och med lite förodling, ett uterum som kan värmas av solen, och med
sand blandad i jorden, så kan jag kanske lyckas få egen färskpotatis till
midsommar.

I helgen var jag med lilla Svalan på Lidens. Hon
skulle köpa en inflyttningspresentsblomma till en kompis som renoverat sitt
rum. Jag köpte på mig lagomstora små krukor till mitt miniväxthus och blev
jätteglad när jag fick se att man redan tagit hem den första omgången
sättpotatis. Det är nog egentligen alldeles för tidigt att börja förodla redan,
men jag fortsätter att betrakta allt mitt trädgårderande som utslag av
experimentlusta så jag kunde inte låta bli att köpa tre kilo swift för 89 kr.
Jag har gömt dem i cykelkorgen i garaget tills jag samlat på mig tillräckligt
många mjölkkartonger för att kunna börja grodda dem. Det vore ett elände om
någon hungrig familjemedlem får för sig att mina dyrbara potatisar borde bli
middag.

Jag sådde penséerna i söndags och redan i går såg jag att det första fröet spruckit upp lite i den spetsiga änden och börjat mata fram en liten antydan till grodd.
I morse hade fler frön haft den goda smaken att följa sin föregångares föredömliga exempel. Jag undrar hur länge det dröjer innan jag kan få se något grönt.

För att få rimlig chans till blommor redan i sommar har jag sått penséerna tidigt. Övriga växter ska dock få vänta till mars eftersom möjligheterna till extraljus i mitt hus är väldigt begränsade.
Det hade varit perfekt att så redan 1a mars, som är en söndag, men då är jag inte hemma.

Jag har skrivit in alla sorter som jag ämnar odla i sommar, i ett excellark. Nu ska jag förhoppningsvis ha koll på när de ska sås och hur de ska skötas. I alla fall utifrån den begränsade information som finns på fröpåsarna.

Jag har lovat att ge bort några plantor av utvalda sorter till Kockkollegan och hans flickvän Kvällsledaren. I höstas köpte de hus med stor trädgård och jag håller på att försöka väcka deras odlingsintresse lite pö om pö. Det är inte så svårt att motivera en kock till egna odlingar.

Samlingen med mjölkpaket och toarullar växer sakta i tvättstugan. Toarullar är perfekta att så luktärter och purjolök i. Luktärter har ömtåliga rötter och ska därför hanteras varligt vid omplantering. Efter tidigare försök har jag upptäckt att det går utmärkt att så två frön i en toarulle, knipsa bort det klenaste exemplaret, och sedan skippa omplantering och i stället plantera ut direkt på växtplatsen när frostrisken är över. Förförra sommaren experimenterade jag med både förodling och direktsådd och upptäckte att det gick lika bra att direktså luktärter för bra resultat. Men då höll jag till i en pallkrage och i år ska jag låta vita luktärter växa i stora krukor på altanen så då är det nog bäst att förodla ändå.

Purjolöken har inte alls lika känsliga rötter men när jag odlade purjolök för första gången i fjol, gav det ändå så lätthanterliga strån när det var dags för omkrukning till mjölkkartonger så jag sår nog även dem i toarullar.

Egentligen skulle jag vilja så allt i toarullar, men jag kommer inte få plats. Jag har därför samlat på mig cremefraicheburkar och portionssalladsbyttor och lite annat med genomskinliga lock som är lagom stort att ställas på fönsterbrädan.

Det kliar lite i fingrarna efter att börja så redan nu, men jag behöver inte vänta så länge till. Bloggen kommer förvandlas till en odlingsblogg.

När jag tittade till mina penséfrön efter jobbet i går hittade jag en sorgmygga dansande under plasthuven.
Så fort jag lyfte på locket dansade den dock ner i någon av krukorna och gömde sig och nu är jag rädd att när som helst få en ny sorgmyggeinvasion i huset.

I dag ska jag hem och se om jag hittar kryddnejlika. Jag har nämligen läst att de ska kunna hålla de små odjuren stången.

Nu har jag äntligen fått tummen ur (eller snarare; slut på undanflykter) och sått de där penséerna jag tjatat om så länge. Jag passade på medan Förundersökningsledaren vandrade med en vän på Hindens rev utanför stan.

Först gjorde jag i ordning 23 små krukor i mitt miniväxthus. Jag grundade krukorna med planteringsjord och hällde såjord överst. Jag vattnade igenom jorden hjälpligt och väntade tills vattnet runnit ner. Sedan tog jag fram min nyinköpta fröpåse. Jag blev ganska förvånad när jag såg att den bara innehöll 25 små pyttiga frön. När jag läste närmare på påsen så stod det faktiskt att det var just 25 frön jag köpt så det var ju inte så konstigt. Jag hade tänkt att göra som vanligt och stoppa ner åtminstone två frön per kruka för att sedan kunna spara det starkaste exemplaret om nu mot förmodan fler än ett frö skulle få för sig att gro. Påsen utlovade bara 65 % grobarhet men jag blev ändå dumsnål och la bara ett frö i varje kruka, utom i två av krukorna som var lite större och därför gott kan härbärgera två plantor en stund.
Om det här experimentet lyckas ska jag försöka komma ihåg att samla egna fröer när blommorna gjort sitt i sommar. Jag har läst att det ska var jättelätt, bara plocka in de torkade frökapslarna och låta dem explodera i ett stängt kaffefilter och sedan har man egna frön som räcker till en hel rabatt.

Fröna är ljusgroende och ska bara ligga ovanpå den fuktiga jorden. Jag följde instruktionerna men funderar på om jag inte borde tagit fram vattenflaskan och sprayat lite på frön och jord för att fröna skulle få ordentlig kontakt med jorden.
Jag satte i alla fall det genomskinliga plastlocket ovanpå “växthuset” (det är egentligen bara ett plasttråg med räfflor i botten så att krukorna inte har lika stor risk att stå direkt i överflödsvatten) och ställde det så nära lysröret som möjligt i tvättstugan.
Fast först ville jag få bort överflödsvattnet i botten av växthuset. Står krukorna för blött ökar risken för sorgmyggor och de där irriterande små varelserna fick jag nog av när jag tog in mina paprikor i höstas.

Jag kunde ju inte bara luta på hela tråget och enkelt hälla av vattnet (eftersom alla krukor med de värdefulla fröna skulle ramla ur) utan fick fundera en stund innan jag kom på den smartaste lösningen. Ett minne hjälpte mig på traven. Jag tror att jag kan ha berättat om det på bloggen tidigare. Hur som helst så använde pappa och jag sugrör för att tömma en traktormotor på dieselångande regnvatten en gång när olyckan varit framme och det regnat in på fel ställe.
Tänkt och gjort – jag hämtade ett sugrör i köket och ägnade några långa minuter åt att försiktigt suga upp jordvatten så långt att jag precis inte fick in det i munnen. Jag misslyckades (och sög för mycket) bara tre gånger så det gick ju väldigt bra.
När det nästan bara var jord kvar lyckades jag nå ner med en disktrasa och suga upp de sista dropparna.

Man kan undra varför jag inte kom på tricket med disktrasan direkt. Det hade både gått snabbare och varit en aning mindre hälsovådligt än att stå och pilla med ett sugrör en kvart…

När jag ändå var i farten och hade jorden framme så passade jag på att plantera om en stackars gänglig tomatstängel som mot alla odds överlevt både vinterns mörker och en månad utan vatten (när vi var på långresa). Jag har ingen aning om vad det är för tomat. Jag hittade den som bäbis i en av entrérabatterna i somras och gissar att den kommit som frö från kompostjorden jag spred ut i början av säsongen. Förmodligen kommer det inte bli något av den. Den vill säkert bo i växthus för att kunna producera någon skörd, men eftersom den hållit fast så envist vid livet hela hösten och vintern så har jag inte hjärta att hiva den ändå. Nu får den bo i ett mjölkpaket i vårt soligaste fönster så får jag se hur länge den klarar livhanken.

Kanske blir det några penséer sådda i kväll. Kanske inte.

Det är sista kvällen Förundersökningsledaren och jag är hemma själva utan barn. (De är på skidläger.) Kanske vill jag utnyttja tiden till något mer tvåsamt än att så frön.

I helgen som gått har jag planerat sommarens odlingar. Jag har 25 olika sorters frön som ska sås och sedan förhoppningsvis bli till tomater, gurkor, sockerärter, basilika, purjolök, morötter, rädisor, paprika, rödbetor, vallmo, gyllenbär, astrar, penséer och kanske något mera. Dessutom vill jag har några hinkar potatis och så ska jag fylla en pallkrage med ståtliga jordärtskockor.

Nu på lunchen ämnar jag kila över till Granngården igen. Den här gången ska jag titta efter “namnskyltar”. Jag har för mig att de har små plastpinnar som man kan skriva på, sticka ner i krukkanten och som då markerar vilket frö det är man pillat ner i jorden.
Tidigare har jag löst problemet genom att sätta en tejp på krukan men den vill antingen trilla dän eller så sitter den så bra att den inte att går att få bort alls.

Uppdatering:
40 pinnar i olika pastellfärger fick jag med mig från min lunchpromenad. Plus en liten kul, gul cylinderformad skopa som såg ut att vara bra när jag ska fylla de små såkrukorna med jord.

Här är de fröer jag köpte på Granngården under lunchen:

Pensén Springtime Black – en lockande svart samhetsskönhet som helst ska försås nu och förses med extrabelysning. Så kommer det inte bli. Men man kan så dem ända fram till mitten av mars och ändå hoppas på blomning redan i år.

Frilandsgurkan Tanja – Vågar jag prova odla gurka i hink?

Rödbetan Detroit 2 – Det var egentligen bara rödbetor jag skulle köpa.

Luktärten Royal White – Man måste ha luktärter!

Mattramen Snowball – En helt ny bekantskap.

Prydnadspumpan Shenot Crowns of Thom – Tja, varför inte.

Pionvallmon Black Peony – ser ut som stora pompombollar!

Tomaten Tigerella – som ska tjuvas. Jag har annars bara odlat sorter som inte behöver tjuvas. Växthus har jag inte men blir det lika varmt och fint som förra året så kan det gå vägen.

Dillen Como – Dill är jättesvårt att få till enligt min odlingsgranne. Men en sort som har samma namn som den underbart vackra sjön i norra Italien där min syster bor – borde i alla fall ha en något större chans att gro.

Sockerärten De Grace – Jag har länge längtat efter sockerärter och i år är det nog dags att försöka sig på en odling av dessa godsaker.

Trots att snön svept in världen i sitt vita, vackra täcke så ligger odlingslusten på lur i min själs gröna skrymslen.
Så när Granngården lockar med tio fröpåsar till priset av fem så måste jag ju naturligtvis gå dit på lunchen för att se om det finns något jag blir sugen på att odla.

Jag trodde i min enfald att det skulle gå ganska fort att välja ut tio fröpåsar. Min trekvartslånga lunchrast skulle gott och väl räcka till både ett Granngårdsbesök och en efterlängtad matlåda (i går råkade jag ta fel i kylskåpet på morgonen och blev inte så glad när jag öppnade en låda potatismos – bara potatismos – klockan tolv).

Så fel jag hade! Hur kunde jag tro att jag skulle kunna skynda mig när det stod ställ efter ställ med tigerrandiga tomater, skönt späda sockerärter, purpurlila pionvallmo och rosigt röda rödbetor att botanisera i?

Nu sitter jag med X antal frön i väskan men ingen lunch i magen.
Och jag känner mig ändå sällsamt nöjd med tillvaron.

Sakta börjar mitt slumrande trädgårdsintresse väckas till liv igen. Medan vi var på vår långa resa slutade jag följa både folk och grupper på facebook för att inte mobilen skulle få krupp varje gång den kom i kontakt med wifi.
Nu har jag aktiverat det mesta igen och bilder och inlägg om trädgård, chili- och tomatodling gör mig sugen på att så små fröer.

Jag har bestämt mig för att ha tre hängande tomatplantor i år igen. Och kanske några ståendes i hinkar. Jag har två stora murtråg där det växte tomater i fjol. Där måste jag odla något annat i år om jag inte ska tvingas byta ut all jord. Lök kanske funkar. Det gick så bra förra året så det måste jag ha i år också. Kanske purjolök.
Och så har jag kommit på att jag gillar rödbetor så det vill jag odla. Sockerärtor har jag aldrig haft så det måste det bli. Och såklart luktärter, kanske i krukor på altanen.
Och naturligtvis basilikan Giant Leaf från i fjol. Någon vallmo vill jag också få till. Och gärna potatis. Jordärtskockor vore inte dumt. Kapkrusbär har jag köpt frön av….

Men jag behöver inte odla någon chili. Jag har torkad chili från i fjol som mer än väl täcker ett helt livs förbrukning. Då gav jag ändå bort merparten av mina frukter.

Jag måste dock försöka hålla mig lite till. Det kan vara lagom att så i mars, eftersom jag inte har tillgång till extrabelysning. Långa, rangliga plantor är inte bra.

I går kväll tog jag hand om en av purjolökarna som ligger och väntar i vätan utanför uterummet. Jag skalade bort fula blad, sköljde och skar. Sedan ner med skivorna i portionspåsar om 100 gram.

Jag fick ihop fem och en halv påse. Det är rejäla lökar jag odlat i sommar.
Nu måste jag försöka komma ihåg hur jag gjorde för att få så pass bra skörd. Det är inte helt självklart har jag förstått.

Jag sådde fröna enligt anvisningen på fröpåsen. Alltså ganska tidigt. Jag pillade ner fröna två och två i toarullar som jag fyllt med vanlig planteringsjord i botten och såjord högst upp. Sedan ställde jag dem ljust i ett södervänt fönster på övervåningen. Jag minns inte om jag täckte rullarna med gladpack eller inte. När de kommit upp drog jag brutalt bort den vekaste lilla tråden och sparade den levnadsgladaste.

När de små smala stråna kommit upp över en decimeter toppade jag dem någon centimeter och klippte rakt av med en sax. När de växt till sig ytterligare planterade jag om dem så djupt som möjligt i mjölkpaket. Jag lät toarullarna följa med ner i kartongerna för att störa rötterna så lite som möjligt. Så länge man täcker hela rullen med jord så kommer kartongen att förmultna av sig självt.
Jag skar av hörnen på mjölkkartongerna en aning längst ner för att kunna släppa ut överskottsvatten, fyllde botten med lecakulor och blandade lite kogödsel från en köpepåse samt pelleterad hönsgödsel i planteringsjorden. Efter ungefär två veckor började jag göda med guldvatten vid varje vattningstillfälle. Jag tror att det kanske är det som är hemligheten till tillväxten. Purjolök är som jag förstått det, väldigt kvävekrävande växter.
Jag flyttade ner krukorna i vårt ljusa uterum direkt efter att jag planterat om dem. Det är viktigt med mycket ljus för att inte få rangliga plantor. Plantorna började bli lite kraftigare, som ett gräslöksstrå ungefär, och när de drog iväg och blev så långa att de ville vika sig, var jag framme med saxen igen och klippte tillbaka dem, men bara så mycket att de kunde stå för sig själva.

Jag minns inte när jag planterade ut purjolöken i smultrontornet, men det var inte förrän det blivit lite varmare ute och frostrisken definitivt var över. Det brukar vara någon gång efter Sveriges nationaldag. Innan dess hade jag burit ut och in plantorna för avhärdning i säkert två veckors tid.

Innan utplanteringen gödslade jag jorden med mer hönsgödsel och redan tidigare på våren hade jag grävt ner en hel del mullförbättrande kompostjord.
När plantorna var på plats trädde jag tumma rullar efter hushållspapper över det gröna och bäddade runt om med gräsklipp. Resten av sommaren har jag fyllt på med gräsklipp nästan varje gång Förundersökningsledaren eller Guldgossen klippt gräsmattan, och så har jag fått vattna ihärdigt både för att sommaren varit varm och torr och för att purjon växt högst uppe på toppen av smultrontornet där avrinningen är som störst.

Jag har läst att man ska klippa ner både rötter och blast en aning vid utplanteringen, men rötterna tyckte jag var lite skrala när jag planterade och blasten hade jag redan hållit ganska strikt nedklippt så det var inte mycket som kapades då.

Jag tror jag ska satsa på några purjolöksplantor nästa år också. Det är inte så dumt att kunna fylla frysen för egna behov.

I går kväll tog jag hand om en av purjolökarna som ligger och väntar i vätan utanför uterummet. Jag skalade bort fula blad, sköljde och skar. Sedan ner med skivorna i portionspåsar om 100 gram.

Jag fick ihop fem och en halv påse. Det är rejäla lökar jag odlat i sommar.
Nu måste jag försöka komma ihåg hur jag gjorde för att få så pass bra skörd. Det är inte helt självklart har jag förstått.

Jag sådde fröna enligt anvisningen på fröpåsen. Alltså ganska tidigt. Jag pillade ner fröna två och två i toarullar som jag fyllt med vanlig planteringsjord i botten och såjord högst upp. Sedan ställde jag dem ljust i ett södervänt fönster på övervåningen. Jag minns inte om jag täckte rullarna med gladpack eller inte.

När de små smala stråna kommit upp över en decimeter toppade jag dem någon centimeter och klippte rakt av med en sax. När de växt till sig ytterligare planterade jag om dem så djupt som möjligt i mjölkpaket. Jag lät toarullarna följa med ner i kartongerna för att störa rötterna så lite som möjligt. Så länge man täcker hela rullen med jord så kommer kartongen att förmultna av sig självt.
Jag skar av hörnen på mjölkkartongerna en aning längst ner för att kunna släppa ut överskottsvatten, fyllde botten med lecakulor och blandade lite kogödsel från en köpepåse samt benmjöl i planteringsjorden. Efter ungefär två veckor började jag göda med guldvatten vid varje vattningstillfälle. Jag tror att det kanske är det som är hemligheten till tillväxten. Purjolök är som jag förstått det, väldigt kvävekrävande växter.
Jag flyttade ner krukorna i vårt ljusa uterum direkt efter att jag planterat om dem. Det är viktigt med mycket ljus för att inte få rangliga plantor. Plantorna började bli lite kraftigare, som ett gräslöksstrå ungefär, och när de drog iväg och blev så långa att de ville vika sig, var jag framme med saxen igen och klippte tillbaka dem, men bara så mycket att de kunde stå för sig själva.

Jag minns inte när jag planterade ut purjolöken i smultrontornet, men det var inte förrän det blivit lite varmare ute och frostrisken definitivt var över. Det brukar vara någon gång efter Sveriges nationaldag. Innan dess hade jag burit ut och in plantorna för avhärdning i säkert två veckors tid.

Innan utplanteringen gödslade jag jorden med mer kogödsel och redan tidigare på våren hade jag grävt ner en hel del mullförbättrande kompostjord.
När plantorna var på plats trädde jag tumma rullar efter hushållspapper över det gröna och bäddade runt om med gräsklipp. Resten av sommaren har jag fyllt på med gräsklipp nästan varje gång Förundersökningsledaren eller Guldgossen klippt gräsmattan, och så har jag fått vattna ihärdigt både för att sommaren varit varm och torr och för att purjon växt högst uppe på toppen av smultrontornet där avrinningen är som störst.

Jag har läst att man ska klippa ner både rötter och blast en aning vid utplanteringen, men rötterna tyckte jag var lite skrala när jag planterade och blasten hade jag redan hållit ganska strikt nedklippt så det var inte mycket som kapades då.

Jag tror jag ska satsa på några purjolöksplantor nästa år också. Det är inte så dumt att kunna fylla frysen för egna behov.

I går eftermiddag, efter en riktigt god lunch som Förundersökningsledaren lagade till med teriyakimarinerad lax och wookade grönsaker och nudlar, tog jag med mig Guldgossen ut i trädgården för att “hösta” lite. Guldgossen strödde klipp från våra tujahäckar runt vinbärsbuskarna och hallonen medan jag grävde ner några minirosor och en murgröna för eventuell övervintring i slänten. Jag klippte lite bland hallonen också men det är så många plantor som fortfarande ger skörd att jag inte vill ta bort dem riktigt än.

En av pallkragarna fick ett täcke av dagstidningar som jag samlat på mig och sedan var Guldgossen uppe på vinden över garaget och hämtade ner en av trasmattorna jag köpte billigt på en auktion tidigare i somras. Vi la mattan över pallkragen och förankrade den med några betongstenar. Sedan kom jag på att det egentligen var en annan pallkrage jag tänkt täcka. En med en massa jobbigt ogräs som jag hoppats kunna döda med hjälp av mörkläggning.

Sedan gav vi oss på de nedvissnade tomatplantorna. Vi klippte sönder den torra blasten till kompostvänliga bitar och jag drog upp rotklumparna, skakade av jorden och slängde rotsnurret.

Det roligaste var att undersöka innehållet i en av jordärtskockshinkarna. Vi klippte ner de ståtliga slanorna och nere i hinken hittade vi en massa fina små skockor. Jag har sparat de minsta i kylskåpet och gett bort de större till Kockkollegan som planerar höstmiddag till helgen.
Till nästa säsong ämnar jag nog odla jordärtsskockor i en pallkrage. Jag tycker de är goda råa i en sallad men har inte blivit överdrivet förtjust i varken mos, ugnsbakade eller soppa. Men det är ju kul att ge bort lite av sin skörd också.

Något jag struntar i att ge bort är myntan som växt i ett fack i smultrontornet.
Förundersökningsledaren kom hem med en liten konservburk med vulcanite och hemliga frön från en elektronikmässa i Tyskland förra våren. Jag misshandlade den där konservburkens innehåll å det grövsta. Jag vattnade för lite och för mycket och jag struntade i att plantera ut de små gröna pinnarna i tid. I våras kom ändå lite, lite grönt upp och jag hade fullt sjå att med facebookvänners hjälp artbestämma den klena växten.
Men det var som sagt tidigt i våras. Under sommaren har myntan växt till en egen liten djungel. Smaken på bladen har varit för stark för att jag ska kunnat använda dem till något men de lila blommorna på sensommaren var vackra och lockade till sig bin och fjärilar så jag bestämde mig för att behålla dem.

Guldgossen fick till uppdrag att samla upp alla lökar (gul, röd och silver) ur smultrontornet och när han visade mig de kraftiga rötterna från myntan som spridit sig ut i lökodlingen, fattade jag ett hastigt beslut om att försöka utrota växten. Guldgossen fick dra upp det han kunde och slänga på kärran för vidare transport till värmeverket. När han gett upp och gått in stod jag kvar länge och letade med fingrarna i jorden och drog och drog och drog upp alla rötter jag kunde hitta.

Lökarna Guldgossen skördat la vi i en papperskasse och ställde in i förrådet. Jag inbillar mig att de kommer torka till lite och sedan kan jag stoppa dem i en gammal nylonstrumpa och hänga upp dem i garaget.
Blir det lök även nästa år ska jag nog satsa på bara gul lök. Den röda blev det inte mycket med och de flesta silverlökar var ganska små.

När jag slutligen gick in från trädgården bjöd Förundersökningsledaren på fruktsallad och glass.

I lördags kom Förundersökningsledaren plötsligt på att det var dags att plocka in gasolgrillen.
Han braschade på rejält med en riktigt god avslutningsmiddag; grillad kyckling, grillad paprika och potatisgratäng som också fått stå på grillen och gôtta till sig.
Sedan fick grillen en ordentlig rengöring och så skulle den flytta in… i uterummet… där den brukar stå… och där nu mina paprikaplantor stod!

Så nu önskar jag mig ett växthus i 50-årspresent.

Medan Förundersökningsledaren tillbringade lördagen med att kreera god mat och diska grillen fick jag ägna eftermiddagen åt att slänga paprikaplantor. Elva stycken lyckades jag rädda in i stugvärmen men nio strök med och förpassades till komposten. En chiliplanta avlivade jag också medan en annan fick flytta in.

Nu står paprikaplantorna och chilin i vardagsrumsfönstret. Jag tror inte de trivs. Sorgmyggorna dansar tango på fönsterbrädan och chilin har fått små vita knottror på undersidan av bladen. I går köpte jag Willys billigaste lössnus och strödde ut på jorden och i dag fick jag med mig kaffesump hem från jobbet och kompletterade med.
Sorgmyggorna tackar och fortsätter dansa.
Jag vet att nematoder är det enda som verkligen hjälper men det är så dyrt så jag fortsätter nog med husmorskurerna och håller tummarna för att de sorgliga myggorna håller sig till paprikorna och inte flyttar vidare till mina orkidéer.

För övrigt önskar jag mig ett växthus i 50-årspresent.

I lördags hann jag faktiskt lite mer än bara hiva mina ömt vårdade plantor. Med lilla Svalans hjälp grävde jag ner narcisser och tulpaner i hallonraden. 128 lökar var det som hittade plats i trädgården i lördags och därmed kompletterade de andra 176 vårlökar som vi grävt ner tidigare.
Nu längtar jag efter våren. Det kommer bli så snyggt med rosa, vita och lila tulpaner, lite pingstliljor och några stolta alliumbollar.

Vet ni att man kan plantera vårlök i kruka, övervintra ljust och frostfritt och sedan ställa ut dem när solen och värmen återvänder?

Därför önskar jag mig ett växthus i 50-årspresent.

Förundersökningsledaren var snäll och for på klassföräldramötet i går kväll och gav mig tid till trädgården. Visserligen visste inte Förundersökningsledaren att han frigjorde trädgårdstid för mig (han hoppades nog mer på att jag skulle tillbringa kvällen nergrottad i tvätthögarna) men det man inte vet har man inte ont av…

Direkt efter middagen gick jag ut till mina stackars jordärtskockor som var i stort behov av omvårdnad.

På Förundersökningsledaren arbete jobbar en konsult som försett mig med jordärtskockor från sitt trädgårdsland. Jag har levt gott på dem hela vintern och i våras såg jag att de gjort precis som potatisen och börjat grodda sig inne i kylskåpet.
Jag tog fram fyra svarta 10-litershinkar, borrade några hål en bit upp från botten, la ner lecakulor, lite jord och så en knöl i varje hink innan jag fyllde på med hönsgödselgödslad jord. Under sommaren har jag också toppat hinken med gräsklipp allt eftersom jorden sjunkit ihop.

Fördelen med att odla jordärtskockor i hink föreställde jag mig skulle vara att slippa få de spridningsvilliga skockorna lite överallt i trädgården. Och det har jag ju sluppit. Men nackdelarna med hinkodling har nog ändå övervägt så nu överväger jag att vika en pallkrage för att få jordärtskockor även nästa år.

Det ligger en ofantlig växtkraft i de där små knölarna. De är inte större än potatisar och ändå skickar de upp stjälkar på flera meter med stora fina blad. Stora, fina, vindfångande blad.
Jag har placerat hinkarna intill väggen bredvid köksfönstret där de står i hyfsat lä, men det har inte hjälpt. Så fort stjälkarna närmat sig en och en halv meter har hinkarna blåst omkull. Innan vi for på semester och skulle få husvakter, la jag betongplattor i hinkarna för att tynga ner dem och få dem att stå stadigare, och så klippte jag mot bättre vetande ner plantorna och lämnade bara kvar en meter. Jag frågade mig för i en trädgårdsgrupp på facebook och blev avrådd att klippa men valde att göra det ändå. Bättre med en liten, liten skörd än irriterade husvakter.

Trots den bryska nedklippningen har jordärtskockorna fortsatt växa. Varje nedklippt stam har skickat upp tre nya toppar. Hinkarna har vält några gånger, men bara när det blåst som allra värst.
Det stora bekymret har varit vattningen. Med så mycket bladväxt säger det sig självt att plantorna tarvar massor av vatten. Och jag har helt enkelt inte varit hemma och kunnat vattna så mycket som behövs.
Resultatet av för dålig vattentillgång visade sig för några dagar sen, när jag upptäckte mjöldagg på bladen. Det hade varit bra om jag kunnat dra loss de angripna bladen direkt, men jag har inte hunnit. Förrän i går kväll.

En av nackdelarna med att odla grödor som kräver hantering på hösten, är att det är kallt och mörkt på hösten. Framförallt mörkt.
Jag fick jobba fort för att hinna se och ta bort alla mjöldaggade blad innan nattmörkret helt övermannade mig. När jag var klar rörde jag till en blandning av två liter vatten, en gnutta såpa och fyra teskedar bikarbonat som jag sprutade över de kvarvarande bladen och även på stammarna. Jag har en stor spruta som rymmer fem liter, som man kan bära i en rem runt axeln och som man pumpar upp ett tryck i och därför lätt sprutar ut hur mycket (max fem liter!) vätska som helst med. Det skulle vara totalt ogörligt att använda en liten blomspruta för att spraya så höga växter och jag har god nytta av den också när jag sprayar såpsprit mot löss eller andra lösningar för att försöka hålla trädgården i schack.

Jag hade lyft ut jordärskockshinkarna på gräsmattan under behandlingen och när jag lyft tillbaka dem igen fanns det fortfarande lite ledljus kvar så jag passade på att plocka in några torra fröställningar från persiljan som blommat.
Sedan var det så mörkt att jag var tvungen att överge tankarna på att plocka upp lökarna ur jorden, mumsa hallon, bädda gräsklipp kring jordgubbarna och klippa ner pelargonerna inför vinterförvaringen.

I stället gick jag in i uterummet, tände taklamporna för fullt och började klippa bort alla blad från de inställda tomatplantorna.
Jag har haft fyra plantor av någon slags gul busktomat under sommaren och plantorna har gett bra med skörd men tomaterna var inte så goda så jag har inte brytt mig om att försöka ta in och eftermogna de cirka 20-talet tomater som är kvar utan låter i stället frosten ta hand om dem.
Mina små röda tomater av sorten “Tiny Tim” har varit betydligt roligare. Jag har åtta plantor. Tre står kvar ute i en stor fyrkantig murarbalja som kan varken orkar lyfta in eller får plats med. Två plantor har bott i var sin tiolitershink och de har fått flytta in i uterummet tillsammans med de tre plantor som utgjort mitt odla-hängande-upp-och-ner-experiment.

I uterummet bor nu fem tomatplantor, en stor chiliplanta och en liten, sju rejäla basilikaplantor som blommar och som jag vill ta frön från, plus fjorton paprikaplantor som jag inte fått plats att plantera om utan som fortfarande växer i mjölkkartonger.
Det är alldeles för mycket bladmassa i ett oventilerat utrymme. Fukten rinner droppvis utmed de helglasade skjutdörrarna.

Efter gårdagskvällens insats med saxen hoppas jag att det ska bli lite torrare i uterummet. Tyvärr är det nog all fuktig jord som är den stora boven, och den kan jag inte hiva ut förrän tomaterna eftermognat klart, basilikan skapat frön och paprikorna levererat sina paprikor.
Innan jag cyklade hemifrån i morse ordnade jag i alla fall lite tvärdrag genom uterummet och hoppades att paprikorna inte kommer dö av köld medan jag är borta.

Det verkar som min fuchsia överlevt årets första frostnatt. Tack och lov!
Den är riktigt vacker nu när den äntligen börjat blomma ordentligt (vilket den tydligen har för vana att göra när det blir kallt och ovädrigt – den kallas till och med för ruskvädersblomma) och nu har jag tagit in information och fått råd om hur man ska bära sig åt för att försöka övervintra den.

Det ska inte vara särskilt svårt egentligen. Fuchsian (vars svårstavade namn vi kan beskylla antingen tyskarna eller Linné för enligt mina vänner i facebookgruppen Trädgårdsliv) ska förvaras mörkt eller ljust i frostfritt utrymme. Det är viktigt att den är så pass torr att den inte möglar. Det lär vara lättast att övervintra äldre plantor, som hunnit få vedartad stam.
När man tar in den kan man passa på att klippa ner långa grenar och göra sticklingar av dem. Jag har dock inte sett om de ska sättas i vatten eller direkt i jord.

Sedan är det dags att stålsätta sig och plocka bort alla blad och blommor! Blommorna kan hålla sig fräscha någon dag på ett fat med vatten. Det gäller att tänka på att man ändå inte kommer gå ut i garaget (eller var man nu lyckas förvara sin fuchsia) och njuta av blomsterprakten under vintern. Men nog kommer det smärta.

Under vintern behöver man inte göra mer än att ge blomman lite vatten. Någon hade testat att lägga på en snöboll som fått smälta ner i lagom takt och det hade funkat. Viktigast är nog att se till att det inte blir mögel på plantan för då är det rätt griskört.

När våren kommer ska jorden bytas, men försiktigt eftersom fuchsian har ömtåliga rötter. Sen är det nog bara att köra på som vanligt och börja göda när den vill växa och avhärda innan den ska ut på grönbete.

Än så länge har jag bara hängt in min planta i garaget. Den har bott i en mossfodrad hängampel men jag funderar på om jag bör plantera om den. I och för sig är det lättare att låta bli. Det är dessutom ingen risk att jag skulle frestas att vattna för mycket när jag riskerar ett blött golv under ampeln.
Kvarstår alltså bara att se om det går att ta några sticklingar och sedan bita ihop och plocka bort alla vackra blommor.

Lökarna låg lockande i morgonsolen på bordet i uterummet där jag lämnat dem i går kväll. Jag kunde inte låta bli att gå ut och titta lite på grannlåten innan jag cyklade till jobbet i morse.

Nyss blev jag dock påmind om att det blir en ganska kortvarig njutning om lökarna inte kommer i jorden. Visserligen är bilderna fina att titta på men det är inte alls samma sak som när tulpanerna blommar i sina olika rosa nyanser. Vinterns väntan brukar väcka en värkande längtan efter våren vackra färgspel.

På väg hem från jobbet i dag måste jag stanna till på Lidens och försöka hitta en riktigt bra planteringsspade. Min trogne vän sedan urminnes tider, med trähandtag och grönlackat blad, gav upp i närkamp med en förvuxen jättedaggkåpa i våras. Jag är visserligen ägare till ett opraktiskt så kallat lökjärn men det skulle jag inte ta till för annat än plantering i gräsmattan.

Det här påminner mig om när jag var ung och skulle hjälpa pappa slipa knivarna på tröskan inför höstskörden. Vi började redan efter frukost och skulle köra ut tröskan från maskinhallen. Framför tröskan stod en harv och balpressen och vi var tvungna att köra ut dem innan vi kunde få fram tröskan. Harven hade väl egentligen inte varit några problem att få fram, om det inte vore för att ett häftigt skyfall i kombination med en glappande ventil (eller vad det nu var… nu rör vi oss i periferin av mina tekniska kunskaper) fyllt någon viktig del av traktormotorn med vatten. Efter ett antal misslyckade startförsök och en noggrann undersökning kom min far, som är väldigt uppfinningsrik, på en lösning och jag hämtade oss var sitt sugrör så att vi kunde tömma ut tillräckligt mycket bensinsmakande vatten för att få igång traktorn och köra ut harven.

Sedan var det dags för förmiddagsfika.

Efter fikat var det balpressen som skulle ut. När pappa backade intill med traktorn för att koppla för, så kom han på att han ju tänkt smörja upp pressen innan den fick gå igång med att pressa halmbalar. Vi drog ut maskinen på gårdsplanen och gick för att leta efter smörjsprutan. Den borde vara i maskinhallen, eller på verkstadsbänken i laggårn, eller kanske i vedboden, eller i det inte längre använda traktorgaraget.
När vi inte kunde hitta sprutan på någon av de uppenbara platserna gick vi ner till torken för att fortsätta sökandet. Och där var den ju! Pappa hade börjat använda den för att smörja rensmaskinen så att den skulle vara klar när skörden började trilla in. Sedan hade mamma ropat att kvällsmaten var klar och pappa hade blivit tvungen att gå därifrån med ett oavslutat jobb i ryggen.
Jag väntade medan pappa smörjade klart rensmaskinen och så tog vi med oss smörjsprutan upp till balpressen.

Den första smörjnippeln fick sig ett sprut, och sedan kärvade smörjsprutan. Det måste vara något skräp som fastnat i munstycket. Pappa hittade rätt stjärnskruvmejsel för att kunna skruva isär munstycket och jag hämtade trassel och papper och en lagom grov nål att pilla med.
Vi fick i sär och rengjort och var precis på väg att skruva ihop sprutan igen när pappa fick se att det var väldigt lite smörja kvar. Och något att fylla på med fanns inte hemma. Efter ett telefonsamtal till en hjälpsam kusin fick vi löfte om att åka och låna en lagom dos smörjfett på hans gård.

Men först var det dags för lunch.
Och sådär fortsatte dagen. Det ena hindret staplades framför det andra och nya problem uppstod som krävde lösningar och till slut hade vi hunnit avverka både eftermiddagskaffe och middag innan skördetröskan till slut stod färdigslipad på gårdsplanen.

*

Sådär ska det inte bli för mig. Jag ska verkligen inte hindras i min föresats att få vårlökarna i jorden innan helgen är över!

Nu skulle jag behöva hösta lite i trädgården. Det finns rödlök, gul lök, purjolök och silverlök att skörda. Det finns gula tomater att ta in och göra nåt med. Det finns machésallad att så. Det finns nedvissna krukor vid entrén som ska skuras och fyllas med något trevligare än vissna penséer. Det finns pelargoner som behöver ansas och tas in för vintern. Det finns chiliplantor som egentligen också bör få flytta in.

Och nu finns det också en fasa massa vårlökar att plantera. Jag fick tips om att Lidl säljer billigt så jag for dit efter jobbet. Utbudet var kanske inte det största men priserna lockade verkligen.

Nu har jag dukat upp ett helt bord med tulpaner, narcisser, allium och en liten påse iris. Kalaset gick bara på 499 kr och jag vet inte hur mycket lök jag fått för pengarna.

Det bästa är att Förundersökningsledaren ringde en liten stund efter att jag kommit hem, när jag som bäst höll på att fundera på hur jag ska kunna motivera mitt impulsköp för honom. Han är på jobbresa i Göteborg och var ute på stan en sväng innan middagen.
-Hej älskling! Jag har hittat en kikare som jag är lite sugen på att köpa. Det är nedsatt pris.
-Vad kostar den då?
-Bara 600 kr.
-Jamän köp den du! Det kan ju hända att jag köper något själv… som kompensation liksom… Lite vårlök till exempel… Det kan ju hända att jag till och med redan har köpt…

I år har mitt odlingsintresse blommat upp ordentligt. Jag har förnyat trädgården med hallon, svarta och röda vinbär, diverse matlökar, rädisor, jordärtskockor, citronmeliss, chili, paprika, basilika och tomater.

Samtidigt växer gamla favoriter vidare. Rabarber, jordgubbar, smultron, persilja, mynta och amerikanska blåbär har glatt mig under sina olika sommarfaser.

Efter tips i en uppskattad trädgårdsblogg gjorde jag egna såband till morötterna tidigt i våras. Jag har odlat morötter i flera år och det är så gott att gå och dra upp en morot eller fyra till middagen. Däremot är det inte lika trevligt att gallra dem när de där persiljeliknande små spröten täcker raderna i början av sommaren. Ett såband där varje frö har sin bestämda plats, med gott om utrymme att växa ostört, var den enkla lösningen på problemet.

I helgen drog jag upp sommarens två sista morötter. Den allra sista hade sannerligen fått tillräckligt med plats att expandera på.

Här ligger den i vasken tillsammans med sin lite mer normala morotskompis, och en gul lök, en rödlök och en silverlök.

Här är en länk till information om fröodling.

http://www.froodling.se/indexseedbook_chap.htm

Min persilja ser ut att vilja blomma när som helst. Tänk om jag kan lyckas ta frö och slipper köpa en påse nästa år.

Jag sitter på jobbet och oroar mig för mina tomatplantor. För ett tag sedan avhärdade jag dem och ställde dem på norrsidan av huset för att de skulle slippa den värsta värmen och glödande solen.

I går kväll bestämde jag mig för att försöka vänja dem vid lite mer sol. När det väl är dags att plantera om dem i sina tilltänkta hinkar kommer de få bo i söderläge med fullt ös på solen (i alla fall om det nu blir en så strålande sommar som Aftonbladet redan lovat på löpet) och för att de inte ska dö av chocken är det ju bäst att vänja dem lite försiktigt.
Alltså flyttade jag tomaterna till husets västra sida, där solen lyser på eftermiddagen och kvällen. Där kan de få stå en vecka och gotta sig i lite lagom ljus och värme.

Tänkte jag.

I dag blåser det. Ganska mycket.
Och nu undrar jag om plantorna står i lä eller om jag kommer mötas av sönderblåsta blad av avbrutna grenar när jag kommer hem i kväll.

Jag är så pass orolig för tomaterna att jag inte ids oroa mig för fibervävsanordningen jag täckte de nysatta lökarna och nysådda morötterna med i går kväll, eller för den begagnade myggnätet som ska skydda jordgubbarna från de där dumma insekterna som vill lägga ägg i blomman och förvandla fullt utvecklade goda gubbar till små kartiga hårda saker som knappt ens mördarsniglarna vill ha.

Jag är inte helt nöjd med mina nya glasögon. Visserligen ser jag bättre… men bara precis där jag tittar. Det här med vidvinkel känns som historia, för att inte tala om mina ögon i nacken – de är helt borta!

När jag cyklade till jobbet i morse så jag i ögonvrån hur världens största fjäril fladdrade i dikeskanten. Häpet flyttade jag fokus från vägen för att titta närmare på den gigantiska fjärilen, men då gjorde den ett kast med vingarna och bort flög en vanlig grå pilfinkshona.

Nu är jag orolig att mina nya glasögon hindrar mig i jakten på mördarsniglarna. I går kväll var jag ute och knipsade säsongens två första och i morse hittade jag två till. Än så länge är de små och få, och uppenbarligen dummare än förra årets generation.
De jag knep igår var på väg uppför den tomma pallkragen. Om man är mördarsnigel och hela livet går ut på att äta tillräckligt mycket för att kunna yngla av sig och uppfylla varenda villaträdgård, så vore det väl bra mycket smartare att välja en pallkrage med rabarber, jordgubbar eller lupiner!

Åh nej! I dag är jag tio minuter för tidig till jobbet!

Det betyder att jag kunde ägnat fem minuter åt att vakta tomtgränsen på jakt efter mördarsniglar. De har inte hittat min trädgård än men jag vet att de är på intågande eftersom jag försöker pricka så många som möjligt med cykeln när jag far förbi Villa Giacominaskogen på väg till jobbet.

När jag kom hem från jobbet i onsdags gick jag raka spåret
ut i trädgården. Eftersom vitlök, rabarber, gräslök och perenner börjat grönska
igen efter sin vinterdvala var det hög tid att ge dem lite extra boost i form
av hönsgödsel.
Jag har köpt en säck pelletserad hönsgödsel som ska vara lätt
att dosera och mylla ner i översta jordlagret. Säcken har jag haft i flera år
och det tar inte mycket på den eftersom doseringen är så pass låg. Dessutom har
jag kanske inte varit så frekvent i användandet… och det där med att mylla är
ju bara jobbigt… för att inte tala om att dosera rätt…

Okej, jag erkänner – hittills har jag bara ströslat ut lite
gödsel på måfå i rabatterna och struntat i både dosering och myllande!

I år tänkte jag vara lite duktigare, och åtminstone krafsa ett
tag i översta jordlagret efter att jag slängt ut näringen.
Gräslökstuvan fick den första givan. Den behöver i och för sig inget gödsel för
den växer så det knakar ändå, men man måste ju försöka upprätthålla någon typ
av rättvisa som trädgårdsgeneral. Persiljan fick också lite grann, och den såg
definitivt ut att ha större behov. Jag hoppade över smultron och jordgubbar eftersom
jag läst att de inte ska ha någon näring förrän skörden är över. Annars växer bara
bladen och plantan struntar i att sätta bär.
Så gick jag över den mystiska kryddan som Förundersökningsledaren fått med sig
hem från en elektronikmässa (!) i Tyskland förra våren, den spinkiga vitlöksblasten,
lupinerna, fjärilsblomman, lökväxterna och den självsådda jättedaggkåpan i surjordsrabatten,
perennerna i entrérabatterna och så min stolthet – Herr Rabarb.

Herr Rabarb har redan visat sig på styva linan, trots att
han bara levt med fjolårets gräsklipp som enda sällskap. Jag experimenterade tidigt
med en svart hink över de första hjärnliknande knopparna och han svarade snällt med de mjällaste, godaste, rödaste stjälkar
jag sett och smakat. Nu är han dock avhinkad och börjar bete sig mer normalt.

Vid nästa varv i trädgården tog jag med mig handkultivatorn
och kände hur trädgårdsmänniskan i mig växte när jag gjorde den där eftersatta
myllningen. Jag var så i tagen att jag till och med myllade ner hönsgödsel runt
fikonplantan som bor i kruka i uterummet och nyss börjat avhärdas under
dagarna ute på altanen. (Fikonet tackade mig genom att raskt släppa igenom vattnet
jag försökte vattna ner gödslet med och lämnade fula bruna fläckar i fogarna på
klinkersgolvet.)

För att få ner hönsgödslet i jorden runt Herr Rabarb var jag
först tvungen att lyfta bort fjolårsgräset. Och under det tjocka torra täcket
hittade jag gott om daggmask, fin matig jord och – äckligt blekfeta larver. De är
tjocka som mitt lillfinger och 3-4 cm långa. Rumpan är genomskinlig och innehåller
svart bajs och längst fram sitter sex ben och ett litet ljusbrunt huvud med
alienaktiga käkar som trycks ut ur munnen när de ska till att äta något. Mig till exempel. Tack och lov att jag hade handskar på mig.
Jag samlade ihop kanske 30-40 larver och trampade ihjäl dem mot gräsmattan. Sen
ägnade jag hela kvällen åt att försöka ta reda på vad det egentligen är för
individer som kommit på besök från yttre rymden. Att det är någon slags
skalbaggslarver hade jag klart för mig, men jag ville gärna veta om det är vän
eller fiende jag har att göra med.

Efter att ha försummat den tidigarelagda torsdagsstädningen (torsdag kväll var den vuxna delen av Zätafamiljen och övade med bandet inför gudstjänsten på söndag) till förmån för
trevliga facebookgrupper, wikipedia, googelbilder och diverse trädgårdsforum
kom jag till den fruktansvärda insikten att det förmodligen är pingborrar som
flyttat in. De äter gräsrötter och ödelägger hela gräsmattor på en sommar och
är fruktade inkräktare på fotbollsplaner, golfgreener och… villaträdgårdar.

En vänlig själ i en vänlig trädgårdsinriktad facebookgrupp
hade vänligheten att maila mig några pdf:er med information om pingborrar, trädgårdsborrar,
ollonborrar, noshornsbaggar och grön- och olivskimrande guldbaggar och igår
var jag ute och rotade hos Herr Rabarb igen och fick tag i sju larver till. Efter
att ha studerat dem noggrant har jag dragit slutsatsen att det mest troligt rör
sig om guldbaggar. Men alla de där baggiga larverna är ganska lika så jag kan
inte vara helt säker.

I helgen lär Herr Rabarb få jorden så kringmyllad att jag
befarar att jag själv gör större skada på rötterna än några små larviga larvmunnar.

I morse började jag som vanligt dagen med att se över mina
små telningar på fönsterbrädan i allrummet. Jag drog förtjust häpet efter andan
när jag fick se att paprikafröna jag sått i en urdiskad creme fraicheburk plötsligt
valt att bryta fram genom ytan. Jag tog av det genomskinliga locket som jag
tidigare perforerat med potatisstickan och lät de små illgröna plantorna andas
frisk luft.
Samtidigt blängde jag uppfodrande på glassburken med paprikafrön som stått utan
lock, och som inte uppvisar någon som helst antydan till verksamt liv.

I uterummet upptäckte jag att några av mina omskolade växter
börjat mögla. Förmodligen har jag varit lite för ivrig med vattenkannan och det
är riktigt varmt och gott där ute när solen ligger på och värmer upp betonggrunden
så det är kanske inte så konstigt att det inte bara är växterna som frodas där.
Jag hämtade kanel i köket och doftade över den möglade jorden eftersom jag läst
att det ska hjälpa. Dessutom flyttade jag de angripna krukorna närmare glasdörrarna
för att jorden ska få en chans att torka upp lite.

När jag ändå var i uterummet bestämde jag mig för att min
fikonplanta ska få slippa värmen för en dag och konkade ut den tunga krukan på
altanen. Det kändes varmt och gott även ute och jag trodde verkligen att
fikonet skulle klara sig från en köldchock, även om bladen riste av kylan när jag
stängde dörren efter mig.
På cykel till jobbet upptäckte jag att det inte alls var så varmt ute som
solskenet gav sken av, så nu hoppas jag innerligt att fikonplantan förlåter mig
när jag kommer hem.

Morgonens bästa var att jag hann lägga rabarber på ett mjölkpaket
innan Förundersökningsledaren var där med sin klåfingrighet och slängde min
skatt.
Jag hann även skölja ur en saftflaska som innehållit mjölk och som jag fyndade
i soporna efter fotbollsklubbens föräldramöte i går kväll. De där pet-flaskorna
är guld värda som miniväxthus när det är dags att plantera ut basilikan.

Ja, det var min morgon det!

I februari beordrade jag alla familjemedlemmar att börja spara på toarullar. Jag behövde dem att så chili, tomat och purjolök i. Vi fick ihop tillräckligt för några basilikafrön och en omgång segstartade silverekar också.

När purjolökarna kommit upp kom jag på att jag behöver tomma hushållsrullar att trä över skaften för att få så mycket vitt som möjligt. Det är fantastiskt vad lite hushållspapper vi använder i vår familj. Än så länge har jag bara lyckats samla på mig en enda, och barnen har tyvärr passerat spillåldern för länge sen. Jag har snott med mig några toarullar från jobbet men hushållspapper använder vi tyvärr inte. Vi har bara hygieniska pappershandukar.

Sedan några veckor tillbaka har jag börjat vattna komposten med urin. Jag har läst i min tjocka trädgårdsbok och även spätt på kunskaperna via några trädgårdsgrupper på facebook. Urin i komposten sätter fart på microorganismerna och guldvatten som gödning till tomatplantor och annat är en billig och effektiv ersättning för diverse köpepreparat. Det finns dem som lovordar guldvattnet (en del urin och tio delar vatten) i så ljusa tongångar att någon annan gödning knappt är nödvändig i en hobbyodlares trädgård.

Nu är jag på jakt efter en brödback. En sådan där i plast, med handtag, och perfekt lagomstora gallerhål i botten. Med den ska jag sålla kompostjorden.
Jag behöver tömma komposten nu och använda jorden till att göda och jordförbättra i mina rabatter och land, och för att mysa till det lite för fikonplantan som snart ska kunna flytta ut från uterummet.
Jag har besökt några av stadens bagerier i dag, men än så länge har jag inte fått napp i min jakt.

För att plantera om tomaterna som nu börjar växa ur toarullarna har jag kommit på att det bästa är att använda urdruckna mjölkpaket. De är inte för stora och tar onödig plats på uterumsgolvet. De är behändigt fyrkantiga och går att ställa bredvid varann i samlad tropp. Dessutom har de inga hål i botten så jag behöver inte leta igenom fler Second Hand-butiker efter billiga brickor. Och viktigast av allt – de är tillräckligt höga för att kunna rymma en toarulle med planta i och dessutom lite jord ovanpå rullen.
Men inte nog med att vi är sparsamma med hushållspappret i Zäta-familjen. Vi dricker alldeles för lite mjölk också. Jag går och lyfter på paketen i kylskåpet varje dag och har övat in hejarramsor som: “Mjölk ger starka barn” och “Mjölk är naturens egen energidryck”.

Nu börjar jag fundera på om jag kanske går till överdrift med mina odlardrömmar.
På skärtorsdagen förra veckan fick jag ett raseriutbrott när Förundersökningsledaren hade råkat vika ihop och slänga två tomma mjölkpaket som jag spanat in på köksbänken. Jag vrålade av ilska, slog i dörrar och var tvungen att gå ut en stund för att andas djupt och lugna ner mig. När jag till slut sansat mig tillräckligt för att vistas i möblerade rum och kom in igen, hade Förundersökningsledaren tömt över mjölk från två paket i en Tupperwarekanna för att försöka mildra min aggression.

I dag hände det igen. Jag hittade ytterligare ett mellanmjölkspaket av den allra bästa 1½-litersvarianten i soporna. Tack och lov kunde jag behärska mig och nöjde mig med att gläfsa lite.

Men det som gör mig verkligt fundersam och får mig att misstänka att det nog slagit över, är inte mina mjölkpaketsutbrott, utan det faktum att jag får lite dåligt samvete varje gång jag låter mitt urin gå till spillo i toastolen i stället för att ta tillvara det för mina plantor.

Nu är det vår på riktigt. Visserligen en vår med frostvita tulpanblad på morgonen, men ändå vår.

Jag har redan hunnit så tomater, chili, purjolök och basilika inne på fönsterbrädan och jag har lyft undan det skyddande halmtäcket från rabatterna, men det finns så mycket mer jag vill göra.

En annan bloggare med många planer och uppenbarligen lite mer odlingserfarenhet än vad jag har är Lind med bloggen Växthusliv.

Här måste jag hålla koll:

http://krukmakerskan.blogspot.se/

Nu kan vintern snart få komma.

I går hade familjen Zäta en av dessa sällsynta obokade lördagar som annars lyser med sin frånvaro i höstens kalender.

Direkt efter en skön sovmorgon och en god frukost gick vi ut i trädgården och förberedde den för den kallaste årstiden. Barnen räfsade löv som de sedan eldade upp med Förundersökningsledarens hjälp. De plockade också ner studsmattan och hjälpte mig att vattna tujahäckarna för att de ska klara vintern bättre.
Förundersökningsledaren högg till spänteved av töre som ska hjälpa oss att få fyr på vinterns alla brasor. Han fusklagade också hjulet till lilla skottkärran med sådant där skum som man tar till när det gått hål på ett däck man inte kan bota.

Själv tömde och tvättade jag de två stora krukorna som stått på altanen och burit blomster hela sommaren. Jag tog hand om lecakulorna och om två vita pelagoner och planterade dem i lite ny jord och ställde in dem i uterummet. Jag har aldrig gett mig på att försöka övervintra pelagoner tidigare men i år ska jag försöka hålla liv i mitt älskade fikon så då kan jag lika gärna försöka med pelagonerna också.

Jorden i krukorna innehöll en hel del små gula ägg. Jag klämde sönder så många jag kunde och la sedan jorden på toppen av andra odlingar, med förhoppningen att kvarvarande ägg inte ska överleva vintern. I bästa fall innehåller äggen spindlar, i värsta fall något som ämnar äta på mina växter.

Jag klippte ner luktärterna och tog tillvara några av ärtskidorna. Med en stor portion tur kan det bli nya luktärter nästa år. Lilla Svalan öppnade en skida för att smaka på en ärta. Hon spottade snabbt när jag förklarade att luktärter är väldigt giftiga.

Det tog lång tid att rotvattna häckarna. Förundersökningsledaren har köpt ett sådant där “spjut” som man sticker ner i jorden och som vattnar direkt nere vid rötterna. Jag (och i början också barnen) flyttade bevattningen ungefär en meter i taget varannan minut. Jag vet faktiskt inte hur långa våra två häckar är men det tog sin runderliga tid.
Dessutom passade jag på att vattna surjordsrabatten, entrérabatterna och fjärilsbusken på samma sätt.

Och när jag ändå väntade på att häckvattningen skulle bli klar klippte jag ner kvarvarande jordgubbsplantor (och hittade två små jordgubbar jag kunde äta upp) och klädde av dem plasten för att kunna luckra och vattna jorden ordentligt.
Rabarbern fick också vatten, och träden. Och de fyra hinkarna med vita smultron klipptes ned och fick vatten de med.

Jag röjde lite bland överblommade tuvsippor och brudslöja i entrérabatterna och matade komposten till bristningsgränsen. Det var full fart på maskar och gråsuggor när jag lyfte på locket. De mår bra nu när vi trätt på vintertäcket på gröna Johanna.

Klockan hann bli sex på kvällen innan jag kom in från mitt dagsverke.
Då övade vi på sångerna vi ska spela och sjunga i Skälvums Missionsförsamling i dag, och sedan åt kvällsmat som lilla Svalan fixat till.
Till slut avrundades kvällen med chips och dipp i TV-soffan. Vi tittade på The Cable Guy och både Förundersökningsledaren och jag insåg att vi faktiskt aldrig sett filmen förut. Eller så har vi bara kollektivt dåligt minne.

Jag mår så väl av min trädgård. Jag mår så fint i min trädgård.
Inte för att den är gigantiskt stor eller överbemängd av prunkande blomster. Inte för att den har små pitoreska inslag eller sittgrupper i alla vädersträck. Inte för att jag odlar allsköns ätbarheter eller kan vila under trädens skugga.

Utan för att den är min. Det är jag och Förundersökningsledaren som trampat till jorden, som sått och gött gräset, som grävt hålen och planterat de små träden, som målat sålådorna och snickrat till altanen, som håller undan ogräset och skördar rabarbern.

I går var det en lång och häktisk dag.
Efter jobbet var jag hemma en kort sväng för födointag innan jag gjorde en runda i stan och plockade upp körvänner inför kvällens övning i Källby.
När jag kom hem igen var klockan strax efter nio. Jag drog på mig trädgårdshandskarna och gick en liten runda i trädgården. Jag mosade lössen på äppleträden som svartmyrorna så hjälpsamt pekade ut för mig. Jag vattnade fjärilsbusken efter en solig dags hetta, och jag hittade och dödade de två första mördarsniglarna.

En tiominutersrunda i trädgården kan väga upp femton timmars jobb och stress och få min själ i någorlunda balans igen.

I år har vi bestämt oss för att satsa lite extra på gräsmattan. Mossan har sakta spridit sig från den skuggiga norrsidan till resten av tomten och nu är det så långt gånget att vi måste fatta beslut om att antingen ge upp och låta naturen ha sin gång, eller ta ett krafttag och hjälpa gräset till övertag.

Rabatterna är mitt ansvar och gräsmattan och häcken är Förundersökningsledarens. Jag vet inte om jag har informerat Förundersökningsledaren om fördelningen men han sköter i alla fall sina områden väl.

Gräsmattan har fått sin första omgång gödning och i dag hyrde Förundersökningsledaren en vertikalskärare och har gått över hela gräsmattan. Sedan har vi ägnat hela kvällen åt att räfsa upp mossan och skottkärra över den till grannen som använder den för att täcka sina odlingar. Jag har räfsat mig till en blåsa i tumvecket och ser inte fram emot morgondagen då vi ska upprepa hela proceduren igen. Förundersökningsledaren har nämligen läst på och kommit fram till att man bör skära gräsmattan både på korsan och tvärsan för att få optimalt resultat.

På söndag blir det mer gödning på den en aning mossfriare gräsmattan, för på måndag ska det regna. Perfekt planerat av Förundersökningsledaren (eller om det är Gud som också vill att vi ska få bästa förutsättningarna så här i hänryckningens tid). Sedan tror och hoppas jag att vi ska lyckas få nästan lika grönt gräs som grannen har.

Det är så underbart med plusgrader! Det är till och med plus på morgonen.
I dag är det dessutom en riktigt go tjocka i Lidköping. I närheten av båtgården såg jag dimman stiga från asfalten och dansa som en yr älva innan en bil körde förbi och löste upp gestalten.

Jag har börjat filosofera lite över trädgården. Det är tankar som alltid kommer om våren. I år blir det nog bärbuskar; vinbär och hallon. Och kanske det där stora gräset jag gått och suktat efter i flera år.
Luktärterna försådde jag inne i toarullar i går. Det var startskottet på våren för min del.

Ni som känner mig, och kanske många andra också, vet att jag i somras förde en intensiv kamp mot trädgårdens skadedjur. Mördarsniglar, rådjur, myror, löss, någon typ av grå små flygfän som gillar jordgubbar och så getingar såklart. (De sistnämda är kanske inte skadedjur, så länge de inte ger sig på mig med välslipade gaddar.)

Nu är det vinter och hela trädgården är väl inbäddad i ett orört snötäcke. Eller vänta lite…
Så helt orört är det inte längre. I solens avslöjande släpljus ser jag plötsligt tydliga rådjursspår som klivit rakt över mina sålådor och gått raka vägen fram till äppelträdet. Där har de vitrumpade odjuren gnagt på gren efter gren i skydd av nattens mörker.
Min stackars Aroma har blivit angripen av dessa marodörer tidigare. En gång var det så illa att jag trodde hon skulle stryka med men den enda lilla tunna remsa bark som fanns kvar på stammen räckte för att förse kronan med energi tills resten av barken växt ut igen.

Nu blir det till att gå ut med sekatören och klippa rent efter rådjuren och sedan ska jag hänga upp en rådjursskrämmande liten doftpåse och hoppas att skadedjuren håller till godo med träden i skogen. Gud har försett dem med massor av salix bara några meter från mitt äppelträd, så varför ska de nödvändigtvis knapra på mina ägor?

Update: Lidens saluför inte rådjursskrämmarpåsar vintertid. På måndag ska jag kolla Granngården.

Nu har jag tillbringat några timmar i trädgården igen. Inga mördarsniglar i soligt väder men lilla Svalan och jag har planterat ut sjutton solrosor och en liten krasse i den sista odlingslådan. Jag har hämtat pinnar från skogen och lilla Svalan har bundit upp solrosorna.

Sedan har jag vattnat, vattnat och vattnat. Och vattnat lite till.
Nu tror jag att de allra känsligaste växterna har fått det de behöver. Nu är det min tur att fylla på med lite vätska.

Först var det myrorna.
Sedan sniglarna.
Så kom rådjuren.
Och nu är fåglarna mina nya trädgårdsfiender.

Myrorna vann sin match. Jag har gett upp och låter dem få fritt spelrum mellan plattor, i rabatter och odlingar.

Sniglarna bekämpar jag morgon och kväll. Först samlade jag dem i en hink och hällde kokande vatten över dem. Numera klipper jag dem med sekatören och hivar in dem i skogen. Jag har tränat upp en snygg rörelse där jag klipper och kastar med ett enda kraftfullt knix.
Vallgraven runt potatislandet skyddar också mot de ovälkomna sabotörerna. Just nu är den bräddfull och även om Trädgårdsgrannen påstår att den inte hjälper så har jag i alla fall inte sett en enda simmande snigel hittills.

Rådjuren har jag skrämt bort med Rå-väck efter att de ätit upp blasten på mina nyplanterade jordgubbar. Karten lämnade de turligt nog och jordgubbsplantorna har återhämtat sig bra och skjuter redan fram nya blad.

Och så var det då det där med fåglarna.
Skatorna sitter i bigarråträdet och knipsar bort kart och kastar till marken. Jag har ett fågelnät men det är ändå så lite bär kvar nu att jag inte bryr mig om att hänga upp det. Trädet är ungt, bär lite bär och grenarna mår inte riktigt bra av tyngden från nätet. Jag har provat förut.

I morse konstaterade jag att den första jordgubben började rodna. En klädsam ljusröd färg kröp sakta över solsidan.
När jag kom ut igen vid lunch var allt det röda borthackat.
Eländiga fågeleländen!

Nu har jag klätt in jordgubbslandet med fiberväv. Fyra bågar i hörnen håller upp väven som jag sedan förankrat med små betongplattor vid backen.
Jag förväntar mig att sniglarna blir nyfikna och kryper in för att kalasa, men förhoppningsvis hinner jag plocka bort dem innan de äter upp de jordgubbar som finns kvar.

I går grävde jag klart vallgraven kring potatislandet. I dag regnar det hur mycket som helst.
Bra timing!

Kvällen är stilla när jag tar en sista promenad i trädgården för att titta till mina telningar. Jag står med trädgårdsslangen i handen och vattnar morötter, sallad och persilja när ett högt gnisslande får mig att lyfta blicken från de späda plantorna. Två vackra svanar flyger förbi. De ignorerar mitt erbjudande om att låna lite smörjolja och fortsätter rakt västerut in i den nedgående solen, utan att förargas.

Jag stannar till en stund vid pionerna som nu bjuder på sin allra mest fullödiga och överflödande blomning. Med näsan djupt inne bland de snövita kronbladen dricker jag trädgården ljuvligaste doft.

Innan jag går in igen står jag stilla med kroppen tryckt intill den skrovliga putsväggen. Huset är stort och har bunkrat värme hela dagen och jag tar tacksamt emot medan solen dyker bakom tallranden och småfåglarna sjunger sin avskedssång till dagen.

Nu har jag varit på Harald Nyborg på lunchrasten och köpt mig tio svarta tiolitershinkar för tio kronor styck.

Nästa år blir det tomatodlig. Det var länge sedan nu.

Tiolitershinkarna är perfekta för både potatis och tomater. Jag brukar borra hål runt om hinken fem till tio centimeter från botten, fylla med lekakulor, täcka kulorna med fiberduk och fylla jord i hinken. Där planterar jag sedan tomatplantan så att stjälken hamnar under jord ända upp till första bladet. Sedan är det bara att vattna.

Jag stod i fönstret klockan sju i morse och tittade på grannen som var ute i regnet med sitt vita paraply, för att döda sniglar.

Själv var jag ute en timma tidigare.

1-0 till mig.

I kväll har jag gjort något alldeles ljuvligt avslappnande och energipåfyllande.

Jag har bundit ihop ett enkelt sexbent klätterstöd av pinnar från skogen och ställt det i en av mina odlingslådor. Sedan har jag planterat ut mina luktärter under och runt omkring klätterstödet.

Under tiden som jag krälade runt i jorden med gummistövlar och regnkläder så bjöd kvällen på ett stilla sommarregn. Kontemplativt och liksom rejält jordnära på en och samma gång.

Jag är inte längre missnöjd med att jag sådde de små ärtorna i tomma toarullar. Det var jätteenkelt att gräva ner hela toarullarna i jorden i stället för att behöva ängslas över känsliga rötter. Rullarna förmultnar om ett tag och luktärterna hade fått fina djupgående rötter medan de stod på tillväxt i sina glasslådor.

Nu fortsätter det att regna och jag hoppas att luktärterna får bästa tänkbara start. Jag har till och med skämt bort dem genom att avhärda dem under några veckor.

Nu har jag startat upp trädgårdsarbetet lite.

Jag har gått en runda och letat mördarsniglar utan resultat.
Jag har ställt ut luktärter och solrosor för avhärdning.
Jag har suckat över den döende majsen men ännu inte haft hjärta att rycka bort den.
Jag har bundit upp pionerna som nu ser förtvivlat hoppressade ut. Nästa år måste jag komma ihåg att inte ställa stödpinnarna så tätt.
Jag har rensat det lilla ogräs som fanns i surjordsrabatten.
Jag har plockat bort överblommade tuvsippor.
Jag har slagit ner små pinnar i surjordsrabatten som markörer för var jag kan plantera fler tulpanlökar till hösten.

Okej, jag har faktiskt hunnit en hel del. Särskilt om man betänker att jag suttit inne och fikat tillsammans med övriga familjen.

Nu är jag igång och rensar i häcken. Det är inte så mycket att rensa bort eftersom Förundersökningsledaren la duk och täckbark under häcken förra året, men det är ändå lite jobbigt att krypa på knäna med det bultande huvudet ner i jorden och rumpan i vädret.

Jag tänker inte sätta upp något mål för vad jag ska hinna klart i dag. Då blir jag bara besviken när kvällen kommer och bara hälften är gjort.

Det börjar bli dags att avhärda de luktärter som behagat sticka upp näsan ur toarullarna. Trots att rullarna möglat verkar luktärterna trivas och växer sig snart långa och gängliga.

Jag får flytta över de rullar som innehåller livsdugliga luktärter till en ny glasslåda och låta resten stå kvar i fönstret för tillväxt.

Dagen började med regn, kalla vindar och bara åtta plusgrader.
Redan vid lunch hade det dock solat upp sig och jag gick torrskodd på stan.
När jag for hem från jobbet hade solen legat på och värmt upp bilen såpass att jag var tvungen att köra nedvevat.

Och i kväll har jag haft en produktiv trädgårdssejour igen.

Efter middagen som Förundersökningsledaren förtjänstfullt lagade till med lax, ris och hollandaisås (lilla Svalan önskade sedan att det alltid är Förundersökningsledaren som lagar maten när vi har lax på menyn) tog jag en sväng i trädgården och tittade till nyplanteringarna. Det där med att avhärda majsen innan utplantering hade förmodligen varit ett smart drag. Nu ligger mina majsstrån som döda sillar i sin upphöjda bädd.

Jag satte bevattning på rabarberplantorna och sedan potatisodligen och skvätte också lite vatten på några krukor som står utmed husväggen.

Sedan tog jag itu med smultrontornet.
Först rensade jag i de två facken med vitlök. Jag plockade undan allt gammalt gräsklipp som skyddat plantorna under vintern och luckrade upp jorden. Så hällde jag på hönsgödsel och myllade ner det och kände mig rätt nöjd med vitlöken. Nästa gång vi klipper gräset ska jag bädda kring plantorna med nytt gräsklipp.

Morötterna som jag sådde i söndags har börjat titta upp med små smala fjun ur jorden och en liten grön grodd skymtar i persiljefacket. Men det som överraskade mest var att basilikan redan grott. Jag sådde ju urgamla frön i söndags och bröt mot alla regler när jag direktsådde dessa ömtåliga skapelser.
Efter att ha kikat runt lite mer i smultrontornet har jag dock dragit slutsatsen att det förmodligen är frön från fjolårets balsaminer som grott. Jag räddade fem små hjärtbladspar ur ett tomt fack och planterade dem bredvid vitlöken, så får vi se hur det går med dem senare i sommar.

Kvällens stora arbete var att gräva fram kantbrädorna i ett av de nedersta facken i smultrontornet, rensa rent från jord och sedan spika fast fiberduken som ligger i botten mot kantbrädorna. Jag tog små pappspik med stort huvud till hjälp.
När Förundersökningsledaren byggde tornet åt mig för många år sedan spikade han naturligtvis fast fiberduken också, men bara på ett fåtal ställen. Allt efter att åren gått har fiberduken krupit allt längre in i odlingen och därmed släppt in allt mer gräs från den kringliggande gräsmattan.

Ett av facken åtgärdade jag förra våren och nu har jag bara två kvar.

När jag var färdigspikad, vilket tog sin rundliga tid eftersom det inte alltid fanns så mycket plats att svinga hammaren, grävde jag igenom all jorden med planteringsspade, jämnade till och sådde fyra rader blandsallad.

Nu har jag flyttat vattenspridaren till smultrotornet och ska låta den gå en stund medan jag ömsar tvätt på tvättlinorna i tvättstugan. Det går inte att hänga ut någon tvätt så länge tallarna envisas med att polla av sig i så rikliga mängder.

Förundersökningsledaren var vänlig nog att svänga förbi Willys på hemvägen och köpte jord åt mig. I kväll har jag kunnat plantera ut popcornsmajsen.

Eftersom fröna gick ut för sju år sen och alltså inte borde ha grott över huvud taget, och eftersom jag läste i min trädgårdsbok att majs är det mest svårodlade amatörodlaren kan ge sig på så bestämde jag mig raskt för att strunta i det där med “djup näringsrik jord” och “avhärda omsorgsfullt innan utplantering” och ” placera en planta med 15 cm mellanrum och 75 cm mellan raderna”.
Hur skulle jag i så fall fått plats med alla mina hundra strån på den dryga kvadratmeter som pallkragen erbjuder? Dessutom ska det snart bli dåligt väder så jag ville plantera i dag, vem har då tid att avhärda?

Jag delade upp min glassbytta med majsgräs i 24 olika stora delar och klämde ner plantorna gruppvis. Jag inbillar mig att de flesta plantor kommer blåsa eller regna sönder så det gör ingenting om jag liksom gjort små tuvor av majs i stället för snygga rader med en planta i varje hål.

Förresten har jag vattnat så duktigt i kväll att jag redan vattnat av mer än hälften av majsstråna, så det ska nog bli bra det här!

Det har verkligen varit fantastiska sommarkvällsdagar den senaste tiden.

I kväll tog vi paus från utomhusarbetena när Förundersökningsledaren köpt en smaklåda från glassbilen. Med varsin god glass njöt vi sedan av de sista solstrålarna ute på gräsmattan. Äppelträdet blommar mer än någonsin och tätt intill stammen lyser pärlhyacinterna blå. De vita blommorna i bigarrån har redan snöat av sig och plommonträdet fortsätter envist att vägra blomma. Men det är på framsidan av huset det är vackrast att befinna sig de här dagarna. Där blommar både tulpaner och löjtnantshjärta och snart är det dags för tuvsippornas klarvita ansikten att lysa upp hela entrérabatten.

Men jag har inte bara glassat i dag. Jag har också hunnit plantera fem penséer i en låg vit kruka och placerat den vid entrén.
Jag har dessutom grävt lite i jorden i smultrontornet och fyllt på med planteringsjord och kogödsel. Och så har jag sått morötter och persilja. Båda fröpåsarna var utgångna så blir det inte något av det så blir jag inte allt för besviken.

Jag avslutade utekvällen med att vattna det nysådda samt potatisar och övriga planteringar, täcka in smultrontornet i fiberduk och sedan gå en runda med myggen i hasorna för att plocka mördarsniglar. Jag hittade tre utanför vår tomt och hur många som helst hos grannen.

Nu är jag tvärtrött. Egentligen hyste jag vissa planer på en rabarberpaj men det får anstå tills… det regnar.

I går satte jag potatis.

Vår goda granne har lånat ut valfri sättpotatis och jag snek till mig både tidig Puritan och gourmetkockarnas favorit Mandelpotatis.

Jag var också och lånade grannen en liten stund för att få hjälp att avgöra hur långt isär potatisen ska sättas.
Grannen tittade på mitt land och avgjorde att jag nog kunde klämma in tre rader i stället för bara två. Och vips så fick jag plats med 41 små knölar i min matjordslimpa.

Gode Grannen tipsade återigen om att bara lägga potatisen ovanpå jorden och sedan täcka med gräsklipp. Jag har använt hans råd till två av raderna men med den tredje så kupade jag även över lite jord.

Nu är det bara att vänta och se. Med mycket vatten och lite tur så kanske vi kan äta av egen färskpotatis i mitten av juli.

För några dagar sedan stack de första ljusgröna skotten upp ur glasslådan där jag pillat ner popcornmajsen.
Nu har de fått fart och står som vassa spjut ur jorden.

De flesta på jobbet har tagit ledigt denna klämfredag.
Jag ångrar att jag inte också gjort det. I min hjärna bor nämligen bara trädgårdstankar just nu. Hade jag varit ledig hade jag ju kunnat tillbringa hela dagen med jord, fröer och maskrosor.

Så här ser min to-do-lista för trädgården ut just nu:
Sätta potatis.
Dra upp maskrosor.
Fylla hålen efter maskrosorna med jord.
Vässa små pinnar och sätta ner i surjordsrabatten för att markera var jag kan trycka ner vårlökar till hösten.
Så akleija i surjordsrabatten.
Så atlasblommor i surjordsrabatten.
Lägga tidningar i botten på de två kvarvarande pallkragarna.
Fylla på med matjord i pallkragarna.
Gräva bort döda smultron från smultrontornet.
Förbereda jorden i smultrontornet.
Så morötter i smultrontornet.
Så basilika i smultrontornet.
Så sallad i smultrontornet.
Klippa gräset.
Bädda gräsklipp kring rabarberna.
Hälla gräsklipp på potatislandet.
Sätta taklök i stora konservburkar.
Plantera penséer i en vit grund kruka.
Byta ut de röda luciabanden på magnolian.

Det bidde inte så mycket trädgårdstid ändå i dag, när allt kom omkring.
Vad bidde det då då?
Det bidde så här:

Jag skjutsade först Guldgossen till hans kompis. Och så stannade jag naturligtvis och småpratade lite med kompisens föräldrar, som är mina vänner. Som tur var var lilla Svalan med och kunde dra mig därifrån innan jag spenderat allt för mycket dyrbar trädgårdstid hemma hos dem.
För lilla Svalan handlade det om dyrbar lektid, eftersom hon var på väg till sin kompis, medan jag själv uppfattade det som dyrbar prattid och passade på att utnyttja tillfället.

Sedan körde jag lilla Svalan till hennes kompis. Kompisens föräldrar är också mina vänner så naturligtvis blev det lite prattid där också, även om jag var bättre på att begränsa mig ju närmare min trädgårdstid jag kom.

När lilla Svalan var avlämnad styrde jag kosan mot Lidens. Där var jag synnerligen effektiv och gick inte runt och njöt av grönskan. Jag köpte min lilla säck med hönsgödsel och fem penséer i vita-lila-rosa toner.

Väl hemma var jag ute och pratade med Förundersökningsledaren en stund. Han hade nyss kommit hem från gökottan och hade satt igång med altanbygget igen.

Sedan gick jag in och lagade en enkel lunch till oss båda. Stekt bacon, var sitt stekt ägg och en skiva rostat bröd. Brödet var tyvärr mögligt så det fick vi byta ut mot knäckebröd.
Förundersökningsledaren mådde lite illa när han tänkte på att han och Guldgossen ätit av brödet till frukost men jag tröstade honom med att man brukar kaskadkräkas direkt om man får i sig något som verkligen är dåligt för kroppen. Jag vet inte om det är riktigt sant men det känns logiskt och fick dessutom Förundersökningsledaren att må lite bättre.

När vi ätit färdigt och jag röjt i köket skulle jag äntligen ta itu med mina trädgårdssysslor.
Då började det regna.
Rejält.
Som tur var höll det inte i sig så länge. Hade det fortsatt hela eftermiddagen hade jag blivit tvungen att städa inomhus i stället och det tycker jag verkligen inte är att helga vilodagen.

När regnet upphört gick jag ut och inspekterade pallkragarna. Rabraberplantorna ser inte heldöda ut, jordgubbarna verkade spänstiga och den lilla tuvan med lupiner hade tagit sig och stretade mot himlen. De flesta myrbona var utrotade och jag såg inte till en enda mördarsnigel.

Först tog jag mig an surjordsrabatten. Jag rensade undan lite gräs och luckrade översta jordlagret med handräfsan. Sedan gödde jag magnolian, blåbärsbusken och syrénhortensian med rododendrongödsel och myllade ner det i jorden så gott jag kunde. Sedan fick rosen en giva rosgödsel som också myllades ner och slutligen klippte jag ner tuvorna av silverek och gödde dem, julrosorna samt den lilla plantan med daggkåpa som självsått sig under magnolian. Silverek, julros och daggkåpa fick hönsgödsel att mumsa på.
Jag har lagt ut en del sten i surjordsrabatten och jag fick lyfta på stenarna för att komma åt att mylla ner all näring.

Tuvorna med silverek är jag lite extra glad över. Silverek är egentligen ettåriga plantor som jag satt i framkant av surjordsrabatten för att skapa en fin kant och inramning men av någon outgrundlig anledning har de valt att övervintra i flera år nu. Det är inte alla plantor som överlever men där de lever kvar blir de finare och större för varje år. Och gapar några hål tomma kan jag bara köpa nya plantor och sätta dit.

I surjordsrabatten växer också en helt vanlig murgröna som jag köpt som sommarblomma att ha i en kruka men sedan grävt ner på prov. Den har också valt att övervintra några år och sprider nu ut sig och täcker jorden riktigt duktigt. Jag är medveten om att den förmodligen kan dö vilken barvinter som helst och jag är också beredd på att få hålla den kort om den för för sig att ta över rabatten helt.
För att den inte ska få för sig några dumheter så fick den inget hönsgödsel av mig.

Nästa steg i surjordsrabatten är att byta ut de röda luciabanden som jag bundit upp magnolian med, mot gröna flätade snören. De lär förhoppningsvis smälta in lite bättre och inte skära sig färgmässigt mot den rosa magnolian så som luciabanden gör.

Om jag hinner ska jag också så gamla frön av rosa atlasblomma och lila akleja och tälja till små pinnar för att markera var jag kan sätta fler vårlökar i höst.

Jag hann också luckra upp jorden i entrérabatterna och bjuda dem på hönsgödsel samt dra upp en planta mossflox som myrorna tagit död på.

Sedan ringde Guldgossen.
Han och hans kompis hade tagit cyklarna och cyklat till Willys för att köpa dricka och godis. När de handlat klart upptäckte Guldgossen att hans cykel var låst, och att cykelnyckeln var hemma.
När Guldgossen ringde sa han:
-Hej! Det är jag. Jag väntar!
-På vad då, undrade jag.
-På ett under, hördes kompisens röst i bakgrunden.

Undret fick jag och min bil stå för den här gången.
Och när jag ändå begav mig till affären så passade jag naturligtvis på att handla lite också.
Lilla Svalans kompis föräldrar bjöd nämligen över oss på grillkväll och jag ville komplettera vår marinerade kyckling med pitabröd och tzatziki.
Det tog en bra stund i affären för jag hittade varken pitabröd eller färdig tzatziki.
Pitabröden fick jag hjälp att hitta av en anställd med tzatziki lyckades vi inte hitta trots gemensamma ansträngningar.

När jag väl kom hem var klockan halv sex och klockan sex skulle vi grillen vara varm. Jag skyndade mig att slänga ihop en tzatziki genom att riva gurka och krama ur så mycket vätska som möjligt för hand, blanda gurkan med creme fraiche och vitlök samt salt och peppar och sedan bytte jag om och blaskade lite vatten under armarna trots att jag skulle behövt en regelrätt dusch.

Som tur var hade jag kokat till en rabarberkompott redan tidigare under dagen, medan jag väntade på att regnet skulle gå över, så vi fick med oss glass och rabarberkompott till efterrätt. Våra vänner bjöd också på rabarberpaj med vispgrädde så det blev en riktigt fest på kvällen.

När vi kom hem igen gick jag över till grannen och tiggde till mig två omgångar sättpotatis. Puritan och mandelpotatis fick jag med mig hem. Förhoppningsvis hinner jag sätta dem på söndag. Grannen har förmanat mig om att vattna ordentligt och jag är lite ledsen att jag inte tagit mig tid att sätta potatis tidigare, för då hade moder natur ombesörjt vattnandet alldeles gratis och utan minsta ansträngning från min sida.

I dag gäller det att utnyttja ledigheten optimalt. Det är Kristi Himmelsfärdsdag och ska man vara strikt religiös så borde man ju vila sig igenom dagen. Vila kan dock vara så många olika saker. Det kan till exempel vara att tillbringa lite kvalitetstid i trädgården.

Jag har i alla fall börjat med att ta sovmorgon. Eller slummermorgon som det blir frågan om när resten av familjen inte har vett att vara tyst.

Nu ska jag skjutsa barnen till kompisar och sedan blir det en liten sväng på Lidens trädgårdscentrum för att köpa penséer och hönsgödsel.

I dag har det varit soligt och fint.
Jag har tillbringat hela eftermiddagen i tvättstugan.

Det är nämligen bästa platsen här hemma när man vill så och plantera. Och jag har sått. En påse små luktärter och en påse stor, en halv påse solrosor, tre exotiska fruktkärnor av okänt slag och en påse popcornsmajs.

Majsen gick ut för fyra år sedan så blir det en eller två plantor av de korn jag sådde i en stor glassbytta är jag nöjd.
Solrosorna är ungefär lika gamla men jag har ändå ett visst hopp om dem. Jag har sått dem en några gamla små plastkrukor och la tidningspapper i botten för att täcka de allt för stora avrinningshålen. Sedan bottnade jag krukorna med planteringsjord, fyllde upp med såjord, vattnade, la i fröna och fyllde på med mer såjord.

Luktärterna ska egentligen ligga och gotta sig i ljummet vatten ett dygn innan sådd men jag kom på det lite sent och gav dem bara en kvart. Jag har sått dem i toarullar som jag ställt i glassbyttor. Jag grundande även dem med en sked plantjord innan jag fylld på med såjorden. Jag var riktigt nöjd med mig själv när jag kom på att jag kunde använda en tratt med stor öppning för att lyckad pricka toarullarna utan att spilla jord överallt.
Luktärterna gick ut i höstas så där räknar jag med att få tillräckligt många plantor för att kunna fylla en av mina såbänkar om någon månad. Den ena sorten är marktäckande och den andra klättrande och jag planerar att sno ihop ett litet klättertorn av slanor om det blir något av mina plantor.
Jag har drömt om luktärter i flera år men det är först nu jag har en plats att ha dem på.

Planen för dagen var egentligen att fortsätta fylla jord i de två tomma sålådorna men jag hann aldrig så långt innan det var dags att hämta lilla Svalan från hennes lekkompis och göra kväll.

Jag är glad!

I dag har jag utnyttjat min mamma. Hon har varit här och hjälpt mig i trädgården. Jag lockade henne med att vi skulle sätta potatis och åka till Henrys Café och fika.
Vi har inte gjort någotdera.

Mamma kom hit efter lunch. Klockan var nog ungefär halv tre. Innan vi for för att fika ringde jag caféet och kollade öppettiderna för säkerhets skull.
De stängde klockan två.

Med mammas hjälp (och Förundersökningsledarens måste jag också i rättvisans namn tillägga) har jag undereftermiddagen strukit sex pallkragar med träolja, placerat ut pallkragarna i trädgården, planterat tre plantor rabarber i en krage (eller rättare sagt två, vi ställde nämligen två på varann för att få tillräckligt med jord för rabarberna. Rabarberna hade mamma med sig från sin egen trädgård.), köpt och planterat sex jordgubbsplantor i en krage (vi klippte till en sopsäck och täckte jorden med, kryssade hål i den och planterade sedan jordgubbarna i hålen. Förhoppningsvis blir jorden mer fukthållande och bären håller sig rena.), planterat en tuva lupiner och sått en massa lupinfrön som jag fått av mamma.

Det där med lupinerna är lite kul, i alla fall om de tar sig.
När vi bodde i en bostadsrätt i Stenhammar Park växte det jättefina mångfärgade holländska lupiner i en rabatt. De förra ägarna hade själva importerat dem från Holland.
Innan vi flyttade därifrån tog jag tillvara på frön och gav min mamma. Hon sådde fröna i en slänt hemma hos sig och de tog sig snällt och blommar numera jättefint precis vid infarten till gården.
För några år sedan spatserade jag runt bland mammas lupiner och valde ut de som jag ville ta frön av. Fröställningarna har legat i vårt garage och väntat på att den här dagen skulle komma.
Mamma tog också med sig en planta lupiner hemifrån när hon kom hit i dag. Jag har satt dem och sått frön och nu hoppas jag att det blir blommor nästa år.

I stället för att gräva upp grässvålen i botten av pallkragarna kom mamma på att vi kunde lägga ut tidningar för att kväsa gräs och ogräs. Tidningarna kommer släppa igenom väta, stoppa ogräset och är dessutom betydligt billigare än täckväv.

Matjorden Förundersökningsledaren grävde upp förra hösten har inte bara blivit ett potentiellt potatisland utan också grundstommen till mina sålådor.
Till rabarberna har vi blandat in stallgödsel och riktigt fet och glänsande matjord som jag “odlat fram” tidigare.
Till jordgubbarna gjorde vi en bädd av gammal matjord, stallgödsel och en stor påse plantjord.
Lupinerna ska inte ha för välgödslad jord så de fick nöja sig med matjorden.

I kväll har jag vattnat och i morgon och säkerligen flera dagar framöver så har jag fortfarande två pallkragar kvar att så i. Jag har tänkt prova popcornsmajs i den ena och luktärter och vallmo i den andra.

Förutom rabarberplantorna mamma hade med sig så fick jag också några stjälkar ätfärdig rabarber. Först var jag inne på att göra rabarberpaj men så sprang tiden iväg och istället frilirade jag fram karamelliserade rabarber med kardemummasmak. Till fikat blev det därför vaniljglass, vispgrädde och söta rabarber. Jättegott!

Vissa har mer tur än andra.
Så här är det:

I höstas grävde Förundersökningsledaren bort en hel massa matjord från vår trädgård för att i stället kunna bygga en altan. Matjorden har vi till stor del lyckats bli av med. Det har varit svärföräldrar som behövt jord till en häck, svärföräldrars grannar som behövt till potatisland, en kusin som behövde fylla några hål och så vidare.

Lite av jorden la Förundersökningsledaren förtänksamt nog i en limpa. Han trodde väl att det skulle glädja mig som plötsligt fick en upphöjd bädd att odla potatis i.
Och han hade rätt. Jag är jätteglad!

Om jag piggar på mig tillräckligt och vädret slår om hade jag tänkt åka till Lidens i helgen och införskaffa några olika sorter att sätta. Enligt svärmor, som är en mångårigt erfaren potatisodlare, så behöver man inte förgro potatis man köper så här sent. Den har redan legat och grott i affären länge nog.
Och enligt Tareq i Trädgårdsonsdag, så går det lika bra att sätta ogrodd potatis som förgrodd.

I afton var Förundersökningsledaren ute i regnet och vattnade gräsmattan. Det må ha sett en aning fånigt ut eftersom det regnat i princip oupphörligen i två dygn, men det han vattnade ut var järnsulfat, för att ge vårt spirande gräs en chans mot mossan.

Medan han vattnade kom han i samspråk med vår trädgårdsgranne. Med Trädgårdsgrannen (som han hädanefter får heta) menar jag vår närmaste granne, han som odlar allt från sallad och sparris till jordärtskockor och vindruvor.
Trädgårdsgrannen tar alltid tacksamt emot vårt gräsklipp och vi är minst lika tacksamma över att få lämna det till honom och slippa köra det till värmeverket.

Nu berättade Trädgårdsgrannen att han inte hade lika stort behov av vårt gräsklipp den här säsongen. Han har nämligen genomgått en operation som tar ett tag att återhämta sig från, och kan därför inte satsa på lika storvulna odlingsprojekt som vanligt.
Potatisen som han köpt in i god tid och lagt ner möda på att förgro enligt konstens alla regler, dem skulle han till exempel inte ha möjlighet att sätta.

Och så kom det sig att jag plötsligt fått både ett potatisland, sättpotatis och dessutom några goda råd om hur man odlar potatis på bästa sätt.
Enligt Trädgårdsgrannen är det bara att lägga sättpotatisen på jorden, täcka med gräsklipp och sedan fortsätta täcka med gräsklipp under hela sommaren. Ju tjockare lager desto bättre. Och när man väl är sugen på lite färskpotatis, så är det bara att fösa undan gräslagret eller till och med sticka ner handen i allt det mjuka fluffet och plocka till sig så många potatisar man vill ha, allt medan man låter plantan stå kvar orörd.

Nu har jag kommit på något att fördriva tristessen med, utan att förta mig.

När jag fyllde 40 förra sommaren önskade jag mig och fick flera presentkort på Lidens Handelsträdgård. De har legat och “bränt i fickan” länge och jag har faktiskt redan använt lite av pengarna men nu är det äntligen vår.

Hörrni! Det är VÅR!

När det är vår har tjälen gått ur jorden och man kan plantera en massa mysiga växter.

Nu ska jag sätta mig en stund med block och penna och skissa på mina trädgårdsplaner. Sedan gäller det bara att få Förundersökningsledaren med på noterna, det är den svåra biten. Han har ännu inte fattat att det är gräsmattan som tarvar mest omsorg och skötsel, inte mina små rabatter.

Jag har förresten redan fått godkänt på en fläderbuske, några vinbärsbuskar, rabarber och en japans blodlönn. Nu funderar jag på om jag verkligen vill ha lönnen eller om jag ska byta ut den mot en syrén. Och om jag vill ha syrén, vilken färg ska det i så fall vara? Mörkt lila eller krallvitt?

När verandan är klar vill jag ha en spaljé i hörnet (och kanske lite mer än bara hörnet, men det har jag inte vågat säga till Förundersökningsledaren än). På spaljén ska det växa björnbär, klätterrosor och klematis. Och framför klätterväxterna vill jag sätta låga rosor varvat med stäppsalvia.

Och i skuggsidan på framsidan av huset, utmed den stensatta gången runt huset, vill jag göra ännu en rabatt där det ska växa stora strutbräken och späd liljekonvalj.

Och på gaveln vill jag plantera de största grästuvor man kan tänka sig. En på vardera sida om det smala fönstret.

Och så vill jag ha en rad hallon på baksidan.

Och så vill jag…

En trädgård blir aldrig klar, eller hur!

Vilken perfekt dag för lite trädgårdsskötsel. 10 grader varmt och inte en regndroppe. Att himlen är jämngrå gör nästan ingenting. Jag trivs i min trädgård ändå.

I dag har jag matat komposten med kolrikt material. I det här fallet kartong. Jag har rört runt lite också. Inte för att det egentligen behövs men i instruktionerna står det att man ska röra runt 2-3 ggr/v.

Jag har också klippt ner allt visset i entrérabatterna och plockat bort stöttorna till pionerna. De lär inte behövas förrän i juni igen.

Sedan har jag bäddat in både entrérabatterna och surjordsrabatten i ris som blev över från beskärningen av tujahäckarna. Nu hoppas jag alla känsliga vårlökar ska vila gott under vintern och klara sig från köldskador. Även rosen i surjordsrabatten har fått sig lite extra ris, trots att den fortfarande blommar.Syrenhortensian däremot, den har gjort sitt nu.

I dag matar jag komposten med äggskal, potatis och tepåsar.

Tjoho!

Äntligen har jag blivit… ekologisk?

Nja, kanske inte. Men i dag har jag i alla fall startat min efterlängtade kompost. Vi har köpt en begagnad Gröna Johanna, med vinterkappa och en liten propellerkäpp.
I kväll har jag bottnat den med ett 10-15 cm tjockt lager grenar. Jag vet inte hur pass finfördelade de ska vara. Grenarna är inte i första hand till för att förmultna och bli jord utan för att skapa en luftspalt för allt som hamnar ovanpå. Jag har kapat dem i ca 10 cm långa bitar och hoppas det ska vara lagom. Ovanpå har jag lagt ännu ett ganska luftigt lager nedvissnade pioner med blad och stammar.

Och så har jag då äntligen tömt i min första lilla hink med hushållssopor. Grönsaksrens, äggskal och lite hushållspapper samt en sönderriven äggkartong.

Jag hittade en stelfrusen daggmask som jag pluppade i också. Han fick lägga sig på botten och vänta på godsakerna medan jag letade grenar och när jag kom tillbaka hade han redan smitit ut genom de små hålen i botten av komposten. Förhoppningsvis letar han reda på några kompisar och drar med sig ett gäng tillbaka.

Jag förväntar mig ingen jord redan till våren men kanske nästa höst.
Och framförallt känns det så bra att få ta vara på allt det hushållsavfall som faktiskt kan bli jord i stället för bara fjärrvärme. Det har nästan gjort ont i mig varje gång jag slängt matrester i soporna i väntan på att komposten skulle komma på plats.

Nu ser jag fram emot ett nytt, grönare liv. I vår ska jag gå ut och skvallra i trädgården och berätta att även blommorna har något att se fram emot.

I dag är det riktigt kallt. Frosten, som redan tidigare gjort sitt intåg i höstscenariot, hade tagit musten ur både jättedaggkåpa, magnolia och pionblad.

Nu är det hög tid att höstbona i rabatterna. Jag känner mig inte riktigt färdig på den punkten än. Jag vet inte när jag ska göra det heller. Kan man vänta till våren?

I dag har jag skördat mina första potatisar. De ser små men mjälla ut. Kanske kokar jag dem och njuter med gräslök och gräddfil efter jobbet i morgon.

När jag cyklade hem från jobbet i solsken (och en allt för tjock tröja) blev jag akut sugen på lite trädgårdsjobb. Trädgårdshandskar, knäläge och något att rensa.

När vi ätit middag och röjt i köket gick jag ut i trädgården för att sätta igång. Solen hade hunnit dippa bakom tallarna och myggen var inte sen att följa min minsta rörelse. (Särskilt ansättliga var de när jag inte rörde mig alls.)
Plötsligt gick det där trädgårdsjobbarsuget över.

Jag nöjde mig med att plocka ett drygt halvkilo blåbär från min blåbärsbuske, och vattna lite på de växter som såg ledsnast ut.

Nu har jag krupit in i stugvärmen igen och lovar mig själv att till helgen… då!

Torsdag: Men var är den? Jag vet att jag såg en liten kvarvarande stump för inte alls länge sen, här i förrådet.
Leta, leta, leta.
Nej, den finns ingenstans. Jag får köpa nytt.

Fredag: Dyrt var det. 45 kr för 3 meter. Men nu ska här bindas!
-Älskling, hjälper du mig att smälla ner några stolpar så att jag äntligen kan binda upp magnolian och räta upp syrenhortensian.
Ösregn.
Oj vad det regnar. Fort in så får vi fortsätta i morgon. Jag ska bara se till att plocka in järnspett, yxa, sax och det där dyra specialsnöret för uppbindningen först.

Lördag: Nu har det slutat regna efter nattens och morgonen skyfall. Ut att binda vidare.
Var är snöret jag köpte då?
Leta, leta, leta.
Men det kan ju inte bara försvinna. Jag tog väl in det tillsammans med allt annat i går kväll?
Inte i förrådet, inte i garaget, inte i tvättstugan, inte i soporna i tvättstugan, inte kvar på gräsmattan kring surjordsrabatten eller på vägen dit.
Jag vägrar köpa nytt igen. 45 kr. För tre ynkliga meter.
Förundersökningsledaren hjälper mig att sno en rejäl uppbindningsanordning från våra andra träd och jag klipper bitar av ett rött luciaband till resten. Snyggt? Knappast!
Jaha, nu är det röda bandet slut också, och jag är inte klar.

Jag tittar ner på marken för att se så att det verkligen inte finns någon liten röd stump kvar, och vad ligger där, precis framför mina fötter?
Naturligtvis är det tre meter dyrt specialsnöre!

Jag är i det närmaste övermannad av en kraftig jag-ska-snart-ha-mens-och-det-är-dessutom-lågtryckshuvudvärk men eftersom jag inte är helt utslagen (ändock dystert nedslagen) så har jag ägnat dagen åt trädgårdssysslor.

Jag har klippt bort de vissna blommorna från pionerna och från jättedaggkåpan. Daggkåpan är en riktig rackare till att fröa av sig. Det växer små daggkåpeblad mellan plattorna på framsidan av huset och en hel del i gräsmattan också.
När jag såg den plattsatta gången i dag bestämde jag mig för att inte satsa på en strikt japaninfluerad trädgård utan mer av typen lummig engelsk.
Nu fattas det bara lite lumm på alla andra ställen än just mellan stenarna också.

Smultrontornet har fått sig en rensning. Jag har både gått hårt åt det lilla ogräs som växte där och har också rivit upp några smultronplantor som växte för tätt och började se lite risiga ut. Egentligen försökte jag göra mig av med alla röda smultron redan i höstas men jag orkade bara med hälften innan snön kom. Jag är glad för det för tack vare grannens grästäckarodlingsfilosofi har jag fått njuta en hel del smultron i år också.

Jag har fortsatt rensa gräs under plommonträdet men det sitter så hårt så jag bytte taktik och har i stället plockat bort kantstenen runt trädet och bestämt mig för att låta gräset växa ända in till stammen. Så har det ändå varit i praktiken de senaste åren.

Efter att beslutat mig för att ge plommonträdet till gräsmattan har jag räddat undan några taklökar och ska snart gå ut i regnvädret och plantera dem i små plastkrukor.
Någon gång när jag blir stor ska jag lära mig att gjuta egna betongkrukor och då kommer jag göra krukor som är lika stora som murstenarna mot framsidan. Där ska taklöken få växa tänker jag, och mjuka upp muren i enlikhet med min nya lumm-stil.

Jag har också räddat två små krukor med murgröna som levt en tynande tillvaro i allt för små krukor. Nu är de samplanterade i en betydligt större och bor i en “fågelbur” jag fyndade i Ludvika vid påsk. Om de sköter sig som jag vill kommer de klänga utanför buren och göra den vacker. I så fall hänger jag upp den i taket ovanför entrén. Själva krukan borde jag virat in i mossa eller något för den är svart och ful men nu är det för sent för jag har redan hjälpt murgrnerankorna att hitta vägen ut ur buren så jag kan inte lyfta på locket längre.

Slutligen har jag okckså tagit vara på en hel del gräsklipp efter Guldgossens gräsklipparförmiddag och smugit ner det i entrérabatterna, i en kruka balsaminer, i smultrontornet och mellan potatisen som faktiskt kommit upp riktigt långt medan vi var på Gotland.

Om jag håller i ett tag till och ser till att plantera de där stackars uppryckta taklökarna så kan jag sen få gå inomhus med gott samvete och läsa en bok eller göra smycken, eller se en film, eller… kanske bara vila en stund i Förundersökningsledarens födelsedagspresent.

Man blir aldrig för gammal för att lära nytt!
I dag har jag till exempel lärt mig att även svarta små trädgårdsmyror bits. I alla fall när man river upp deras bon och ger dem anledning att anfalla i flock.

Jag har rensat bort allt ogräs från surjordsrabatten. Det var inte så mycket eftersom jag tillämpar grannens metod med täckodling. Det är inte snyggt men effektivare än jag trott. I surjordsrabatten växer blåbär, diverse vårlökar, en spretig magnoliabuske som behöver stöttas upp, en vacker syrenhortenisa och en hoper silverek och en murgröna som mot all förmodan lyckats överleva de två senaste vargavintrarna. I surjordsrabatten växer också ett myrbo, men bara ett litet ett.

Jag har också rensat bort allt högväxt gräs under äppelträdet, och passat på att beskära det, så här i början av JAS-perioden. Jag fick tyvärr inte bort gräsrötterna så det lär bli till att rensa igen ganska snart. Ska jag får bort dem måste jag samtidigt gräva bort taklöken som växer där och det vill jag inte. Man måste prioritera.
Ett myrbo hittade jag också, men myrorna var inte så ilskna så jag brydde mig inte mycket om dem.

Det var inte förrän jag tog ett rejält gräsryckartag under plommonträdet som jag övermannades av alla triljarder myrstackare. Det klart att de blev arga när jag förstörde deras bo med bara ett enda kraftfullt ryck, blottade en miljon flygmyror och en miljard myrägg – men att gå till anfall sådär! Det tycker jag ändå är en aning förmätet.

Det kryllade och kröp över hela armarna. De dök in i mina handskar och sökte fäste på mina regnbyxor.
När de dessutom började bitas gav jag upp och retirerade från platsen med ogjort uppdrag. (Jag kom visserligen strax tillbaka, utrustad med myrr…)

En timma senare hittade jag en myra krypandes på mina glasögon.
Strax intill stod en annan liten myruschling och skrek:
-Stryp henne Emil, stryp henne!

Lilla Svalan är iväg och leker med en kompis, Guldgossen ringer en vän, Förundersökningsledaren betalar räkningar och jag ska sortera tvätt.

I eftermiddag är vi bjudna på äldste Italienkusinens fyraårskalas.

Övriga planer för dagen är trädgårdsarbete, lite ogräsrens i första hand tror jag. Alla mina storvulna planer från gårdagen måste vänta tills jag tagit hand om det jag redan har. Annars kommer jag aldrig få med Förundersökningsledaren på noterna.

Hemma i min mammas hallonland i går, lyckades jag nog i alla fall få honom övertygad om fördelarna med en egen rad hallon här hemma. Min kära Italiensyster spädde på med hur underhållsfritt ett hallonland är. Bara att gödsla, rensa och skörda. Och sedan klippa ner de skördade pinnarna på hösten.

När jag skjutsade lilla Svalan till sin lekkompis blev jag inbjuden på kaffe av “min lekkompis”. Vi hade en trevlig stund och pratade semester och trädgård. Jag kikade runt lite i hennes trädgård och upptäckte att hon har en massa trevliga saker som jag också vill ha.

Nu är jag så trädgårdssugen så det är inte klokt. I tanken gör jag upp planer och skisser och jag drömmer hej vilt om höstanemoner, ormbunkar, syrener och vinbär. Bland annat, bör jag tillägga!

På Gotland fanns en massa vackra stenmurar överallt och jag blev helt mursjuk. Nu bara MÅSTE jag ha en liten låg mur av vilda stenar längst bak i min trädgård. Och jag måste ha röda, vita och svarta vinbär, björnbär, rabarber, klematis, en mörklila syren, en vit och en rosa klematis, höstanemoner, backtimjan till surjordsrabatten, hosta och ormbunkar framför kontorsfönstret, två stora gräsruggar på västergaveln…

Phu!

Förundersökningsledaren kommer aldrig i livet att gå med på allt det här. Och han har ju tyvärr helt rätt i att jag måste börja med att sköta om det jag har först. Surjordsrabatten behöver rensas och jag funderar på att gjuta en kant för att bättre undvika inkrypande gräs. Dessutom vill jag plantera backtimjan som marktäckare och gräva ner mina två julrosor och fylla på min silverek hela vägen runt. En jättedaggkåpa har självsått sig under magnolian och kommer nog få vara kvar där.

Under plommon- och äppleträdet växer gräset högt. Där vill jag rensa rent och lyft ut den taklök som kan ha lyckats överleva och plantera dem i egna krukor att ställa på muren mot gatan. Under träden kan jag fylla på med små vårlökar. Det finns redan fullt med krokusar under bigarråträdet och en hel del pärlhyacinter under äppelträdet. Kanske ska jag satsa på snödroppar under plommonträdet.

Om vi bygger altan nästa år skulle jag vilja ha en spaljé utmed en sida, eller kanske i ett hörn, och plantera björnbär och en rosa klematis och kanske en honungsros.

Nåja, drömma går ju. Det skadar inte att låta trädgården få växa i lugn takt. Gräsmatta är ju också fint…

Vad tror ni om mina chanser att få färskpotatis till midsommar?
I dag satte jag min sista potatis.

(Ska jag vara helt ärlig satte jag alla potatisarna i dag. Men de var inte fler än 10 och det var mest en slump. De hade legat för länge i kylskåpet och såg helt oaptitliga ut.)

I kväll har jag jobbat i trädgården.
Det var så varmt när jag kom hem att jag föredrog kvällen svalka innan jag vågade sticka näsan utanför dörren.

Tyvärr var det andra som stack därute på kvällskvisten.
Jag kan icke räkna dem alla, de prov på myggornas blodtörst jag fått…

Jag har i alla fall klippt ner den döda rosen, matat de överblommade vårlökarna med benmjöl, bäddat in surjordsrabatten i gräsklipp efter att ha rensat över den ännu en gång och så har jag vattnat krukodlingarna och gått över träden för att döda löss och annat otyg.

Nu väntar en skön dusch och sedan sängen.
Om jag kan sova med alla myggbetten återstår att se.

De är listiga.

När jag äntligen hittat ett bra sätt att utrota de gulhövdade inkräktarna som trodde sig ha funnit en fristad i min trädgård……så dröjde det inte länge förrän de överlistade mig med sin uppfinningsrikedom.

Jag vaknade för tidigt i morse. När jag försökte vända mig i sömnen högg det till strax ovanför ljumsken i högerbenet och gjorde så väldans ont att jag inte kunde somna om.

Jag har haft ont i båda ljumskarna några dagar nu.
Det är inte precis i ljumsken utan liksom strax ovanför. Jag har funderat på vad det kan vara men kan inte komma på någon rimlig förklaring.

När jag ätit frukost ringde jag sjukvårdsupplysningen. Man blir ju liksom lite orolig när det gör ondare och ondare och logiken lyser med sin frånvaro.

Mannen som svarade på 1177 blev tyvärr också orolig. Vi gick igenom framfall, svullna lymfkörtlar, muskelproblem, cystor med vatten, cancer och andra otrevligheter utan att bli klokare någon av oss. Han uteslöt framfall (eftersom jag är för ung) och muskelproblem (eftersom jag inte gjort något ansträngande och efter att jag legat på golvet och böjt och sträckt på benen, med mannen i luren bredvid).

Till slut var det andra rådgivningssökande som pockade på uppmärksamheten och 1177-mannen avslutade samtalet med en stark uppmaning om att ringa vårdcentralen.
-En läkare måste få undersöka det där!

Precis när vi lagt på luren kom jag på att jag ju ägnade två timmar åt att trampa hårt med högerfoten på maskrosjärnet i söndags.
Det måste vara träningsvärk.

Men vad är detta? Något fult gult som sticker upp huvudet ur gräsmattan när jag kom hem efter jobbet i dag.

Kriget har börjat.

Det är jag mot maskrosorna. Än så länge kan man nog säga att maskrosorna leder, men jag knappar in. I dag har jag dragit upp över hundra maskrosor med vår nyinköpta maskrosuppdragare från Fiskars. Jag har till och med jobbat så hårt att jag fått en blåsa i tumvecket. Sju välpackade tiolitershinkar har jag fyllt.

Egentligen är maskrosor vackra. I alla fall om man gillar gult.
Jag gillar inte gult. I alla fall inte blommor. I alla fall inte min trädgård.

I alla fall…

Jag måste bara få visa upp lite av vad som händer i min trädgård.
Kameran och jag tog en snabb promenad för någon vecka sedan.I entrérabatten hittade jag några små sollystna blåsippor som sträckte på halsen mellan fjolårslöven.

Strax intill stod snödroppen med böjt huvud och tog sig en liten slummerstund i skuggan.

Några som inte slumrade var den gula krokusen ute på ängen bakom tomten. Gula blommor får oftast vara ifred för rådjuren och även om jag egentligen inte gillar gula blommor så värst så är gula blommor som står kvar, bättre än vita, lila och rosa som ligger i magen på ett rådjur.

Strax utanför tomtgränsen väntar ett av mina evighetsprojekt på att bli klart. Den här lilla inhägnade ska få bli bo åt ett stånd rabarber när det blir klart. (Läs om…)

En av de vårtidiga besökarna är irisen. De här små lila skönheterna blommar bara några korta dagar, så det gäller att passa på att njuta medan tid är.

Nytt för i år är två plantor julros. De står fortfarande i sina krukor och väntar på att jag ska komma på var jag ska stoppa ner dem.

Några andra vita blommor som fick sitt hem under biggaråträdet är de här tättplanterade krokusarna. Jag vet att jag satt dem för tätt men nästa kort talar om varför.Det är helt underbart att få stoppa ner ansiktet i den här lysande lilla mattan.

När jag var klar med min runda råkade jag få syn på en liten pensé som självsått sig i smultrontornet. Varifrån den kommer vet jag inte. Jag har mig veterligen inte haft några penséer på baksidan av huset. Men är man en överlevare så är man och jag har inte haft hjärta att plocka bort en så söt liten blomma, i alla fall inte förrän den blommat klart.

Men i det här fallet är det helt på sin plats att utbrista:
“Bättre sent än aldrig!”

…för jag har stått huvudstupa i rabatten med fingrarna i jorden och smekt en daggmask.

Äntligen har jag varit lite duktig. Duktigheten sitter ju så djupt rotad i den svenska folksjälen, kanske i hela mänsklighetens gener.

Jag har satt vitlök i två av smultrontornets avdelningar. Det är november så det återstår att se om de klarar sig. Jag har också täckt lite bar jord i surjordsrabatten med sommarens sista gräsklipp.
Arbetet tog inte lång tid, men har varit lätt att skjuta upp på grund av mörker och/eller regn.

Nu sjunger sommaren på sista versen. Men i dag har det trots regn varit ganska varmt.

Mina pelagoner bryr sig inte om årstid dock.