Zäta

Praktikveckorna hos Lindblads Begravningsbyrå i Götene/Lidköping har varit minst sagt fantastiska. Jag har lärt mig massor, upplevt mängder med nya saker, varit med om otroligt omväxlande uppdrag och träffat många härliga människor.

Nu är jag tillbaka i rollen som elev igen, kombinerat med jobbet på Marknadsrespons. Jag måste tillstå att jag trivs jättebra både på skolan och jobbet men längtar ändå tillbaka till arbetet på Begravningsbyrån.

Det gav!

Ibland blir det fnissläge på mitt jobb.

Som i dag till exempel.
Jag sökte en person på ett företag men hen hade slutat. Jag frågade då växeltelefonisten om efterträdare men det fanns ingen.
-Men du kan säkert prata med Fabian för han är tillfredsställande Marknadschef.

I helgen har jag varit i Nerja, på den Spanska sydkusten, tillsammans med mina kollegor. En av målsättningarna när vår VD startade företaget var att kunna bjuda de anställda på roliga upplevelser så vi har gjort många resor och haft roliga fester genom åren.

Höstens kickoff gav sköna sommartemperaturer, bad, god mat och en hisnande bussresa upp till Europas högst belägna vingård. Jag ska försöka bevara känslan av att ligga en hel lördag i en solstol på stranden, under ett flätat parasoll, tillsammans med härliga människor, lyssnandes på vågorna och pratandes om ditt och datt. Den där känslan kommer bli en fin pärla att plocka fram i november, när höstvindarna drar fram, regnbyarna avlöser varandra och allt går i olika nyanser av grått.

Allt annat är grå är bougainvilleans blommor.

Den där solen…

Veckan innan vårt besök var det 38 grader varmt. Jag såg ärligt talat inte fram mot resan. Så höga temperaturer klarar inte jag av något värst vidare. Men när vi var där hade temperaturen sjunkit. Lördagen var varmast, men jag gissar att det bara höll sig runt 30 grader som mest. Det var då jag låg i bara bikini på stranden. När vi kom tillbaka till hotellet vid fem-sextiden var det 26-27 grader i skuggan.

Jag fascineras alltid av att se hur besvärliga krukväxter kan bilda hela buskage i varmare länder. Här är det hibiskus som utgör förgrund till palmerna.

Vägen ner till havet från hotellet kantades av vita hus och massor av vackra växter. Åldersnojiga kollegan har hamnat bakom en agave. Backen ner var brant och gav skön skjuts ner till sjön, men det var inte alls lika kul att gå uppför igen.

Lantana heter den här vackra blomman som växte utmed vägen till havet.

Havet var kallt. När vi kom dit på lördag morgon var det inte mer än uppskattningsvis 14-15 grader. Till och med Skrattande Badkollegan fick kramp i vaderna. Senare under dagen blev det lite varmare men vi träffade en svenska som berättade att det aldrig blir varmare än 18-19 grader när det är som bäst. Närheten till Atlanten håller nere temperaturen.

Måsarna hade haft fest på stranden under morgonen, innan alla turister kom och skrämde bort dem. Strandförsäljarna gick dock inte att skrämma bort. Väskor, massage, handdukar och souvenirer såldes i parti och minut. Vi fick besök ungefär var femte minut. Men de allra flesta var trevliga och pratsamma.

Jag kunde inte låta bli att plocka med mig några helt runda, platta stenar hem. Men inte så många som jag egentligen skulle velat. Väskan vägde ändå 9,7 kilo när den var färdigpackad för hemresa.

Och när jag kom hem i går var klockan ungefär ett. Då var jag ganska trött efter alldeles för få sömntimmar under helgen, och jag borde varit ganska hungrig eftersom jag inte ätit mer än en halv baguett kvart i sex på morgonen och sedan en kexchoklad innan vi tog bilarna från Landvetters flygplats.
Gissa om jag blev paff när jag upptäckte att jag, trots omsorgsfullt skrivna packlistor, glömt ta med mig husnyckeln när jag lämnade hemmet i fredags morse!

Kvart i fyra kom lilla Svalan hem från skolan och kunde släppa in mig. Då hade jag hunnit beskära plommonträden, rensa smultrontornet, klippa ner hallonbuskarna, vattna det som behövde vattnas, slänga ett gäng ruttna tomater och rensa jordytorna under frukt- och bärträden.
Inget ont som inte har något gott med sig, heter det ju!

När radion började spela rockklassiker klockan sex i morse
kändes det som om jag inte jobbat på evigheter. Hela repertoaren med morgonrutiner,
hålltider för att inte komma försent till arbetet och inte minst hur man gör
när man utför mitt arbete kändes som helt bortblåsta. (Det har ju onekligen
blåst en hel del i sommar, så det är ju inget att bli förvånad över…)

Efter åtta timmar på jobbet
(nio om man räknar med lunchrasten och det faktum att jag var på plats i
god tid) känns det som om jag aldrig haft semester. Inte på ett negativt sätt,
hjärnan är fortfarande utvilad och ostressad, men det jag trodde var glömt har
bara legat under ytan och så fort jag satte lurarna på öronen och loggade in i
datasystemet så var det bara att tuta och köra.

Vi träffade några vänner på bryggan i går och språkade lite
om att semestern är över för den här gången. En av dem gjorde oss uppmärksam på
att nästa röda dag som inte infaller på en helg, är juldagen. Nu är det bara
att bita ihop och jobba på!

Vi idkar byteshandel på jobbet.

I dag gav jag en liten påse jordärtskockor till Hurtbullan
från Vara. Själv fick jag tre pocketböcker av Åldernojiga kollegan.
Det känns som jag bytte upp mig. (Jag har fortfarande fem liter jordärtskockor väntandes där hemma efter att ha tömt de tre tiolitershinkarna som stått kvar vid husväggen över vintern.)

Dagens visdomsord:

Ät inte gammal risgrynsgröt till lunch!

I dag ska vi kasta pil på jobbet. Inte på varandra men på en riktig pil-tavla som Sysslingkollegan tagit med sig.

Jag har länge närt en hemlig dröm om att vara riktigt bra på att kasta pil. Det vore så coolt att ha en dold talang och helt plötsligt kunna överglänsa alla andra med att pricka bullseye varenda gång.

I eftermiddag är det tävling.
Om jag ska lyckas överraska åtminstone mig själv med att träffa tavlan och slippa ta med bredspackel till jobbet i morgon, så behöver jag nog gå och öva lite i smyg nu under lunchrasten.

*****

Ni undrar såklart hur det gick.
Det gick – inte.

Jag fick storstryk direkt.
Men när jag stod kvar och kastade lite efter jobbet träffade jag naturligtvis mitt i prick.

Den här första jobbveckan efter semestern har varit väldigt lång. Tiden har sannerligen sniglat sig fram.
Vi är bara tre kollegor på plats ännu och nästan alla vi söker per telefon har fortfarande semester. Klockan tickar inte så fort när det liksom inte händer något under nio timmar.

Vi pratade om detta redan tidigt i veckan. Hur långa dagarna är. Hur en timma sträcker ut sig och känns som två. Hur seg man blir i både kropp och knopp av att inte få göra sitt jobb ordentligt.

När det var en kvart kvar av arbetstiden i onsdags konstaterade vi att det i alla fall snart var dags att gå hem. Gnällbälteskollegan tillade uppmuntrande:
-Och i morgon är det fredag!

Snacka om att tycka tiden går långsamt!

I dag har fastighetsvärden förvarnat oss på jobbet och berättat att de kommer testa brandlarmet lite till och från under dagen. Vi behöver alltså inte bli rädda och tro att det brinner och vi slipper utrymma lokalerna och ställa oss och vänta på bättre tider i den grådaskiga novemberdagern.

Tyvärr kan vi ändå inte jobba när larmet ljuder. Eftersom vårt jobb går ut på att ringa kan det bli lite svårgenomförbart…

Kollegan ringer en bostadsrättsförening och frågar:

-Har jag kommit till Brf Mag-istern?

-Nej, svarar damen i andra ändan med skratt i rösten. Men till Brf Magistern!

I dag hade jag med mig överbliven pannkakssmet och stekte pankisar på jobbet. Tre gyllengula godingar blev det.

Det bästa var dock inte smaken, utan alla avundsjuka kommentarer från kollegorna.

Men tyvärr var det inte min lunch som framkallade mest kommentarer i köket i dag. Det var i stället lilla kollegans chokladmuffins. Jag brukar tycka att jag är en mästare på muffins men det här var verkligen CHOKLADMUFFINS.
Jag vet inte vad hon stoppat i dem (och hon vägrade dessutom dela med sig av sitt hemliga recept (vilket jag också skulle gjort om jag lyckats skapa dessa fantastiska mästerverk)) men de var helt enkelt perfekta. De smakade så mycket choklad och var så perfekt sega och mjuka på samma gång att jag inte kunde låta bli att stöna av vällust.

De två herrar som besökte oss på jobbet i går var sina kompletta motsatser. Den ene hade skinnpaj, cool t-shirt och snaggad topp. Han hade runt ansikte och pratade snabbt och flödande.
Den andre hade skjorta, manchesterkavaj och sitt långa hår uppsatt i en tofs i nacken. Han hade avlångt hår och var eftertänksam och försiktig i sina uttalande.

Jag tror tofsmannen var beteendevetare. När han tog mig i handen och hälsade såg han in i mina ögon och in i min själ. Det var som om han i ett enda ögonblick kunde se hela mitt väsen, utvärdera det och sedan släppte min hand och lämnade mig med en tom men ändå skön känsla. Jag sa efteråt att det var som att hälsa på Jesus.

Att han inte var Jesus visade han dock genom att blanda in en och annan väl vald svordom i sitt språk. Jag fick känslan av att han svor bara för att friska upp sitt annars lite spela språk, för att visa att han inte var allt för stiff, eller kanske bara för att platsa bland de andra karlarna i Stockholm.

Om skinnpajen svor eller inte var lite svårt att avgöra. Han pratade nämligen gotlänska och allt han sa lät som rotvälska i mina öron.

Internationella kvinnodagen!

På väg till jobbet i morses frågade P4 Skaraborg hur vi kvinnor gör för att sätta lite guldkant på just den här dagen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det väl borde vara männen som anstränger sig lite extra för att fögylla sina kvinnors dag.

Här på jobbet har i alla fall männen fattat galoppen.
När jag anländer till min plats ligger en påse Ahlgrens bilar och väntar på tangentbordet, och när jag dragit igång datorn möter mig en fantastiskt bild på administrationskontorets välbygda gossar med bara överkroppar och svällande muskler, allt för att vi kvinns ska ha något att vila ögonen på medan vi ringer.

Om något minut ska jag gå ut i köket, där chefen dukat upp frukost till sina kvinliga anställda. Jag skulle tro att de få karlar som jobbar här också kan få sig en macka om de vill.

Hoppas att alla kvinns som läser det här får en lika bra dag som jag verkar få!

Jag reser mig från min arbetsplats och tar några snabba steg mot toaletten. Där skvallrar ett litet rött fält om att det är upptaget.

Jag kliver tillbaka till skrivbordet igen och får en blick av kollegan. För att förklara mig säger jag:
-Det var en dublett.

Som hämtat från morgonens bilfärd:
“Varför kallas det rusningstrafik, när ingenting rör på sig?”
Robin Williams

Från almanackan på skrivbordet läser jag:
“Det är svårt att ge bort vänlighet. Den kommer hela tiden tillbaka till dig.”
Cort Flint

Håll med om att Cort Flint låter som en äkta cowboy. En vilda västern-hjälte med rykande pistoler, ärrat ansikte och cowboyhatten nerdragen i pannan så att man bara skymtar de stålgrå ögonen med sin hårda blick.

Att sedan tillskriva honom ett visdomsord om vänlighet känns på något sätt som en paradox.

Klockan är två… på natten… och jag har just kommit hem från julbordet med jobbet i Arenan. Maten var helt okej. Arvingarna spelade för högt men det var kul att dansa. Sara Löfgren och Kim Fransson röjde loss. LaGaylia Frazie (fundera på den stavningen en stund) och Anna Sahlin sjöng gospel, blues, rock… och hade också med sig två jätteduktiga sångare i Tobias Lundqvist och en kvinna jag inte hann uppfatta namnet på.
Kvällen konferencier var trollkarlen Gaston som visserligen inte trollade så värst men som var riktigt rolig emellanåt.

Nu är jag förmodligen övertrött för jag är inte ett dugg sugen på att gå och lägga mig. Vilket är lite synd eftersom jag måste vara i kyrkan i god tid i morgon bitti för att förbereda radiosändningen.

Det blev lite spänning med tågresan i dag. Inte på väg till Stockholm som jag befarat, men när vi skulle hem.

Biljettkassörskan på stationen i Skövde ändrade snabbt och lätt på vår bokning så att jag kunde åka i stället för kollegan, utan att ta omvägen via ombokning och nybokning.

Dagen i Stockholm har också varit givande. På resan upp hann arbetsledaren sätta mig in i de spörsmål vi skulle diskutera med kunden och jag kände mig tillräckligt förberdd när vi klev av tåget.

Förmiddagen ägnade vi åt fältstudier och efter lunch träffade vi kunden. Vi hade avsatt två timmar till kundbesöket, men mötet drog ut på tiden och när vi äntrade taxin för snabb färd till centralstationen… startade inte taxin. Taxichauffören var lika förbryllad som vi. Jag försökte mig på ett litet utlåtande i form av:
-Det låter inte som om den går på alla cylindrar! men det gjorde ingen av oss varken klokare eller lyckligare.
Plötsligt startade bileländet i alla fall och vi manade på chauffören, väl medveten om att klockan tickade obönhörligt mot tågavgång.
Taxichauffören tog till sina allra bästa genvägsknep. Han lyckades ta betalt i farten och väl framme vid centralstationen kastade vi oss ur bilen i bästa aktionstil och spurtade mot perrongen.

Klockan 16.10 skulle tåget gå.

Klockan 16.09 klev vi på.

Minns ni kvinnan med det krånglig namnet?

Nu har det fått sin förklaring. Hon heter Anu Uus.
Varför ville inte växeln på det företag där hon jobbar uttala det namnet?

Vilken eländig dag! Jag har haft huvudvärk hela dagen. Levt i min egen lilla värld och inte varit speciellt kommunikativ med omvärlden.

En ljuspunkt upplevde jag dock. Det var när kollegorna bjöd på frukost på jobbet. Finfint värre! Och som tack var vi sju mogna flicksnärtor som bjöd tillbaka med lite frukostunderhållning i form av ett luciatåg till frukosten.

Börja någonstans. Du kan inte bygga ditt goda rykte på vad du har tänkt att göra.
Liz Smith

Jag undrade alltid varför inte någon gjorde något åt det; tills jag insåg att jag var någon.
Lily Tomlin

I dag ska kollegiet fotas. En professionell fotograf (han tar i alla fall betalt – det är väl det som definierar profession) anländer strax efter lunch för att föreviga alla medarbetare till hemsidan.

I morses hade jag bekymmer. Först stod striden mellan grönsaker till lunchen eller vackrare ansikte. Ansiktet var på väg att vinna men när jag lagt grunden med foundation, puder och rouge så lockade grönsakerna mer.
Nu har jag med mig min lilla sminkväska och några borstar så jag kan lägga sista handen vid målningen under lunchen.

Nästa bekymmer gällde kläderna. Jag provade och ratade fyra plagg innan jag till slut blev någorlunda nöjd med det femte. Nu ligger alla fyra BH:arna på sängen och väntar på att jag ska stuva undan dem när jag kommer hem.

Kollegan ringer och söker Ekonomichefen. Växeln svarar:
-Ja… hon är upptagen nu.
-Vad heter hon så kan jag söka henne senare.
-Eh… hon heter… jag kan bokstavera.
-Okej! Är det ett krångligt namn?
-Eh… kanske det… Hon heter A.N.U.U.S.

Tillbaka på jobbet igen. Det känns bra.

Lilla Svalan hade lite högre temp än normalt i går kväll och vi hade en jobbig natt på grund av växtvärk men i morse var tempen som den skulle och lilla Svalan lät någorlunda pigg.

Det har hunnit bli oktober medan jag varit hemma och vabbat och på väg till jobbet i dag njöt jag i fulla drag av alla höstfärger som lyser med sina penseldrag i gult, orange och rött.

I dag har vi cowboy-dag på jobbet. Jag hittar inte min cowboyhatt men har tagit på mig en rutig flanellskjorta och hälsar mina kollegor med ett glatt “howdy”.

Vår VD har varit i kontakt med stadens ridskola men de hade tyvärr ingen häst som var tillräckligt trygg för att vistas i stadsmiljö.

Till lunch vankas var sin burk vita bönor.

So long!

När jag kliver in på jobbet är det lite lagom nersläckt. I köket luktar det nybryggt kaffe och på bordet brinner stearinljusen. Även i “bunkern”, där jag tillbringar mina arbetsdagar avskärmad från dagsljus och omvärld, har någon tänt ljuslyktorna på det låga bordet i loungeavdelningen.

Det känns som att komma hem, hem till en plats där någon bryr sig, där någon vill pyssla om och månar om.

Det är vår VD som varit i farten. Jag tror han gillar sina anställda.
Häromdagen var det en av mina kollegor som freudianskt råkade kalla honom “pappa”.

“Också ett långt liv är för kort för att man ska ägna tid åt det som varit.”
Lennart Nilsson

Ett vanligt scenario i Zätas liv:
Zäta grejar med någonting, oftast med att diska. Hon är i behov av att lätta sig men upptagen med annat (disken till exempel) och väntar därför in i det sista innan hon slutligen är tvungen att rusa in på toaletten, slita av sig byxorna och dråsa ner på toalettstolen.

Under det där ruset ingår inte att stänga toalettdörren. Och varför skulle hon? Hon har bara familjemedlemmar runt sig, och de är förmodligen upptagna med sitt och kommer inte spatsera förbi den öppna toalettdörren under den lilla stund hon sitter där.

*

Har ni tänkt på vad mycket tid man lägger på jobbet. Jag är där nio och en halv timma varje vardag (utom på fredagar när vi slutar lite tidigare). Det är mer tid än jag lägger hemma. Vakentiden hemma en vardag är bara fem och en halv timma. Och det gäller bara om jag verkligen är hemma hela den tid jag inte jobbar. I går kväll var jag ju till exempel inte hemma på kvällen särskilt mycket.

Man skulle kunna säga att min arbetsplats är mitt andra hem, eller nästan första, om man bara går efter tiden.

*

Nu börjar ni säkert ana vad som hände mig på jobbet i dag.

Där man känner sig hemma kan det hända att man glömmer stänga dörren när man har bråttom in på toaletten.
Tack och lov att alla mina arbetskamrater, precis som hemma, är fullt upptagna med att sköta sitt, och inte har för vana att spatsera förbi öppna toalettdörrar.

Torsdag morgon klockan nio drog vi iväg. Lördag eftermiddag vid halv fyra var vi tillbaka.

De 53 timmarna däremellan har jag haft så roligt att jag inte kan påminna mig att jag någonsin haft så roligt så länge tidigare.

Jag har varit på kick-off med jobbet på Skåvsjöholms konferensanläggning utanför Stockholm. Vi har genomfört lagtävlingar, festat, haft en dryg halvdags föreläsning med Tomas Gross, spelat brännboll, simmat i havet, ätit god mat, festat litet till, sjungit spontan allsång, dansat och ätit ännnu mer god mat.

När jag satt i bussen på väg hem var jag såå trött men alldeles lycklig i hela kroppen efter att allt roligt. En av kollegorna formulerade mina känslor såhär:
-Nu har jag skrattat så mycket att jag förlängt livet med flera år!

I morgon åker jag till Stockholm. Bara jag, inte resten av familjen.
Fast det blir inte bara jag. Jag får med mig mina kollegor också. Kick-off står på schemat.
Vi ska teama, spaa, föreläsas och äta en massa god mat förstås.

I kväll ska jag packa. Chefen rekommenderar kläder för utomhusaktiviteter, badkläder och snyggkläder. Det där sista tycker jag känns lite jobbigt. Jag har ingenting att vara snygg i. Och det beror inte så mycket på kläderna…

För övrigt gillar jag verkligen inte att packa. Jag blir i det närmaste illamående och olycklig av att plocka runt i mina kläder och försöka få med mig så lite som möjligt utan att glömma något viktigt.

Tillbaka på jobbet efter tre vab-dagar.
Det känns bra, men jag får ändå inte det där riktigt varma välkomnandet som jag förväntat mig.
Inga kramar. Inga ryggdunkar.

Ärligt talat håller sig kollegorna på minst en armlängds avstånd.

När militärerna smög omkring och viftade med gevären som värst kom Kockkollegan med en idé.
-Vad tror ni om att jag tejpar fast en massa falukorvar runt överkroppen och sedan kommer springande och skriker “allallallallallallalla”?

På fikarasten sitter jag och sjunger för mig själv.
“En tredjedel av den jag är går hem, en är krossad, en är…”

En kollega går förbi och säger:
-Men Zäta! Pratar du för dig själv!

Kockkollegan skyller på mig. Han säger att han nog inte kan tro på Gud längre.
Inte nu, när jag avslöjat att kristendomen säger att man kommer till himlen när man dör.

Kockkollegan hade sett fram emot att återfödas.

Jag har hänvisat till hinduismen. Men påpekat att tron på återfödelsen också innebär ett liv utan nåd. Det är dina gärningar som avgör om du återföds till ett högre kast eller till ett lägre, eller som ett djur. Och att strävan är att inte återfödas alls. Att uppgå i nirvana – det stora intet.

Jag är inte alls insatt i hinduismen, och inte i andra religioner heller. Jag bara återger vad jag fick lära mig på religionslektionerna i skolan. De där lektionerna när kockkollegan uppenbarligen tänkte på annat än undervisningen…

Strålande sol. Tjogvis med plusgrader. Fikarast.

Naturligtvis står vi utanför jobbet mot en solvägg med våra kaffekoppar, cigaretter och äpplen, var och en efter sin läggning.
Då kommer en stor gul skåpbil mullrande och stannar precis intill… nej, inte intill utan framför oss.
Posten låter solen gå i moln. Ut hoppar en ganska ung, inte direkt ful kille.

Men tyvärr! I dag är det solen som är herre på teppan och den unge snyggingen får bara sura blickar från oss medan vi fimpar våra cigaretter, kastar våra äppelskrott och lommar tillbaka in i mörkret med våra kaffekoppar.

Jag: -Hej, jag söker Ulrika.
Vxl: -Vilken Ulrika?
Jag: -Jag vet tyvärr inte vad hon heter i efternamn men hon ska vara ansvarig för ert showroom.
Vxl: -Jaha, då är det Ulrika eller Maari.
Jag: -Ulrika är det jag ska prata med.
Vxl (konfuderat): –Ja, Ulrika eller Maari.
Jag (övertydligt): -Jag har pratat med Lars Pettersson hos er och han hänvisade till Ulrika.
Vxl (något irriterat): –Då kopplar jag till Ulrika eller Maari.
Jag (också irriterat): -Nej, det är bara Ulrika jag vill prata med.
Vxl (ytterligt irriterat): –Jamän, Ulrika heter Elermaari i efternamn!

“Få saker är så tillfredsställande som att se sina barn få egna tonåringar.”
Doug Larson

“När jag älskar mig själv har jag inte långt till att älska andra.”
Anne Wilson Shaef

Var har jag läst det där tidigare… hm… Ja, just det! I Bibeln.
“Älska din nästa så som dig själv”.

Kollegan ringde ett nummer och följande samtal utspelade sig:
I andra ändan: -Hello!
Kollegan: -Hej, mitt namn är XXX och jag ringer från XXX.
I andra ändan: -Excuse me?
Kollegan: -Oh, I´m sorry. I´m calling from XXX. We work with… eh… cleaning and stuff…
I andra ändan (roat): -Vill du kanske ta det där på svenska?

*

Jag lovar, det var inte jag (okej då, jag vet att ni vill veta. Det var Kock-kollegan).

En av kollegorna (okej då, det var Kock-kollegan) gav mig en fin komplimang på fikarasten.

-Hörru Zätis! Jag tycker du är vacker utan smink!

*

Nu sitter jag och funderar på vilka baktankar han har.
Eller om han kan ha haft oturen att se mig med smink någon gång.

Jag: -Jag söker er Fastighetschef.
Vxl: -Han är sjuk.
Jag: -Då återkommer jag vid ett senare tillfälle. Vad heter han?
Vxl: -Göran Frisk.
Jag: -Hahahahahaha. Det var jääääätteroligt.
Vxl surt: -Ja, eller hur…

Jag har hittat fler visdomsord i min kalender. Det finns faktiskt ett varje vecka…
En del är visserligen bra, men inget speciella. Som till exempel:
“Den som inte är god mot sig själv, kan inte vara god mot andra.”
Judiskt ordspråk

En del är lite småroliga men knyter inte riktigt an. Som:
”Erfarenhet är att veta en massa saker som man inte bör göra.”
William S Knudsen

Och så finns det de där som verkligen är huvudet på spiken. Som talar till mig, som blir den devis jag levt hela mitt liv efter. Jag har hittat ett sådant visdomsord. Jag borde skriva det i pannan för det är så rätt, så på pricken jag:
”Det är ingen glädje att vara sysslolös. Det är roligare att ha mycket att göra och strunta i att göra det.”
Mary Wilson Little

Jag har haft den här jobb-almanackan sedan innan jul.
I dag upptäckte jag att det står ett litet visdomsord för varje vecka.

Förvänta er att bli visdomsordsbombade!

Veckans visdomsord:
“En blygsam man blir som regel beundrad- om nu någon någonsin hör talas om honom.”
Edgar Watson Howe (som kanske inte var så blygsam)

Här sitter jag, med lammkött mellan tänderna.

Nej, det har inte börjat någon ung, snygg gosse på jobbet som jag olyckligtvis råkat sätta tänderna i. Däremot har det börjat en ung kock som jag kanske nämnt någon gång tidigare (!). Eftersom vi firar S:t Patrics Day på jobbet i dag (alla går klädda i gröna kläder. Är det någon som avviker från dagens dresscode har de andra rätt att nypas) har kocken slavat i köket och lagat till en irländsk lammgryta till lunch.

Bowlingen med jobbet i går gick inte så bra – för mig. Jag gjorde några strikar, strajkar, stikes… Ni vet, det där när man får ner alla käglorna vid första försöket.
Men för övrigt var det ett rätt lamt spel från min sida.

Roligt hade jag i alla fall, och det är ju huvudsaken.

När jag kom hem och lagt mig fortsatte festen, i min dröm.

Jag, Kockkollegan, Snyggkollegan och Släktingkollegan gick vidare till Stadt för att dansa.Stadt låg inte där det ligger i verkligheten, utan i slutet av gatan som går förbi baksidan av Missionskyrkan, mot stadsparken till.
På Stadt träffade vi på ytterligare en kollega. Hon är tjänstledig för tillfället, för att prova på annat jobb. Den tjänstlediga kollegan föreslog att vi skulle spela kort, så det gjorde vi.

När vi spelat ett tag tröttnade Snyggkollegan och ville att jag skulle skjutsa hem henne. Jag tittade ut genom fönstret och såg att Stadt numera låg väldigt nära hennes hem så jag föreslog att hon skulle gå i stället.
-Nej, jag orkar inte gå. Snälla, kan inte du skjutsa mig!
-Det tar bara fem minuter att gå, det klarar du allt!

Jag ville inte lämna det spännande pokerpartiet vi var mitt uppe i, och dessutom hade jag parkerat min bil vid torget. Det var längre att gå till torget och hämta min bil än det var hem till Snyggkollegan.
-Orkar du inte gå får du väl ta en taxi, tyckte jag.
-En taxi? Vet du hur dyrt det är eller? Skulle jag ta en taxi den lilla biten? Det är ju befängt. Varför kan du inte skjutsa mig? Åldernojjiga kollegan skjutsade ju hem Lillchefen eftersom hon var för full för att ta sig hem själv. Kan inte du också vara lite snäll och ställa upp och skjutsa? Du är ju också kristen!

Där kom det! Kristen = snäll = en aning dum i huvudet. Ånej, man kan vara snäll men det finns ju en gräns.
-Det tar längre tid för mig att gå och hämta bilen är för dig att gå hem.
-Men snääääälla! Kaaaan du inte skjuuuuuutsa mig heeeem!

Jag vet faktiskt inte hur det gick. Jag hann vakna innan saken kom till sin spets. Jag tror inte jag skjutsade hem henne men man kan aldrig veta. Jag är ju rätt snäll…

I kväll ska vi bowla med jobbet. Jag känner en viss press eftersom jag vann förra gången. Men då var jag inte sporrad (hälsporrad)…

Jag talar med en man som bryter kraftigt. Efter en stund har jag svårt att fortsätta ställa frågor utan att skratta högt.
Jag: -Hur många lägenheter har ni?
Han: -Det berôer på horr man räknar. Vi harr nåugra utthårningslägenhetter åkkså, män barra med kukvrååå.

Kockkollegan blir mäkta förvånad när han ringer för att fråga efter en Inköpschef och får veta att personen ifråga heter Per Siljekvist.
Kockkollegan har ju lämnat kockyrket bakom sig och tycker att han ändå ständigt blir påmind om kockandet.

Efter några replikbyten upptäcker Kockkollegan att Per inte alls heter persiljekvist utan Per Silverkvist. Det är förmodligen inte omvärlden som bråkar utan Kockkollegans hjärna…

I dag har vi besök av hunden Fanny på jobbet. Det är för hennes skull jag bakade kladdkaka hela kvällen i går. Han har nämligen namnsdag i dag.

Nu har vi fikarast på jobbet.
Jag har med mig en apelsin och ett äpple till fikarasterna och jag är så oändligt smart att jag tar äpplet nu, eftersom jag vet att jag kommer spilla apelsinsaft på mina kläder och det gäller att se fin ut när kundbesöket kommer.

I måndags började två nya personer hos oss på jobbet. En tjej och en kille.
Jag skulle vara “mentor” för tjejen och hade övat hela helgen på mitt välkomstanförande.

När hon kommer in genom dörren på måndag morgon kvart i åtta vrålar jag över hela lokalen:
-Välkommen Ebba!
-Ehh, jag heter Ellen, säger vår nyaste rekryt förskrämt.

Hon slutade i tisdags.

Jag trivs väldigt bra med mitt jobb.

Men det är inte fel att få långhelg nu. Jag ska inte jobba igen förrän om fyra dagar. Det var ju så länge sedan jag var ledig senast menar jag…

Det blev som jag trodde – ingen pulkaåkning.

Så nu har jag suttit här hela dagen lång med superunderställ, extra yllesockar, hellyhansentröja och termobyxor och jag är jättesvettig.
Nej förresten, jag har visst inte termobyxorna på mig, de ligger i en liten svart hög bredvid mig på golvet, i fall jag skulle bli tvungen att rycka ut till pulkabacken med kort varsel.

I dag ska vi kanske åka pulka med jobbet. Jag hoppas verkligen att det blir inställt.

Jag gillar inte kalla, fartfyllda, riskabla, påpälsade, snöstänkta, frusna, snorhala, nedåtlutande, markbundna, benknäckande äventyr.

Vi ska alldeles strax ha julklappsutdelning på jobbet. Efter lottdragning har alla som vill köpt ett paket för en tjuga till någon av sina kollegor. Det är hemligt vem som köper till vem.

Nu sitter jag här och är alldeles spänd. Inte över vad jag själv ska få i mitt paket, utan hur mottagaren av den julklapp jag köpt kommer reagera.

Kollegan har fått en musmatta med handledsstöd. I förpackningen ligger också en svart liten boll. Det är en ”stressboll” hon ska kunna krama på om hon känner sig stressad.

Det tar dock en liten stund att ta sig in i den välförseglade förpackningen med lödda kanter och hård transparent plast.

Även med hjälp av en lånad sax går det några rundliga minuter innan hon lyckas bryta sig in.
Till slut utbrister Kollegan:
-Nej, jag blir alldeles stressad av att öppna det här!

Åldersnojiga kollegan (som hävdar att hon inte alls har några åldersnojor) är alltid ledig på onsdagar. I går begav hon sig till Stockholm för att julhandla.
I Stockholm var det inte tillnärmelsevis lika mycket snö som vi har här nere, men det blåste lika vasst och kallt och små välslipade snökorn gjorde sitt bästa för att perforera kläder och oskyddad hud.

Kollegan hade hunnit byta ut en hel del av sina pengar mot tunga kassar med paket när hon kom gnetandes uppför gatan som av någon anledning heter Södra Blasieholmshamnen. Utanför Grand Hotel stod en ”varning för halka”-skylt uppställd och någon höll just på att sopa bort den finkorniga snön från gångvägen. Kollegan gjorde en koncentrerad lov runt soparen och upptäckte därför inte mannen med röd toppluva som kom utknallandes från hotellet. Både mannen och Kollegan hade svept sina jackor hårt kring kroppen, med kapuschongen ordentligt uppfälld till skydd för den piskande vinden och båda höll blicken stadigt på den förrädiska trottaren.

Hade detta varit en film är vi nu framme vid ögonblicket då alla biobesökare förstår att kollisionen är oundviklig.
Och mycket riktigt. Mannen med den röda toppluvan höll högst fart av de två och var därför den som stötte till kollegan. Hon tappade balansen och krängde en stund med sprattlande ”bambi på hal is”-ben tills toppluvemannen hann sträcka ut en räddande hand och greppa tag om kollegans påpälsade arm.

Kollegan tittade upp, mannen med den röda toppluvan tittade ner. Hade detta varit en film hade ljuv musik uppstått. En romantisk stråkkvartett hade spelat soft i bakgrunden, rosa små keruber hade fladdrat med vingarna, ett stilla regn av guldglitter hade fallit över de nyförälskade som inte reagerat över explosionerna från tusen färgstarka fyrverkerier på den nattmörka eftermiddagshimlen.

Men detta var ingen film. Detta var den kalla hårda verkligheten i Stockholm en onsdag sent i november med snålblåst och hala gator.

Deras blickar möttes.

Kollegan flämtade till när hon stirrade in i ett par välbekanta ögon. Ögon som hon mött överallt de senaste åren. Dansandes hos ett stort bostadsbolag eller i bara kalsonger eller knaprandes kosttillskott eller med ett smakfullt smycke om handleden och framförallt kramandes en pistol i välkänd soloakt i en spännande deckarserie.

Visst var det han!
Mannen med stort M – Mikael Persbrandt.

Han var inte bara reklampelaren, föremålet för skvallerpressens fantasier och den stenhårde biofilmspolisen som alltid går sin egen väg och skrämmer skiten ur bovarna.
Han var även en ganska kort, stressad kille med röd toppluva som inte ser sig för men har sinnesnärvaro nog att rädda föremålet för sin ouppmärksamhet.
-Gick det bra? frågade Persbrandt med äkta oro i rösten.
-Jaaa! bräkte Kollegan med fåraktig stämma och ett förvånat uttryck i ansiktet.

När Kollegan kom instudsandes på jobbet i morses berättade hon sådär i förbigående att Mikael Persbrandt stött på henne under gårdagen.

Kollegan är för övrigt samma kollega som bokade besök med Rickard Herrey häromsistens.

I dag var det snorhalt på parkeringen utanför jobbet. Ja, halare än snor faktiskt. Asfalten var täckt av ett blankpolerat lager is med ett tunt lager pudersnö över. Mycket förädiskt.

Jag klarade dock livhanken och kom in i värmen med hedern i behåll. Inga vurpor, inget bensprattel.

På jobbet har jag ständigt samma morgonrutin. Jag brukar ha ungefär en kvart på mig innan morgonmötet och innan arbetsdagen tar sin början. På den kvarten tar jag av mig ytterkläderna, byter ett “god morgon” med dem som redan kommit, ställer in lunchlådan i kylskåpet och slår på datorn. När datorn har hoppat igång slänger jag upp internet och loggar in på min blogg och på facebook. Jag skriver några rader på bloggen och skummar igenom det senaste på fejjan. Sedan öppnar jag mailprogrammet och låter det stå och tugga hem de senaste 70 spamen. Har jag tur finns det något guldkorn att snappa upp bland alla brev. Innan klockan är åtta uppdaterar jag också våra produktionsprogram så att allt ska vara klart att köra igång efter morgonmötet.

Vad har ni för morgonrutiner på jobbet? Kaffe, lite snack, vässa pennor…?

Min kollega, hon som inte hittade prickarna över A på tangentbordet, myntade just ett nytt roligt uttryck.

-Det känns som den här dagen har varit en enda lång kvart.

I dag är det kallt. Det känns som vinter – inomhus.
På jobbet sitter vi och huttrar ikapp. Skallrar tänder i telefonerna. Knäskålarna hoppar och fingernaglarna har antagit en osmaklig blålila ton.

Bästa uppfinningen ever för oss skrivbordsslavar:
Eldrivet höj- och sänkbart skrivbord.

Kollegan talar med en äldre herre i telefon. Syftet med samtalet är att bjuda in honom till en mässa. När kollegan lagt på säger hon:
-Han kan nog inte komma. Han var sjuk.
-Vad var det med honom då? frågar jag.
-Han var en farbror…
-Ja, det är ju en farlig sjukdom!

En stund tidigare har jag hittat en fotpall under mitt skrivbord. Med mina långa ben tycker jag inte att jag behöver någon sådan så jag frågar kollegan om hon vill ha den.
-Jag hade en här, svarar hon dröjande.
-Hade du en? Var är den nu då?
-Nej men jag HAR en här.
-Jag tyckte du sa att du HADE en…

I eftermiddag ska vi byta platser på jobbet. Vi brukar göra en rokad varje halvår. Det är bra av flera anledningar.

Jag ska få flytta in i vår nya avdelning. Det kommer innebära bättre ljudisolering, nya sköna stolar och höj- och sänkbart skrivbord. Nackdelen är att det blir minimalt med dagsljus.

Åldernojiga kollegan, utan åldersnoja, har haft problem med sin mobil ett tag. På senaste tiden har hon inte kunnat skicka SMS.
Snygga unga kollegan föreslår att det nog kan var något fel på simkortet och då får man ringa kundtjänst så att de kan kolla läget.

Åldernojiga kollegan ringer:
-Hej. Jag har nog något fel på mitt simkort. Det går inte att skicka några SMS nämligen.
-Vad har du för telefonnummer?
-XXX…
-Jaha, nej, jag kan inte se något fel här.
-Men det har varit så ganska länge, kanske två veckor. Det funkar när jag använder min dotters mobil men inte med min egen.
-Vänta ska jag titta lite till då.
-Ja, för så här ska det ju inte va. Det har gått att skicka SMS tidigare.
-Men du, nu ser jag ju här… du har inga pengar på kortet. Det är 55 öre i saldo på kortet.
–Eh, okej, tack och hej.

I dag ringer vi till bostadsrättsföreningar.

Åldersnojiga kollegan (som bestämt hävdar att hon inte är åldernojig) har lyckats ringa både Brf Presáren och Brf Venusbacken.

Eftersom det är “terminens” sista dag, och vi är idel fnittriga tjejer som jobbar, så kan ni ju gissa vad vi associerar till.

Jag har fått ett jätteroligt mail i min inbox på jobbet. Det är faktiskt kul med stavfel, syftningsfel, helt fel ord och så vidare, i alla fall skattar jag gott åt detta:

Hälsningar!

I tycker att svar kommer att bli en överraskning för dig, men ändå, tror inte att detta är ett spam e-post. Det var inte skickas med någon automatisk e-post maskin. Jag fick en svar den föregående vecka. Avsändaren var okänd, ämnet för e-post var – “Folk söka och hitta it”. Vanligtvis Jag betalar inte någon uppmärksamhet till svar av stuff, men då jag beslöt att öppen och läsa den. Detta e-post handlade om människors liv, kärlek och relationer i allmänhet. I slutet av svar där var e-post på personer – “Jag skulle vilja veta”. De var alla indelade i 2 kolumnerna – män och kvinnor. Jag vet inte säker, varför från alla de befintliga där talade jag plockade upp din. Kanske var det öde och vi kommer att skapa en bra familjen tillsammans? Jag tror på ödet. Jag skulle vilja säga några ord funktioner om mig själv i denna brev.

Mitt namn är Rima. Jag är 29. Jag var inte gift och har inga barn. Jag vill inte röka eller använda några alkoholhaltiga drycker drycker. Jag är stark och patient, Syftet orienterade kvinna. I tycker att det bästa kriterierna för någon person är respekt gentemot alla andra. I min gratis gången jag idrottsverksamhet eller jogga i parken. Jag är en mycket romantisk glad person verkligen. Ibland kan jag sluter ögonen och start dagdrömmer. Du kommer tänka nu – Varför har detta kvinna skrivit mig en brev, hon har allt! Mitt liv saknar den bästa känslan. Jag är enda.
Jag är ensam och få spärrats på grund av denna tomhet i mitt liv. Jag ser solnedgången varje dag och be Gud att skicka mig en äkta kärlek. I mitt land den 90% av männen vill ha en kvinna för att förödmjuka henne. Det är varför jag har valt att prova min lycka Med hjälp av en Internet. Jag har inte gjort det förut, men nu har jag detta tillfälle och hoppas att någon av mina änglar kommer att hjälpa mig. Om du är intresserad av min personlighet, skicka mig din svar, skicka mig ett svar. Jag vill få känna dig. Jag söker en älskare att föra denna fullkomlighet och fullständighet i mitt liv. Jag vill dela allt med ett jag kommer att älska!

Jag vill berätta min personliga e-postadress:
rimmmmawer@yahoo.com

I följande E-post Jag kommer att berätta mer om mig och mitt liv. Säkert ser du massor av mina bilder, där du kommer att se mig och lära känna min livsstil. Dessa bilder kommer att visa mig olika – Glad, fundersam och ledsen ibland. Om du läser min brev, Jag får en möjlighet att hoppas på kärleken! Jag ser fram emot ditt svar. Jag vill verkligen veta mer om dig. Kom ihåg mig. Din nya pen-vän,
Rima.

Tjoho!

Efter två dagar och en enorm tvätthög är jag äntligen tillbaka på jobbet.
Vi har till och med cyklat, barnen och jag, dagen och det fina vädret till ära.

Det går inte så bra för mig på jobbet just nu. Jag drar inte in några pengar och börjar bli duktigt frustrerad.

Och det hjälper inte att jag känner till de där knepen med att ruska av mig, tänka nytt, ända in i kaklet, jobba hårdare, tänka positivt, vara smart, ligga på…

Vi har fått nya lampor på jobbet. En lysrörsarmatur över varje skrivbord.
Man kan antingen tända ett rör som lyser upp mot taket och ger ett skönt allmänljus, eller ett rör ner mot skrivbordet som ger en intensivare arbetsbelysning, eller både ock.

När jag kommer gående från köket ut mot stora arbetsrummet och lamporna är tända, ser det ut som en sjukhussal med sina olika bås och den sterila belysningen. Kanske inte så mysigt, men jag är faktiskt inte här för att mysa, utan för att jobba.

Kollegan som bokat besök med Richard Herrey, talade just med en kvinna som heter Leskulla! (Läsk-Ulla!)

Och häromdagen talade hon med en herre med det välklingande efternamnet Spärrman. (Det kvittar hur man uttalar det så blir det fel.)

Vi har två elektriker springandes här på jobbet i dag.
Eller springandes och springandes. Jag vill väl inte påstå att de direkt gör några högre varvtal.

Och elektriker och elektriker… Hittills har de lyckats släcka datorerna för oss tre gånger.

Märkligt nog känner jag mig inte alls så sugen på att jobba som man skulle kunnat förvänta sig efter fyra dagars ledighet. Tvärtom känns det som jag hunnit vänja mig vid att själv förfoga över dygnets alla timmar.

Vi diskuterar vilken typ av människor vi oftast kommer i kontakt med per telefon och hur vi bemöter dem på olika sätt.

Cykelkollegan hävdar:
-Jag pratar ofta med personer med problemsvårigheter.

Vi andra nickar lite instämmande.

Språkförbistringen mellan Sverige och Norge fortsätter att vara svår.
Jag ringer en växel och söker en norman.

Så här låter samtalet:
-Hej, mitt namn är Zäta. Jag söker Ole Solestad.
-Han har lunch till kvart på tolv.
-Kvart PÅ tolv?
-Ja, kvar på tolv.
-Menar du kvart i tolv? (Jag tänker efter lite.) Eller nej, det kan du inte göra. Du menar kvart över tolv!
-Kvart på tolv.
-Är det före eller efter tolv? (Jag känner mig som en idiot när jag frågar och det tycker tydligen växeldamen att jag är också.)
-Före såklart!

För en sekund sedan bokade min kollega ett besök… med Richard Herrey!

Kände bara att jag ville berätta det.

Jag råkar ringa fel och kommer hem till en äldre (mycket äldre…) dam.

Följande samtal utspelar sig:
-Hallå!
-God dag. Mitt namn är Zäta. Har jag kommit till Bilia?
-Hallå?
-Har jag kommit till Bilia?
-Jag hör inte.
-Har jag kommit till Bilia? (Börjar inse att den här knarr-tanten inte jobbar på Bilia, och med högsta sannolikhet inte har jobbat någonstans alls de senaste hundra åren.)
-Du får tala högre.
-Jag har nog ringt fel.
-Vad säger du, du hörs inte.
-Jag ber om ursäkt, jag har nog ringt fel.
-Men tala högre människa. Du hörs inte!

Till slut talar jag jättehögt och säger:
-Jag ber om ursäkt, jag har ringt fel.
-Skrik inte åt mig!

I går var jag till sjöss!

Jobbet anordnade mässa ombord på en färja och jag var med som fotograf/reporter.
Mässan blev riktigt lyckad. Både utställare och besökare verkade nöjda och glada.
Själv var jag gladast över att träffa min kusins sambo. Jag har inte träffat varken honom eller kusinen på flera långa år, men upptäckte genast att de är lika trevliga som jag minns.

Med på mässan var några namnkunniga föreläsare och moderator för dagen var Karin Klingenstjärna. Hon är ledare för Damorkestern och har varit kapellmästare i “På spåret” under många år.
I avslutningen av mässan avtackades hon av vår VD och de samspråkade lite uppe från scénen. Plötsligt pekar hon på mig som står lite vid sidan av folkhavet och dokumenterar och så frågar hon:
-Vem är det där?
Vår VD svarar på fullaste allvar:
-Det där är Bingo.

Jag ringde just och sökte en kvinna på ett företag i Särö. Jag blev kopplad till hennes mobil och gissa om min förvåning när en man svarar och berättar att han är taxichaufför för Taxi Kurir i Stockholm, och att kvinnan jag sökte just glömt sin mobil i hans taxibil.

Den vänlige mannen gav mig sitt namn och sitt mobilnummer och bad mig söka rätt på kvinnan som glömt mobilen. Jag har vidarebefodrat uppgifterna till hennes företag.

Om ni någon gång ämnar glömma något i en taxibil i Stockholm, rekommenderar jag att ni väljer att anlita Taxi Kurir!

Jag delar arbetsplats med någon som jobbar kvällspasset. Det funkar fint men ibland blir jag nyfiken på den person som sitter här.

Det enda jag hittills vet om honom eller henne, är att hon har betydligt mindre huvud än jag och en fruktansvärt lång överkropp, eller möjligtvis pygmékorta ben.

När jag kommer till vår gemensamma plats på morgonen är nämligen headsetet ihoptryckt för att passa en liten skalle, och skrivbordsstolen och nedsänkt så långt som går.

I dag var dessutom en del av handledsstödet bortpillat och placerat på en inspelningslåda som står på skrivbordet. Handledsstödet består av silicon och är en läskigt klibbig massa. När jag flyttade den lilla bortpillade biten till papperskorgen kändes det som att röra någon annans snorkråka. (Ja, jag vet ju att mina egna är betydligt torrare…)

Tror ni det är någon som driver med mig?

Jag har sökt inköpsansvarig och fått veta att han heter Tom Börs.

I dag pratar vi med människor med ovanliga efternamn.

Vad sägs om:
Paganus
Bistick

Jämnåriga kollegan brukar jobba till kvart i tre. I dag jobbar hon till fem.
Nu är klockan kvart över fyra och jag märker tydligt att hennes hjärna slutade i vanlig tid.

Kollegan bjuder in till en mässa och brukar berätta lite om resan, att förtäring och resa ingår till exempel. Men så blir det fel:
-Vi bjuder på mat och pengar!

Medan vi ringer diskuterar vi ibland dem vi talar med. Jag berättar om en trevlig man jag just haft på tråden.
-Hur gammal lät han? undrar kollegan.
-50, svarar jag.
-Som en silverrygg, tillägger jag sedan eftersom jag vet att kollegan är lite svag för just äldre, gråhåriga gentlemän.
-En svinrygg? undrar kollegan förvånat.

Vi har haft en tävling den här veckan. Om vi klarar målen får vi sluta vid lunch idag.

Jag vet vad jag ska göra med min lediga eftermiddag. Det har med lappar att göra…

Mina kollegor diskuterar vad de ska hitta på. Två av dem ämnar åka till IKEA.
En tredje utbrister:
-Åh, vad roligt! Det skulle jag också vilja göra… Men, just det! Jag ska ju till IKEA på söndag.

Mina kollegor har lurat in mig på en kur.
Inför hotet att vara den ende som inte luktar illa nere i vårt hörn, så kapitulerade jag och hakade på deras 20 dagar av ständigt drickande.

Nu sitter jag här, 265 kr fattigare, med en liten flaska sammanpressade örter. Jag försöker att tvinga undan illamåendet med glada skratt och tillrop, men vi får väl se hur det går…

-Hej!

-Jag ringer från XXX och vi kommer vara ute här nu under våren och träffa både nya och gamla kvinnor… jag menar kunder!

Kollegan håller på att sälja sitt hus.

Just nu har de fått tre bud och kollegan konstaterar förnöjt:
-Jag får diarré!

Måste berätta; jag har äntligen bokat ett besök.

Kundbesöket blev två timmar försenat på grund av tåget från Stockholm. Borde inte banverket (eller SJ eller vem det nu är som ansvarar för att tågen ska kunna rulla) ha hunnit lära sig att det förekommer snö den här vintern. Det har ju snöat i två månader nu!

I går stod det klart.

Vår ordinarie Arbetsledare är tillbaka och jag har återgått till att bara utföra mina vanliga uppgifter på jobbet.
På morgonmötet i går delade Arbetsledaren ut veckans to-do-lista. Den skiljde sig inte från det upplägg jag haft, utom på en punkt. De uppgifter som varje person fått i uppdrag att utföra var inte markerade med överstrykningspenna.

Arbetsledaren uppmanade oss att själva läsa listan och stryka för det vi ska göra.

Jag insåg genast att jag inte bara är en utpräglad curlingförälder, utan även curlat personalen på jobbet. Vilken tur att Arbetsledaren är tillbaka och kan styra upp det hela igen!

Jag är strax på väg hem från jobbet. Som överlevare. Av första arbetsveckan på det nya året.

Förundersökningsledaren ringde just och meddelade att jag ska köpa skosnören till Guldgossens skridskor. Medan jag står i Kaffestugan i morgon ämnar han ta med barnen på en skridskotur.

Det har varit en rolig vecka. Jag kan skatta mig lycklig som har så sköna arbetskamrater. Det är mycket skratt och delgivning på fikarasterna. Av hänsyn till de inblandade (och i viss mån mitt dåliga minne…) ska jag inte återge vad som sagts, men det har bland annat handlat om kycklingar, och om sex – men inte samtidigt.

I morgon ska jag på julbord med Förundersökningsledarens jobb.

Varför säger man PÅ julbord?
Jag lovar att inte lägga upp mig och sällskapa med julgrisen.

Förundersökningsledarens chef har den goda vanan att bjuda med sina anställdas respektive. Förrförra året sammanföll begivenheten med vårt företags eget julbord. Jag valde att följa med min man. Han har så trevliga arbetskamrater, och mina egna träffar jag varje dag.

Så här såg jag ut förrförra året. Jag gör någon konstig min och kortet är taget med sämsta lilla kameran i obefintligt ljus men för övrigt…

Korthårig, snygg och smal(are).
I år är jag bara snygg.

Jag är lite småseg nu. Lite tio-minuter-i-fem-trött.

Nu har det äntligen blivit lite variation bland spamen.

Istället för att bara få erbjudanden om Viagra och falska Rolexklockor som påstås se mer äkta ut än de riktiga så har nu flödet även börjat blandas upp med tyska erbjudanden om möbler och utomhusbelysning.

Jag tackar ödmjukast för detta. Det är så roligt med lite variation.

I min almanacka på jobbet skriver jag upp återkontakter jag behöver komma ihåg och avvikelser från ordinarie arbetstid hos mig själv och mina medarbetare eftersom det är jag som ska hålla koll på det för tillfället.

Jag gör inga personliga anteckningar om tandläkartider, frisörbesök (Jag går till frissan en gång om året så det borde jag ju komma ihåg ändå. Förra gången jag skulle kapa lite glömde jag dock bort tiden och var tvungen att ringa och ursäkta mig. Det var inte roligt) eller annat. Det har jag min egen almanacka till.

Därför blev jag aningen förvånad när jag slängde ett öga i min jobb-almanacka nu på morgonen och upptäckte tre anteckningar av privat natur:
”Köp smuggelsprit i hamnen.”
”Träffa Runar.”
”Omvärdera min religion”.

Mina snälla kollegor har läst Zätas blogg medan jag var i Italien, och deras medlidande väcktes när de läste om min minimala packning.

Så berörda blev de att de har startat en insamling till mig.
I morses fick jag så grundplåten till en ny resväska. Hela två (2) kronor!

Kollegan hade med sig ett jättegigantiskt päron till jobbet igår. Det var ämnat för 10-fikat.

Vid fikarasten var päronet mysteriskt borta. Hokus pokus. Väck!
Hon letade och letade och letade men kom till slut fram till att hon förmodligen inte tagit med det. Eller hade hon… Och vart i allsindar hade det tagit vägen?

Idag hittade en annan kollega ett jättestort päron. I soffan!

Jag hänger mitt headset på en liten krok över elementet.
När jag kommer tillbaka från lunchrasten är muffarna som täcker hörlurarna varma och goa.

Nu skrattas det i mjugg bland kollegorna.
Jag sitter nämligen med mössa på mig framför datorn.

Men vad gör man inte för att hålla värmen och ångan uppe.

Det här känns bra, det känns riktigt bra!

Den här veckan skänker vår VD 10 % av det vi drar in till välgörande ändamål.
I måndags var det Läkare utan gränser, tisdag och onsdag Rosa bandet-kampanjen, idag SOS Barnbyar och i morgon Frälsningsarméns sociala verksamhet i Lidköping.

För varje besök jag bokar idag hjälper jag ett barn någonstans i världen till ett tryggt hem, utbildning och en ljusare framtid.

Det känns fantastiskt bra!