Zäta

I dag fick jag ett riktigt hedersuppdrag i kyrkan.

I helgen som gick var familjen Zäta på läger tillsammans med ungefär 20 andra familjer från församlingen.

Jag stod mest i köket men hade en bra helg ändå med mycket skratt.

Vissa söndagar påar jag livesändningen av gudstjänsten i närradion. I dag var en sådan söndag.

Förundersökningsledaren är ute på isarna. Guldgossen uppe i backarna. Lilla Svalan har feber.

För att inte behöva lämna min dotter själv allt för länge beslöt jag mig redan i går kväll för att bara åka till kyrkan, göra min påa, och åka hem igen.
Jag kom till kyrkans lilla studio fem minuter innan sändningen skulle börja.
Då fanns ingen radiotekniker på plats. Han hade misstagit sig på schemat och trodde att det var hans tur nästa söndag.

Med hjälp av teknikens under, fjärrstyrning av en annan duktig tekniker, och mina lugna nerver så lyckades vi ändå starta upp sändningen precis som vanligt. Jag skötte reglarna till min egen mick när jag skulle prata, och ställde in nivåerna på musik och tal.
När gudstjänsten började lyckades jag till och med dra upp rätt reglar för att mötesledaren skulle höras ut i etern och jag fick med både piano och församlingssång innan radioteknikern som skulle sköta dagens sändning hunnit fram med snabba cykeltramp från stadens utkanter.

Tänk så bra det kan bli med lite samarbete.

När jag satt i bilen igen på väg hem till lilla Svalan så lyssnade jag på närradion. Radioteknikern hade redan full koll på både sångare och instrument. Det är härligt att ha att göra med amatörproffs.

I dag har jag sjungit med en kvartett på gudstjänsten i kyrkan. Det lät bra och många tackade oss efteråt. Finaste komplimangen var dock av en annan sort.

En man kom fram när mötet var slut och sa:
-Zäta, ni sjöng jättebra. Men jag kunde inte koncentrera mig på sången riktigt. Jag måste få säga att du är så snygg i dag!

I dag ska jag göra två inspelade intervjuer om Alpha. Sedan ska det klippas och läggas på musik och bli ett radioprogram som går i Lidköpings Närradio på lördag.

Jag är faktiskt lite nervös.

I går kväll var jag på föreläsning med Mattias Martinson. Det handlade om lovsång och tillbedjan.
En intressant kväll som väckte en del tankar och gav mycket kött på benen.

Och som avslutades med en stunds härlig lovsång.
Tack Mattias!

I dag har jag jobbat i Kaffestugan igen. Jag förstår inte riktigt själv varför jag tycker det är så roligt. Kanske för att det är lite som att “leka affär”.

Jag får ta betalt, räkna pengar, koka kaffe, bre mackor, bulla upp kakor och vara trevlig mot gästerna. Bara roliga saker hela tiden.

Sen ska vi städa också. Det är inte lika kul.

I kväll har vi startat upp Tillväxgruppen och planerat in vårens träffar. Vi är fem familjer som delar livet, ber med och för varandra och försöker lära oss lite mer om vem Gud är.

Solen lyser in genom de höga fönstren och bildar ett mönster på den vita väggen längst fram i kyrkan.
Från flygeln klingar en gammal psalm som den hundrahövdade församlingen gemensamt stämmer in i. Språket är gammalmodigt med mustiga ord och ett målande färgstarkt bildspråk. När psalmen klingat ut tar solisterna vid med varma klara röster som vävs samman till en jublande duett om Guds kärlek.
På det stilrena altaret under korset brinner två vita ljus i förgyllda stakar bredvid en uppslagen bibel i skinnband. En bukett tulpaner lyser också upp, som en hälsning från våren.

Så är det dags för predikan och runt om i den stora lokalen hörs ett stillsamt prassel från tunna bibelblad. Prästen läser högt om Jesu tröst som vi får bära vidare till våra medmänniskor. Så lägger han ut texten och väcker nya tankar hos oss som lyssnar.
Gud är vår Fader, som vill trösta oss och bära oss genom hela livet. Han vill bota oss från den stora folksjukdomen – ensamheten. Och det är inte orden som är det viktigaste, utan närheten.
För att vi ska kunna trösta andra måste vi också våga komma nära, inte förlita oss på ord som kan betyda olika saker för olika människor, utan kasta ord och murar överbord och bara vara nära.

När predikan är slut sluts ögonen och vi riktar våra tankar och vår uppmärksamhet mot Gud. Ett lågmält bönemummel stiger mot taket, som ett rökelseoffer från testamentlig tid.
Gudstjänsten fortsätter med sång och flygel som stämmer till eftertanke.
Men jag kan inte tänka. Jag kan bara njuta och sväva iväg med den vackra sången som strömmar ur struparna från paret som står där framme på estraden.
Det här är förmiddagens höjdpunkt, att sitta översköljd av samstämda toner som lyfter och bär.

Jag ska verkligen ta det lugnt den här helgen. Bara skrota runt, gå på lite kalas, softa i kyrkan och försöka vila mig i form – inför nästa helg.

Fredag: Först jobb och sedan personalfest för oss som jobbar i Kaffestugan.
Lördag: Jobb i Kaffestugan från 8- ca 15. Sedan servering i församlingsvåningen från 18- ca 21.30
Söndag: Jobb i Kaffestugan från 10- ca 14.30.

I dag har jag varit söndagskolledare igen för första gången på cirka 15 år. Jag fick frågan om jag kunde hoppa in i den största åldergruppen eftersom de ordinarie ledarna var bortresta. Snäll som jag är så tackade jag naturligtvis ja.

Egentligen hade det räckt om jag varit med och hållit lite ordning på barnen medan de spelade TV-spel och biljard (visste ni att vi har sådana aktiviteter i kyrkan?) men jag fick en liten idé om en något mer “kristen” aktivitet också, så första halvtimman eller så ägnade vi åt att gå igenom vilka Bibelpersoner vi kunde komma på från A till Ö. Ja, så mycket Å, Ä, Ö finns det ju inte i Bibeln men vi kom i alla fall ända till U.

Barnen var riktigt duktiga på att ha koll på alla namn och jag kompletterade med att berätta mustiga historier om personerna.
Populärast var nog berättelsen om Jakob. Jag gav barnen en något kortare version än ni får men innehållet var detsamma och jag undanhöll inte de snaskiga detaljerna.

Jakob var son till Isak och barnbarn till Abraham. Jakob hade en tvillingbror som hette Esau. Trots att de var tvillingar var de inte särskilt lika. Jakob var len som en barnrumpa i skinnet medan Esau var lika hårig som en orangutang.

Esau föddes strax före Jakob och var därför den som enligt traditionen skulle ärva sin far. Dock hade Gud gjort klart för pappa Isak att det trots allt var Jakob som skulle bli arvtagaren.
Isak var inte särskilt glad över detta för han favoriserade nämligen Esau. Esau var inte bara hårig, han var också cool och tuff och en ensamvarg. Han kunde försvinna ut i skogen flera dagar i sträck och när han äntligen kom hem hade han nästan alltid med sig något läckert villebråd som han nedlagt.
Esau hade naturligtvis koll på sin fars känslor och brukade smöra lite extra genom att laga till sitt vilt på ett sätt som han visste att fadern uppskattade.

Trots att Esau var sin fars favorit var det inte synd om Jakob. Han var i stället sin mors gunstling. Han höll sig hemma hos henne i köket och blev med tiden en utsökt kock. Mor Rebecka visste också att arvet var utlovat åt Jakob av Gud, men hon var orolig för att Isak skulle ge efter för sin förkärlek till Esau och låta honom ärva.

En dag kom Esau hem efter att ha varit extra många dagar ute i skogen. Den här gången hade han inte haft jaktlyckan med sig och nu var han vrålhungrig.
Jakob satt som bäst och kokade ihop en riktigt smarrig linssoppa. Den doftade ljuvligt och var lockande röd till färgen. Det vattnade sig i munnen på Esau och han bad genast att få sig en skål soppa.

Mor Rebecka hade ofta talat med Jakob om arvet som Gud lovat honom och nu såg Jakob sin chans. Han ville gärna ge sin bror lite soppa, om Esau först lovade att Jakob skulle få ärva Isak.
Esau var så hungrig att han kunde lovat bort hela världen om det skulle behövas, och så fick Esau sin soppa och Jakob sitt arv. Det var i alla fall vad han trodde.

Åren gick och Isak började bli gammal. Dessutom hade han gått och blivit blind. En dag blev han sjuk och befarade att han skulle dö. Det var dags att dela ut den faderliga välsignelsen som skulle stadfästa arvet. Isak visste mycket väl vem som borde ärva men hans kärlek till den hårige Esau hade förblindat honom för Guds vilja.

Han kallade till sig Esau och bad honom gå ut i skogen och jaga rätt på en hjort. Sedan skulle Esau grilla den och laga till en riktig brakfest, sådär som Isak älskade, och så skulle Isak ge sin välsignelse. Hade Esau varit ärlig skulle han naturligtvis talat om att han lovat bort arvet till Jakob, men ingen i den här berättelsen håller sanningen särskilt högt så Esau knep käft och slipade jaktkniven.

Rebecka hade stått dold bakom en tältflik och tjuvlyssnat på samtalet och så fort Esau gett sig iväg sprang hon så snabbt hennes trötta gamla ben orkade och skvallrade för Jakob. Jakob ville gärna ha arvet som både Gud och faktiskt även Esau lovat honom men han förstod inte hur det skulle gå till nu när Isak bestämt sig.
Rebecka var däremot en listig gammal tant. Hon fick Jakob att slakta en killing och grilla och laga till den på det sätt Isak gillade. Sedan tog hon skinnet från killingen och band kring Jakobs handleder och hals, så att blinde Isak inte skulle känna skillnad på dem.

När Jakob klev in till sin far med maten var han ganska nervös men han spelade rollen som sin bror så pass övertygande att han lyckades lura Isak. Isak anade att någonting var fel för han kände inte igen Esau på rösten, men det goda köttet och den håriga huden övertygade honom. Jag är säker på att några glas vin i den sjuka kroppen också gjorde sitt till.
Jakob fick sin välsignelse.

När Esau lite senare klev in i tältet, glad och förväntansfull, fick Isak en chock. Chocken spred sig snart till Esau och satte alla hans jägarinstinkter i svallning. Han blev helt enkelt vrålarg. Nu skulle den eländes Jakoblögnaren dö!

Rebecka hann dock före till Jakob och såg till att han flydde hals över huvud. Hon tipsade om sin bror Laban som bodde tillräckligt långt borta för att Esau inte skulle orka jaga dit och Jakob gav sig iväg till sin morbror.
Jag kan föreställa mig hur rädd han var och hur fort han sprang, i alla fall de första kilometrarna. Den klene Jakob som bara hållit sin mor i kjortlarna trodde inte att han hade mycket att sätta emot Esau som var van vid att springa genom skog och mark och nu dessutom var skogstokig.

På vägen till Laban stannade Jakob och sov med huvudet på en sten. Det var då han hade den där drömmen om en stege upp till himlen där änglar klättrade upp och ner.

Väl framme hos morbror Laban blev han varmt välkomnad som en extra arbetskraft. Laban visade säkert gästfrihet men var inte dummare än att han såg till att Jakob fick arbeta för brödfödan. Att han var Rebeckas bror och delade hennes listiga läggning visade sig snabbt.

Jakob blev med tiden allt duktigare som herde och jordbrukare och allt mer uppskattad av Laban. Åren hemma vid Rebeckas grytor hade tydligen inte klemat bort honom alldeles.

Och så var det ju det här med Rakel. Rakel var Labans dotter och därmed också Jakobs kusin. På den tiden var man inte så noga med att gifta sig utanför släkten och Jakob blev hjälplöst förälskad i den vackra Rakel.
Han började tjata på Laban om att få gifta sig med Rakel och till slut gick Laban med på ett avtal. Jakob skulle jobba åt Laban i tio år och som belöning skulle han få Rakel.

De tio åren gick och kärleken höll i sig. Äntligen var det dags för bröllop. Man firade bröllopsfest med god mat och dryck och så skulle äktenskapet fullbordas genom bröllopsnatten.

Det var nu Labans list kom till sitt yttersta uttryck. Rakel hade nämligen en syster. Lea hette hon. Och hon var lika le som namnet angav. Man skulle helt enkelt kunna säga att hon var ful som stryk. Dessutom var hon ganska gammal. Ingen ville ha henne men Laban såg nu sin chans att lösa problemet. Han hade ju ändå ansvar för att Lea blev lyckligt gift och fick en bra karl så han skickade helt enkelt in Lea till Jakobs tält på bröllopsnatten.

I ett mörkt tält och med för mycket vin innanför fårskinnsvästen så märkte inte Jakob vem det var han låg med.
Hans ursinniga vrål på morgonen måste han väckt varenda bröllopsgäst i de omkringliggande tälten. Laban gnuggade händerna av förtjusning, Leastackarn kröp ihop i ett hörn och kände sig inte vatten värd och Jakob gick av och an inne i tältet och kände sig mer lurad än när Esau skulle få välsignelsen av Isak. Vad Rakel kände och tänkte förtäljer dock inte historien. Jag tror att hon förmodligen uppskattade sin syster och unnade henne lite äktenskaplig lycka. Kanske var hon inte lik betuttad i Jakob som han var i henne.

Jakobs kärlek till Rakel höll dock i sig trots att hon ju måste varit med på ett hörn i bröllopsbedrageriet. Han gick med på att jobba ytterligare tio år för att få sin älskade.
Den här gången hade inte Laban fler fula döttrar att skicka in till Jakob, och kanske höll Jakob för säkerhets skull igen med vinet och tände upp några stora oljelampor i tältet på bröllopsnatten.

Med två fruar i släptåg och dessutom ett antal djur och tjänare gav sig nu Jakob tillbaka hem till sig.
Esau hade hunnit lugna ner sig under de drygt tjugo år som gått och tog emot sin bror med öppna armar. Rebecka hade dött utan att någonsin mer få träffa sin älsklingsson men Isak, gammal som gatan, levde fortfarande och fick nöjet att höra (för se kunde han ju inte) sina båda söner som vänner igen.

Det var berättelsen om Jakob och Esau, och om Rebecka vars list slog tillbaka på henne själv, och om Laban som lyckades gifta bort båda sina döttrar till samme karl. Och såklart om Rakel, pangbruden som måste varit något alldeles extraordinärt eftersom en man var villig att jobba stenhårt i tjugo år för att få gifta sig med henne.

När juldagsmorgon glimma
jag vill till kyrkan gå
att där i tidig morgontimma
sjunga något annat än “hej och hå”.

Julotta är egentligen ett otyg. Vem har hittat på att man först ska fira jul med massor av god mat, spännande paket att öppna och trevligt efterlängtat umgänge som man inte kan slita sig från förrän mitt i natten – och sedan kliva upp okristligt tidigt för att försöka hålla sig vaken en timma i kyrkan.

Hade jag inte sjungit så skulle jag stannat hemma.

Jag är så glad att jag gråter en skvätt. Det är inte klokt att det finns så fina människor.

I kväll ringde en man från församlingen och berättade att han och hans fru åker ner och hjälper till i Kaffestugan i morgon. De hade ingen aning om att jag lovat mina barn pepparkaksbak och de visste inte heller hur ledsna barnen blev när jag berättade att det inte skulle bli något av.

Guldgossen utbrast spontant:
-Åh, det är Jesus som har fixat så att du kan vara hemma med oss mamma!

Det är underbart med vänner. Det är också helt underbart att vara en del i en församling där människor tar ansvar för varann och har omsorg om varann, även om dem som inte är deras vänner. Jag umgås inte med paret som kontaktade mig i kväll, de har aldrig varit hemma hos oss och vi aldrig hos dem. Vi träffas i kyrkan, hälsar på varann och utbyter artighetsfraser, och ändå finns det en kärlek som inbjuder till uppoffringar.

Jag är så oändligt tacksam.

I går hade vi höstens första tillväxtgruppsträff hemma hos oss.
Äntligen säger jag!

Nu ska jag strax cykla hem från jobbet.

Nehej, det ska jag inte alls det. Först ska jag cykla till kyrkan och lära mig hur den nya kassaapparaten i Kaffestugen fungerar. Det kan bli spännande. Antingen kommer jag känna mig som ett geni som förstår allting och gör allt rätt direkt, eller som en idiot som är helt blåst och tappad bakom en vagn.

Kanske mest troligt det … första!

I dag har jag fått rejäl andlig mat. Två jättebra predikningar på samma dag hör tyvärr inte till vanligheterna.

På förmiddagen var vi i “vår” kyrka i Lidköping. Församlingens föreståndare predikade om att prioritera det viktiga i livet. Gör man det hinner man ändå med alla “måsten”.

Det viktiga är Gud, andra människor, sitt uppdrag/sin kallelse och sist men inte minst glädjen.
Måsten är sådant som hus och hem, motion, bilar, jobb, städning, kläder…

En större del av kvällen har jag tillbringat på Kållandsö. Pastorn där predikade om Guds folk och gemenskap. Läser man Bibeln handlar församlingstillhörighet inte om huruvida man är uppskriven i en matrikel eller inte, utan om man deltar på sammankomsterna och är med och delar gemenskapen. Ett sådant tänk inkluderar istället för exkluderar. Många tankar väcktes i min skalle, en del av dem fanns där redan innan.

Jag har funderat en stund på vad det kan vara som fått mig på så bra humör, så att jag trots huvudvärk, halsont och snuva, inte bryter ihop över morgonens fadäs. Jag har kommit fram till att det förmodligen är mina vackra naglar.

Jag brukar aldrig måla naglarna. Oftast har jag ganska korta naglar och känner inget behov av att framhäva dem på något sätt, men jag har också ganska starka naglar så det är inget problem för mig om jag vill spara ut dem till en lite kvinnligare längd.
I dag ska familjen Zäta åka på 60-årskalas i Göteborg, och även om jag inte bestämt vad jag ska ha på mig än, så har jag i alla fall bestämt mig för att ha snygga naglar.

I går kväll målade jag naglarna i en skön mjukröd nyans, som drar lite åt korall.

Nu sitter jag här och napprar på tangentbordet med mina fina naglar och är på det stora hela taget ganska nöjd med livet, trots att jag klev upp en timma för tidigt.

Egentligen skulle jag arbeta i Kaffestugan i dag, men eftersom vi ska till Göteborg så har jag bytt min lördag med en mycket tjänstvillig och härlig karl. Vi är två kvinnor i min grupp som har ansvar för att starta igång och räkna ihop kassaapparaten, och efter mitt byte fick jag reda på att även den andra kassakunnig kvinnan bytt. Så nu finns det ingen som kan starta upp kassan i Kaffestugan.

För att lösa situationen så smidigt som möjligt bestämde jag mig för att gå upp en och en halv timma tidigare än beräknat och åka ner till Kaffestugan för att dra igång kassan, och sedan åka hem och göra mig klar för vår Göteborgsresa.

Jag gick upp kvart i sju och for direkt. När jasg kom ner till kyrkan kunde jag inte komma in. Nattlarmen var inte avaktiverat. Jag blev först tämligen konfunderad men efter en stud gick det upp ett litet ljus. Jag gick och läste på Kaffestugans öppetider och insåg snabbt att jag tagit fel på en timma.

Så nu sitter jag här, en välbehövlig sömntimma fattigare än nödvändigt, men på oförtjänt gott humör.

Klockan var strax efter elva i lördags förmiddag. Om mindre än en halvtimma skulle vi vinka av Guldgossen. Innan dess skulle vi hinna köpa varma sockar till honom och lilla Svalan var dessutom ute efter ett papper från Bokhandeln inför kommande alla-hjärtans-dags-pyssel.

DÅ fick jag se att Guldgossens jacka var trasig. Ena sidosömmen hade gått upp och blottade innerfodret i en flera decimeter lång ”språtta”. Sådär kunde han ju inte åka till fjällen. Inte för att jag är speciellt noga med hur varken jag eller barnen ser ut, men en trasig jacka står inte emot särskilt många snöfyllda vurpor.

Vad gör man när man inte vill köpa ny jacka och har för kort om tid för att hinna hem och laga?

Jo, man går till sin kyrka, letar upp nål och tråd och börjar sy för brinnande livet.

Jag hann precis, med Guldgossen flåsande över nacken. Under tiden var Förundersökningsledaren och lilla Svalan ute på stan och gjorde ärenden och sedan kunde vi alla lyckligt och väl vinka av Guldgossen.

Mina intalningsord i går morses hjälpte mig nog.

Jag hade i alla fall en riktigt trevlig tjejkväll. Vi var fem tjejer varav en var ett år och en dag gammal, och i slutet av kvällen blev vi fem tjejer och en kille. Men det var okej. För att se ut som en riktig manlig man så smälte han in bra.

Vi tittade på film och mös med popcorn och läskeblask.
Filmen hette… ja, vad hette den? Det har jag glömt. Det kan ha varit “Firestorm” eller nåt sånt. Väldigt gripande. Jag grät flera gånger.

I kväll har vi haft upptakt för Tillväxtgruppen. Nästan alla var med, bara ett manfall på två kvinnor hindrade oss från att vara fulltaliga. (Jag skriver det bara för att jag kom på ett sätt att vara ordvitsig…)

Jag ser fram mot vårens samlingar. Det är skönt att höra till ett sammanhang. Att ha vänner som man kan dela både böne- och tacksägelseämnen med. Att känna sköna människor att prata liv med.

Idag har jag nästan bara varit i kyrkan.

Jag var där klockan tio i förmiddags och började duka fram för serveringen efter årshögtiden.

Kvart i tio påade jag radion. Sedan fortsatte jag duka och fixa.

Klockan elva började mötet. Jag var nog med på den största delen men gick ifrån för att fixa lite i köket emellanåt.

Efter själva gudstjänsten var det dags för årsberättelse och budget och lite förhandlingar. Jag var med och läste en liten del av årsberättelsen, den som handlade om radion.

Efter årsmötet fortsatte jag med serveringen. Gick runt med kaffe och sedan diskade och torkade och ställde i ordning församlingsvåningen efter oss.

Halv sex var jag hemma. Då var jag lite småtrött måste jag erkänna.

Upp kvart över fem för att sjunga på julottan.
Väcka liv i hela familjen eftersom Förundersökningsledaren är ljudtekniker och vi inte kan lämna barnen hemma.
Efter en sen julaftonskväll känns det som tortyr när klockan ringer.

Julotta måste vara ett okristligt påfund.

Men då och där; friden infinner sig. Julens budskap om den allt överskuggande kärleken går rakt in i hjärtat.
Kyrkan är smyckad med levande ljus. Människorna som möts har alla offrat en skön sovmorgon på bekvämlighetens altare. Vi är trötta men mottagliga. Och Herren ser med välbehag på våra offer, när vi offrar för att få möta Honom, och varandra.

Det är härligt med julotta!

Nu har vi haft avslutning med Tillväxtgruppen. I bästa knytkalasstil har vi ätit gröt, smörgåsar och klementiner och druckit kaffe, must och mjölk. Jag bakade 78 Hermanmuffinsar i fredags och har smetat morotskakeglacyr på så det har vi också ätit, tillsammans med pepparkakor.

Vi har bytt julklappar. Jag gav bort glitterbokmärken, en halsduk och två böcker och fick tillbaka en svart T-shirt med Whitney Huston. Förundersökningsledaren gav bort ett enlågigt litet gasolkök och fick en bok som till och med signerades av författarinnan här på plats.På fotot saknas bara Förundersökningsledaren, som stod bakom kameran, och en kille som tyvärr jobbade.

Nu kvarstår bara det tråkiga jobbet med att städa och diska. Jag har överlåtit köket till Förundersökningsledaren med varm hand och tar själv hand om dammsugaren och dopp av barnen.

Efter att ha somnat halv två-två både fredag och lördag kväll är jag så trött att ögonen går i kors och hjärnan har fått kortslutning.

Församlingens pastor predikade på mötet i söndags.

Vill du höra hela predikan klickar du här.

Här är de anteckningar jag gjorde i söndags:

Vi förbereder oss när vi ska göra något viktigt. När vi ska gå på konsert, göra en resa, eller något annat vi sett fram emot länge.
Vi köper biljetter, packar, klär upp oss…

Men hur förbereder vi oss för det vi vill ska hända när vi längtar efter att människor ska bli frälsta? Går vi bara omkring med vår längtan eller tar vi de rätta stegen för att vår längtan ska bli verklighet?

Håll fast vid bönen, församlingen, gemenskapen och gudstjänsten. Gudstjänsten är församlingens skyltfönster.
Be tillsammans med andra och själv.

Ha respekt för de andliga lagarna.
Odla och håll kvar goda vanor i bön och bibelläsning.
Ta tid i koncentration tillsammans med Gud.

Gå på gudstjänst varje söndag.
Du kommer aldrig ångra att du går på gudstjänster och bönemöten. Det är en investering i ditt liv.

Offra och ge troget, regelbundet, med glädje, av det du har.

Tjäna aktivt i omsorg om andra. Besök de som är sjuka eller sitter i fängelse. Ta hand om dina medvandrare.

Om vi trampar på de andliga lagarna får vi skörda konsekvenserna. Satsa inte på det som inte är sanktionerat från Gud. Gud vill ge ditt liv rätt inriktning.

Ta varje möjlighet att få hjälp i förbön.

Bön handlar om uthållighet, intensitet, gemenskap och kamp mot mörka makter.
Arbete och bön hör ihop. “Arbeta och bed” står det i Bibeln.

Om vi håller ut i bön kommer något att hända som inte hade hänt om vi hade gett upp.

Lilla Svalan kommer hem från Royal Rangers. Ikväll var det annonserat bio.
Lilla Svalan bubblar av berättelser.

-Vi har sett på film. Och ätit popcorn.

-Vad var det för film då, frågar jag?

-Det var Karlsson på taket.
Fast egentligen skulle vi sett på Jesu födelse.

Phu!

Jag slutade jobbet klockan fem och gick direkt till kyrkan (max fem minuters promenix från jobbet). Efter ett äpple, en bulle och en kopp te utan mjölk (vilket innebar att jag drack en klunk och sedan satt och höll i koppen för att åtminstone ge sken av att dricka (visst är det härligt att jag är så ärlig och rakt fram i kyrkan…)) så var det bara att dra igång städningen. Jag och ungdomsledaren tog hand om köket. Slängde massa gamla matvaror och onödigheter, torkade ur skåpen, torkade lister, lampor, skåpsluckor, tömde kylskåpet och diskade hyllorna, drog fram spisen och rengjorde den och bakom den, torkade kakel, torkade ur lådor….

…Ja, gav köket en riktigt rejäl storrengöring helt enkelt.

Kvart i åtta var vi klara.
Och nu känner jag mig helt färdig!

Ikväll är det städning i kyrkan på schemat. STORSTÄDNING.

Och ni vet ju vad jag tycker om städning…
…jag får rysningar och stickningar och mår illa och tycker det är hemskt förfärligt tråkigt och besvärligt.

Sommargudstjänst i Stadsträdgården.
Jag är på plats en dryg halvtimma innan mötet börjar. Min uppgift är att via etern hälsa radiolyssnarna välkomna och berätta om dagens gudstjänst.

Det är logt och stilla i parken. Två män torkar av alla bänkar, blåsorkestern ställer ut stolar och börjar plocka fram sina instrument, ljudkillarna rumstrerar på scenen och förbereder med mikrofoner och långa sladdar. Solisten spelar och sjunger några strofer på prov. En handfull tidiga gudstjänstbesökare går runt och väljer ut bästa sittplatserna.
Solen strör sitt gyllene skimmer över morgonen med löfte om en varm dag.

Det är bara radioteknikern som arbetar febrilt. Ljudet vill inte gå ut i radion. Den trådlösa överföringen falerar.
En ensam svettpärla växer i pannan och banar sig väg ner mot ögonbrynet där den fångas upp och försvinner.
Men så plötsligt fungerar det. För mycket brus men i alla fall hörbart.

Jag läser de ord jag skrev ner tidigt i morses och kompletterat på plats när jag fått veta mer om vad gudstjänsten ska innehålla. I bakgrunden spelar frälsningsarméns sitt storbandsblås. Jag vet inte om det går ut i sändning men jag hoppas det för det låter så somrigt och härligt.

Gudstjänsten börjar.
Välkomsthälsning. Gemensam sång. Bön. Inledningsord. Solosång.
Predikan om den barmhärtige samariern, ackompanjerad av fågelsång och glatt barnakvitter bortifrån dammen.
Nu strör inte längre solen sina försiktiga morgonstrålar, nu gassar den rakt ner på bänkar, fällestolar och picknickfiltar. En allt mer lättklädd åhörarskara insuper både sol och predikan.
Jag har lagt mig ner på vår plastade filt och försöker vila i stunden. Det är obekvämt.
Jag sätter mig upp igen. Benen i kors rakt ut. Skräddarställning med böjd rygg. Ett ben under mig och det andra halvsträckt.
Varför tog jag inte med mig en stol? Visst är det mysigt att sitta på en filt, i alla fall om man står bredvid och tittar på… men man får ju ont i kroppen.

Predikan är slut.
De mest tänkvärda orden handlar om kärlek. Att vara kristen handlar om att följa Jesus. Att följa Jesus handlar om att älska.

Rebecca Malmborg sjunger.
Hon inte bara sjunger fantastiskt vackert och med stor inlevelse, hon skriver så bra sånger också. Köp hennes skivor!

En liten spindel svävar förbi med sin försilvrade, tunna livlina efter sig.
Tänk att vara en liten spindel. Du sitter högt uppe på ett vajande strå och inser att vägen är slut. Du kommer inte längre. Du måste samla allt mod som kan rymmas i din minimala kropp och kasta dig ut i den okända oändligheten. Du fångas av en uppvind som förirrat sig ner på gräsrotsnivå och förs iväg på vinst och förlust.

Nej, nu lämnar jag spindeln åt sitt öde.
Jag håller på att få en brännskada på vänsterknäet. Solen jobbar hårt med min välklädda kropp och det känns som en koncentrerad stråle sol har hittat just den punkt på benet där jeanstyget har veckat ihop sig till tredubbel tjocklek.

Jag ligger på rygg och blicken förlorar sig i den klarblå himlen. Enstaka tunna molntussar glider förbi högt där uppe och där svirvlar svalorna i sin intrikata vackert väder-dans.
Träden i Stadsparken är djupgröna, nästan plakatgröna och ramar in min himmelstavla. Jag har ofta tänkt på att det bara är naturen som kommer undan med att klä sig i så grälla färger. Skulle jag komma gående i en lika bjärt kreation skulle folk rygga undan i tron att jag var en beklaglig rest från ett sedan länge förträngt decenium.

Gudstjänsten är slut. Sista sången är sjungen, välsignelsen gemensamt uttalad och blåsorkestern har spelat sitt postludium.
Vi drar oss mot skuggan och dukar upp den medhavda lunchen bredvid goda vänners fikakorg. Pastasallad i storkåsor med sporkar som enda verktyg. Det är gott med mat i den gröna även om klockan bara är förmiddag.
Vi får sällskap av en hungrig pilfink som kommer och förser sig av våra skruvmakaroner inte mindre än åtta gånger. Han fyller mig och lilla Svalan med bubblande jubelskratt när han för varje gång först äter så mycket han orkar och sedan försöker få med sig minsta smula tillbaka till boet. Han fyller näbben men tappar ideligen små bitar och tvingas ta nya tag, och tappar på nytt, och försöker igen.

När lunchen är över bestämmer vi att fortsätta utedagen med en tur till Kinne-Kulle och Munkängarna.

Nu är vi hemma igen efter gökottan.
Vi hörde ingen riktig gök men pastorn hade med sig en lergök som han spelade på. Det gick bra det med.

Peltor gjorde inte själ för sitt avskräckande namn utan spelade och sjöng ganska bra faktiskt.
Efter gudstjänsten fikade vi i Eksets kafé. Rabarberpaj med vaniljvisp. Trevligt!

Höjdpunkten på gökottan var dock inte fikat utan studiebesöket hos mästersmeden Therese Johansson. Hon driver sin smedja i Husaby och gör de mest fantastiska smideskonstverk. Under en timma berättade hon om sitt arbete och om projekt hon arbetade med just nu.

Jag skulle vilja vara en kunnig smed med grova underarmar och hårdhudade händer. Jag skulle vilja stå vid städet och skapa verktyg, utsmyckningar, nyttosaker och ting bara för lyst och glädje.

Smeden vi mötte bar på en sådan stark yrkesstolthet. Hon representerade inte bara sig själv utan hela sitt skrå.

Familjen Zäta har idag varit på Royal Rangers-gudstjänst i Örslösa. Bra predikan, roligt och intressant medverkande av Royal-barnen, sång, bön och fika. Klockan halv ett satt vi i bilen på väg hem igen. Gudstjänsten började nämligen halv elva istället för elva som vi är vana vid “inne i stan”.

Jag röstar för att våra gudstjänster också ska börja halv elva. Det är ju perfekt! Middagen blir inte förskjuten och man har tid att hitta på något mer på eftermiddagen.
Som idag, jag ska lyssna på ytterligare föredrag och övriga familjen åker med vänner och badar i Skara.

Är det någon som hör min röst:

Halv elva
Halv elva
Halv elva
Halv elva

Igår avtackades en pastor efter gudstjänsten. Han har varit pastor i en av församlingsgrupperna och har nu valt att gå vidare till nya spännande uppgifter i livet.

Som avslutning på gudstjänsten sa mötesledaren att nu var vi alla välkoma till församlingsvåningen på fika för nu skulle vi fira att Lars sagt upp sig.

Jag är ganska övertygad om att alla i lokalen kom på hur tokigt det lät ungefär en halv sekund innan mötesledaren själv hörde vad han sagt. Det var en halv sekund av pinsam tystnad.

Jag struntade i städmötet igår kväll. Huvudvärksattacken fick mig att ragla runt i köket när jag röjde undan efter middagen och jag insåg att jag varken skulle tillföra något eller lyckas ta in presenterad information.

Igår kväll hade vi årets första samling med Tillväxtgruppen.
I kväll är det årets första Tillväxtgruppsledarsamling.

Vilken tur att vi hann börja, så jag har något att berätta om i kväll.

Det var en riktigt bra fest igår.

Först var det trevligt.
Sen var det gott.
Och till sist var det helt fantastiskt roligt.

Det trevliga utgjordes av ett 2½ timmes långt prgram där sånger blandades med information och tillbakablickar på församlingens 90-årig historia. Särskilt intressant var att höra att det stora grova korset som hänger framme vid scenen är uthugget ur två jättestockar gammal ek som hittades i Lidan när den muddrades någon gång på 70-talet. Man vet inte hur gammalt träet är men det kan röra sig om över 1000 år, kanske till och med 2000.

Efter de trevliga timmarna i aulan gick alla 308 gäster över till matsalen för att låta sig väl smaka av den riktigt goda maten som Matosen caterat dit. Det var ugnsstekt kyckling med varma grönsaker, potatisgratäng och rotfruktsgratäng och två olika såser att välja mellan; kantarellsås och örtagårdssås. Såsen var fantastiskt god.
Det fanns också grönsallad och nybakat bröd, både grovt och ljust, med smör och två olika sorters Philadelfiaost.

När maten var uppäten bjöds vi på underhållning i form av en sångtävling och någon berättade roliga anekdoter. Ett bildspel med 250 foton rullade på stora bildskärmar under hela kvällen, och frammanade många glada skratt och för de äldre många minnen. Till sist hölls en andakt av en av församlingens tidigare pastorer.

Kvällens höjdpunkt var en film som ett gäng killar gjort. Den visade små glimtar från församlingens historia och att säga att den var gjord med glimten i ögat är tidernas värsta underdrift. Vi skrattade HELA tiden, så mycket att vi oftast inte hörde vad spikerrösten på filmen sa, vilket förmodligen gjorde att vi gick miste om ännu mera skratt.

En hellyckad kväll helt enkelt.
Och jag som nästan inte ville gå.
Korkat.

Klockan nio var jag i De la Gardieskolans matsal och tillsammans med många andra dukade jag upp till fest för drygt 300 personer.

Nu är jag hemma och mellanlandar. Jag har tagit en skön vinterpromenad tillsammans med Förundersökningsledaren och Guldgossen och vi har ätit lunch när lilla Svalan kom tillbaka från sin skridskotur tillsammans med en klasskompis.

Nu ska jag öva sånger till eftermiddagens uppträdande och sedan måste jag duscha och göra mig vacker inför festen.

Församlingen firar 90-årsjubiléeum i dagarna två.
Idag är det fest med sång och musik och tillbakablickar och framtidsvisioner, och så middag såklart. Det är den jag var och dukade till på förmiddagen.
I morgon är det högtidsmöte med kaffe och tårta efteråt. Jag ska va i kyrkan tillsammans med min serveringsgrupp en timma före mötet och duka i ordning i Kaffestugan för att vi ska kunna knöka in så mycket folk som möjligt.

Jag räknar inte med att jag får en jätterolig kväll. Det beror på vilka jag får sitta bredvid under middagen. När jag tänker efter skulle jag hellre velat vara hemma och mysa med man och barn och Körslaget eller ett sällskapsspel.

Men jag fick lite mystid i soffan igårkväll. Först var jag dock tvungen att diska kylskåpet. Förundersökningsledaren kom på att det vore ett utmärkt tillfälle att frosta ur och städa rent i två frysar och två kylskåp, en fredagkväll! I och för sig så behövdes det verkligen och i och för sig så var det ju ett bra tillfälle eftersom det var lagom med minusgrader ute för att kunna ställa ut frysmaten, och lagom mycket nollgradigt i vårt uterum för att kunna förvara kylvarorna där, men ändå… Kylskåpsrensning ingår inte i min lista över favoritsysselsättningar en fredagkväll när man är trött efter en veckas arbete och vet att helgen inte blir det minsta lugn och skön för övrigt.

Nåja, jag ska inte gnälla. Det var välbehövligt och nu är det gjort och jag hann ändå med att se åtmindstone slutet av Let´s Dance tillsammans med barnen.

Och idag är det fest. Det kanske kan bli lite roligt i alla fall.
Bäst jag går och övar på sångerna lite nu.

Äntligen fick jag tag på någon som kunde byta med mig. Jag har ringt till 29 personer, de flesta har jag inte fått tag i men jag har i alla fall pratat med 12 stycken.

Nu ska jag ägna mig åt röran i tvättstugan en stund. Sen blir det nog en kopp te.

Förundersökningsledaren och barnen är ute och åker skridskor någonstans. Jag vet inte var men för en liten stund sedan råkade Förundersökningsledarens mobil ringa upp vårt hemnummer och jag har suttit i sex minuter och tjuvlyssnat.
Jag tror de träffade på några de känner på isen, kanske några av våra nyårsgäster lät det som.
Jag har också fått höra att isen ligger som ett salsgolv och att de har fri sikt en bra bit. Guldgossen fick tydligen syn på en fastfrusen fisk i isen. Jag föreställer mig att lyckan är total.

Här hemma har jag inte lyckats lika bra. Jag mår bra och känner mig inte det minsta sjuk men jag vill ändå ha tag i någon ersättare till Kaffestugan i morgon, eftersom jag kanske är smittbärare efter de andras eskapader. Men det är jättesvårt. Jag har inte fått napp ännu, och då har jag pratat med en hel del folk.

Nu måste jag fortsätta jaga. De borde väl finnas någon som inte har gjort upp några planer för morgondagen!

Om en kvart åker familjen Zäta iväg på årets första julafton.

Vi har som tradition i vår Tillväxtgrupp att byta julklappar på julavslutningen. Men man får inte köpa några julklappar och ta med sig utan måste ta något gammalt hemifrån som man inte längre vill ha.

Vi har fått allt möjligt roligt och konstigt genom året, och även gett bort. Förundersökningsledaren fick en anskrämlig slips ett år, som givaren hade på sin konfirmation. Jag har fått ett mystiskt trädgårdsredskap som jag inte använt. Jag har gett bort ett set med rosablommigt porslin, en burk och ett servettställ. Vi har gett bort en jättestor solfjäder. Vi har fått en stor halmbock. Den står vid vår entré för tredje året i rad och sjunger på sista versen. Lite halt och blekt är han och i år ska vi nog bränna upp honom när julen är slut.

De julklappar vi ger bort i år är en konservöppnare (nu har vi “bara” två kvar hemma), en väggklocka med grön kant som jag fick när jag flyttade in i mitt första egna hem, för 100 år sedan ungefär och så tre små BH:ar. Jag tror det är min minsta lillasyster som hade dem när hon började använda BH och jag fick dem för några veckor sedan av min mamma med uppmaningen att spara dem tills lilla Svalan får behov. Det är roligare att ge bort dem i julklapp tycker jag.

Vi brukar inte bara byta julklappar som normala människor utan vi lägger alla klappar i en hög på bordet och så slår vi med tärning. Får man en sexa eller etta får man ta en klapp från bordet och så går vi laget runt och slår med tärningen tills alla klappar är slut. Sen går vi några extra varv och den som då får en sexa eller etta får byta sin julklapp med någon annan, eller ta en från den man vill om man inte lyckats få något paket ännu.

För barnen har vi inte denna hårda lek. Där köper vi vuxna i stället en klapp för en tjuga och sedan delar vi ut dem till dem vi tror de passar för och hoppas att alla blir nöjda.

Nästa julafton har vi planerat in på – julafton. Då ska vi vara hemma hos Förundersökningsledarens föräldrar och fira jul tillsammans med dem och alla Förundersökningsledarens syskon med respektive och barn. Då blir vi 10 vuxna och fem barn.
Vi har dragit lott i förväg så att varje familj köper presenter för 500 kr till en annan familj. Det är jättebra tycker jag, både att man inte köper till alla och att vi har en bestämd summa att hålla oss till.

Sista julaftonen blir den 28de december då vi firar jul hemma hos oss tillsammans med mina föräldrar och syskon med respektive och barn. Då blir vi bara åtta vuxna och tre barn. Och vi köper julklappar hej vilt till varann, men bara för små summor.

Oj, nu måste vi åka, och jag har inte bytt om ännu.

Idag har jag jobbat i Kaffestugan som är kyrkans fik.

Ungefär var åttonde vecka ägnar jag en lördagsförmiddag åt att koka kaffe, bre smörgåsar, stå i kassan, diska eller plocka fram nya kakor. Det är jätteroligt och givande men jag är lite småmör i benen eftersom jag aldrig hinner vänja mig vid arbetet mellan varven. Och lite snurrig i huvudet också.

Idag kom bland annat ett par bekanta och fikade och det var kul att få säga hej till dem igen.

Vi är fem personer i vår grupp som hjälps åt under arbetspasset och arbetet flyter smidigt eftersom vi börjar lära känna varandra riktigt bra och alla är duktiga på att se vad som behöver göras. Vi försöker växla arbetsuppgifter från gång till gång och vissa saker kan man också dela på under samma dag. Däremot kan man till exempel inte gå från disken till att göra smörgåsar. Det finns rätt mycket bestämmelser från hälsovårdsmyndigheterna och det är jättebra för det kvalitetssäkrar ju det fika gästerna får.
Idag har jag mest stått i kassan men även kokat kaffe.

Vi har öppet mellan nio och ett på lördagarna och på den stunden hinner vi till exempel sälja mellan 300 och 400 koppar kaffe. Påtår ingår i priset så hur många koppar det blir i verkligheten vet jag inte.
När vi har stängt återstår en och en halv timmas städning innan vi lite lagom småtrötta beger oss hem till våra familjer.

Det var rätt kul på lägret faktiskt. Jag har redan sagt att jag kanske kan ställa upp nästa år också.
Dessutom fikade vi typ hela tiden. Kondiskakor.

Fast jag blev stucken av en geting. Det var ill-massor av getingar där och när jag var ute och torkade borden en runda var det en geting som satt sig på min disktrasa utan att jag la märke till den. När jag kramade till trasan lite blev getingen purken och stack mig mitt i handen. Som hämnd har jag dock dödat rätt många av hans kamrater så det är okej.

Idag och i morgon ska jag vara mattant på det läger maken och Guldgossen befinner sig på.

Jag erkänner att jag inte ser fram mot detta, och att jag borde göra mig klar för att åka nu. Jag har så frukansvärt lätt för att säga ja, när jag får en förfrågan, utan att tänka efter om jag vill eller hinner. Det är så hedrande att bli tillfrågad, jag känner mig behövd och uppskattad och går på mitt självbedrägeri varje gång.

Nu ringer maken och ber mig ta med två burkar rostad lök. Jag frågar hur det gått, om han sovit i natt. “Sådär”, säger han och berättar att de hade nattvandring och att han är hes efter att ha skrämt barnen. Jag frågar om några barn blivit rädd och åkt hem och visst blev en del rädda, och visst åkte några hem, men inte för att de blivit rädda av nattvandringen.

Lägret är för barn från 8 år och uppåt och när man inte är så gammal är det heller inte så konstigt att man får hemlängtan mitt i natten och väljer att åka hem. Jag tycker de är stronga som i alla fall vågar åka iväg utan föräldrar och syskon och pröva vingarna lite.

Nu ska jag pröva vingarna som mattant.

Ha en fin helg, alla ni som inte står och rör i grytorna i två dagar!

Igår hade vi avslutning med vår Tillväxtgrupp. Nu ska vi ha sommaruppehåll och dra igång efter semestrarna igen.

Vi hade tänkt grilla. Skulle vara hemma hos två av medlemmarna, som bor i Drömstan, och utnyttja de fina gräsytorna, lekplatserna och bänkarna i området. Klockan sex skulle vi träffas.
Halv sex var vi och kompletteringshandlade hambugerbröd och maken hämtade ut paket på posten. Det spöregnade. Det haglade. Åskan mullrade i kanten. Jag såg grillningen lösas upp av de hårda hagelkornen.
Klockan sex var vi på plats. Det regnade forfarande, men inte lika frenetiskt som tidigare. Och plötsligt höll det upp, och solen kom fram. Det var som om Gud själv tittade på oss och önskade oss en trevlig avslutningskväll.

Och det fick vi. Våra vänner hade bunkrat upp med grillkött, grönsallad, oliver (jag har börjat gilla oliver. Är det vuxenpoäng eller beror det på att jag varit i Italien några gånger nu…), insaltade tomater och paprika, grillad paprika, dryck och ett jättegott hembakat bröd.
När vi smort kråset så att magen stod i fyra hörn och vi kände oss mer än nöjda, berättade våra vänner att vi var välkomna upp i lägenheten för att avrunda med kaffe och kaka. Just då föll första droppen och sedan regnade det igen, medan vi satt inne och njöt av kaffe och en härligt chokladmousstårta.

Visst kan man tycka att vi hade tur med vädret. Själv tycker jag att det var Gud som visade omsorg och ville att vi skulle få det så bra som möjligt.
Tack och bock!

Vaknade i morses men en mycket djup längtan.
Jag längtade efter en rejäl sovmorgon.

Lördagar är normalt den enda dag i veckan då jag har möjlighet att verkligen ligga och dra mig så länge jag vill, och i morgon är det lördag…

…och i morgon ska jag vara i Kaffestugan klockan 08.00. Jippie!

Men allvarligt talat så tycker jag det är jättekul att jobba i Kaffestugan, som är församlingens kaffée. (Stavas det så om man vill skriva det på svenska?)

Klockan nio öppnar vi och sedan brukar det vara fullt drag till klockan ett då vi stänger.
Ibland står jag i kassan, ibland i disken, ibland kokar jag kaffe och ibland gör jag mackor.

Och naturligtvis fikar vi. Så nu bekänner jag i förväg att jag kommer äta något gott i morgon förmiddag.

Ibland när jag står i Kaffestugan känner jag att det vore så kul att öppna ett eget café. I så fall skulle jag bjuda på riktigt gott kaffe och en massa smarriga hembakta godaker.

Jag tycker det är så roligt att baka. Jag skulle kunna ägna all min lediga tid till att baka.

Träffpunkt Pingst kallades helgen i Pingstkyrkan. En kille med mycket inspirerande att berätta var kallad som talare och det var härliga möten fredag och lördag kväll samt söndag förmiddag. Jag och barnen var på lördags- och söndagsmötet men på fredagkvällen var det bara maken som representerade vår familj.

Naturligtvis var temat för helgen den Helige Ande. Det är svårt att enkelt förklara vem Han är men om jag skulle försöka skulle jag säga att Han är Hjälparen. När Jesus for upp till himlen och lämnade lärljungarna rädda och förtvivlade så lovade Han att sända dem en Hjälpare. En som påminner dem om allt som Jesus sa och gjorde och som ger kraft att orka.

Jag hade tänkt berätta lite mer om helgen men jag känner nu att det blir för privat. Jag pratade med Gud om både det ena och det andra, jag bad för andra och fick själv förbön.

Det har varit en helt fantastisk helg!

Ett litet “ord på vägen” som jag snappade upp, vill jag skriva ner:
Det finns ingen anledning att leka “allt är bra” när det inte är det. Inför Gud behöver du inte låtsas. Han vet exakt hur du mår.

Det är väl typiskt att man glömmer kameran när man skulle vilja använda den som allra mest.

Ikväll var vi på avslutning för Royal Rangers där sonen varit med några terminer. Det är som scouterna ungefär, men med kristen anknytning också. Naturligtvis glömde vi att ta med oss kameran. Det hade varit så kul att få med sig några kort hem när sonen var med och sjöng eller när han stod med sin grupp och de visade upp en fullskalig kille i papier maché som de gjort under terminen.

När avslutningen nästan var slut blev sonen och en kille till i samma ålder uppkallade på nytt och fick motta varsin Bibel. Det var en jättefin mörkblå, stor Bibel, läderinbunden och med silverfärgade bladkanter. Sonen tackade i hand och stolta föräldrar var nära till tårarna…

…men långt från kameran som låg hemma och inte på något sätt kunde fullgöra sin plikt om förevigande av viktiga ögonblick av livet.

Det blev en bild ni aldrig får se. Tyvärr inte vi heller. Men det finns bilder i kameran nu som jag gärna skulle vilja visa er annars. På lapptäcke bland annat. Vi väntar fortfarande på hårddisken som skulle levereras omgående enligt Miscos hemsida. Omgående har hittills betytt två veckor. Misco lider av en annorlunda tidsuppfattning, fast jag tror nog att vi lider mer än de. Innan Misco får tummen ur kommer jag inte lyckas få in några bilder på bloggen heller.
Men den som väntar på nåt gott… kan nog förvänta sig ketchupsydromet.

Igår kväll var jag på Tillväxtgruppsledarträff.
En gång i månaden samlas vi och pratar om hur vi har det i våra grupper och försöker uppmuntra och hjälpa varandra.
En Tillväxtgrupp är som en bönegrupp. Det finns ganska många sådana grupper inom församlingen. Grupperna är olika stora och träffas olika ofta och pratar om olika saker. Det finns dock tre gemensamma strävanden och det är tillväxtfaktorerna. Vi försöker växa uppåt (närmare Gud), utåt (att få med andra som är intresserade av en varm gemenskap) och inåt (till att bli mer medvetna om vårt eget liv).
Skulle du fråga någon annan skulle de säkert kunna ge dig ett annat svar, det finns många sätt att tolka tillväxt, och det ena behöver inte utesluta det andra.

Tillbaka till gårdagskvällen. Innan vi drog igång själva samlingen pratade jag lite med pastorn. Han var med när maken åkte skridskor i måndags. Det hade varit vackert skridskoväder (dvs mulet och kallt) och bra is. Maken hade nämnt att han önskade sig nya skridskostavar. Det var en nyhet för mig, sa jag.

Sen råkade jag på något mysiskt sätt avslöja att både jag och maken är materialister och att vi går och önskar oss saker var och en på vårt håll, ofta utan att berätta för den andre vad vi vill köpa. Det kanske inte direkt var vad pastorn ville höra om två av sina medlemmar och han konstaterade att vi var “egoistiska materialister”. Det lät ju inte så bra. För att släta över lite sa jag:
-Men vi erkänner ju i alla fall!

Så nu är jag en Bekännande Egoistisk Materialist. Ganska flådig titel, eller hur? Jag tror jag ska skriva det på hitta.se, istället för den titel jag gett mig själv där nu.

Nu är jag “änna malas”, som vi säger på västgötska.

Jag har varit i kyrkan hela förmiddagen och halva eftermiddagen. Först som idéell-arbetare i Kaffestugan och sedan har jag förberett morgondagens servering i församlingsvåningen. Jag var i kyrkan kl 08.00 och for därifrån kl 16.00.

Nu ska vi åka till svärföräldrarna och hälsa på och även få träffa svåger och svägerska och deras lille parvel.

I morgon är det fullt skjuv också. Först ska jag öva med församlingskören samtidigt som jag förbereder församlingsfikat och sedan sjunger jag några solon till kören under gudstjänsten (93,8 MHz om du vill höra). Efter gudstjänsten är det kaffeservering för hela slanten och när vi diskat klart är nog klockan runt tre.
Eventuellt ska vi äta middag tillsammans med Tillväxtgruppen men jag vet inte hur det blir riktigt än för de vi skulle vara hos har förkylda barn. Kanske vi hamnar här med lite hämtmat i stället.

Sedan är det äntligen måndag och då får jag chans att vila ut på jobbet…