Zäta

Just nu jobbar jag på flera fronter.

På jobbet rullar livet på som vanligt. Jag ringer.

Hemma ligger tentan om begravningslagen och väntar på att jag ska fortsätta klura ut kreativa lösningar på knepiga problem inför inlämningen på söndag.

Och i ett block ligger också några påbörjade teckningar och lockar mig att ta fram pennorna.

Det finns annat jobb som lockar mindre på hemmafronten. Det finns både ren och smutsig tvätt att ta hand om. Diskbänken är belamrad. Överblommade hyacinter sticker mig i ögonen med sin bruna färg. Dammet ligger i ett fint lager på pianot. I tvättstugan vilar en mystisk doft jag skulle vilja hitta källan till. Ute vid husknuten ligger ett omkullblåst miniväxthus i plast och fruktar för sitt liv i kylan.

På söndag övar vi igen en sväng med Zätas Band. Vi har redan tre förfrågningar om spelningar till våren. Det är kul!

Oj, så fort den här semestern gick!
Fyra veckor som bara försvann och redan omgärdas av ett rosatonat romantiskt skimmer av fina-minnen-dimma.

Första veckan ägnade jag åt trädgården. Hurra! Jag planterade ut tomater och paprika och kapkrusbär. Jag grävde oss en ny rabatt och planterade den. Jag fixade lite inomhus också och förberedde för födelsedagskalas.

Söndagen den 10:de juni tog mina systrar med mig ut på trädgårdsrunda i trakten under Öppna Trädgårdar och vi fick en jättefin dag.

Sedan följde två veckor då vi var ute på sjön så fort vädret tillät. Målet var att ta oss till Tösse skärgård men vi hamnade i Ekens och på Lurö. Det var inte så illa det heller. Vi fick också chans att umgås med familj och vänner.

Sista semesterveckan hyrde vi en husbil och gav oss av norröver. Vi for till Höga Kusten och man och barn klättrade på Skuleberget. På hemvägen stannade vi en dag i Sala och fick en rundtur nere i Silvergruvan och man och barn fortsatt klättra, men inte i berg utan i höghöjdsbanan bredvid gruvan. Barnen var läskigt säkra på foten och totalt ohöjdrädda och utklassade de andra deltagarna i gruppen. Jag erkänner att jag var tuppastolt när Guldgossen promenerade baklänges på hinder som de andra bara lyckats ta sig över med försiktigt stapplande steg och dottern slängde sig över i bästa Tarzanstil i en lian som egentligen var till att hålla sig i vid balansering på slak lina.

Och nu är sommaren över? Nej, det är bara augusti och förhoppningsvis många varma dagar kvar. Men jag har börjat jobba igen och dagarna rutar in sig i vardagslunk.

Har jag berättat vilken hjälte min man är?!

När jag kom hem i går efter att ha hämtat lilla Svalan från orkesterövningen, handlat och hämtat hennes punkade cykel i Råda, tog Förundersökningsledaren snabbt över bilen och kastade sig iväg tillsammans med Guldgossen för att hinna hämta hans moppe från service innan verkstaden stängde.

Sen kom han hem och lagade en jättegod kycklingwook till familjen, jobbade en stund, gick en promenad, bytte däck på lilla Svalans cykel, hjälpte Guldgossen att läsa på inför ett stundande prov i två timmar och jobbade ett bra tag till.

Det blir heltidsarbete på två fronter, både på jobbet och hemma.
Och i kväll blir det ingen lugn och ro heller för så fort jag kommer hem ska vi båda fara till kyrkan och öva inför en kommande Homecomingkonsert.

…snabbt när
man har roligt.
Så sägs det och det stämmer rätt bra.

Märkligt nog går tiden snabbt även när man inte gör
något som bryter av från vardagslunken. De senaste veckorna har mest varit
fyllda av arbete.
Jag jobbar fokuserat och är följaktligen ganska trött när jag kommer hem.
Energin har inte räckt till mer än hushållssysslorna med lite extra tid till
bull- och semlebak. Det där med att byta bort julgardinerna till något vårlikt
har jag prioriterat bort, tillsammans med vintersådd av morötter och kål,
krafttag i förrådet och lite extra omsorg om tvätthögarna.

Dagarna har en oroväckande förmåga att bara rulla på,
oavsett vad man gör med dem.
Att fylla dem med arbete är inte det sämsta. Jag är väldigt tacksam att jag har
ett heltidsarbete med goa kollegor att gå till (eller snarare åka buss) varje
dag. Men det blir liksom inte så mycket att blogga om…

Varje morgon möter jag dagen genom fönstret vid mitt
skrivbord.
Så här har det sett ut sedan mitten av januari:

12te januari. Sjöräddningen är ute och räddar en grön bänk som någon tyckt platsade bättre på isen än på kajkanten.

13e januari. Det är fortfarande mörkt på mornarna.

14e januari. Skådespel utanför fönstret.

15te januari. Soluppgången kan anas nedanför molnranden.

16e januari. Snöfall.

18e januari. Rodnande himmel.

20e januari. Välkommen solen!

21e januari. Kan man våga räkna med soluppgång varje morgon?

22e januari. Plötsligt är det grått igen.

25:e januari. Dimma.

26e januari. Snabba moln.

27e januari. Slask.

28e januari. Nu kommer solen tillbaka igen.

29e januari. Grått och trist.

1a februari. En liten rosa skiftning ger hopp.

2a februari. Regnvått och tristblått.

3e februari. Vilka färger!

5e februari. Ljuvligt!

8e februari. Blåsigt.

9e februari. Tröstlöst.

12e februari. Hoppet återvänder.

I dag. Sol över isen i Lidan.

Bilderna är inte tagna vid exakt samma tidpunkt varje dag. Men de visar ändå att vi går mot ljusare tider. Nu är det ljust när jag kommer på morgonen och när jag lämnar jobbet på eftermiddagen. Det känns skönt. Och det börjar gro små tankar på trädgårdsodlingar och vårprojekt, och det är alltid ett bra tecken.

Nu ska jag ta med mig dagens följeslagare- huvudvärken, och rulla hem för lite mer vardag.

Det gäller att mjukstarta vardagslivet efter en så pass lång och skön ledighet som jul- och nyårshelgen bjöd mig på.
Första arbetsveckan var perfekt i det hänseendet, med en röd trettondag mittepå så att det fanns chans att mellanlanda lite, ta sovmorgon, och äta god kalkonmiddag hos svärföräldrarna.

Nu till helgen har jag också tagit det riktigt lugnt med mera sovmornar, film- och soffhäng och allmänt slowmotionliv.

I går åkte “vi” (alltså familjen Zäta minus jag själv) pulka i Villabacken tillsammans med några andra familjer.
Jag gillar inte att åka pulka. Jag gillar inte att bli kall och blöt. Jag gillar inte att riskera liv och lem för något som inte ens är kul.
Men jag tycker det är trevligt att titta på när de andra har roligt i backen.
Dessutom gjorde “vi” (alltså Förundersökningsledaren och en annan pappa) upp eld nere på stranden och lagade muurikkamat. Vi åt oxpytt. Tänk att det kan bli så mycket godare bara för att man äter det utomhus i snålblåst och kyla.

Och tänk att det kan vara så mycket lättare (och ta så mycket längre tid…) att vika tvätt när man samtidigt tittar på film. Även om filmen heter Monster och handlar om en fotograf som tar med sig en rik tidningsmagnats snygga dotter genom en förbjuden zon där jättestora utomjordiska bläckfiskar går omkring på nätterna och dödar folk. Se den inte! Om du inte samtidigt gör något som tarvar så pass mycket uppmärksamhet att det inte gör något om du missar en hel del av filmen.

Under förmiddagen i dag har Förundersökningsledaren varit ute och letat skridskoisar medan lilla Svalan tränat fotboll och Guldgossen och jag handlat termobyxor och middagsmat.
På eftermiddagen har jag lagat lasagne medan Förundersökningsledaren lagat datorer (eller vad han nu håller på med inne på kontoret), Guldgossen läst ut en bok som skulle läsas på lovet och lilla Svalan städat toaletterna.

Snart ska jag sätta in lasagnen i ugnen och sortera smutstvätt men sen är det nog läge för lite mer film.

I dag, måndagen den 4:e januari, är det årets första vardag…

…och jag har överlevt den med bravur, Drömstadslimpa till frukost, lunchpromenad, bra arbetsmoral på jobbet och en stor tallrik risgrynsgröt när jag kom hem.

Julefriden har lägrat sig i det Zettervallska hemmet. Julstädningen är avklarad, granen är klädd och tomtar och änglar har fått flytta ut från bananlådorna på vinden och tagit plats lite varstans runtom i huset tack vare lilla Svalans försorg.

Just nu sitter Förundersökningsledaren och jag och tittar på ett avsnitt av Jills Veranda medan barnen häckar i sina rum tillsammans med dator och IPad. I magarna simmar julostkaka i julmust tillsammans med munkar och tidigare i eftermiddag har vi både fått vara med om en levande julkrubba med en äkta bäbis som Jesus (vars föräldrar till min förskräckelse inte satt någon mössa på barnet i snålblåsten), får och en skriande åsna och en fantastiskt fin julkonsert med Kusinkören där min åldersnojiga kollega är med och sjunger.

Efter förmiddagsgudstjänsten (med en riktigt stark och bra predikan), där Förundersökningsledaren ansvarade för ljudet och jag för tolkningen till engelska, for vi till mina föräldrar och jag fick äntligen träffa min italiensyster och hennes familj som är hemma över jul.

Nu ska jag bara klara av en arbetsdag till i år och sedan blir det julmys för hela slanten. På tisdag ska det förberedas mat tillsammans med mina systrar, deras familjer och mina föräldrar i Skälvum, på onsdag tar vi julbadet i Vara och på torsdag – är det JULAFTON.

En riktigt God Jul till er alla!

Snart ska jag börja tänka på julen.

Hittills har jag bara hunnit tänka på julsånger.

I helgen höll Förundersökningsledaren och jag i en adventssamling på Udden på Kållandsö och sjöng och spelade jul- och adventssånger i en timma. Lilla Svalan och två av hennes vänner var också med och sjöng en sång.
Det har tagit ett antal kvällar att klura ut vilka sånger vi ville ha med, att öva in dem, att sätta samman ett lämpligt program och att öva lite till.

Men nu ska jag snart börja tänka på julen.

Under hösten har jag varit med och övat i en kör som ska sjunga på två julkonserter i kyrkan till helgen. Den här veckan ska jag försöka ta mig tid att lära mig så många av sångerna som möjligt “by heart”.

Men när helgen är över och alla toner lämnat min strupe ska jag börja tänka på julen.

I går fick (eller kanske tog) jag mig en riktigt lugn kväll.
När jag kom hem hjälpte jag Guldgossen att läsa på inför ett prov i el-lära. Jag inser att jag är helt borta när det gäller volt, spänning, ström, resistans, isolatorer och allt vad det nu är de ska lära sig. Det enda jag kommer ihåg är att det var ett franska, tyska och italienska gäng gubbar som levde runt förra sekelskiftet, som fått ge namn till olika enheter.

Medan Förundersökningsledaren var och tömde skräp på återvinningen lagade jag kvällsmat och när jag förhört Guldgossen lite till landade lilla Svalan och jag i soffan och såg färdigt en Wallanderfilm. När hon gått och lagt sig tittade jag klart på ett avsnitt av Bron och sedan var det min tur att gå till sängs. Jag la mig strax före tio och kände mig hur redig som helst.

Innan jag somnade läste jag ut Hannibal. Läs inte den! Det är en allt annat är uppbygglig bok.

Just nu sitter jag och fördriver tiden medan jag väntar på att barna ska komma hem från kyrkan. Jag har inte riktigt kommit till det stadie där jag lugnt kan ligga och sova medan mina ögonstenar är ute och åker moped om nätterna.

Under väntan tittar jag på “Hela Sverige bakar” och jag har just fått veta att socker tidigare ansåg särdeles hälsobringande. Vi har väl inte riktigt samma synsätt i dag!
Men visst piggar socker upp. Särskilt en trött fredagskväll.

Jag har intagit en dos socker i form av svarta vinbärssaft. I slutet av sommaren plockade jag av vår vinbärsbuske och kokade både saft och eftersaft enligt konstens alla regler. Det är första gången jag provat att koka vinbärssaft och jag frös in resultatet med tanken att jag skulle kunna njuta av den när höstmörkret får alla sommarminnen att blekna. Riktigt så illa är det väl inte än, men ett glas saft satt fint så här på kvällskvisten i alla fall.

Nu tror jag att jag ska ta fram ritblocket och teckna lite. Jag har läst på om skatteverkets regler och kommit fram till att jag kan sälja mina alster om någon vill köpa, utan att behöva starta företag.

De här teckningarna är inte till salu. Men den dag jag kommer så långt kommer jag nog lägga upp dem här.

I sommar har jag fortsatt att rita. Det är märkligt rogivande att dra ett streck med blyertspennan, fylla i strecket med tusch och sedan sudda ut blyertsstrecket. Det ligger också ett värde i att det får ta sin tid, att inte behöva skynda.

Det här upprepande klottret är det senaste jag gjort.

Till Falunsysterns nya uterum gjorde jag en dalainspirerad tavla med midsommarstång, blåklockor (Dalarnas landskapsblomma), en dalahäst och två av hennes favoritblommor; hosta och ackleja.



Jag har nog snöat in på blad. Små blad och stora blad och blad som sitter på träd och blad som man vill sugas in i och till och med blad som består av blad…

Åldersnojiga kollegan har varit snäll och lånat ut sin bil till mig några gånger.
Som tack fick hon en teckning med lite diverse klotter.

Jag började med att rita ett fikon. Sen blev det mer.

Jag har börjat leka lite med namn också.

Och så är det förstås blommor, alltid dessa blommor som pockar på uppmärksamheten och vill vara med överallt.

Nu har jag snart jobbat en och en halv vecka, men det känns långt kvar tills jag funnit mig tillrätta i “terminstempot”. När jag kommer hem efter jobbet vill jag helst bara vara, strosa runt i trädgården, plocka med något inomhus, titta på TV, läsa en bok, rita en teckning och undvika allt som hör till vardagens måsten. Det känns jobbigt att starta nya projekt, att försöka tänka strukturerat, att prioritera och göra val.

I går kväll hade jag tänkt att jag skulle koka saft av de svarta vinbären som nu mognat så pass att de ropar på mig när jag går förbi busken. Men jag sparar kokandet till i kväll. Tiden går så märkligt fort. När jag landat hemma, vilat lite efter cykelturen, lagat middag, ätit och vilat lite till och till slut tagit mig i kragen och plockat av vinbären, vattnat mina odlingar och jagat sniglar, var klockan tio och det kändes mer som dusch- och sängdags än koka vinbärssaftsdags.

Jag hoppas det känns som vinbärssaftsdags direkt när jag kommer hem i kväll!

Nu har jag stämplat ut och går på semester. Det ska bli skönt!
Vi har jobbat riktigt hårt hela våren och drog nyss en kollektiv suck av lättnad över fem väntande semesterveckor. För många av oss kändes det som om vi inte skulle orkat en enda dag till. Goa arbetskamrater och fina siffror sporrar så lätt till att lägga in ytterligare en växel.

Familjen Zäta har inga fasta planer för semestern. Det kommer bli umgänge med syskon, båtliv och förhoppningsvis ganska mycket trädgårdspyssel.

Jag är just i färd med att göra ett riktigt fett, saftigt
avslöjande. Något som förmodligen kommer förändra din bild av mig för all
framtid. Något som omkullkastar allt du trott dig veta och vetat att du tror.

Håll i dig, här kommer det:
Jag använder snuttefilt när jag sover!

Jag minns inte riktigt när det började. Kanske var det i den
där vevan för många år sedan när jag sov lite dåligt.

När jag skulle till att somna fladdrade en fjäril i min bröstkorg
och gjorde mig orolig. En natt vaknade jag med panikångest. Åtminstone
förklarade läkaren på vårdcentralen att det var en helt vanlig panikångestattack
jag drabbats av, även om han aldrig hört talas om någon som vaknat av en utvecklad
attack. Hjärtat slog med maxpuls, det var svårt att andas, kroppen domnade bort
och värst av allt – jag var helt övertygad om att jag höll på att dö. Märkligt
nog tog ändå en sund del av mitt medvetande över och förklarade för mig att det
jag så starkt upplevde, inte var logiskt eller på riktigt. Jag väckte
Förundersökningsledaren och förklarade att jag höll på att dö, men att det nog
inte var så farligt, och lovade ringa efter ambulans om det blev värre. Jag
måste låtit övertygande för han somnade om.
Efter den första attacken, och besöket om fjärilen på vårdcentralen, fick jag
två nya attacker, med flera månader, kanske till och med år emellan.

Jag måste förklara att mitt minne är välsignat selektivt.
Jag tycks inte tycka att det förflutna är tillräckligt viktigt för att fästa
någon större vikt vid. Likadant med framtiden. Normalt sett oroar jag mig inte
i onödan. Ibland inte i nödan heller. Jag vet inte om det är så smart alla
gånger, men det är i alla fall bekvämt!
Därför minns jag inte hur lång tid det gick mellan de nattliga besöken av Herr Panikångest.
Inte heller när jag kom på idén med snuttefilten, eller ”trasen” som är den
allmänna benämningen i familjen Z. Det var förmodligen den där sunda delen av
mitt medvetande som jobbade vidare i det tysta och till sist kom ihåg något jag
läst och gjort.
Man ger en gosetrasa med kvardröjande doft från någon av föräldrarna (till
exempel en t-shirt man sovit i) till sitt barn, för att han eller hon ska känna
sig trygg och våga sova själv. Vi har provat med gott resultat på båda våra
barn.

Efter lite klarsynt tänkande kom jag fram till att jag sovit
som bäst när jag haft barnen bredvid mig i sängen. Då har jag koll och vet att
de mår bra och då kan jag sova gott. Alltså borde en snuttefilt som luktar Guldgossen
eller lilla Svalan fungera som trygghetshöjare för mig.
Jag valde en urväxt poliströja som Guldgossen haft, smög ner den under lilla
Svalans täcke över en natt och var nyfiken på om mitt undermedvetna skulle
lyckas konkurrera ut mitt medvetna tillräckligt mycket för att jag skulle kunna
somna och sova gott med den nya trasen i handen.

Måhända hör jag till de mer lättlurades skara.
Måhända var mina sömnproblem ändå över.
Men kanske, kanske, så har jag faktiskt kommit på något riktigt smart.

Jag skulle ljuga om jag påstår att jag alltid sover gott.
Men det vore en lika stor lögn att hävda att jag utan problem skulle kunna
slopa poliströjan som jag fortfarande gärna håller i handen när jag ska somna.

Jag fortsätter klottra lite.

Härnäst på tur står en teckning som ska ha Dalaanknytning. (Det är alltså inte den på bilden ovan.)
Vad förknippar du med Dalarna?

Jag är mitt uppe i en bok om den svenska maffian och läser
om MC-gäng och andra organisationer. Tydligen är det lite för mastig läsning
för min hjärna för häromnatten hade jag en alldeles för verklig dröm.

Vad som egentligen hände är höljt i dunkel men hur som helst
så blev jag på något sätt vittne till ett flertal brott, och eftersom gänget
som gjort brotten hotade min familj om jag inte tog på mig skulden, så blev jag
dömd till fängelse. De grövsta brotten var förmodligen dråp eller grovt rån och
gav vardera tio och ett halt års fängelse. Dessutom var det några
”småförseelser” som resulterade i ett år och ett och ett halvt år.

Drömmen började på riktigt när jag var på jobbet och gruvade
mig för hur jag skulle kunna berätta för mina chefer att jag inte skulle kunna
arbeta de närmaste 22-23 åren. Efter lite överslagsräkning kom jag fram till
att det nog var lika bra de sa upp mig eftersom jag inte skulle kunna
återinträda i tjänst förrän jag fyllt 67 år, och då ämnade jag nog gå i
pension.
Jag vaknade lagom till att jag slagit mig ner i konferensrummet med både VD och
Produktionschef framför mig och just insett att de inte ens visste om att jag
varit på rättegång. Varför vet jag inte men förmodligen hade jag tagit ledigt
utan att avslöja anledningen.

Efter toalettbesök (i vaket tillstånd) hoppades jag att jag
skulle slippa den obehagliga drömmen, men icke då.
Tillbaka i sömnens rike fortsatte drömmen. Tydligen hade jag klarat av det
jobbiga samtalet på arbetet och nu började jag i stället fundera på vad jag
skulle ägna min tid åt i fängelset. Om jag kunde få tillgång till en dator
skulle jag kunna passa på att skriva en bok. Det borde finnas ett gym så att
jag kunde fördriva tiden med att bygga lite muskler och banta bort några
överflödiga kilon. Och tänk om jag skulle kunna få ta hand om fängelsets
rabatter. Då skulle i alla fall våren och sommaren vara räddad. Om nu inte de
andra fångarna ville förstöra odlingarna för mig. Jag kanske borde skaffa en
beskyddare. Undrars om det kostar pengar eller om jag kunde få hjälp av
organisationen vars straff jag skulle sitta av.

Jag hade inte fått besked om när det var dags att börja
avtjäna straffet och ovissheten gnagde i mig. Jag hade inte berättat för
kollegorna att jag skulle försvinna, och inte för familjen heller kom jag på.
Ångesten inför att behöva berätta för min man och mina barn att jag skulle i
fängelse snörpte åt strupen och fick hjärtat att skena. Vad skulle jag säga?
För att skydda dem var det livsviktigt att de trodde mig när jag berättade att
det var jag själv som begått brotten. Hur skulle jag lyckas övertyga dem om
det? Jag bestämde mig för att genast gå med på skiljsmässa från
Förundersökningsledaren om han föreslog något sådant. Men hur erbjuder man sina
barn skiljsmässa? Det går ju inte!

Jag vaknade på nytt, en aning svettigare än förut.

När jag väl somnade om dök jag rakt ner i mardrömmen igen.
Nu handlade det om allt som måste fixas innan jag skulle interneras. Eftersom
jag inte skulle komma hem igen på så många år så behövde jag röja, slänga och
packa i kartonger. Jag började göra en lista. Kläder och böcker kom först och
skulle bli enklast att magasinera.
Men sedan kom jag att tänka på trädgården! Hur skulle alla plantor överleva
utan min kärlek? Tomatplantorna, spetspaprikan, potatisen och inte minst
gyllenbären. Jag blev så ledsen när jag insåg att jag inte skulle få se hur
gyllenbären mognade i sina pappershöljen, smaka på solmogna tomater eller äta
vaniljyoghurt med amerikanska blåbär och läckert mörkröda hallon.

Kvidande och kallsvettig vaknade jag och bestämde mig för
att det fick vara färdigdrömt! Turligt nog var klockan redan så mycket att det var helt okej att kravla sig upp från luftmadrassen och tillbringa dagen i ett soligt och allt annat än mardrömslikt Italien.

Ibland sitter jag och klottrar lite.Nyss satte jag upp en teckning på jobbet.

Under påsken har det varit full fart med gäster på långfredag och påskafton, besök hos mina föräldrar (annandagen), sång i kyrkan och grillning med goda vänner (påskdagen) och ändå har jag dessutom hunnit plantera om några potatisar och tomater.

Det kliar i fingrarna att fortsätta plantera och så men orken räcker inte riktigt till.
Trots att jag bara jobbade en enda dag förra veckan och det är kortvecka den här veckan också, så sinar energin sådär redan vid tvåtiden och jag anstränger mig verkligen för att lyssna på kroppen och ta resten av dagen i varsamt tempo.

Påsken var full av god mat, goda vänner, gott väder och goda upplevelser, men jag är inte helt piggelin. Jag har haft huvudvärk i varierande grad i flera dagar och jag har ont i rygg och nacke och får inte riktigt vila ut när jag sover utan vaknar urlakad med stela muskler.

Nåja, jag vill inte klaga. Jag kan ta livet lite pö om pö just nu. Vi har mycket att göra på jobbet och jag fokuserar energin på att prestera bra där, så får resten bli som det blir. Tvätthögarna växer och dammråttorna dansar men lilla Svalan lärde sig att tvätta med hjälp av en hemläxa igår, och Guldgossen har dammsugardag i dag så det reder sig med det också.

Det regnar och jag har mensvärk.

Men snart ska jag ut till Studio T och öva med Zätas Band.

I kväll har jag haft ensam kväll hemma. I alla fall en liten stund mellan det att Guldgossen tog moppen till kyrkan och Förundersökningsledaren kom hem med frossa efter en pingiskväll med kollegorna.

Jag har tittat på Let´s Dance och skrivit in mina nya böcker i excelldokumentet där jag försöker hålla koll på vilka böcker jag har och inte har. Snart behöver jag skriva upp vilka inbundna böcker som väntar på att bytas ut mot pocketböcker så att jag inte fortsätter att köpa dubbletter.

Nu väntar jag på att Guldgossen ska komma hem så att jag kan gå och lägga mig utan att oroa mig för att han ska köra i brôt med mopeden.

I morgon väntar administrationsmöte i kyrkan. Min serveringsgrupp ska fixa fikat. Jag vill hinna åka en sväng till Järpås och se om jag kan få ett par fönster att lägga på pallkragarna för tidigare odling. Förundersökningsledaren ska troligen köra lite skräp till tippen, om han inte blivit för förkyld under natten nu.

Nu har Guldgosse kommit hem!
God Natt!

I fredags ställde Förundersökningsledaren på moppen så att Guldgossen kunde ta sig till och från ungdomssamlingen på egen hand.

På lördagen fick Guldgossen hoppa in för lilla Svalan och jobba i Kaffestugan.

På kvällen var vi hos Förundersökningsledarens kusin med familj och tittade på Melodifestivalen. Rätt låt vann!

I går var jag mötesledare i kyrkan och under eftermiddagen tog hela Zätafamiljen en promenad och njöt av solen och våren.

Julrosor i vår trädgård.

Krokusarna har börjat slå ut.

På en klenig skogsväg hittade lilla Svalan och jag en liten tuva med tusensköna!

Vi gick förbi ett bygge. Eller kan skylten har vridits fel?

Nere vid Sjölunda hittade vi solen, och en plats att fika på.

Lidköping är vackert!

Alla vårtecken består inte av blommor!

…gick över redan i fredags.

Helgen började med övning för Zätas Band i Studio T. Det var
en lyckad fredagskväll. Inte minst för att vi bokade in ett datum för ett
första försök att börja spela in våra låtar.
Vi gjorde om den nyaste sången (Du gör mig fri) en hel del. Trummisen fick Förundersökningsledaren
att spela gitarr i ZZ Top-stil (fast utan skägg) med en go baktakt, och övriga
musiker hittade också sina sätt att spela så att vi fick till ett rätt rakt och
rockigt uttryck. (När det väl blev dags att framföra sången i kyrkan på söndagen,
så trillade dock takten ur hjärnan på Trummisen och plötsligt så blev det i det
närmaste boogiewoogie i stället för rock. Publiken verkade uppskatta tilltaget
men jag föredrar nog ändå den variant vi övat in.)
När vi övat igenom de sex sångerna inför söndagsgudstjänsten gick vi in och åt
nybakat bröd hos Kapellmästaren innan Förundersökningsledaren och jag for
tillbaka till stan och hämtade Guldgossen från Kaj och stoppade om lilla Svalan
som tillsammans med sin kompis föreläst om Boliviaresan för alla andra tweenies
i kyrkan. Jag är ungefär hur stolt som helst. Det borde krävas mod för att som
12-åring våga ställa sig framför sina kamrater (Hur många kan de ha varit? 20?
30?) och visa bilder och berätta i en och en halv timma. Lilla Svalan verkar dock
inte ens haft en tanke på att man kanske borde vara nervös.

På lördagen tog jag mig en behövlig sovmorgon (ända till
åtta) och låg sedan kvar i sängen och läste Johan Persson och Martin Schibbyes
högintressanta bok om tiden som Kafkafångar i Etiopien.
Eftersom vi åt sen frukost kändes det onödigt med både stadig lunch och middag
så efter att lilla Svalan och jag cyklat till närmaste trädgårdscenter (mer om
det i ett tidigare, potatisrelaterat inlägg) lunchade vi bara knäckebröd och
utgången vaniljvisp med persikohalvor.
Barnen är det dock lite mer ordning på än vi vuxna. De klagade på den
sockerstinna lunchen och tyckte att det krävdes lite ”riktig mat” så Guldgossen
lagade i ordning snabbnudlar till sig och lilla Svalan. Det är inte mycket mer
näring i det, men som förälder måste man ju i alla fall uppmuntra initiativet.

Under lördag eftermiddag var Förundersökningsledaren i
kyrkan och hjälpte till att ställa in medhörningen inför kvällens
storbandskonsert. Jag skrev ner sångerna inför morgondagen, och mailade dem
till mediadatorn i kyrksalen så att mötesbesökarna skulle kunna följa med i
texten.
Sedan var det dags att ta itu med middagen. Jag lagade en enkel anrättning av lax
med teriyakisås, pressad potatis och till det bearnaise- eller avokadosås (det
var bara jag som åt avokadosåsen).
Jag fick lite oväntat bråttom med maten för Guldgossen fick besked om att han
skulle vara vid kyrkan redan halv fem i stället för sex som det var planerat.
Han skulle åka med ett födelsedagsfirargäng till Laserdome i Skövde.
Förundersökningsledaren hade naturligtvis bilen med sig till kyrkan men
Guldgossen eskade skjuts från en snäll kompismamma så det löste sig ändå.

Laxen gjorde sig riktigt bra med bara teriyakisås smetad på
toppen innan den fick gosa lite i ugnen. Nästa gång ska jag dock komma ihåg att
salta lite också. Såsen är visserligen salt i sig själv, men inte så salt att
det räcker till. Förmodligen vore det gott att marinera lax i teriyakisås och
kanske göra en wook. Det får bli en framtida middag för den som orkar diska
wookpannan.

När Förundersökningsledaren kom hem fick han äta upp
resterna från middagen medan lilla Svalan packade inför
inflyttningsövernattningsparty hos en kompis.
De är så härliga, barna! De tar varje tillfälle i akt för att kunna träffas och
mysa, leka (”Leker” kanske man inte säger numera, men jag tycker ändå att det
ofta är just det de gör.) och bara umgås tillsammans. Nu var den en tjej som
fått sitt rum renoverat och då passade på att bjuda in sju av sina vänner för
att fira denna tilldragelse. Allra bäst tyckte jag det var att de hade så
roligt att de inte ens hunnit titta på Melodifestivalen.

Vi skjutsade lilla Svalan till
inflyttningsövernattningspartyt och fortsatte vidare till kyrkan för att lyssna
på Nya Stadens Storbands 30-årsjubileumskonsert. Fastän vi var tidigt på plats
var den stora kyrksalen snudd på fullsatt och fler fyllde på efter oss. Som
församlingsmedlem blir man alldeles varm i hjärtat när man ser så mycket
människor i kyrkan. Värmen fortsatte även under konserten. Både rent fysiskt
från alla människor, men också från musikanterna i storbandet. De bjöd på en
konsert så full av spelglädje att det räcker till för flera veckor framöver.
När konserten var slut hade det gått gott och väl en och en halv timma, men det
kändes som tjugo minuter. Öronen protesterade en aning mot hög ljudvolym, spetsad
av trumpeter, trummor och tromboner, men kroppen och sinnet var saligt glada.

Guldgossen var färdigskjuten (Jag har glömt hur många skott
han fick ta emot men jag vet att han i alla fall råkade springa rakt in i en
vägg.) lagom till att sista tonen i sista trumpetsolot hade klingat ut. Vi hade
inga problem att vänta medan han for från Skövde och tog vägen via McDonalds i
Skara. Det finns så många sköna människor (som gästsolist Ingemar Olsson sjöng…)
och det är kul att ha tid att mingla lite och prata med folk man inte träffar
så ofta.

När vi kom hem hade jag inte fått nog av de musikaliska
intrycken utan landade i soffan och tog del av Melodifestivalen. Som vanligt
får de tävlande oftast oförtjänt mycket kritik i sociala medier. Jag härjar
mest på facebook och läser det ena inlägget efter det andra med värdeord som ”katastrof”,
”pinsamt” och ”fiasko”. Jag erkänner att jag allt som oftast delar de
uppfattningar som delas på facebook och jag är själv för snabb att döma, men
jag ska skärpa till mig och jag tycker framförallt att det är ett pinsamt
vidrigt fiasko när man uttrycker sig i så skarpa ordalag om någon som bara gör
sitt bästa.
Ställ dig själv framför TV-kameror som fångar din minsta min ur alla
upptänkliga vinklar, och bakom dem – Sveriges största publik som bara väntar på
att få att kritisera allt du gör, så får du se hur lätt det är att ta varenda
ton klockrent under stor nervositet, se lagom glad ut och göra coola rörelser
enligt inövat mönster – samtidigt!
Jag tycker faktiskt melodifestivalen har hållit en ganska hög allmännivå i år.
Det är inte så många falska toner, bottennapp eller andra irritationsmoment
inblandat.

På söndag morgon var vi i kyrkan klockan nio. Vi övade med
bandet i en och en halv timma och sedan for Förundersökningsledaren hem och
hämtade Guldgossen medan vi andra bad för gudstjänsten och gick igenom det
tänkta mötesprogrammet. Örslösa-C var mötesledare, för första gången inne i
Lidköping, och det blev ett sådär härligt, genuint, avslappnat möte som fyller
på energidepåerna och ger god eftersmak. Zätas Band skötte sig hyfsat. Jag har
inte hört någon inspelning efteråt, så jag kanske inte ska uttala mig allt för
bergsfast om min egen insats utan facit i hand.
Min mamma var på plats i kyrkan, och även min Skarafarbror och –faster. Jag
blev jätteglad när jag såg dem och kände mig som en tonåring som får visa upp
när hon gör något bra.

Efter mötet fick vi hjälp av Husbilsfamiljen att styra upp
middagen och köpte helt sonika med oss pizza, kebab och hamburgare hem. Sedan
fick vi en riktigt skön eftermiddag och kväll med strandpromenad och
bildvisning.

Och sedan var det kväll, och natt, och en ny vecka.

Nästa helg ska vi hitta på något helt annat.

Den här dagen har utvecklat sig till en sådan där riktigt tråkig, grå, hemsk, ledsam, värdelös dag som definitivt inte går till historien som en av de mer minnesvärda.

Det började redan i morse. Precis innan Förundersökningsledaren åkte till jobbet frågade han om han skulle kunna resa själv till USA och lämna mig och barnen hemma.
Inte för att vi bestämt att vi ska åka, men vi har börjat prata om det lite löst (precis som vi pratar om London, Paris, Thailand och Maldiverna). Förundersökningsledaren har avlägsna släktingar i USA som vi håller lite kontakt med, och vi har sagt att det vore roligt att ta med svärföräldrarna och åka och hälsa på dem någon gång i framtiden. För att få ihop det med alla inblandade (utom mig och barnen tydligen…) så är det lättast att åka under terminen men då kan vi troligen inte få skolledigt för barnen.

Jag blev inte så glad.
Visserligen kan jag förstå att Förundersökningsledaren frågade för jag är väldigt hemmakär och brukar få gruvlig hemlängtan när vi är borta mer än några dagar, men något hände när vi var på vår långresa till Bolivia. Plötsligt har jag blivit sugen på alla möjliga äventyrliga resor.

Ännu mer irriterad blev jag när jag råkade säga fel och kläckte ur mig att jag för i allsindar inte kan låta Förundersökningsledaren åka själv och titta på Niagrafallen!

Mina kollegor har tröstat mig med att jag ju kan kompensationsshoppa ett växthus, men jag har ändå inte riktigt kommit över själva frågan än.

Eländet fortsatte när lilla Svalan kom ner från sovrummet. Hon var så förkyld och hade så ont i halsen att hon egentligen hade behövt stanna hemma från skolan. Men eftersom det är nationella prov i dag, och väldigt svårt att få chansen att göra de där proven vid ett senare tillfälle, så släpade hon sig i väg i alla fall. Stackars lilla Svalan! Nu sitter jag och har dåligt samvete över att jag inte beordrade sängläge.

På jobbet har jag underpresterat å det vådligaste och bara lyckats boka ett enda ynkligt litet besök. Jag blir så frustrerad och irriterad när jag har sådana här dagar. Självförtroendet sjunker och trots att jag jobbat med besöksbokning i (jag tar fram miniräknaren och räknar efter för i dag är jag inte ens säker på att huvudräkningen stämmer) 20 år, så tror jag, i alla fall på ytan, att jag plötsligt inte kan boka besök längre. Jag vet att jag kommer tänka annorlunda i morgon, men i dag är i dag.

På lunchen var jag iväg till sportaffärerna i centrum för att leta efter en baddräkt till lilla Svalan. Hon har växt ur sin gamla och jag har vissa gammelmodiga idéer om att man inte går till badhuset och motionssimmar i bikini.
På Stadium hade de bara en liten rad med baddräkter. Alla var jättedyra. Den billigaste varianten kostade 249 kr och det skulle jag kanske kunnat tänka mig att betala – men då fanns det naturligtvis ingen i lilla Svalans lilla storlek.
Jag tittade in på Intersport också men det var lika illa, men ännu dyrare där.
Vem köper en baddräkt för över 500 kr, som ändå kommer vara urvuxen till hösten?

På eftermiddagen fick jag veta att biobesöket vi planerat med tjejerna på jobbet inte blir av i morgon kväll. Ledsamt! Jag hade verkligen sett fram emot detta! Vi skulle se “Femtio nyanser av honom” och den filmen gör sig nog inte riktigt lika bra i sällskap med till exempel min man. Det krävs lite likasinnade fnissflickor för att göra den rättvisa.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag var tvungen att slita mig från jobbet för att gå på toa. Eftersom jag inte dragit in så mycket pengar så vill jag helst inte ta tid till att kissa, men nöden har ingen lag…
Det tog dock inte särskilt lång tid – någon hade nämligen varit där innan mig och levererat stora A. Det luktade allt annat än hallon.

Vad i allsindar ska vi äta i dag?

Pajen, hamburgarna och till och med tårtan sedan i lördags är slut. Lika slut som min fantasi. Jag tog inte upp något ur frusen i morse som kan rädda middagen heller.

Och om några timmar kommer Förundersökningsledaren hem och är vrålhungrig efter att ha lyft skrot på X-Force. Då vore det trevligt att kunna ställa fram maten på bordet.

Den här stackars penséesådden blir en följetong.

Det bidde inget i går. Förundersökningsledaren och jag tittade på film i stället. Och åt fisksoppa med räkor. Och så lite glass med kolasås och purjolökssmak. (Purjolökssmaken ligger som en obehaglig hinna över all glass i frysboxen eftersom jag fick en sådan riklig purjolöksskörd i fjol. Jag vet inte riktigt varför jag har fått för mig att jag minsann ämnar så purjolök i år också.)

I kväll blir det inget heller. Lilla Svalan kommer hem från sitt läger.
Jag har fått rapporter om att bussen gått sönder på vägen så i stället för fem kommer de halv sju.

Nu ska jag utnyttja väntetiden till att åka till Mio och köpa köksstolar. Jag meddelade Förundersökningsledaren att jag ämnade fara till Lidens för att fördriva tiden (och kanske köpa små såkrukor och tulpaner, men det talade jag inte om) men han anade nog ugglor i mossen och skickade iväg mig på ett lite tyngre uppdrag.
Vi råkade på ett fint ekbord till duktigt nedsatt pris när EM i stan blev Mio i stället. Vi hade faktiskt tänkt köpa ett nytt bord, men inte så snart (det gamla var bara 24 år) men erbjudandet vi fick var “an offer you can´t resist”.
Med nytt bord i huset vill man gärna ha nya stolar också. Vi köpte sex ekstolar av modellen Läckö. Det passar ju för Lidköpingsbor.

I kväll ska jag komplettera våra sex stolar med två till. Det blir ju lite snyggare att slippa ställa fram våra plastiga extrastolar om vi inte är så många till bords.
Lidens får vänta. Och förmodligen penséerna också. I kväll vill jag bara krama på lilla Svalan.

…av att ha en dotter som är tolv år gammal men fortfarande vill vinka till mig när hon klivit av bussen.

I går kom Förundersökningsledaren och hämtade mig direkt efter jobbet. Bara en sån sak! Vilken lyx att slippa streta i snömodd och väta för att sedan stå och vänta på bussen.

Tillsammans for vi till Ängahagens Köpcentrum och kompletterade förrådet med schampo, deo, tandkräm och tvål. Det kan behövas när man varit bortrest en månad.

Jag är ju lite extra förtjust i att handla billigt så när jag hittade pumptvål för bara 10 kr/st tyckte jag att vi skulle passa på att samla på oss lite. Förundersökningsledaren var inte lika övertygad om tvålarnas förträfflighet. Dessutom brukar de vara ganska dryga.
Han ifrågasatte starkt mina val och tyckte att det visst har betydelse vilken tvål som står på jästtoan vid midsommar.

Nu måste jag tvätta händerna lite mer än vanligt. Jag köpte nämligen på mig följande varianter:
Blåbärspaj
Polkagris
Apelsin och Nejlika
Äpple och Kanel
Pepparkaka

Vaddå säsongsbetonat?

I går var lilla Svalan och jag i Kaffestugan och jobbade tillsammans med min mamma och tre personer till. Det var skönt att vi var så många för vi hade oväntat mycket gäster. Jag erkänner att jag inte hade tro för så många fikasugna Lidköpingsbor såhär sista helgen innan löning, men jag hade tack och lov fel.

Jag fortsätter att yvas över min dotter. Hon är snabb och flink, tjänstvillig och har öga för vad som behöver göras. Jag är förresten stolt över sonen med. Han var så snäll och erbjöd sig att komma och hämta lilla Svalan med moppen. Och eftersom han kom lite tidigare än behövligt så hjälpte han oss att dammsuga innan han skjutsade hem lilla Svalan.

På kvällen var vi ganska möra, både lilla Svalan och jag. Det var fantastiskt skönt med ett varmt bad och sedan soffkrasch framför “Så mycket bättre”. Orups tolkning av Carolas “Främling” framkallade tårar i både mina och Carolas ögon, och säkert hos många fler. Annars är det främst Amanda Jensen som stuckit ut i årets omgång tycker jag. Hon har så otroligt mycket känsla när hon sjunger. Det slätar över att hon inte alltid sjunger särskilt rent.

I dag har Förundersökningsledaren och jag spelat och sjungit med Zätas Band i Missionskyrkan här i stan. Det är första gången Zätas Band spelar någon annanstans än i vår egen församling. Det var lite spännande att uppleva ljudbilden på ett nytt ställe och faktiskt svårt att sjunga i en lokal med så mycket eget eko. Jag var ute och svajade alldeles för mycket, speciellt på en av våra egna sånger vilket naturligtvis var väldigt synn, men jag får försöka inse att vi bara är glada amatörer som gör så gott vi kan.

Lilla Svalan har hängt med en av sina kompisar hela dagen och kom lagom hem till kvällsmaten. Då hade hon med sig nybakade lussekatter. Viken succé! Dessutom var det inga vanliga “katter” utan även grisar, snögubbar, flätor och fjärilar. Väldigt vackert och gott.

Jag ska försöka ta tidigt kväll och snart krypa till kojs. Jag har bara några sidor kvar i vår bokklubbsbok “Kvinnorna på stranden”. Det är ingen bok jag rekommenderar. Den är inte spännande, huvudpersonen är för diffust tecknad, historien skulle kunna vara ett viktigt inlägg i en viktig debatt men genom att författaren väljer att låta huvudpersonen inta jagform så stjäls fokus från den vinklingen. Det blir liksom varken hackat eller malet.

Innan jag kan gå och lägga mig måste jag bara röja lite i köket efter kvällsmaten, ta hand om noterna efter spelningen och mortla mig lite chilisalt att ta med som gå-bort-present till en kommande middag.

Jag vet inte riktigt vilket talesätt som passar bäst in på min nattsömn. Jag väljer mellan “ont ska med ont fördrivas” och “inget ont som inte har nåt gott med sig”.

Min tandvärk börjar klinga av lite. Jag har sovit oroligt några nätter. Inte så att jag legat vaken i plågor några längre stunder, men jag har vaknat oftare än vanligt och drömt jobbiga drömmar med frågor som ska besvaras och uppgifter som ska utföras men som jag inte hinner bli klar med innan det är dags att vakna.

I natt har jag dock inte besvärats av tandvärken. Jag har inte ägnat den varken tanke eller känsla.
I natt har jag i stället haft mensvärk. Den där molande sorten som jag tror de flesta kvinnor i barnafödande ålder känner igen. En värk som är aningen kraftigare än min avklingande tandvärk och därför stört ut tandvärken.

Mensvärk är så vanligt och välbekant för min kropp att den inte brytt sig särskilt mycket om den.
Så i natt har jag sovit ganska bra.

Jag tror jag föredrar “Inget ont som inte bär något gott i sitt sköte”.

Det är inte alla dagar som är bra dagar.
Det är inte alla dagar man vill trä upp som en pärla på sitt minneshalsband.

I dag är en sådan dag.

I dag har jag varit ledsen över att flera personer i min närhet, som jag tycker om och känner mycket för, drabbats av cancer. Denna skitsjukdom som slår hårt och urskiljningslöst, som man inte kan värja sig mot och som gör precis som den vill med precis vem den vill. För ett år sedan gick min morbror och moster bort i cancer, väldigt tätt efter varann. Nu när det varit Allahelgonahelg tänker jag lite extra på dem, och på deras son som så hastigt blev av med båda sina föräldrar.

I går kväll fick jag veta att en av min barndoms stora hjältar har flyttat hem till himlen. Hon var föreståndare för Broddetorpslägren, som betytt så mycket för mig och för många, många andra barn under många, många år.
Egentligen kanske man inte ska behöva sörja när någon som är gammal och levt ett fullödigt liv får sluta sina dagar. Men vad hjälper det? Jag grät ändå en stund, för tredje gången den dagen.

Kanske har jag närmare till tårarna än vanligt, eftersom jag är i “den perioden av månaden” just nu. Egentligen är det inte dags för mens förrän på lördag, men under förmiddagen fick jag mensvärk och jag glodde surt på en av mina kollegor som jag vet sprider sina feromoner så att vi andra faller in i hennes cykel.

Magen är inte det enda som värker just nu. I helgen började jag få tandvärk. Jag kan inte riktigt avgöra om det är en visdomstand som spökar eller om jag fått en infektion i tandköttet men ont gör det. I natt var det understundom en aning svårt att sova och när jag vaknade i morse och såg den svullna käken bestämde jag mig för att ringa tandvården.
Det beslutet försvann någon gång under arbetsdagens olika uppgifter. Dessutom tyckte jag att tandvärken minskade så det kändes motiverat. Den där isande känslan i högerkäken när jag cyklade hem är väl bara undantaget som bevisar regeln. Om det nu finns någon regel för tandvärk…

Strax innan det var dags att cykla hem fick jag i uppgift av vår arbetsledare att gå igenom ett gäng felaktiga epostadresser som en av våra kunder försökte använda sig av för att bekräfta möten.
Det tog mig en halvtimma att ringa runt och försöka få nya adresser. Dock visade det sig att bara en enda av adresserna var felstavad. Varför resten av mejlen studsat är en gåta, men inte av det slag som jag kan lösa. Däremot löste inte den onödigt spenderade halvtimman några av mina bekymmer utan spädde bara på min frustration över en värdelös dag.

Och sen var det dags att cykla hem. I isande kallt regn som under natten ska övergå i snö om väderprognosen stämmer. Nordanvinden spädde på den kyliga upplevelsen och röt i så att jag hörde Vänervågorna brusa och slå mot stranden under stora delar av vägen hem.

När jag väl kommit hem orkade jag inte med mig själv längre. Jag parkerade cykeln i garaget och istället för att gå in i värmen och laga till middag, gick jag tillbaka ut i regnet och kylan och lät trädgården ta hand om mig en liten stund. Visserligen var det mörkt men precis under köksfönstret hittade jag några halvmogna tomater som jag plockade in. Jag passade på att rädda in pelargonierna i uterummet undan den hotande snön och jag tog in vattenslangen så att den inte ska frysa sönder. Det finns fortfarande uppgifter kvar att utföra, men det mesta är så mycket lättare i dagsljus att det får vänta ett tag till.

Jag stod en stund i lä på altanen, precis bredvid uterummet. Glasögonen var översållade av små isiga regndroppar och jag tog fram min mobil för att kika Guldgossen och be honom komma ut med tidningar jag kunde ställa pelargoniekrukorna på. Det kalla ljuset från displayen lyste upp alla regndroppar på glasögonen och i den suddiga närbilden förvandlades de till skimrande pärlor.
Precis sådana som jag vill trä upp på mitt minneshalsband.

Just precis nu, i detta ögonblick, längtar jag efter kladdkaka med vispgrädde.

I dag känner jag mig lite trött. Lite höstigt slut i kroppen. Jag vill dra en gammal filt över mig och krypa ihop och bara dvala mig fram tills vårljuset börjar värma igen.

Vilken tur att det här är en sådan där sällsynt vecka där nästan ingenting står på schemat. Annars hade jag nog blivit rejält mycket tröttare.

I måndags tog Förundersökningsledaren och jag hand om lite tvätt innan jag plockade fram min julklapp – värmefilten – och mös ner mig i soffan framför slutet av söndagsfilmen.

I går bakade jag äpplepajer.

I kväll ska jag förhöra lilla Svalan inför geometri- eller geografi- eller var det kanske grammatikprov.

I dag är det inte en sådan där jublande glad hurra-hurra-dag.

Lilla Svalan knöcklade till foten under en intensiv fotbollsmatch på rasten i skolan i går. I dag linkar hon och kan varken vara med på gympan eller på kvällens fotbollsträning.

Guldgossen har drabbats av “den stora tonårströttheten” och kan knappt öppna ögonen vid frukostbordet. Allt han längtar efter är att få sova, sova och sova.

Det började regna vid åttatiden i går kväll och håller på fortfarande. Världen är våt.
På väg till jobbet upptäckte jag att tennisskor också blir våta när det regnar. Och sockar. Och vantar, mössa, glasögon och ryggsäck.

Men det värsta av allt – det som ger mig känslan av en förlorad dag redan på förhand – är att min drog är slut hemma i skåpet. Jag tog den sista rosenrotstabletten i måndags och tvingas nu försöka uppbåda energi på egen hand. Jag är inte helt hundra på att jag orkar…

**********************

Lite senare:

Nu är det lunchrast och jag har tagit cykeln fram på stan, i uppehållsvädret, och köpt på mig både Rosenrot och Ferronol så nu ska jag nog lyckas överleva åtminstone morgondagen.

Allt var nästan precis som innan semestern när jag cyklade till jobbet för första gången på en månad. Dagens sommarvärme var redan i annalkande och det kändes som att vara utomlands. Så var det redan i slutet av juni, när jag sist styrde kosan ner till stan. Det finns ett speciellt ljus, som varslar om en varm dag, sådär vid halv åtta på morgonen. Lite som ett stråk av koppar i luften, eller kanske en doft av upptorkande dagg.

Några nya klottertaggar hade tillkommit på väggen bakom Flügger och en ny skylt utanför Rörstrand Center berättar numera vilka företag som finns i området men annars var det mesta sig likt. Dock lite tystare, lite mindre folk, lite semestersegare både i bostadsområdena och framme på stan.

Nu har jag och kollegorna jobbat fem och en halv timma. Det är inte så många som svarar i telefon, de flesta har fortfarande semester, men de vi får tag i är lättpratade och glada och tycks inte ha något emot att börja jobba igen.
Ungefär som jag själv.

Min sommarsemester har varat i fyra veckor.
Första veckan umgicks jag med mina systrar och städade och röjde hemma inför gästerna som skulle bo hos oss medan vi var borta.
Andra, tredje och halva fjärde veckan har familjen Zäta kuskat runt i Europa. Ett inlägg om semesterresan kommer kanske senare.
Sista halvan av sista veckan har gått åt till att i sakta mak packa upp efter Europaresan, ladda tvättmaskinen och vattna trädgården.

Övriga familjen har fortfarande semester. De ska precis ge sig ut på sjön för att fortsätta njuta av värmen och solen som tydligen parkerat över Sverige under hela juli.
Jag har inget emot att börja jobba nu. Jag räknar med att Förundersökningsledaren sköter markservicen där hemma (när han är hemma) och det kan vara ganska skönt att få smyga igång med jobbet på det sätt jag och ytterligare två kollegor gör den här veckan. Dessutom får vi en fördel när resten av gänget kommer tillbaka nästa vecka. Vi hinner öva på vad vi ska säga när det svarar i andra änden. Vi hinner få fart på tangentfingrarna och få fatt på de administrativa rutinerna. Nästa vecka kan vi le i mjugg när de andra klagar över sitt semesterhjärnsläpp.

I morse vaknade jag till en ny strålande dag. Jag skulle ha kundbesök på jobbet och Förundersökningsledaren skulle ut med kollegorna på kvällen för sommaravslutningsmiddag.

Förundersökningsledaren var först in i duschen. När han var klar konstaterade han att duschtvålen var slut. Han luktade riktigt ljuvligt av Dove Visible Care.
I vårt gästbadrum har vi ett skåp där vi bunkrar upp med deodoranter, tandkräm och diverse hygienartiklar. Vi brukar fylla på när vi varit på Rusta, Dollarstore och liknande billighetsaffärer. Det finns alltid ett digert förråd av både nödvändiga och onödiga produkter att ta till så jag var helt övertygad om att jag skulle hitta något väldoftande till min kropp också.

Och det gjorde jag… om man gillar mansdoft.

I kväll kommer makens kollegor flockas runt hans “synligt välomhändertagna” kropp.
Mitt kundbesök blev nog snarare konfunderad när han möttes av en air av Cool Metal.

Jag fortsätter vattna, jaga sniglar, löss och dumma skalbaggar.

Men i går lyckades jag även tömma en kasse ren tvätt som behövde få komma tillbaka till garderoberna. Hurra för mig!

Tur att vi är vaccinerade mot TBE. Både lilla Svalan och Guldgossen har redan drabbats av fästingar. I år är det tydligen navelmode bland de små blodsugarna. Lilla Svalan snarade och drog loss en fästing strax bredvid Guldgossens navel i måndags kväll och hade tagit en i sin egen navel redan någon vecka tidigare.

Men ingen regel utan undantag.
När jag cyklade till jobbet i morse kände jag något som killade och kröp på min underläpp, alldeles intill mungipan. Jag fångade krypet och gav det en granskande blick – och minsann! Det var en fästing.

Var den kommit flygande från vete fåglarna!

En riktig skitdag är under uppseglande.

Morgonrutinerna drog ut på tiden så jag hann varken borsta tänderna eller få med mig mjölk till kaffet. Ingen lunch heller för den delen.
På väg till ytterkläderna strök jag förbi köksbänken och fiskade upp någon typ av lunchsubstitut – det visade sig bli fyra bananer.

Nu är jag framme på jobbet. Kaffesugen, med oborstade tänder (jag hann i alla fall dra i mig en sträng tandkräm) och hård i magen. Det var det där sista som gjorde att jag inte alls hann med min morgon som jag brukar.

Jag har fastnat i serieträsket. Och då syftar jag inte på Bamse, Kalle eller Hälge Älg utan Bygglov, Familjen Annorlunda och Mästerkocken.

Problemet är att det inte finns någon tid att följa alla dessa serier. Kvällarna fylls ju bra ändå av läxläsning, matlagning, tvätt och ibland aktiviteter i kyrkan.

Men nu har jag kommit på en lösning.
Om jag inte har något ärende på stan under lunchrasten så passar jag på att lägga en stund framför datorn och TV4 Play.

Den långa julledigheten är över. Sjutton dagars mental och fysisk vila som plötsligt resulterat i ett nytt år. Ett nytt år med nya uppgifter, utmaningar och överraskningar.

I går var första jobbardagen på riktigt länge. I alla fall den första avlönade. I söndags gjorde jag ett kortare dagsverke i kyrkan också och var där mellan nio och fyra för att först öva sånger, sedan duka fram kaffe, sedan medverka med körsång på mötet och sedan ta hand om disken efter serveringen.

Första arbetsdagen gick ganska lätt. Bättre än jag trott. Det var inte svårt att kliva ur sängen på morgonen eller hålla sig till tidtabellen under morgonbestyren. På arbetet gick det också bra att koncentrera sig och hålla ångan uppe. I alla fall fram till eftermiddagen då jag började “prata konstigt” (som mina barn säger). Jag påstod till exempel inför en kollega att jag sa “halleluja” i telefonluren i stället för “hallå”.

Hemma på kvällen var jag ganska trött. Jag gjorde inte mycket nytta och klockan åtta dunsade jag ner i soffan under värmefilten som jag fått av mina föräldrar i julklapp. Vilken fantastisk uppfinning!

I dag var det betydligt svårare att motivera sig själv till att gå upp när klockradion gick igång. Det underlättar att Förundersökningsledaren kliver upp en kvart innan mig för då får jag en liten förvarning om vad som väntar innan det är min tur.
Men jag sov inte så bra i natt. Jag vaknade flera gånger och tittade på klockan och ett tag drömde jag att jag var nära att missa bussen inför första dagen på gymnasiet. Sedan var bussen försenad och jag förde en lång och resultatlös dialog med chauffören för att försöka få honom att släppa av mig precis vid skolan så att jag inte skulle komma senare än nödvändigt i alla fall.

Nu är jag i alla fall i god tid på jobbet.
Lilla Svalan ska tillbringa sin sista jullovsdag tillsammans med ett par kompisar och jag har skjutsat henne dit nu på morgonen. Det gjorde att jag är allt annat är försenad till jobbet. Inget gott som inte har något gott med sig…

Plötsligt sitter jag ensam hemma en fredagskväll. Vilken oändlig lyx efter 14 år som småbarnsförälder!

Förundersökningsledaren umgås med “grabbarna”, ett bowlingklot och en pizza, Guldgossen är iväg och LANar och lilla Svalan är hemma hos en kompis.

Vad ska jag nu ta mig till med denna eon av tid? Gossarna beräknas inte komma hem förrän vid tolv och lilla Svalan ska ringa mig när hon vill bli hämtad. Vad kan klockan vara då? Nio?
Det ger mig i så fall tre timmars ostörd tillvaro med bara mig själv som enda underhållande sällskap.

Ja, först måste jag skriva något läsvärt till församlingens tidning om Kaffestugan. Det tar sin rundliga tid. Klockan sju måste jag vara klar för då vill jag se på Idol. Jag har faktiskt följt programmet riktigt troget under hösten även om jag aldrig suttit i TV-soffan en fredagskväll. Men TV4 Play har snällt servat mig med avsnitt efter avsnitt på de tider jag haft möjlighet att, om inte titta så åtminstone lyssna till sången.

Under tiden jag tittar på Idol ska jag ta mig an strykhögen. Och sedan är det nog lämpligt att lilla Svalan är färdigkompisad för då kommer jag vara trött och vilja gå och lägga mig. Jag har sovit ungefär sex timmar per natt i veckan och det är lite för lite för att jag ska må bra.

Men för att fira min ensamhet lyxar jag till det lite och har just öppnat en burk CocaCola Zero som jag ämnar sippa på när jag skriver. Jag undrar vad riktiga författare dricker när de sitter framför datorn?

Den här dagen började väl inte sådär jättebra.

Lilla Svalan kom tassandes ner från övervåningen och kraxade fram ett ömkligt:
-Jag har ont i halsen.
Det var på vippen att jag hörde vad hon sa och efter en snabb kontroll konstaterade jag att hon verkligen var röd och svullen i svalget.
Efter lite frukost och mentalt stöd bestämde hon sig i alla fall för att göra ett frest och fara till skolan.

Morgonrutinerna tog lite längre tid än vanligt eftersom jag försökte vara en snäll curlingmamma och serva med smörgås och varm O´boy.
Plötsligt var klockan dags att sätta sig i bilen för att köra till jobbet.

Trög-tugg, trög-tugg, trög-tugg och sedan tystnad var vad som mötte mig när jag vred om nyckeln.
Och detta trots att Förundersökningsledaren matat min bedagade pärla med både batterivatten och laddning under natten efter att vi varit tvugna att kabelstartat när jag skulle till Guldgossens utvecklingssamtal efter jobbet i går.

En liten tanke på busstidtabellen svävade förbi mitt medvetande men jag släppte snabbt tanken eftersom jag inte vet när bussen kommer eller går. I stället drog jag raskt på mig regnbyxorna och kastade mig på cykeln.

Det tar betydligt längre tid att cykla till jobbet jämfört med att åka bil men jag lyckades med konststycket att komma i tid.
Mina kollegor satt samlade runt köksbordet och skulle precis dra igång dagen när jag kom in som en dränkt katt.

Regnbyxor och en höfselig jacka hade lyckats mota bort regnet från stora delar av kroppen men det hade varit smartare med en plastpåse på skallen än min numera dyngesura mössa. Vantarna var också våta, och halsduken, för att inte tala om mina skor, sockar och fötter.
Regnbyxorna hade inte bara lett bort vattnet från benen utan även lett det rakt ner i mina skor.

Nu har jag hängt upp mössa, vantar och halsduk på elementet och hoppas att skorna torkar av sig själva i skostället.

Lilla Svalan är lite ledsen över att jag inte kan hämta henne med bilen efter flöjtövningen. Nu i dessa vintertidstider hinner det bli mörkt innan hon ska hem och hon tycker det är läskigt att vänta på bussen själv.
Jag förstår henne. Jag ser inte alls fram emot att cykla hem i mörker och regn i kväll.

I kväll ska vi kickoffa lite med jobbet och gästa en närbelägen restaurang för god mat och trevligt umgänge.

Själv har jag tydligen inga planer på att ägna mig åt den första delen – jag lämnade nämligen plånboken hemma.

Nu har jag akutmessat Förundersökningsledaren för att höra om han kan tänka sig att leverera plånboken till restaurangen när han ändå skjutsar Guldgossen till kyrkan. Jag vet att han har lite bråttom eftersom han och lilla Svalan ska vidare till Skara för fotbollsmatch, men en liten plånboksavlämning kan man väl ändå hoppas på.

Annars får jag väl knyta på mig ett förkläde och diska mig skuldfri…

Mitt körkort har blivit förnyat.
I går fick jag avin från Posten som meddelade att mitt nya körkort anlänt för uthämtning.

På lunchen i dag for jag till Posten. När man jobbar vanlig kontorstid åtta till fem så är det ju inte så märkligt att man passar på att använda lunchrasterna till att utföra småärenden, eller hur?

Det gör förmodligen alla på Posten också. Och det handlar nog inte om några små ärenden för deras personal.
De håller nämligen lunchstängt mellan 10-15.

Jag blev så paff att jag var tvungen att köpa mig en mjukglass!

Nu har jag börjat jobba igen.
Vardagen drog igång i går men det känns fortfarande lite semestrigt i kroppen och tjudrad vid arbetstelefonen märker jag att det är väldigt många som ännu firar semester runt om i vårt land.

För firat har vi väl verkligen gjort. Jag kan inte minnas att vi någonsin haft en så varm och solig juli. Vilket förmodligen innebär att det varit mer regn och blåst under åtminstone de senaste tre åren…

Jag gick på semester den 1a juli och vi for direkt iväg med båten för några veckor på Göta Kanal.
Det har varit en jättebra semesterresa, mycket tack vare det fina vädret. Vi har kunnat bada och vara utomhus så mycket vi vill. Vi har svettats i slussarna, spelat minigolf och grillat om kvällarna och vi har myst under kapellet den där enda dagen ute i Gryts skärgård i Östersjön när det regnade och åskade som omväxling till all sol.

Vi har också hunnit umgås med mina systrar och deras familjer.
Vi har träffat Italiensystern och hennes barn vid flera tillfällen, bland under annat en heldag i Barnens Hus i Tidaholm.
Till Falunsystern i Ludvika gjord jag och barnen en egen utflykt under förra veckan och stannade från tisdag till fredag. Vi hann leka, bada och spela minigolf och framförallt umgås med hela Falunsysterns familj.

Minigolf har blivit lite av “min grej” den här sommaren. Jag har aldrig varit särskilt pricksäker eller kunnat avväga hur hårt man ska drämma till med klubban för att varken skjuta för kort eller långt, men ändå har jag lyckats vinna varenda minigolfrunda vi gjort. Alla fem!
Minigolf är nog min sport. Man behöver inte svettas, inte ta sig några längre sträckor och det är inte heller någon större risk för skador eller ens träningsvärk.
Var finns närmaste minigolfklubb måntro?

De få stunder jag varit hemma i sommar har jag passat på att njuta av min trädgård så mycket som möjligt. Grannen, föräldrar och framförallt Förundersökningsledarens yngste lillebror med familj (som var husvakter en vecka medan vi var borta) har skött om allt så bra. Jag möttes av prunkande krukor och spirande morötter när vi kom hem från Göta Kanal och jag upptäckte att vallmon börjat skjuta knoppar efter Ludvikaresan.

Det återstår mycket jobb i trädgården innan jag är nöjd för i år, men jag har inte meterlånga listor med stora grävprojekt utan mer i stil med små punkter av rensning, skörd, uppbindning och nedklippning. Även om jag tycker om att gå omkring och pyssla i trädgården så är det så väldigt skönt att bara få gå en runda med sekatören och klippa av några vissna blommor eller ta in några stänglar luktärter eller choppa huvudet av en mördarsnigel.
Det är verklig semester det!

Normalt sett är jag en relativt tålmodig kvinna. Jag har
lång stubin och ett jovialiskt anslag. Det är inte ofta jag kokar över eller
brister ut i hårda ordalag.

Men i morse träffades jag, hårt, av droppen som fick bägaren
att rinna över.

Guldgossen är iväg med skolan på en paddelhajk
torsdag-fredag. Han gjorde sin packning tillsammans med Förundersökningsledaren,
som förresten också ska iväg och paddla till helgen, redan i tisdags kväll. I
går kväll var vi hemma hos goda vänner och grillade och då fanns ingen tid kvar
till packning.
I morse fixade Guldgossen sitt mellanmål (se där, jag lyckades undvika det i
skolsammanhang så förbjudna ordet ”fika”) och så kom vi överens om att jag
skulle frakta hans packning till skolan. Det är lite svårt att cykla med både
ryggsäck, en väska full med sovsäck, kudde och liggunderlag samt en rejäl bag.

Eftersom jag skulle ta omvägen förbi Guldgossens skola fick
jag lite extra bråttom till jobbet. Lilla Svalan tog cykeln till sin skola och
jag stuvade in mig och väskorna i bilen.
När jag kommit i höjd med Örslösarondellen ringde det i mobilen. Jag såg att
det var lilla Svalans nummer och hann bli lite orolig för att hon kanske cyklat
i brôt innan jag knappade fram samtalet.
-Hej mamma! Var är du någonstans?
-Jag är vid rondellen.
-Jag har glömt min nyckel hemma.
-Har du låst cykeln?
-Nej.
-Då får du väl klara dig utan nyckel.
-Men jag måste ju hem tidigare för att hinna äta och byta om innan
fotbollsträningen och Guldgossen är inte hemma och kan släppa in mig.
-Just det. Jag får väl åka hem och hämta den då. Men jag gillar inte att komma
för sent till jobbet.

Så svängde jag runt i rondellen och rusade hemåt på nyckeljakt.
Och som vi letade. Jag hyrde in Guldgossen till att leta på övervåningen och
sökte själv igenom undervåningen på jakt efter den bortglömda, och tydligen
välgömda nyckeln men ingenstans fanns den att finna.

Efter en stund ringde jag lilla Svalans mobil.
Inget svar.
Jag ringer igen.
Inget svar.
Och igen.
Inget svar.

Till slut ringer jag fritidsmobilen och söker lilla Svalan.
-Ja, hon kom precis här, ett ögonblick så får du prata med henne.
Kom hon precis? Borde inte det innebära att hon inte kommit så långt när hon
ringde mig? Och kunde hon i så fall inte lika gärna vänt runt och hämtat
nyckeln själv, i stället för att be mig missa jobbet och göra av med onödigt
mycket bensin?
-Varför svarar du inte i mobilen?
-Oj, den glömde jag i jackan.
-Vi hittar inte dina nycklar. Var har du lagt dem?
-De hänger på kroken, där de ska vara.
-Nej, det gör de inte.

En misstänksam mamma-aning slog mig.
-Har du kollat ordentligt i jackan och i din väska?
-Ja, det klart! Vänta lite… Oj, här är de visst!
-Tack för att du ringde mig helt i onödan och fick mig att komma för sent till
jobbet helt i onödan!
-Det kunde väl inte JAG rå för! *Klick*

Jag tror inte jag behöver beskriva min ilska närmare. Men
det var ingen lycklig mamma som på nytt satte sig i bilen och som sur och lite
småsvettigt stressig bar ut Guldgossens väskor vid hans skola. Jag mötte en av
hans lärare och tror jag lyckades prestera ett någorlunda normalt leende och ”hej”,
men jag kan inte skriva under på det.
På väg tillbaka till bilen blev jag irriterad på en imbecill fågel som bara
presterade en enda ton hela tiden. Kvitt, kvitt, kvitt, kvitt, kvitt lät det
från ett obestämbart skolgårdsträd.
-Har du inget vettig att säga kan du lika gärna låta bli! väste jag fram.
-Men, skärp till dig! vrålade jag en halvminut senare när jag satt i bilen och
inte lyckades få in backen i Saabens tröga växellåda. Växelspaken lyssnade till
slut, efter att jag kompletterat den verbala uppmaningen med lite hårdhänt
övertalning.

Och tack vare en osannolik tur lyckades jag anlända till
jobbet precis i passusen mellan två passerande tåg och slapp fastna vid
järnvägsövergången.
En minut i åtta satt jag tillsammans med mina harmoniska arbetskamrater i köket
på jobbet och kände mig allt annat än redo för en ny arbetsdag.

Det är lite måndagsfeeling på jobbet i dag, en helt vanlig torsdag…

Och när jag steg upp i morses och gjorde i ordning frukost till mig själv så fick jag för mig att det var söndag och att jag egentligen inte alls skulle dra upp barnen ur sängarna och ge mig av på cykeln.

Boven i dramat heter första maj. En ledig dag mitt i arbetsveckan.

Vi utnyttjade den på bästa sätt genom att fara till Göteborg och småshoppa och sedan ha det trivsamt på Förundersökningsledarens Pilotbroders yngste sons treårskalas. Solen sken och vi var ute och grillade vid en fin lekplats i närheten av deras lägenhet.

Shoppingen företogs i Bäckebol. Medan Förundersökningsledaren och Guldgossen tittade på friluftsprylar på XXL hann lilla Svalan och jag kolla in Clas Ohlson, en djurbutik, Mio och Stoff och Stil. Vi höll ganska hårt i plånböckerna och fick bara med oss två rullar presentpapper och två garnnystan. Men vi hade trevligt ändå!

I dag är det en helt vanlig torsdag. Det innebär städning när jag kommer hem från jobbet. Lilla Svalan är med sin kör på Äventyrsgården i Källby i eftermiddag/kväll så den här gången får jag nog städa toaletterna på egen hand.

På väg till jobbet i dag höll jag utkik efter öron. Närmare bestämt musöron på björkarna. Jag vill veta när det är dags att klippa rosen.

Ännu inga öron i sikte. Men jag såg något annat uppmuntrande.
Det var en liten dam som var ute och stavgick. Hon använde vanliga skridstavar och stakade sig fram med ett klipp-kloppigt ljud.
I handen hade hon en hundbajspåse men det medföljde ingen hund. Jag kan naturligtvis ha fel, men jag fick genast intrycket att hon var ute för att ta rätt på det snön gömt och göra Lidköpingsborna en stor tjänst.

Den här dagen har inte börjat bra.

Min mage ville inte riktigt sköta sig som den ska så jag blev sittande på toa alldeles för länge. Båda benen somnade och jag var frustrerad och stressad.

Jag väckte barnen tio minuter efter det att jag och lilla Svalan egentligen borde ha åkt hemifrån. Det tog en stund att övertyga dem om att vi hade bråttom.

Lilla Svalan satte sen fart med påklädning och tandborstning medan jag packade hennes väska med frukt och smörgås.
Men sen kom hon aldrig ner från övervåningen. Förundersökningsledaren är sjuk och låg och sov så jag kunde inte använda min lungkapacitet för att jaga ner henne heller. I stället viskade jag med upprörd stämma:
-Lilla Svalan! Vad gör du?

Lilla Svalan kom ner för trappan med sin surfplatta i handen. Jag kokade över direkt:
-Men lilla Svalan? Är du tokig? Du kan väl inte ägna dig åt surfplattan när vi har så bråttom. Frukosten på fritids har börjat för två minuter sen. Hur tänker du egentligen? Vi har ju sanslöst bråttom, då kan du ju inte sätta på den där! Jag fattar inte hur du ens kan komma på tanken!

Lilla Svalan blev ättiksur och pratade inte med mig varken när vi tog på oss ytterkläderna, under bilfärden till skolan eller när jag släppte av henne på parkeringen.

Själv var jag på plats i tid på jobbet, men jag hann inte tanka bilen. Bensinlampan har lyst klarorange i flera dagar så det hade varit välbehövligt.

Det årliga rean i en av Lidköpings äldsta affärer pågår.
På lunchen begav jag mig till Strumpan och fyndade två BH:ar för totalt 300 kr.
Det blev en svart och en vit. Egentligen var reapriset 200 kr/st men den vita var oavsiktligt dekorerad med ett blått bläckpennestreck så affärsinnehavarinnan prutade ner den till 100 kr.

Nu kan jag stoltsera med dekoltaget även i höst.

Det bidde inga hinkar i går. Det bidde ingenting.
Faktum är att jag lyckades avhålla mig från att köpa en enda liten pryttel vid min snabbvisit vid Ängahagens köpcentrum.

På kvällen var jag i kyrkan och ägnade mig åt min favoritsysselsättning. NOT!
Sista veckan i augusti är av hävd och ohejdad vana storstädsvecka. Vi har delat in kyrkan i olika städområden och har ett antal grupper som ansvarar för var sitt område.
I går putsade jag fönster, torkade lister och dammade i drygt två timmar. Det är inte min bästa gren men jag tror jag kom hem med hedern i behåll.

Väl hemma regnade det men jag tog på mig regnkläder och traskade ut i mörkret och skördade en skål persilja. Den har jag tagit med till jobbet i dag för utbjudning bland förhoppningsvis hugade kollegor. Själv hackade jag ner 1½ liter för infrysning redan i måndags.

När Förundersökningsledaren och jag kom hem från första arbetsdagen efter semestern, var både han och jag helt färdiga. En tidig morgon, åtta timmars strukturerat arbete och lite vanligt vardagsliv tog tydligen knäcken på oss.

Ingen av oss var sugna på att ställa oss i köket och laga mat och dessutom kunde vi inte för vårt liv lyckas komma på vad vi i så fall skulle äta.

Förundersökningsledaren kläckte den brillianta idén om att “överraska barnen” och “fira första arbetsdagen” med hämtpizza.
Sagt och gjort.
Efter en kvart satt hela familjen bänkade framför ett gammalt avsnitt av Macahans och njöt rykande varm pizza.

Nu är mina fyra semesterveckor till ända. Det känns som om de gått rasande raskt men samtidigt var det så länge sedan jag jobbade att jag glömt bort hur man gör.

Jag har verkligen njutit av min semester. Den har bjudit på en stor blandning av lugna dagar, dagar med fart och fläkt, soliga dagar, dagar av regn och åska, spännande resor och behagligt långsamma hemmadagar.

Första delen av semestern var vi hemma. Förundersökningsledaren jobbade fortfarande och vi väntade på att bytet av båtmotor skulle bli klart. Jag passade på att umgås så mycket som möjligt med Italiensystern och hennes barn samt mina föräldrar. Lilla Svalan och jag var och sov över en natt i mitt barndomshem, byggde koja med kusinerna (även om det nog var vi vuxna som byggde mest) och hade det allmänt gôtt.

Andra delen av semestern blev den sedan länge planerade Dalslands Kanalresan. Redan för ett år sedan, då vi gjorde en minnesvärd båttripp i Tösse skärgård med goda vänner, bestämde vi oss för att åka Dalslands Kanal den här sommaren.
Familjen Zäta har gått kanalen en gång tidigare, för fyra år sedan, med för våra vänner var det en ny upplevelse.
Vi fick också med oss ytterligare ett par, och deras son, på vår resa. “The more, the merrier” sägs det, men i det här fallet var det nog ultimat med tre båtar i sällskap. Våra båtar fick nämligen lagom plats i slussarna, vid väntbryggorna och i både gästhamnar och naturhamnar.

Dalslands Kanalresan tog nio dygn. Vi hade planerat att vara borta i 14 dagar men vår krånglande båtmotor förkortade resan rejält. Ändå hann vi åka ända upp i Norge som längst. Dagen vi var där bjöd på resans längsta regnskur så just nu har jag inga goda intryck av Norge…
Dalslands Kanal är dock ett enda stort plus. Det är otroligt vackert. Sjöarna är djupa och lättnavigerade. Personalen vid slussarna är fantastiskt tillmötesgående, trevliga och vänliga. Det är idel leenden, ingen stress och ändå raka rör utan krångel.

Tredje delen av min semester var vi hemma igen och fortsatte träffa min familj. Även Falunsystern och lille Falunkorven var hemma hos mina föräldrar några dagar och jag utnyttjade tiden till umgänge så gott jag kunde.
Förundersökningsledarens yngste bror med familj var hemma och hälsade på oss en dag och vi var helt enkelt ganska sociala.

Förundersökningsledaren fick tillfälle att inviga sin muurikka som vi gett honom i födelsedagspresent. Vi var hemma på gården hos mina föräldrar. Pappa röjde bort gräset i en vindskyddad del av en stor hage, ställde upp kubbar och plankor och ställde i ordning en fin lägerplats. Förundersökningsledaren grävde en eldgrop och sedan lagade han och Italiensystern till en riktigt god paella med ris, saffran, kyckling, gröna ärtor och räkor. Enkelt men riktigt, riktigt gott. Måltiden kompletterades med vitlöksbröd som värmts vid elden och vitlöksaioli som jag vispat i ordning medan elden tog sig.
Till efterrätt blev det “rövargodis”, ett scoutpåhitt av en del strösocker och tre delar havregryn som steks i smör på muurikkan. Vi serverade i plastmuggar men anrättningen var till en början så varm att plasten smälte.

Under den fjärde delen av semestern var vi ute på sjön igen, tillsammans med samma vänner som under Dalslands Kanal. Först höll vi oss en natt i Ekens skärgård för att sedan dra vidare upp i Värmland och söka natthamn i närheten av Lurö. Under fredagen angjorde vi Bösshamn, gick den obligatoriska öpromenaden bland myschlingar, blinningar och ormar för att köpa glass och ägnade resten av tiden åt sol och bad.
Själv tål jag inte solen så bra och fick lite för mycket av den varan dagen innan (inte så jag brände mig men ändå), så jag gick med tunna långbyxor, långärmad skjorta och solhatt plus en buff om hals och nacke. Det såg konstigt ut och det var varmt med som tur var fläktade det lite från sjön och jag njöt lika mycket som de andra av det vackra vädret.

Den femte och sista delen av semestern har vi varit hemma. Vi kom hem sent i fredags kväll, packade upp våra båtresegrejor och la oss allt för sent.
I går gick dagen åt till tvätt och städ och lite trädgårdspyssel. Det regnade en stor del av dagen vilket passade perfekt för de göromål vi utförde.

På kvällen kom Italiensystern och hela hennes familj (maken anslöt i mitten av juli) samt mina föräldrar hit för middag. Förundersökningsledaren hade utnyttjat en lucka i regnande till att grilla kyckling och vi bjöd kokt potatis, tzatziki och diverse grönsaker till. Som efterrätt försökte jag bli av med mascarponekrämen med rabarbertrifle som jag bjöd på på jobbet före semestern. Det blev en hel del över då och jag frös ner det i förhoppningen att det skulle bli en god glass.
Det blev glass, men inte särskilt god. Rabarberbitarna var för stora för att passa som glass, och glassen var dessutom inte tillräckligt söt.
Lilla Svalan var handlingskraftig och trollade fram ett köpt glasspaket också, och den tillsammans med en enkel rabarberkompott med kardemumma gjorde gästerna nöjda.

I dag är det söndag. Vi har inte planerat in någonting alls och jag tänker försöka ta det så lugnt som möjligt.
Jag har sovit riktigt dåligt nästan hela semestern igenom. Det har varit sena kvällar som inte följts upp av motsvarande sena mornar. I båten har jag haft svårt att sova gott på grund av sovsäck, ljud och ett för stumt underlag.

Just nu är klockan halv tio. Förundersökningsledaren och lilla Svalan sover fortfarande gott men Guldgossen och jag är, precis som i går morse, vakna var och en på vårt håll.

En av kollegorna tipsade om Cyklo-F vid riklig mens.
Jag blöder inte så att jag går under men jag har en långdragen, smärtsam och väl tilltagen mens.
Nu när det börjar bli badarväder och dessutom “lingonvecka” tänkte jag att jag skulle prova om Cyklo-F kan ge även mig lite större frihet i livet.

Man ska ta två tabletter tre gånger om dagen och börja så fort mensen startar.
Jag hann ta två omgångar tabletter i går och en i dag innan jag gav upp.

Jag mår illa, är yr, känner mig allmänt trött och småsjuk och det svartnar för ögonen vid lägesförändringar. Det är med andra ord ungefär som när jag har mens, fast lite värre. Och inte känner jag för att bada heller!

Mensen skötte sig dock som utlovat och kom inte igång ordentligt.

I går och i dag har jag putsat fönstren i uterummet. Utsidan i går, insidan i dag.

Fönsterputsning går under kategorin “städning” och är därför något jag normalt sett ogillar. Jag brukar till och med se till att det är en make eller svärmor som fixar fönsterputsningen för att jag ska slippa.

Men den här gången var det annorlunda. För det första handlade det om ett begränsat antal fönster. Inte ett helt hus med hur många fönster som helst.
För det andra hade jag läst ett tips i “Vi i Villa” eller möjligen “Villaliv” om hur man enklast bär sig åt när man putsar fönster. Jag använde mig av tipset och upptäckte att det förbättrade både putsningen, slutresultatet och inte minst mitt humör.

Det är säkert bara jag som inte kan putsa fönster som en riktig husmor men jag ämnar ändå vidarebefordra tipset. Om inte annat så åtminstone som en knickedick till mig själv om jag skulle få för mig att putsa fönstren nästa år igen. (Ja, för så kul är det inte att jag ämnar göra det var och varannan månad…)

Häll upp kallt eller ljummet vatten i en hink. Det vattnet ska du använda som sköljvatten för svampen/trasan som du putsar med.

Häll upp 5 l ljummet vatten i en annan hink. Det går bra med kallt vatten också men det är behagligare att arbete när man slipper frysa om händerna.
Tillsätt 1-2 msk diskmedel samt 1 dl ättika.

Jag använde en mirakeltrasa för att putsa fönstren. Egentligen ska man ju inte blanda in några som helst kemikalier eller medel när man hanterar sina mirakeldukar men det struntar jag i. Min mirakeltrasa är ändå den som gör jobbet bäst.

Jag vätte trasan i hinken med vatten, diskmedel och ättika. Vred ur. Torkade lister och plåtdetaljerna runt fönstren. Sköljde den smutsiga trasan i hinken med enbart vatten. Doppade i ättiksblandningen. Vred ur. Torkade lite extra på alla fläckar på fönstren. Sköljde. Doppade i ättiksblandningen. Vred ur. Torkade hela fönstret uppifrån och ner. Skrapade bort vattnet med en gummiskrapa. Och slutligen använde jag en torr mirakeltrasa för att torka bort överblivet vatten i kanterna på fönstret. De gånger det råkade bli våta ränder efter skrapan torkade jag snabbt bort även dem med den torra trasan.

Nu är fönsterrutorna så rena att man kan råka gå in i dem.

Om någon skulle få för sig att stjäla min bil nu, skulle han eller hon inte komma långt. Jag har kört med bensinlampan ilsket orange i över en vecka.

På väg till jobbet i morses bestämde jag mig för att det var hög tid att tanka. Tiden var på min sida och bensintappen ligger utmed resvägen.

Nu sitter jag ändå på jobbet, otankad.
Jag hann glömma den lysande lampan, glömma bensinstationen trots att jag såg den när jag passerade, bara på den lilla korta sträckan från hemmet till jobbet.

Men har man passerat 40 så har man!

I går hade jag bestämt mig för att fläderklasarna jag ser på vägen till och från jobbet måste få bli saft.
Jag har sett på dem hur de riktigt längtar efter att bli översköljda med kokett vatten och förvandlade till saftvärldens Rolls Rolls.

När jag kom hem efter jobbet serverade Förundersökningsledaren en enkel måltid på minestronesoppa och smörgås och sedan tog jag med mig (Okej, jag tvingade med mig…) barnen till det generösa trädet som försett mig med sina blommor under flera år nu.
Guldgossen höll hinken, lilla Svalan klippte blommor och jag drog ner grenar till en nåbar höjd med årets innovation – en kratta. 47 blomklasar senare vände vi hemåt igen. De står nu i tvättstugan och inväntar nästa steg i safttillverkningen.

Guldgossen gick icke förvånande tillbaka till sin älskade dator medan lilla Svalan och jag dröjde oss kvar i trädgården. Först plockade jag nedlusade blad från plommonträdet och sedan blad från äppleträdet som angripits av någon annan sorts ohyra.
Sedan använde lilla Svalan och jag våra skarpa ögon till att jaga fatt så många mördarsniglar vi bara kunde hitta. Det är fortfarande flest i grannens trädgård men jag hittade tre stycken utanför på ängen som alla hade siktet inställt på min potatisodling.

När sniglarna var plockade och kokta ställde vi oss att skjuta prick på två konservburkar med luftgeväret. Jag tycker det är barnsligt roligt att skjuta. Särskilt när jag lyckas träffa…
Och i går var jag säker på hand och träffade målet varje gång utom två.

När myggen ansatte oss för hårt (och de är fortfarande för små för att pricka med luftgeväret) gick vi in och fikade med Guldgossen framför slutet av Äntligen Hemma.
Barnen gick och la sig och jag hängde tvätt, röjde i köket och fixade lunch till Guldgossen.
I dag ska han delta i kommunmästerskapen på Framnäs och springa 800 m. Så sportig trodde vi inte Guldgossen var att han frivilligt anmäler sig till en friidrottsgren.
Det var han inte heller, visade det sig… Men alla som är med i kommunmästerskapen missar ju en dag i skolan och 800 m var den enda gren som fanns kvar när de andra valt ut vad de är duktiga på.

Jag är faktiskt ganska stolt över Guldgossen. Inte för att han kommit på ett smart sätt att slippa en vanlig skoldag, utan för att han övat på sträckan här hemma den senaste tiden. Tillsammans med Förundersökningsledaren och hans sprinterklocka har han mätt upp 800 m och sprungit den kväll efter kväll. Senaste gången orkade han till och med springa hela vägen utan att slå av på tempot och gå. Jag var med och kom lååångt efter.

Tyvärr gjorde Guldgossen illa foten i söndags så det är inte säkert att han kan springa alls i dag, men kanske…

Det finns ingenting som går upp mot lite avloppsrensning om man vill avsluta kvällen på ett mysigt sätt.

Nu har jag legat på knä framför först mitt och sedan Förundersökningsledarens handfat och tagit hand om hår, grått slem, naglar, grått slem, tandkrämsrester, grått slem, hudavlagringar och ännu mer grått slem. Jag funderar på vart allt grått slem kommer ifrån. Det är väldigt gojsigt och luktar förfärligt.

Med hjälp av en gammal tandborste, händerna och lite vanlig flytande tvål har jag trollat till det så att det nu plötsligt går att spola vatten i handfaten utan att det tar tjugo minuter för vattnet att rinna ner.

Tyvärr skvätte en del av det grå gojset upp i högerögat. Det sved som bare den så jag misstänker att det grå består till största delen av Förundersökningsledarens rakvatten.

I natt drömde jag att jag var på skidresa med jobbet. Det var ingen av de kollegor jag känner i vaket tillstånd som var med, men däremot var Guldgossen med mig på resan.

När det var dags att åka hem missade jag anslutningsbussen från backen till vårt logiment. Tiden började bli knapp och jag sprang från skidbackarna till den gamla skola där vi bott under resan.
Min stora oro var att Guldgossen skulle vänta in mig och därmed också missa bussen hem. Jag skulle mycket hellre vilja ha bara mig själv att betala extraresa för.

När jag kom fram till skolan hade alla i mitt resesällskap åkt, inklusive Guldgossen. Jag blev egentligen frustrerad över hur jag kunde vara så klantig att jag missade bussen men lättnaden över att Guldgossen kommit iväg tog överhanden.

Jag talade med föreståndarinnan på skolan. Hon menade att med lite tur kanske jag kunde få åka med någon av de andra sällskapen hem. Den här dagen var resedag för alla och det gick nya bussar med jämna mellanrum.

När nästa buss kom pratade jag med chauffören och han lovade ta med mig hem utan kostnad. Jag tror han blev lite förtjust i mig.
Jag gick in för att packa min väska (varför hade jag inte gjort det tidigare?) och hittade min nya röd-vit-blåa scarf som jag köpte i Venedig tillsammans med en skön tröja och min bästa mössa uppe på en hatthylla. Jag tryckte ner alltsammans i en liten ryggsäck och gick ut till bussen.
-Ska du inte ha med dig skidorna då? undrade busschauffören.

Jag blev tvungen att tänka efter i flera minuter för att kunna komma fram till om jag hyrt skidor eller haft med mig egna. Till slut kom jag fram till att jag faktiskt köpt nya skidor, stavar och hjälm infr resan och att Förundersökningsledaren nog skulle bli väldigt förargad om jag kom hem utan dem.

Chauffören lovade följa med mig till backen och leta och jag sa inte ett knyst om att min man skulle bli arg om jag struntade i skidorna. I stället ämnade jag utnyttja det faktum att chauffören verkade lite svag för mig.

Och sedan vaknade jag. Om vi hittade skidorna eller inte förtäljer inte historien och inte huruvida jag verkligen fick åka med hem. I vaket tillstånd har jag också reflekterat över det underliga i att jag kunde ta första bästa buss hem. Bussarna borde ju rimligtvis åka till olika platser i landet.

Förundersökningsledaren köpte sig en I-pad i Italien. Nej, han köpte den inte i Italien utan i Sverige, fast det var när vi befann oss i Italien. Egentligen kanske man inte kan säga att han köpte den i Sverige heller för han beställde den på nätet.

Hur som helst så bor den hemma hos oss nu.
Det är den första äppelprydda teknikpryl som hittat innaför husets väggar. Eller, någon av våra vänner och bekanta kan ju i och för sig ha smugit med sig någon I-phone utan att vi märkt det, men det är i alla fall den första appleprylen vi äger.

Vi, kanske jag inte ska säga. Det är naturligtvis Förundersökningsledaren som äger den. Ni vet väl att det är ägaren som är huvudansvarig för underhållet…

Enligt alla applefrälsta människor där ute i världen så kräver just applegrejer dock inte så mycket underhåll. Man hör ständigt lovord efter lovord om hur insnöade vi andra dödliga är, som ännu inte förstått apples storhet.

Jag har ännu inte förstått.
Jag medger att den är snabb att starta när man knäpper på den, men sen då?

Jag försökte komma ut på nätet för enligt Förundersökningsledaren är vår nya platta lilla platta till för surf i första hand. Jag hittade till Arlaköket, Blocket och Förundersökningsledarens facebookkonto som alla hade var sin tydig ikon. Men det var omöjligt att hitta något ställe att skriva in en annan adress. Jag har bläddrat bland ikonerna men hittar bara angry birds, ett frustrerande spel där man ska flytta fyrkanter och en kamera som tar knäppa bilder.

Vad är det för nytta med en så användarovänlig sak? Jag ville ju bara slösurfa lite?
Inte ens Guldgossen, som annars är en mästare på att trycka på knappar och pilla sig fram till allt, vet hur man kommer ut på nätet.

Nu sitter jag med vår lilla, lilla minidator i knät och är frustrerad. Jag orkar inte starta den vanliga datorn som tar flera minuter på sig att komma igång och vår vanliga bärbara dator har Förundersökningsledaren burit med sig till kyrkan.

Suck.

Sådärja!
Då var dagens första arbetspass avklarat. Det som jag får lön för.

Nu ska jag iväg och trängas med alla andra i mataffären och sen handla presenter till lilla Svalans födelsedagsvänner.
Sen är det bara hem och laga mat, ta hand om disk, förhöra läxor, tvätta och bygga altan. Jag räknar med ett ungefär lika långt arbetspass som det jag redan utfört.

Det var väldigt vad lätt det var att komma tillbaka till gängse rutiner igen.
Världen är blöt och grå men livet går vidare ändå.

Jag är visserligen lite tröttare än vanligt men jag kliver ur sängen på mornarna, äter min frukost, skjutsar barn till skolan och mig själv till jobbet, jobbar på så gott jag kan, far hem igen, hämtar lekande barn, lagar middag, äter middag, förhör läxor – och går och lägger mig.

Så småningom räknar jag med att komma tillbaka till stadiet där jag faktiskt också orkar göra lite nytta hemma. Jag tänker på tvätt, lapptäcken, sloknande blommor, dammråttor och allt annat som kännetäcknar mitt hem för tillfället.

Nu har vi festat och umgåtts med folk hela påskhelgen så i dag får det bli en stilla hemmadag.
Vi har ätit sen frukost och nu dukat upp till ett parti Siedler.

Siedler är ett tyskt spel som våra Stockholmsvänners tyske kompis varit med och tagit fram. Vi spelade det tillsammans med Stockholmarna innan spelet introducerades i Sverige, och använder därför oftast det tyska namnet trots att det finns en svensk översättning.

På svenska heter Siedler… Settlers. Svenskt så det förslår!

När du använt all nattkräm i den svindyra lilla tuben som du köpt för dina surt förvärvade pengar så kan du i stället för att slänga den, klippa isär tuben och vips har du fått några dagars ytterligare förbrukning.
Använd den övre delen som lock så slipper krämen skinna sig.

Som med de flesta husmorstips är detta lilla tips framavlat av en snål kvinna som inte tycker sig ha råd att slänga bort någon enda av Guds gåvor.

Plötsligt har hela familjen Zäta förvandlats till inbitna Villafans.

I går kväll spelade Lidköpings bandylag sin fjärde semifinalmatch borta mot Bollnäs. Eftersom vi inte har mer än skogs-TV fick vi följa matchen via lokaltidningens blogg. Och det var spännande värre.
Bollnäs fick ganska tidigt ett matchstraff och spelade med en spelare mindre på plan. Trots det lyckades de skaffa sig ledning med 2-0. Villa kom igen och kvitterade till 2-2 som hann bli 3-3 innan matchen var över.

Då blev det sudden death. Förundersökningsledaren satt som klistrad vid dataskärmen för att rapportera allt till oss andra. Vi hade redan gått och lagt oss men det var inte tal om att kunna somna innan matchen var avgjord.

Förlängningen blev dock kort. Villas David Karlsson smällde in det avgörande målet efter bara en liten, liten stund. Våra jubel möttes i allrummet utanför sovrummen.
Nu blir det SM-final mot Sandviken.

Jag tippar en enkel seger för Sandviken. Men lita inte på mig. Jag var övertygad om att Villa skulle förlora gårdagskvällens match också.

I morse trodde jag att det här skulle bli en riktigt bra dag. Solen sken, huvudvärken var borta och jag kände mig inte alls så trött och sur som jag gjort de senaste dagarna.

Men jag hade fel på min intuition. Det här har inte alls varit en bra dag.
Jag har presterat dåligt på jobbet och nu när jag kommit hem är jag trött, sur och har huvudvärken hovrande mellan hjärnhalvorna igen.

Dessutom har Förundersökningsledaren drabbats av den allmänna våryran och letat fram kolgrillen för att grilla några biffiga kotletter. Till detta har han serverat kokt potatis och brunsås.
Hur smart är det att laga långsam-mat när man har bråttom? Kvart i sex skulle Guldgossen och Förundersökningsledaren ge sig iväg till Royal respektive bildvisning i kyrkan.

Tjugo i sex satte vi oss till bords.

Nu har familjens gossar gett sig iväg medan lilla Svalan och jag försökt få i oss det halvråa köttet. Hur kan fläskkotletter bli så sega och trådiga fastän de inte är det minsta överstekta?

I kväll ska jag röja efter Förundersökningsledarens framfart i köket, vattna lite blommor, kolla igenom lilla Svalans matteläxa, hänga upp tvätt och sedan stryka framför “Sveriges Mästerkock”.

Och jag tänker vara sur och trött hela tiden.

Förundersökningsledaren hade inte riktigt samma uppfattning om hur internationella kvinnodagar bör firas som min chef.

När jag kom hem efter en lång stressig dag (förutom den där halvtimman med frukosten i morse) som förutom jobb även inneburit en tiominuters middag där hemma och att skjutsa lilla Svalan plus två barn till, till Royal i flygande fläng, mötte mig Förundersökningsledaren med de uppskattande orden:
-I dag ska vi städa ordentligt!

Jag hatar att städa. Det är det värsta jag vet. Jag blir alltid på dåligt humör (och det blir inte bättre av att jag också har kryddat tillvaron med lite pms) och sur som ättika.

Förundersökningsledaren gjorde dock jämställdhetstanken bakom internationella kvinnodagen rättvisa genom att själv dammsuga och våttorka golven medan jag tog hand om toaletterna och dammade.

Nu ser huset bättre ut än på länge, i alla fall golven och toaletterna…

Nu har jag fått träffa unge herr Falunkorven och hans föräldrar samt mina egna föräldrar två kvällar i rad.
Det har sannerligen gjort mig gott.

Falunkorvens hjärtinnerliga skratt och varma leende har fyllt på hela mig med må-bra-endorfiner. Tänk att det kan finnas så mycket härlig glädje i en så liten kläpp.

Förundersökningsledaren plurrade under söndagens skridskotur. Uppmärksamheten falerade under ett trevligt samtal och plötsligt låg både Förundersökningsledaren och hans närmaste sällskap i en liten vak. Den var inte större än att de både precis fick plats.

Men ingen fara skedd. Förundersökningsledaren, liksom hans olycksbroder, flöt som korkar med ryggsäckarnas hjälp och blev inte blöta till mer än strax över midjan. Ett snabbt ombyte senare så var de torra och varma igen.

Det Förundersökningsledaren inte upptäckte i söndags var dock att han förmodligen slog i ett revben i iskanten. Det började göra lite ont i tisdags, blev värre i går och i natt har han haft riktigt ont.

Står i köket och småäter. Jag har hittat ärtskott. De är spröda och spänstiga och smakar fantastiskt grönt och gott. Jag har tvingat Förundersökningsledaren att smaka men han åt bara en liten tugga och protesterade sen med orden:
-Människan är inte skapad att äta gräs.

Saker jag inte ämnar äta upp är ett marsipanlock med bäst före datum i maj 2009. Portern som gick ut för ett år sedan har jag också hällt ut. Två påsar fläderblommor som aldrig blev saft utan hamnade i frysen i stället, har också fått vandra vidare till komposten och två plastbyttor med gammal Herrman är uthällda i vasken.

Nu är kylskåpet rent och fint och luktar såpa.

Förundersökningsledaren har fått den briljanta idén att spackla och måla bakom kyl och frys. Och när han ändå är i farten så ska han måla bakom spisen också.
Nu har han tagit med sig Guldgossen för en tur på stan i jakt efter nya elgrejer att placera bakom kylskåpet.

Kanske kan jag vända ryggen åt röran i köket och ändå sy några sömmar på lapptäcket.

Estelle Silivia Ewa Mary

Så heter den lilla sessan som såg dagens ljus i går.

Borde inte Viktoria och Daniel fått tre månader på sig att bestämma namn, precis som alla andra föräldrar?
Och så det här med att statsministern skulle ockulärbesiktiga Estelle i går, för att försäkra sig om att hon inte är en bortbyting. Hur skulle han kunna avgöra det?

Jag har ingenting emot namnen. Jag har inget emot Reinfelt heller, men fy för att vara kunglig. En massa låtsasregler att ha koll på och rätta sig efter. Det låter ungefär som när jag själv lekte prinsessa som liten, men med den skillnaden att jag när som helst kunde sluta leka och återgå till verkligheten.

Kl 04.26 födde kronprinsessan en dotter.
Kl 07.31 hörde jag prins Daniel prata om sin frus bröst (där den lilla Sessan förnöjsamt vilade).

Nu har vadslagningen börjat på jobbet. Vad ska det nya lilla livet heta? Desiré, Margareta, Ingrid, Sibylla (någon som är sugen på korv?), Kristina, Beatrice, Samantha, Camilla… Som ni märker har vi redan spårat ur.

Vad är det förresten för fel på Snövit och Askungen? Klassiska prinsessnamn som dessutom finns väldokumenterade i litteraturen.

I dag är Förundersökningsledaren i Danmark. Lilla Svalan ska leka med en kompis i eftermiddag. Guldgossen behöver göra lite läxor när han kommer hem från skolan.
Själv jobbar jag som vanligt.

Inte mycket nytt på tapeten här inte.

Tjoho! Jag hade rätt! Eller… vänta lite nu… Det är ju inget att vara glad för.

Den envetna huvudvärken har bitit sig fast. Det blev ingen god natts sömn och det är ingen god dags vakenhet heller. Jag har tryckt i mig sex Eeze men än har det inte hjälpt. Nu får jag inte äta mer tabletter i dag.

Efter jobbet ska jag hem till mamma och hämta barnen. Jag föreslog lite försiktigt att vi kanska kan äta våfflor till middag när jag kommer och mamma nappade på den idén.

Borde inte våfflor vara bästa huvudvärksmedicinen?

Förundersökningsledaren är iväg med en kompis och tittar på Mission Impossible 3.
Barnen har blivit upphämtade av mamma för en natt på landet.

Själv är jag kraschad i soffan med dunderhuvudvärk. Den har krupit på mig ända sedan gårdagen och jag har inte lyckats hålla den stången.

Nu ska jag snart flytta över min lekamen till sängen och hoppas att en god natts sömn får ordning på värken. Jag är dock rädd att det inte hjälper. Värken kommer från axlarna och nacken och beror nog till stor del på att jag inte lyckas slappna av ordentligt.

Ack och ve! Jag har glömt min lunch hemma.

I går gjorde vi stenugnsbakade pizzor. Lilla Svalan visade sig vara en hejare på att kavla ut runda fina pizzor och jag överåt två stycken och gick till sängs med full mage.

I morses tänkte jag på att jag verkligen måste komma ihåg att ta med min överblivna pizza till jobbet. Den bär skinka och banan och jag såg framför mig hur jag skulle läska mina kollegor när jag sakta njöt i mig min lunch.
Jag såg också framför mig hur ledsen jag skulle bli om jag kom till jobbet och hade glömt lunchen hemma.

Innan jag for hemifrån gjorde jag som vanligt i ordning en burk grönsaker. Jag la burken i en platskasse tillsammans med två frukter. Sedan la jag kassen i jobbväskan och gick för att borsta tänderna. Pizzan skulle jag lägga ner det sista jag gjorde.

När jag parkerade utanför jobbet för några minuter sedan slog det mej att jag missat det där allra sista.
Pizzan ligger kvar i kylskåpet där hemma.

Jag måste erkänna att jag är lite ledsen, men inte så förkrossad som jag föreställde mig i min fantasi i morses. Lite kul är det ju också. Lite så där ironiskt roligt.
Suck!

I natt drömde jag att jag höll på att bli våldtagen. Förövaren var en bekant, så jag blev mer arg än förskrämd.

Jag vaknade vilt fäktande och sparkande men det var inte det kroppsliga försvaret som väckte mig utan ordet “sluta”, som jag väste fram mellan sammanbitna tänder.

Jag mår inte bra. Det är helt enkelt lite för mycket nu.

I natt låg jag vaken länge och hade ont i hjärtat. Jag fick övertyga mig själv om att det är “inbillelse” (som pappa säger) för att överhuvudtaget lyckas somna igen. Sedan sov jag oroligt och vaknade stup i kvarten.
Ett tag var jag orolig att jag skulle få en panikångestattack men jag slapp. Det är verkligen hemskt när hjärtat rusar, kroppen “försvinner” och man är övertygad om att man håller på att dö.

Jag tror att det bara är så enkelt att sömnbrist parat med lite för mycket att tänka på ger mig de här symptomen. Jag trivs liksom inte någonstans, känner mig alltid som om jag är på väg, kan inte slå mig till ro, kan inte samla tankarna…

Jag skulle behöva gå igenom en stor hög papper som väntar på köksbordet. Mycket kommer från skolan. En del gäller läger.
Det finns en ännu större hög smutstvätt som ska sorteras och tvättas.
Det finns ett lapptäcke som ska sys.
Det finns en jobb som ska skötas och som numera innebär större ansvar, som ska tas.

Det finns krav att leva upp till. De flesta har jag själv skapat.

Jag behöver sätta mig ner och andas en stund. Blanka hjärnan, trycka på reset. Samla ihop, bena ut och börja om.

Jag var ute och gick på lunchen igår. En liten sväng till stadshuset för att se en utställning som lilla Svalan bidragit till.

Jag gladde mig åt mina rejäla vinterkängor för det var isigt och halt överallt. Kängorna gjorde mig dock en aning övermodig och rätt som det var trampade jag på en isfläck och halkade. Med båda benen i luften och en farlig lutning mot vänster fick jag den där ilande känslan i magen som innebär att “nu skiter det sig”.
Kroppen fick dock eget liv när logiken kopplades bort. Jag slängde upp högerarmen högt i luften i ett kraftfullt vift och återfick så balansen.

Samtidigt sträckte jag mig i högersidan. Det gör ändå inte lika ont som en bruten handled skulle gjort eller än värre – förnedringen av ett fall…

Efter jobbet i går handlade jag på Willys.
Sist jag var och handlade hamnade jag på ICA tillsammans med lilla Svalan. Jag brukar aldrig handla på ICA för jag har inbillat mig att det är dyrare men nu hade jag en bonuskupong på 25 kr som vi lyckats skramla ihop till under förra året.

Jag var inte särskilt nöjd med ICA. Allt var dyrare. Påläggsskinkan, blandfärsen, mjölken och frukten. När jag kom till fruktavdelningen förväntade jag mig möta pinfärsk, finfin frukt och spänstiga grönsaker. Det är ju allmänt känt att ICA har mycket bättre frukt- och gröntavdelning är Willys.
Men jag blev besviken. Jag hittade inte ett enda äpple som inte var en aning kantstött och inte en enda röd paprika som var en aning ankommen.

När jag igår kväll klev in genom svängdörrarna till Willys kändes det som att komma hem – ända tills jag avancerat en aning längre in i butiken och upptäckte att Willys håller på att flytta runt allt och byta hyllsystem.
Tillsammans med övriga matinköpare gick jag runt mellan hyllorna med sökande blick och förvirrad uppsyn. Två gånger fick jag fråga mig fram; efter Skogaholmslimpa (som var slut för att den bara kostat 10 kr) och falukorv (som fått tillfällig boning bredvid mjölkdisken).

Väl hemma, med två välfyllda kassar, åt jag en ostkaka och bakade en sockerkaka.

Förundersökningsledaren försöker få mig intresserad av att skaffa en smartphone. Förundersökningsledaren motiverar med att vi skulle kunna samköra våra kalendrar. Då skulle vi slippa prata med varandra varje söndag för att gå igenom vad som händer nästkommande vecka. Han tycker också det skulle underlätta när det gäller matinköpen. På något mystiskt sätt ska tydligen inköpslistan kunna hamna i min nya telefon, om jag hade haft någon.

Jag är rätt nöjd med min nuvarande mobil annars. Den kan skicka SMS, ringa och man kan även spela in röstmeddelanden på den. Det finns till och med en liten kamera inbygd, vad man nu ska ha den till…

I eftermiddag har jag haft ny egentid medan Förundersökningsledaren och barnen varit på isstadion tillsammans med en vänfamilj. Min tid har jag utnyttjat till att föra över födelsedagar och annat av intresse från 2010 års almanacka till 2012. Jag hann aldrig med att skriva över från 2010 till 2011 och jag är inte klar i 2012 än. Skulle jag nämna detta för Förundersökningsledaren skulle han få vatten på sin mobilkran, så jag säger inget. Det finns tydligen en smart funktion i smarttelefonerna som automatiskt håller reda på alla födelsedagar från år till år.

Jag är dock inte övertygad ännu. Mitt främsta motargument är att om jag finge en sån där modern telefon med pekskärm och appar och utan knappar… så skulle jag spela Wordfeud hela dagarna i ända.
Jag har sagt det förrut – jag har en typisk beroendepersonlighet. Är det inte vitlöksbaguetter, Kopparbergs Cider eller rosenrottabletter så är det facebook, kriminaldeckare och rå jordärtsskocka.

Har fått en liten stund för mig själv medan Förundersökningsledaren och barnen är och skridskoar på isstadion. Har jag tur tar de med sig några fikasugna hem. Har jag otur får jag äta alldeles för mycket kaka i kväll.

Vad gör man när man får en timma över? Jag fixar i ordning i köket efter middagen och lyssnar på Kerstin Karlsson.
Hon är Falunsysterns mans brors fru. Jag är mycket stolt över att få ha sjungit duett med denna gudabegåvade kvinna. Och två gånger till på köpet. Först på Falunsysterns bröllop och sedan på Falunkorvens barnvälsignelse.

I dag har barnen och jag varit i badhuset efter jobbet/fritids.
Lilla Svalan simmade 300 meter.
Guldgossen simmade 500 meter.
Jag simmade 1300 meter.

Eftersom barnen simmade så duktig (båda tog simborgarmärket och Guldgossen hade dessutom gott och väl skrapat ihop till kilometermärket) så roade vi oss sedan med att hoppa från trampolinerna (jag hoppade bara från bassängkanten – men två gånger dagen till ära) och så låg vi en liten stund i den varma bassängen och gottade oss.

Ingen av oss lekte i den halvvarma, grunda bassängen. Där hade nämligen någon spytt strax innan vi kom så den var avstängd och det pågick sanering.

När vi kommit hem tittade vi på premiären av “The Voice”. Jag blev förtjust direkt. Äntligen ett program där “juryn” bara säger snälla saker – även till de som åker ut.

Förundersökningsledaren kom hem från sin danmarkstripp och var med och såg slutet av programmet. Sedan gjorde jag raskt upp arbetsfördelningen:
-Du hänger barnen så går jag ner och ber med tvätten!

Livet har hunnit byta år sedan sist. Förundersökningsledaren och jag har hunnit börja jobba igen, barnen är på fritids, tillresande syskon har åkt tillbaka till sina hemtrakter… Livet har helt enkelt återgått till det normala.

Nyårsafton firade vi tillsammans med goda vänner utanför Sollebrunn. Roligt och trevligt och gott!
Dagen efter var det egentligen dags att försöka vända tillbaka dygnet inför vardagen igen. Det gick väl sådär.
Förundersökningsledaren var tvungen att gå upp i tid eftersom han ansvarade för ljudet i kyrkan. Jag sov till halvt tio, Guldgossen till halv elva och lilla Svalan till tolv.
Vi har ännu inte fått ordning på sovtiderna. Både lilla Svalan och jag var vakna alldeles för länge i går kväll.

Nu har jag dragit på mig en smärre förkylning. Lilla Svalan har hostat sen före jul och jag har haft lite ont i halsen några mornar men i dag vaknade jag med snuva och nysningar.
Jag ska sjunga i kyrkan i helgen (en sång på fredag och några stycken på söndag) så det är helt fel tid att bli förkyld.

Juldag! Dagen efter julafton.

I dag förenar vi det profana med det andliga genom att leka med våra julklappar samtidigt som vi via radion lyssnar på gudstjänst från vår kyrka.

Guldgossen bygger med sitt lego.
Lilla Svalan bygger banor åt sitt lilla minidjur – “bug” som har fått namnet Carla och som spattigt irrar runt på golvet.
Förundersökningsledaren leker med ett nytt kameraobjektiv.
Jag läser “Du gamla, du fria” och förundras över Liza Marklunds förmåga att koka ner alla långa inledningar till bara några få meningar och sedan kasta läsaren rakt in i handlingen.

Dan före dopparedan!

Det finns en hel del viktigheter på dagens att-göra-lista.
Slå in julklappar står helt klart högst upp, men lite matlagning och andra nödvändigheter finns också med.

Jag har bestämt mig för att beta av det tråkigaste först – städning av toaletterna.
Hittills har jag stött ut vatten ur toastolen och hällt i rengöringsmedel.
Men när jag gick till tvättstugan för att hämta en trasa att tvätta handfatet med kom jag på att jag nog borde starta en maskin med BH:ar också. Det kan ju gå åt någon eller några under alla firardagar under jul- och nyårshelgerna.
Jag råkade spilla lite sköljmedel på handen och när jag skulle skölja av den i vasken upptäckte jag en blomma som stått där på avrinning från i förrgår. Ena bladet var visset så jag ryckte loss det och gick till köket för att slänga det i behållaren för komposten.
Väl i köket tyckte jag att det var lite tyst och tråkigt så jag gick för att sätta på CD-spelaren. Jag passerade lapptäcket som ligger och väntar på fortsatt behandling på en av fåtöljerna men nöjde mig faktiskt med en tanke på senare sömnad, kanske innan uppesittarkvällen.

Hur jag hamnade här framför datorn vet jag inte riktigt, men nu måste jag gå ut i tvättstugan igen och hämta den där trasan jag egentligen var på väg efter från början.

Sovmorgon i dag!
Ändå är inte dagen riktigt som vi tänkt. Barnen skulle sovit över hos min mamma i natt och varit där hela dagen men äldste italienarkusinen har blivit förkyld med feber och hosta så vi beslöt att barnen inte ska blanda in sina baciller med hans.

Lilla Svalan blev riktigt arg och ledsen, och besviken, över det uteblivna äventyret. Guldgossen, som har ett betydligt lugnare temperament har inte klagat lika högljutt.

Vi åt pizza och hade det trevligt för oss själva i går kväll. Så trevligt det nu går med en ledsen liten tjej.
Sedan satte jag fart med lapptäckssömnaden igen. Nu har jag kommit en bit, men det är fortfarande för mycket kvar för att jag ska tro att jag hinner klart till tisdag.
Nåväl, jag får skylla mig själv. Hade jag verkligen lagt manken till hade jag ju till exempel kunnat utnyttja sovmorgonen till att sy, men jag är inte sååå desperat!

Nu funkar inte internet hemma längre. Och därmed inte den fasta telefonen.
Orsaken, om jag har förstått det hela rätt, är att vi försökt byta internetleverantör. Den nya leverantören skulle säga upp avtalet med den gamla men har inte gjort det. Däremot har nätägaren (stadsnätet) ändå kopplat bort den gamla leverantören.

Så nu står vi där, med skägget i brevlådan och tre parter att bolla med för att få det hela utrett.

Fördelen med att vara utan nät några dagar, är att jag slipper en distraktionskälla när jag ska sy på lapptäcket. Jag fruktar att jag ändå inte hinner klart till jul.

Har ni varit med om att en kroppsdel somnat?
Ja, såklart! Det har väl alla.

Jag minns natten när jag somnat på rygg med båda armarna över huvudet, väl instoppade under kudden. När jag vaknade var det omöjligt att sätta sig upp.
Armarna sov och jag kunde inte flytta dem en millimeter. Jag fick försöka ruska kroppen och åla runt som en orm som ömsar skinn för att lyckas få liv i åtminstone den ena armen.

Jag minns också natten när jag vaknade av att jag var akut kissnödig. Det är i och för sig inte särskilt ovanligt men just den här natten dråsade jag i backen när jag kastade mig ur sängen. Hela vänsterbenet sov utan att jag märkt det. Jag blev tvungen att dra mig fram till toaletten, med vänsterbenet på släp, för att inte förorsaka en blöt olycka.

Den här gången har jag inte legat i sängen, utan suttit för länge på en av barstolarna i köket.
I morgon har vi julavslutning med Tillväxtgruppen och jag ska bland annat bidra med ris-a-la-malta. För att få till den så bra som möjligt har jag filéat två kilo apelsiner. Det tog en stund, och när jag reste mig från stolen upptäckte jag att en ganska central kroppsdel somnat.

Nej, inte rumpan – utan snippan.

Plötsligt har jag fått en liten bit fredagskväll för mig själv.

Lilla Svalan har fått håret krullat och lite hjälp med sminket och är nu skjutsad till disco i Örslösa.

Guldgossen firar sin födelsedag tillsammans med vänner och fäder på Laserdoom i Skövde och for för ett tag sedan.

Egentid är ju omskrivet viktigt. Man måste vårda sig själv, fokusera på sig själv, tänka på sig själv, sätta sitt ego i främsta rummet och prioritera den egna kroppen och själen, helst före alla andras.

Jag är inte så bra på det.
Jag mår faktiskt bättre när jag bryr mig om andra. Livet blir trevligare och mer meningsfullt så. Mig själv dras jag ju med hela tiden vare sig jag vill eller inte och jag behöver ingen speciellt avsatt tid för att umgås med mig själv. Jag längtar mer efter att umgås med andra.

Den här fredagskvällen vet jag massor jag borde göra som både har med mig själv och andra att göra. Jag vet annat jag skulle kunna göra och ännu mer som jag faktiskt måste göra med min tid. Jag väljer en syssla ur högen och går och slår in tio julklappar som ska delas ut på söndag.

…som fick McDonald´s att bli sista utvägen…

Jag slutade jobbet klockan tre, hastade att hämta lilla Svalan på skolan och Guldgossen hemma och tog sedan med mig båda barnen till tandläkaren. Jag gillar verkligen folktandvården här i stan, som har vett att lägga undersökningar av syskon på samma tid, eller tider precis efter varandra.

Ingen av barnen hade några hål men de har lite problem med eventuellt snedställda tänder och överbett så Guldgossen har fått tid för kontroll av en specialist och lilla Svalan kanske också får haka på där.

Undersökningarna tog ett tag för tandläkaren är grundlig och klockan hann bli fem innan vi kom därifrån.
Vi for till Stadium som hade medlemskväll med 20 % rabatt på alla köp. Jag var på jakt efter nya vinterkängor och provade igenom allt de hade att erbjuda. Bäst var ett par Timberland men de fanns bara i herrmodell. Sådant där bryr jag ju mig föga om, men när de inte fanns i mindre storlek än 42 så fick jag fortsätta leta. Till slut hittade jag ett par Salomon. De är inte särskilt snygga och kanske inte så jättevarma men de har bra sula och det känns lite som huvudsaken för mina hälsporrade fötter.

Medan jag provade skor passade lilla Svalan på att hitta sig ett par snygga och förhoppningsvis bra tumvantar och sedan gick barnen vidare till en leksaksaffär medan jag stod i den låååånga kassakön.

Efter Stadium var det dags för en stund på Willys. Då hade både min och barnens energi börjat tryta och de bråkade lite med varandra, varpå jag surnade till och skällde ifrån och sedan tog allt ännu längre tid än det behövt göra. Jag försökte hålla humöret uppe genom att prata om nötfärsen som låg och väntade i kylskåpet och skulle bli goda färsbiffar när vi kom hem, men jag tror att jag överskattade det pedagogiska värdet av att prata mat med två vrålhungriga barn.

När vi kom hem kastade sig barnen i TV-soffan för dagens avsnitt av julkalendern medan jag packade upp matkassarna. Så tog jag fram köttfärsen ur kylen och upptäckte…
…att den fortfarande var frusen.

Blixtsnabbt fattade jag beslutet att fara till McDonald´s och skaffa föda i stället för att tampas med frusen köttfärs tillsammans med urlakade barn.

Och nu är vi alla mätta och glada, fast ganska trötta.

Fredag… hmmmm… smaka på ordet. Ligger väldigt bra i mun. Extremt närbesläktat med fridag. Fri dag. Ledig.

Men tillbaka till verkligheten. Här ska jobbas! Nya tag, friska takter, ända in i kaklet, kör så det ryker.

Jag hade en lång lista på saker jag borde hunnit med i går kväll.
Det stod bland annat:
Skriva protokoll från PiL-mötet
Skriva om radion till kyrkans medlemstidning
Påminna min grupp om Kaffestugan nästa lördag
Slå in paket till jobbets adventsutlottning
Stryka
Tvätta
Göra en annons till NLT
Sy på lapptäcket

Jag lyckades bocka av några få punkter med i stället för att försöka “go all in” så satte jag mig en bra stund med Guldgossen och spelade spel. Vi tog både en omgång Lotus och några rundor Phase 10.

Egentligen gillar jag tidiga mornar. Det är mysigt att smyga upp och äta frukost i lugn och ro medan barnen sover, adventsljusen tindrar och man kan höra de dova ljuden från värmesystemet och kylskåpen.

Jo, jag gillar mornar.
Men bara om jag slipper jäkta. Jäkt och stress framkallar ofelbart dåligt humör, sur mage och huvudvärk. Det är därför jag hellre går upp tidigt och tar det riktigt lugnt än ger mig själv några minuter mer i sängen. Sömn är också dyrbart men att mjukstarta dagen är viktigare.

Vi har kommit ganska långt i vår familj när det handlar om hur man hanterar smutstvätt.
Numera kan alla, med undantag för Förundersökningsledaren, vränga sina kläder innan de hamnar i tvättkorgen. Han är inte riktigt där än, men på god väg.
Under sorteringen i kväll hittade jag flera par byxor som han faktiskt vänt ut och in på.

Nästa lektion blir att tömma fickorna innan man förpassar kläderna till tvätt.
Nyss hittade jag en hundralapp i ett par av mina byxor och i lilla Svalans träningsoverallsjacka fann jag en insexnyckel och en lapp där hon prydligt präntat ordet “kalvkorv”.

Man och barn är iväg och ser på Tintin. Jag är hemma och syr lapptäcke.
Jag har dock inte bestämt mig för vilken aktivitet jag helst föredrar.

Efter ett stort glas te tror jag att det blir några avbrott i systugan också. Då är det ju i alla fall bättre att vara hemma, nära toaletten…

111111

Dagens datum.

Ska man tro på numerologi? Och om man tror – vad tror man i så fall om i dag? Ska jag förvänta mig att taket trillar ner i huvvet på mig eller kommer jag vinna på Lotto (vilket är extremt otroligt eftersom jag inte spelar)?

Känner jag mig själv rätt kommer jag inte ens komma ihåg att notera om något särskilt sker kl 11.11.

Men lite numerologi tror jag nog ändå på.
På den tiden, innan Förundersökningsledaren och jag var ett par, satt Förundersökningsledaren hemma på sitt pojkrum och funderade på om han skulle våga ringa till mig. På skoj prövade han att plussa ihop våra födelsenummer; år, månad och dag. Och fick fram mitt telefonnummer.
Till saken hör att han ändå inte vågade ringa…

Jag älskar mitt hem. Jag älskar att det är mitt eget (ja, tillsammans med resten av familjen förstås). Jag älskar att vi själva bestämt hur det ska se ut. Jag älskar att det är så lagom stort, att vi alla har våra egna rum när vi vill dra oss tillbaka och att vi har stora gemensamma ytor där vi kan umgås. Jag älskar de vita putsade innerväggarna som är lugna och tysta men samtidigt livfulla. Jag älskar att vi har ett kontor där alla papper får plats och där jag har ett eget litet pysselskrivbord. Jag älskar köket med alla skåp och lådor och den snygga spisen och den ännu snyggare stenskivan. Jag älskar tvättstugan med grovingången där vi kan lera in utan att smutsa ner i hallen. Jag älskar det stora garaget och att vi faktiskt kan ha två bilar inkörda där. Jag älskar badrummen med sitt kakel och klinkers. Jag älskar att det här är det hus mina barn växer upp i.

Och det finns små detaljer att också älska.
Titta bara!