Zäta

Under påsken har det varit full fart med gäster på långfredag och påskafton, besök hos mina föräldrar (annandagen), sång i kyrkan och grillning med goda vänner (påskdagen) och ändå har jag dessutom hunnit plantera om några potatisar och tomater.

Det kliar i fingrarna att fortsätta plantera och så men orken räcker inte riktigt till.
Trots att jag bara jobbade en enda dag förra veckan och det är kortvecka den här veckan också, så sinar energin sådär redan vid tvåtiden och jag anstränger mig verkligen för att lyssna på kroppen och ta resten av dagen i varsamt tempo.

Påsken var full av god mat, goda vänner, gott väder och goda upplevelser, men jag är inte helt piggelin. Jag har haft huvudvärk i varierande grad i flera dagar och jag har ont i rygg och nacke och får inte riktigt vila ut när jag sover utan vaknar urlakad med stela muskler.

Nåja, jag vill inte klaga. Jag kan ta livet lite pö om pö just nu. Vi har mycket att göra på jobbet och jag fokuserar energin på att prestera bra där, så får resten bli som det blir. Tvätthögarna växer och dammråttorna dansar men lilla Svalan lärde sig att tvätta med hjälp av en hemläxa igår, och Guldgossen har dammsugardag i dag så det reder sig med det också.

Det regnar och jag har mensvärk.

Men snart ska jag ut till Studio T och öva med Zätas Band.

Det har börjat grönska i vårt hem. De olika tomatsådderna
var först ut och nu har små gröna spinkisar kommit upp av både Tigrella, Tiny
Tim, italiensk busktomat och babyplommontomaten som jag fermenterade frön av
från en köpetomat. Jag sådde i cremefreiche-burkar och satte på locken (perforerade
med en säkerhetsnål) för att slippa vattna för ofta. Medan jag väntade på att
fröna skulle gro fick de bo på golvvärmen i badrummet men nu har de flyttat upp
en våning och står i miniväxthus i allrumsfönstret tillsammans med spetspaprikan
som också var tidig.
I allrumsfönstren finns också ett antal tidiga potatisar av sorten Swift som
står i mjölkpaket och har skjutit rejäla skott vid det här laget.

På tal om skott, så har jag äntligen kunnat börja skörda
krispiga, spänstigt gröna ärtskott från den lilla odlingen i köksfönstret. Jag
har försökt tidigare, med både solrosfrön, ärtor och någon typ av bönor, men
specialmanicken jag har med ett galler som ligger över ett vattentråg för att
man ska kunna odla utan jord, har hittills inte funkat alls. Antingen torkar allt
eller så möglar det. Till slut gav jag upp och la lite jord i en tom ask jag
fått över efter att ha ätit upp ett gäng goda småtomater. Jag placerade ut
vanliga gula ärtor ganska tätt och sprinklade över lite mer jord innan jag vattnade
och ställde dem i fönstret med ett lager plastfolie över. Nu har jag kunnat äta
skott på frukostmackan flera dagar i rad.

I tvättstugan står ytterligare ett miniväxthus. Det är fullt
av penséer. De ska snart få lämna lysröret och flytta upp till den äkta solen i
allrummet. De har stannat av i växten men borde vara så pass tåliga att jag
vågar utsätta dem för lite verklighet.

Lite tuffare verklighet har växterna i uterummet. De utsätts
omväxlande för gassande sol och temperaturer upp mot 30 grader och däremellan
nattkyla och bara några få plus. I uterummet samsas två vita pelargoner, en och
en halv silverek (den halva har bott ute i kruka i vinter och är förmodligen
död), en övervintrad tomat av okänt ursprung (uppgrävd från en av
entrérabatterna) och så min största glädje där ute – fikonbusken. Den är ful
som stryk med bara tre eller fyra krumma grenar som hänger nedanför krukkanten,
men nu börjar bladen spricka fram och förvandlar den fula ankungen till, om
inte en svan så åtminstone något betydligt skönare än bara de där kala stjälkarna.

Jag väntar på att gyllenbären och purjolöken ska visa
sig. De står någorlunda mörkt på badrumsgolvet. Jag hoppas de vill upp innan
påsk för sedan är det dags att så luktärter, gurka, prydnadspumpor och diverse
blommor.

För några veckor sedan stoppade jag ner nio potatisar av sorten swift, i var sitt tomt mjölkpaket. Helt tomt var det kanske inte för jag hade fyllt på med jord upp till knappt hälften och när jag stoppat ner potatisarna fyllde jag på med lite mer jord så att nästan hela potatisen var täckt.

Mitt förodlingsexperiment verkar lyckas för ny sticker läckert gröna stjälkar med blad upp långt över mjölkpaketskanten. Varje dag går jag och vänder på paketen eftersom potatisblasten snabbt vänder sig mot ljuset och jag vill inte ha plantor som tippar krukan.

Just nu har vi fått ett litet bakslag i vårvädret. Det är minusgrader och under dagen har det till och med dansat snöflingor i luften. Men snart tror jag det är dags för mig att plantera ut mina förgrodda potatisar i hinkar och ställa dem i uterummet.

I kväll har jag haft ensam kväll hemma. I alla fall en liten stund mellan det att Guldgossen tog moppen till kyrkan och Förundersökningsledaren kom hem med frossa efter en pingiskväll med kollegorna.

Jag har tittat på Let´s Dance och skrivit in mina nya böcker i excelldokumentet där jag försöker hålla koll på vilka böcker jag har och inte har. Snart behöver jag skriva upp vilka inbundna böcker som väntar på att bytas ut mot pocketböcker så att jag inte fortsätter att köpa dubbletter.

Nu väntar jag på att Guldgossen ska komma hem så att jag kan gå och lägga mig utan att oroa mig för att han ska köra i brôt med mopeden.

I morgon väntar administrationsmöte i kyrkan. Min serveringsgrupp ska fixa fikat. Jag vill hinna åka en sväng till Järpås och se om jag kan få ett par fönster att lägga på pallkragarna för tidigare odling. Förundersökningsledaren ska troligen köra lite skräp till tippen, om han inte blivit för förkyld under natten nu.

Nu har Guldgosse kommit hem!
God Natt!

Det är så mycket man ska hinna hela tiden.
Antingen dukar man under av stress och låter hjärta och hjärna gå i spinn över
den omöjliga tidsekvationen…
…eller så skyndar man sig så mycket man kan och slutar sova om nätterna för att
hinna med så mycket som möjligt…
…eller så lär man sig den svåra konsten att prioritera.

Alternativ ett låter inte speciellt lockande.
Alternativ två har jag provat några gången men det är ingen strategi som funkar
i längden.
Återstår alterativ tre.

Prioriteringar är inte alltid min starka sida. Jag kan tycka
att jag gör bra prioriteringar när jag struntar i tvätthögen och i stället
spelar spel med mina barn. Barnen kanske också tycker det är rätt, medan
Förundersökningsledaren är av en helt annan åsikt.

På lunchen i går hade jag hela fyra saker som jag ville
bocka av på min mentala ”att göra-lista”.
1. Äta lunch
2. Hämta ett kort på expeditionen i kyrkan
3. Köpa penséer på torget för att vårpynta entrén där hemma
4. Titta lite, lite grann på pocketböckerna på Second Hand för att se om jag
hittar några böcker till som jag kan byta ut i bokhyllorna.

Den här gången lyckades jag i alla fall få ordning på mina
prioriteringar. Först gick jag till Second Hand och gick systematiskt igenom
alla deras pocketböcker (Och det var verkligen inte så många. Bara två små
snurrställ. Antingen är det inte mycket pocketböcker i omlopp just nu, eller så
har de gömt undan böckerna på något mer ställe.)
Sedan gick jag tillbaka till jobbet och åt min medhavda lunchlåda.
Kortet från kyrkan har jag varit och hämtat i dag i stället. Allt ordnar sig, bara man har de rätta prioriteringarna!

Här är listan på mina bokfynd för den här gången:

”Vänaste land” av Åke Edwardson – en utbytesbok. En
pocketbok flyttar in och en inbunden bok får flytta ut. Jag kan inte tänka mig
att bryta Erik Winter-sviten.

”Ondskan” av Jan Guillou – en utbytesbok. Och en riktigt bra
bok som jag gärna läser om.

”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” av
Jonas Jonasson – en utbytesbok. Jag brukar oftast tycka att boken är bättre än
filmen. I det här fallet är det ett riktigt understatement. (Jag gillar att
använda ordet understatement. Det är förknippat med goda minnen. När jag gick
på gymnasiet skrev jag en gång en text i svenskan eller om det kanske mer
troligt var litteraturhistoria. Min lärare kommenterade texten med orden ”Att
det här är bra, är ett understatement!” Jag var tvungen att slå upp ordet för
att förstå om det var positivt eller inte.

”Törnfåglarna” av Colleen McCullough – en utbytesbok. Alla i
min ålder, och äldre, såg väl serien Törnfåglar när den gick på TV i början av
80-talet. Den snygge Richard Chamberlain som spelade prästen, den ljuva men
hetlevrade Meghan Cleary som spelades av Rachel Ward, och deras sorgligt
omöjliga kärlekshistoria har för alltid etsat sig fast som ett kollektivt
minne.

”Snabba Cash” och ”Aldrig fucka upp” av Jens Lapidus – två
utbytesböcker. Jag blev helt fascinerad av det rappa och identifikativa språket
och har med lust och glädje läst boksserien. Filmatiseringarna har tyvärr inte
varit lika bra som böckerna, men det är de ju å andra sidan aldrig. (När jag kom hem och skulle leta upp dessa två böcker visade det sig att jag visst redan bytt ut “Snabba Cach” mot en pocketvariant. Eller om det till och med kan ha varit så att jag fick tag i en pocketbok redan från början…)

”Villospår” av Henning Mankell – en utbytesbok. Mankells
Wallander och Edwardsons Winter är ganska lika karaktärer men Wallander har mer
privata problem än Winter vilket ger läsningen ett litet extralyft. (Hoppsan! Den här stod visst också redan i pockethyllan här hemma. Nåja, någon på jobbet blir glad och jag har skänkt en femma extra (eller två) till PK Second Hands föredömliga arbete.)

”Den orolige mannen” av Henning Mankell – en utbytesbok. Jag
har för mig att det här är Mankells sista Wallanderbok och det var väldigt tydligt
att Mankell verkligen tröttnat på sin romanfigur. Efter att ha läst den här
ganska medelmåttiga, nästan dåligt skrivna boken så är jag inte sugen på något
mer om Wallander. Och för en gångs skull så är filmen bättre än boken. (Och ändå har jag visst råkat köpa även denna bok en gång för mycket…)

”Kinesen” av Henning Mankell – en utbytesbok.

”Nobels Testamente” av Liza Marklund – en utbytesbok.

”Winterland” av Åke Edwardson. Jag har älskat böckerna om kriminalaren
Erik Winter och slukat varenda rad från första fallet till dess Erik kanske dog
eller inte dog i cancer. Winterland har jag nog inte läst. Jag hoppas i alla
fall att jag missat ytterligare några små Winterberättelser som jag snart kan
suga i mig. (Senare: Jag har letat i mina hyllor och inte hittat något Winterland, så nu är jag verkligen sugen på att läsa det här fyndet.)

”Liseys Berättelse” av Stephen King. I bloggsamtal med den
forne bloggaren Doc har jag lovat att ge Stephen King en ordentlig chans. Av
hittills oförklarliga anledningar rankar Doc King som favoritförfattare.
Hittills har jag bara läst en enda hyfsad bok av denne hyllade författare.
Kanske blir den här berättelsen nummer två.

”Villospår” av Sue Grafton. En thriller som enligt
framsidestexten ska bjuda på trivsam och underhållande läsning. En polis dör av
en hjärtattack. Hans fru vill ta reda på varför han var så orolig tiden innan
han dog och ger en privatdeckare i uppdrag att luska lite. Det visar sig att
polisen privatspanat på fritiden och nu kommer privatdeckaren något på spåren
som utsätter henne själv för fara. Det blir mycket privat här…

”Iskallt spår” av Stephen Booth. En kriminalroman där det
verkar dyka upp den ena döingen efter den andra men där författaren även verkar
lägga möda på relationerna mellan sina huvudkaraktärer och det bådar ju gott.

”Drömmar ur snö” av Anna Jansson. Ja, jag fortsätter samla
på mig Anna Jansson-böcker.

”Det innersta rummet” av Elizabeth George. Jag tror inte jag
läst någon av Elizabeth Georges deckare tidigare. Kanske hittar jag en ny
favorit.

”Tusen strålande solar” av Khaled Hosseini. Jag har läst
Hosseinis första bok ”Flyga drake” och tyckte faktiskt inte att den var så
fantastiskt bra som alla säger. Den var skriven som en självbiografi och jag
blev närmast besviken när jag upptäckte att det inte alls var en biografi. Jag
fick intrycket att författaren velat skriva en biografi men hade så mycket
smuts i kappsäcken att han under vägen beslöt sig för att ändra lite detaljer,
utelämna viktiga händelser och till slut kunna kalla boken för en fiktiv
historia, bara färgad av hans egen barndom.
I tusen strålande solar står det klart redan från början att det handlar om en
påhittad roman. Det kan bara bli bättre.

”1222 över havet” av Anne Holt. Anne Holt är jag lite
förtjust i. Jag gillar att hennes karatkär Hanne Wilhelmsen inte är så
enkelspårig och oftast är historierna ganska spännande.

”Polis” av Jo Nesbö. Kolla! En Harry Hole-bok till!

”Uppdrag Matarese” av Robert Ludlum. Jag älskar Ludlums
böcker. Kanske ännu mer de han inte skrivit själv eftersom de håller ett
modernare språk.

”Uppgörelsen” av John Grisham. Grisham är lite ojämn. Vissa
böcker är jättebra medan andra bara är sådär. Återstår att se vilken kategori
den här tillhör.

”Midvinterblod” av Mons Kallentoft. Jag tror inte jag läst
någon av Mons Kallentofts böcker än. Jag har börjat samla dem på hög och har
hört att de ska vara riktigt otäcka, men det gillar ju jag.

”Viskleken” av Arne Dahl. Jag har nog inte läst något av
Arne Dahl heller men det går ju en serie på TV nu som grundar sig på en av hans
böcker och enligt kollegorna ska den vara riktigt bra. (Det här var otippat. Jag hittade visst den här boken hemma i bokhyllan också.)

”Den fjärde punkten” av Willy Josefsson. Det här är
Ängelholmssonen Josefssons sjätte roman. Jag har aldrig hört talas om honom. Av
baksidestexten att döma är det nog en bok i stil med Björn Hellströms
kriminaldeckare, trivsam och okomplicerad.

Det var alla böcker jag fick med mig den här gången. Dags
att börja smuggla igen.

*
Och på väg hem från jobbet passade jag på att hämtade jag ut de böcker jag beställt från Adlibris.

Jens Månvinges självbiografi “Den senila skalbaggens tröst”.
Hanna von Corswants “Bunkern”.
Henning Mankells “Djup” och “Minnet av en smutsig ängel”
Anne och Even Holts “Flimmer”
Anne Holts “Död i skugga”
och slutligen bokklubbsboken “Zack” som skrivits av Mons Kallentoft och Markus Lutteman. Den förste är en känd och erkänd författare. Den andra, upptäckte jag just, har skrivit boken “El Choko” som jag nyss läst. “El Choko” är en biografi som Lutteman hjälpt till att skriva. Boken beskriver en svensks vardag i det överbefolkade fängelset i La Paz. Känns orten igen? Ja, Zätafamiljen firade nyår där i år! Dock inte i fängelset, tack och lov, men i Bolivias administrativa huvudstad.

I morgon tar jag itu med nästa vårtecken. Då är det nämligen dags att damma av cykeln och svinga sig upp på sadel.

Busskortet gäller i dag också. Sedan blir det till att trampa till jobbet.
Och hem. Uppför. Varje dag. I ur och skur.

Äsch, jag har nog ett påfyllnadskort så att jag kan göra en resa då och då, när andan (läs skyfallet) faller på…

I fredags ställde Förundersökningsledaren på moppen så att Guldgossen kunde ta sig till och från ungdomssamlingen på egen hand.

På lördagen fick Guldgossen hoppa in för lilla Svalan och jobba i Kaffestugan.

På kvällen var vi hos Förundersökningsledarens kusin med familj och tittade på Melodifestivalen. Rätt låt vann!

I går var jag mötesledare i kyrkan och under eftermiddagen tog hela Zätafamiljen en promenad och njöt av solen och våren.

Julrosor i vår trädgård.

Krokusarna har börjat slå ut.

På en klenig skogsväg hittade lilla Svalan och jag en liten tuva med tusensköna!

Vi gick förbi ett bygge. Eller kan skylten har vridits fel?

Nere vid Sjölunda hittade vi solen, och en plats att fika på.

Lidköping är vackert!

Alla vårtecken består inte av blommor!

Nu måste jag bli en smugglare.

I onsdags var jag uppe på PK Second Hand och försåg mig lite
från deras utbud av begagnade pocketböcker.
Så här i bokreatider blev suget övermäktigt och trots att jag redan
klickat hem några billiga 19-kronorsböcker från Adlibris så kändes inte behovet
riktigt mättat.

När jag tittar i papperskassen jag fick med mig så inser jag
två saker:
För det först att jag köpt tillräckligt med böcker för att klara mig under hela
våren, och därmed inte borde behöva köpa fler, men att det liksom inte spelar
någon roll eftersom jag inte hann titta igenom alla titlar på Second Hand och
därför kan ha missat några ovärderliga pärlor (för fem kronor styck).
För det andra att jag måste smuggla hem mina fynd lite pö om pö och smyga upp
dem i min ”att läsa-hylla” så inte Förundersökningsledaren upptäcker vad jag
haft för mig på lunchen. Han delar inte alls min fäbless för att äga böcker
utan tycker att jag lika gärna kan låna på biblioteket.

Böckerna jag fyndat är följande:

”Små citroner gula” av Kajsa Ingemarsson. Jag vill minnas
att boken var en snackis när den kom ut för några år sedan, men jag minns inte
riktigt vad som sas om den. En snabb kik innanför omslaget talar om att den kom
ut 2004, så det var visst tio år sedan. Tänk vad tiden går fort när man har
roligt.

”Hur kunde hon?” av Dana Fowley. Sedan vi började med
bokklubben på jobbet har jag läst några biografier och kommit på att det
faktiskt inte alls är så tokigt att blanda upp min favoritgenre (deckare) med
en och annan självupplevd berättelse. Senast läste vi ”Ett stulet liv” –
skriven av kvinnan som för några år sedan blev fri efter att ha varit kidnappad
i nästan 20 år. Boken var allt annat än välskriven och allt annat än spännande,
men ändå verkligt läsvärd. Att öka sin förståelse för andra människor på det
här sättet är en möjlighet jag mer och mer anser att man ska ta tillvara.
”Hur kunde hon?” handlar om en kvinna som blev utsatt för pedofiler i sin
barndom, och det var hennes egen mor som introducerade henne till detta helvete
på jorden. Jag gissar att det här kan bli en ganska tårdrypande läsupplevelse,
kryddad med lika delar frustration och ilska.

”När skönheten kom till Bro” och ”Alkemins eviga eld” av
Anna Jansson. Jag har inte läst några Maria Wern-böcker än, men har börjat samla
på mig serien för att kunna läsa dem i ordning när jag väl har ett gäng. Jag
hoppas att jag inte redan har någon av dem hemma. Dubbelköp har hänt förr om
man säger så… (Efter att ha kollat i min excellfil över författare och böcker
hemma, verkar det som jag kanske redan har Alkemi-boken sedan tidigare.)

”Blind lydnad” av Will Lavender. Enligt baksidestexten en
spännande bok om en fiktiv, presumtiv mordgåta som så småningom kanske visar
sig vara verklig. Låter som något i min smak.

”Nummer fem från vänster” av Jennifer Thompson, Ronald
Cotton och Erin Torneo. Jag vet inte om det är en biografi eller om det är
journalister som skrivit om ett speciellt rättsfall men hur som helst handlar
boken om en våldtagen kvinna och en felaktigt dömd gärningsman som blir vänner.

”Da Vinci Koden” av Dan Brown. Den här boken har jag redan
läst för länge sedan, (och sett filmen…) men är en sådan bok jag kan tänka mig
att läsa om. Och eftersom boken hemma är inbunden, och det här är en pocket, så
får det bli ett litet byte i bokhyllan.

”I det tysta” av Vicky Jaggers. Ännu en självbiografi,
skriven av en kvinna som blev våldtagen av sin storebror under uppväxten.

”Paria” av Björn Hellberg. Det verkar som tennisoraklet
Björn Hellberg skapat sig en ny värld att placera morden i. I stället för
”Staden” heter den här staden Loviken. Och kriminalaren som ska lösa
mordgåtorna heter inte Sten Wall utan Carina Keller.

”Kejsaren – Roms Portar” av Conn Iggulden. Jag har redan
köpt på mig serien om mongolerna och även om jag inte hunnit läsa någon av de
böckerna har jag hört så gott om dem att jag tror det lönar sig att samla på
sig ytterligare en serie av samme författare.

”Giraffens tårar” av Alexander McCall Smith. För några år
sedan fick jag den första boken om Damernas Detektivbyrå av min mamma. Kanhända
har jag köpt någon mer i serien sedan dess. Kanhända till och med den här… men
i så fall vet jag en bra Second Handbutik där man kan lämna in böcker så säljer
de dem vidare till andra bokmalar…

”Sol och Skugga” av Åke Edwardsson. Det här är en Erik
Winter-bok. Varför köpte jag den? Jag är rätt säker på att jag läst den redan.
Kan det vara så att jag tror att jag har den som inbunden bok hemma, och vill
byta ut den till en pocketbok? Jag är inte säker. Jag får smuggla hem den och
kolla läget helt enkelt.

”Kackerlackorna” av Jo Nesbö. Jag har läst den första boken
om antihjälten och polismannen Harry Hole – Fladdermusmannen. Ärligt talat
tyckte jag inte att Fladdermusen var någon uppseendeväckande bra bok, men
eftersom jag hört att fortsättningen ska bli bättre så har jag inte gett upp
serien än.

”Nattvandraren” av Björn Hellberg. Troligen en helt vanlig
Sten Wall-kriminaldeckare. Jag har inte läst Björn Hellberg med någon större
behållning tidigare. Jag har nog tyckt att berättelserna varit allt för ytliga
och för lättvindigt lösta, men senaste boken (som jag naturligtvis inte minns
namnet på) var en förvånansvärt trevlig upplevelse. Björn Hellbergs signum är
ju just trevligheten så nu ämnar jag ge honom några chanser till att dra ner
mig i ”Staden”-träsket.

”Nyckelord Chasong” av Robert Ludlum. Det här verkar inte vara en Bourn-bok men
Ludlum är ju ändå alltid Ludlum!

”Dubbelspel” av David Baldacci. Jag har läst några av
Baldaccis böcker tidigare och jag tycker om hans omsorgsfullhet i
bakgrundsbeskrivningen, hur han bjuder in läsaren att känna sig lika insatt i
det politiska spelet och alla USA:s olika polisiära, militära och statliga
organisationer och myndigheter som han själv är.

”Vattenmelonen” av Marian Keyes. Jag har liksom för mig att
jag läst någon av Keyes böcker tidigare men när jag tittar på hennes
bibliografi kan jag inte komma på vilken det är. Tänk om det var just
Vattenmelonen? Nåja, det verkar ju vara en sådan där lättläst trall-bok så jag
mår nog inte illa av att läsa den igen i så fall.

”Huset vid havets slut” av Elly Griffiths. När jag köpte
boken trodde jag först att den var skriven av en annan författare, som jag läst
en trevlig deckarhistoria av tidigare. Nu när jag tittar närmare på den blir
jag dock lite osäker. De här är i alla fall bok nummer två i en nystartad serie,
så jag får nog se till att skaffa ettan innan jag kastar mig in i den här.

”Lyckliga gatan” av Liza Marklund. Jag har läst alla Liza
Marklunds böcker om Annika Bengtzon, ända från ”Sprängaren” till ”Du gamla, du
fria”. ”Lyckliga gatan” är den näst sista boken om journalisten som är så tvär
och strulig. Jag kommer verkligen sakna dessa lättlästa slukarböcker.

*

Jaha, det var allt i kassen. Nu är det bara att inleda
operation smuggling…

Lilla Svalan kom hem från skolan och frågade hur det egentligen är med kristusstatyn vi besökte i Cochabamba i Bolivia. Vi har fått veta att den är högst i världen, högre än den i Rio. När de googlat på kristusstatyer i skolan hade de hittat uppgifter om att Riostatyn är världens högsta. Men också att en ny staty från 2010 i Polen, är ännu högre.

I kväll har jag satt mig vid datorn och tittat på bilderna vi fotade i Cochabamba och läst det jag kunnat om kristusstatyerna både i Rio i Brasilien och Swiebodzin i Polen. Hur kan både Brasilien, Bolivia och nu Polen stoltsera med världens högsta kristusstatyer?

Här är vad jag fann:
Statyn i Rio är 30 meter hög. Den står på en sockel som är 9,6 m hög. Totalhöjden är alltså 39,6 meter. Statyn står på ett berg 710 meter över havet. Den slutar alltså 749,6 m över havet.

Statyn i Cochabamba är 34,2 m hög. Den är alltså högre än statyn i Rio. Den står på en sockel som är 6,24 m hög. Totalhöjd 40,44 m. Inklusive sockeln är den alltså fortfarande högre än sin Riokusin. I vissa källor på nätet kan man läsa att statyn i Bolivia är 34 meter och den i Brasilien är 38 m. Men då jämför man äpplen och päron. Statyn står på ett berg 2840 m över havet. Den slutar alltså 2880,44 m över havet.

Statyn i Polen är 33 m hög. Den är alltså högre än statyn i Rio men lägre än den i Cochabamba. MEN – man har slängt på en krona på statyns huvud och kronan är 3 meter hög. Det ger en staty på 36 meter som därmed är världens högsta. Skulle man krönt kristusstatyn i Cochabamba på motsvarande sätt borde den kronan proportionerligt sett varit en aning högre än 3 meter och därmed hade Cochabambastatyn varit över 37 meter. Men eftersom den inte har någon krona så vinner statyn i Sweibodzin. För säkerhets skull har man också ställt den på en sockel som är 16,5 meter hög vilket ger en totalhöjd på 52,5 meter – avsevärt högre än de andra två statyerna. Dock ligger inte Sweibodzin särskilt högt över havet, bara 83 m enligt de uppgifter jag kunnat hitta. Den slutar alltså på futtiga 135,5 meter över havet, långt nedanför både Rio och Cochabamba.

Om man ska summera det hela så är kristusstatyn i Rio inte högst på något vis.
Kristusstatyn i Bolivia är den högsta i världen – över havet och är också den högsta i världen om man räknar från fötterna till huvudet. Jag är dock övertygad om att polackena inte räknar så.
Kristusstatyn i Polen är högst i världen om man räknar med kronan, och absolut högst om man räknar med sockeln den står på.

Kristusstatyn i Cochabamba.

…gick över redan i fredags.

I dag lyser solen in genom det stora fönstret vid mitt
skrivbord på jobbet och värmer så gott, trots persienner, att jag till och med
plockat av mig tröjan.

Jag är lite gramse på solen som inte tycks ha fattat att den
ska lysa på helgen också.
I lördags var jag ute i trädgården och satte upp limringar runt äpple-,
plommon- och bigarråträdet. Det var rätt pyssligt och kletigt och kallt.
Återigen upptäckte jag hur behändigt det skulle varit om jag haft tre händer i
stället för bara två.
Limringarna ska förhoppningsvis hindra svartmyrorna från att kila upp i träden.
Och utan svartmyror som kånkar runt på och pysslar om lössen, så finns det en
liten chans att lusinvasionen inte blir lika omfattande i år som förra året.
Myrorna håller sig med löss, precis som bönderna håller sig med kor. De mjölkar
dem på det sockersöta bajs som lössen släpper ut efter att ha processat sav
eller vad det nu är de suger i sig från bladen.
Och för att lusstammen ska öka bär de runt på lössen och placerar ut dem
på nya platser i träden så att de ska ha utrymme att föröka sig så mycket som
möjligt.

När jag ändå var ute i trädgården passade jag på att strö ut
lite blodmjöl på de vårlökar som börjar titta upp ur marken. Både tulpaner,
krokus, pärlhyacinter och iris är på gång. Blodmjöl är kväverik, snabbverkande
näring som ska ge lökarna en extra skjuts så att de orkar blomma fint för mig i
vår. Dessutom har det en avskräckande lukt, i alla fall om man är rådjur eller
hare. Själv kände jag inte mycket av lukten, trots att jag spred det finkorniga
blodmjölksdammet i motvind. Inte så smart!

Smart var jag dock, i alla fall enligt eget tycke, när
jag samlade in harpluttarna som låg och skräpade bland hallonen, under vinbären
och träden. Nu ligger de på tork i en kartong som ändå skulle slängas.
Så fort jag orkar och hinner ska jag så tomater och då inbillar jag mig att det
kan vara bra att stoppa ner en liten plutt i botten på krukan, så har
tomatplantorna lite näring att längta till när rötterna börjar växa.

Våren är här. Det är strålande sol och E-vitamin i mängder.

Redan vid busshållsplatsen i morse ville solen väcka min levnadslust.

Men jag är inte sugen. Sedan i måndags har jag tvärtom känt mig märkligt nedstämd, trött och viljelös. Håglös, lustlös, och allmänt lös i konturerna.
Jag vet inte vad det beror på.
Kanske har jag jobbat för hårt sista månaden, för att ta ikapp efter vår långa semesterresa.
Kanske får jag min första ålderskris.
Kanske känner jag mig otillräcklig fastän jag innerst inne vet att jag inte alls är det.

Så här ser min värld ut just nu:

I helgen som gick var Zätafamiljen och min mamma i Ludvika
för att hälsa på Falunsystern och hennes familj. Jag tror faktiskt att jag inte
träffat dem sedan i somras och det är fasligt länge sen.

Falunkorvens lillasyster.

Falunsystern och hennes man är båda fantastiskt energiska.
De jobbar heltid, har två små barn, ett hus som de ständigt förbättrar och
fullt upp med fritidsaktiviteter. I maskopi med deras trädgård har jag snabbt
lyckats få Falunsystern intresserad av odling och förra sommaren skapade hon
två nya stora perennrabatter och en terrassodling för hallon, björnbär, tomat
och andra grönsaker.
Innan vi for därifrån visade hon en skiss över sommarens planer med pergola,
mer terrassodlingar och ett område för dahlior och akleja. Det är redan mycket
mer trädgård än vad jag orkat skapa på de elva år jag bott i vårt hus. Jag är
grymt imponerad.

Vi for direkt efter att jag slutat jobbet i fredags. Jag
rattade bilen till Örebro där vi stannade och åt middag på IKEA.
Förundersökningsledaren och jag valde lax med grönsaksmedaljonger och
citronsås. De där grönsakspuckarna var så vansinnigt goda att jag googlat fram
ett likvärdigt recept och börjat fundera på när jag ska kunna bjuda på dem
hemma.

Klockan hann bli nio innan vi kom fram till Ludvika. De
efterlängtade barnen; Falunkorven och hans syster (jag minns inte om jag hittat
på något bloggnamn till Falunsysterns dotter) hade naturligtvis redan somnat
som de välartade barn de är, men vi hann i alla fall i lagom tid till lite
kvällsfika och en vacker dans utförd av Ingemar Stenmark i Let´s Dance på TV4.

På lördagen vaknade vi till doften av nybakade scones som
Falunsysterns man svängt ihop på morgonkvisten. Snacka om bra start på dagen!
När lyxfrukosten var intagen gav sig Förundersökningsledaren, Guldgossen och
lilla Svalan iväg till Romme Alpin för att åka slalom tillsammans med
Falunsysterns man. Under tiden lagade Falunsystern en riktigt god broccoli- och
vitlökssoppa medan mamma och jag ägnade oss åt kvällens efterrätt som utgjordes
av nutellacheesecake med ingefärshallon. Vi gjorde också en fryst
philadelphiaostglass som den nötallergiske Guldgossen skulle kunna njuta av.
Efter en stund i köket tog vi en promenad bort till Falunsysterns nya
arbetsplats och inspekterade domänerna innan vi återvände för att smaka på den
vårfräscha soppan. Falunkorven åt tre stora tallrikar av sin favoritsoppa.
Eftersom min son fick kväljningar sist det serverdes soppa hemma så gjorde jag
stora ögon.

På eftermiddagen blev det mer kökstjänstgöring då middagen
förbereddes. Det är så mysigt att stå och greja i köket och kunna prata om
ditten och datten under tiden. I alla fall när man står i någon annans
kök. Själv är jag lite för mycket
kontrollfreak för att kunna njuta av hjälp i mitt eget kök.
Falunsystern och jag hann också med en sväng fram på stan för att handla det
sista. Jag hittade rakblad till min hyvel. Det stod inte på inköpslistan men jag
har letat länge och irriterat mig på att de inte säljer passande rakblad på
Willys här hemma, där jag köpt hyveln. På Hemköp i Ludvika fanns dock den sort
jag ska ha!

När slalomfantasterna kom tillbaka fikade vi upp resterna av
sconesen och ökade trycket på middagslagandet. Falunsystern hade skrivit listor
och recept och vid sextiden kom hennes svärmor och svåger på besök för att äta
gott och se på Melodifestivalen tillsammans med oss.
Middagen bestod av ugnsbakade kotletter med en fantastisk sås av soja, grädde
och creme fraiche. Till detta serverades ris och den godaste sallad du kan
tänka dig. Falunsystern hade fått ett på-en-höft-recept av kocken på hennes
jobb och svängde ihop rostade vitlöksklyftor, broccoli, blomkål och rödbetor
med fetaost och roccula till en riktigt mustig och sprakande färgglad sallad.

Lycka, på en tallrik.

Till melodifestivalen dukades det fram chips och ostbågar
men då var vi så mätta efter middag och efterrätt att det inte direkt blev
någon strykande åtgång.

På söndagsmorgonen tog vi oss till ABB Arena för en
förmiddag på skridskor. Guldgossen var förkyld, jag har hälsporre och min mamma
har inga skridskor. Övriga sällskapet hade inget vettigt att skylla på och var
dessutom sugna på att åka så de halkade omkring en bra stund på isen.
Förundersökningsledaren hade nog överglänst Falunsysterns man i slalombacken,
men nu var det tvärtom. Jag erkänner att jag skrattade en del när
Förundersökningsledaren försökte lära sig åka baklänges på skrå för det såg så
stappligt ut, men till slut fick han till det utan att snubbla på sina egna
fötter.Mamma vid rinken.

Efter skridskorna for vi tillbaka hem till Falunsysterns
mysiga hus. Lilla Svalan kommenterade att det kanske inte är så stort, men
väldigt, väldigt fint. Jag håller med. Dessutom är det inte så speciellt litet heller,
med tre sovrum, rejält vardagsrum, lagomstort kök och välkomnande hall.
Mamma bjöd på fylld hjortfilé och Falunsystern hade skurit till jättegoda
ugnsgrönsaker med potatis, gul lök, palsternacka, sötpotatis, morötter och
rödbetor. Anrättningen kompletterades med grönpepparsås som pricken över i.

Under eftermiddagen visade vi bilder från Bolivia och
Florida och vi hann nästan klart innan femmilen började. Falunsystern servade
oss med fika – rester från gårdagens cheesecakes och hallon. Och så hade hon
plussat på med ännu mer hemmagjord glass.

Vägen hem gick smidigt. Förundersökningsledaren körde
nämligen hela vägen. Jag är så tacksam att jag har en man som orkar köra mil
efter mil, även med en sovande familj i bilen. Mamma mutade honom med lite
godis och det räckte för att han skulle hålla sig vaken.

I går satte jag inte min sista potatis.
Däremot säsongens första. Eller rättare sagt, de nio första.
Jag skopade vanlig planteringsjord i avskurna mjölkkartonger, sprayade på lite
vatten och tryckte ner en sättpotatis. Sedan fick den lite mer jord på sig och
så ställde jag mjölkkartongerna i fönstret i allrummet på andra våningen. Det
är inte en optimal placering eftersom det är lite för varmt där. När potatisen
håller på att grodda sig vill den helst ha 12-15 grader och vi har nog runt 18-20
i söderfönstret där uppe. Men ljuset är viktigare än temperaturen och
alternativet hade varit att ställa dem i mörka österfönster i garaget där det
bara är 10 grader.

I morse upptäckte jag ett större hot än några extra grader.
Sorgmyggorna, som jag hoppats utrota med hjälp av klistriga solar i
krukkanterna, har åter kolloniserat min övervintrade tomatplanta som samsas om
utrymmet med de nysatta potatisarna.
Nu har tomaten fått flytta in i Guldgossens rum i väntan på att jag bestämmer
mig för om den ska få fortsätta leva eller om jag ska hiva ut den med sorgmygg
och allt.

Potatisarna ska få flytta ut i hinkar i uterummet när
temperaturen alltid håller sig över 12 grader. Jag funderar på hur jag ska kunna
ta reda på det. Vi har mig veterligen ingen temprometer med minne. Det kanske
får bli lite nattjobb framöver.

Hinkjobb blir det också. Jag har inte tillräckligt med
hinkar för att härbärgera alla potatisar. Jag har för mig att det är 13 som
står och väntar i äggkartonger. Harald Nyborg har erbjudande på sina
murbrukshinkar just nu. Det finns både 12- och 20-liters (och större också om
det skulle vara så). Jag kommer ha tillgång till bilen i kväll men saknar
tillgång till tid.
Förundersökningsledaren ska förresten på tjänsteresa till Göteborg i morgon och
har då företagsbil så jag kanske kan göra mig ett Nyborgsärende på lunchen om
jag gör en översyn av hinkförrådet i kväll och räknar efter hur många hinkar
jag behöver.

Helgen började med övning för Zätas Band i Studio T. Det var
en lyckad fredagskväll. Inte minst för att vi bokade in ett datum för ett
första försök att börja spela in våra låtar.
Vi gjorde om den nyaste sången (Du gör mig fri) en hel del. Trummisen fick Förundersökningsledaren
att spela gitarr i ZZ Top-stil (fast utan skägg) med en go baktakt, och övriga
musiker hittade också sina sätt att spela så att vi fick till ett rätt rakt och
rockigt uttryck. (När det väl blev dags att framföra sången i kyrkan på söndagen,
så trillade dock takten ur hjärnan på Trummisen och plötsligt så blev det i det
närmaste boogiewoogie i stället för rock. Publiken verkade uppskatta tilltaget
men jag föredrar nog ändå den variant vi övat in.)
När vi övat igenom de sex sångerna inför söndagsgudstjänsten gick vi in och åt
nybakat bröd hos Kapellmästaren innan Förundersökningsledaren och jag for
tillbaka till stan och hämtade Guldgossen från Kaj och stoppade om lilla Svalan
som tillsammans med sin kompis föreläst om Boliviaresan för alla andra tweenies
i kyrkan. Jag är ungefär hur stolt som helst. Det borde krävas mod för att som
12-åring våga ställa sig framför sina kamrater (Hur många kan de ha varit? 20?
30?) och visa bilder och berätta i en och en halv timma. Lilla Svalan verkar dock
inte ens haft en tanke på att man kanske borde vara nervös.

På lördagen tog jag mig en behövlig sovmorgon (ända till
åtta) och låg sedan kvar i sängen och läste Johan Persson och Martin Schibbyes
högintressanta bok om tiden som Kafkafångar i Etiopien.
Eftersom vi åt sen frukost kändes det onödigt med både stadig lunch och middag
så efter att lilla Svalan och jag cyklat till närmaste trädgårdscenter (mer om
det i ett tidigare, potatisrelaterat inlägg) lunchade vi bara knäckebröd och
utgången vaniljvisp med persikohalvor.
Barnen är det dock lite mer ordning på än vi vuxna. De klagade på den
sockerstinna lunchen och tyckte att det krävdes lite ”riktig mat” så Guldgossen
lagade i ordning snabbnudlar till sig och lilla Svalan. Det är inte mycket mer
näring i det, men som förälder måste man ju i alla fall uppmuntra initiativet.

Under lördag eftermiddag var Förundersökningsledaren i
kyrkan och hjälpte till att ställa in medhörningen inför kvällens
storbandskonsert. Jag skrev ner sångerna inför morgondagen, och mailade dem
till mediadatorn i kyrksalen så att mötesbesökarna skulle kunna följa med i
texten.
Sedan var det dags att ta itu med middagen. Jag lagade en enkel anrättning av lax
med teriyakisås, pressad potatis och till det bearnaise- eller avokadosås (det
var bara jag som åt avokadosåsen).
Jag fick lite oväntat bråttom med maten för Guldgossen fick besked om att han
skulle vara vid kyrkan redan halv fem i stället för sex som det var planerat.
Han skulle åka med ett födelsedagsfirargäng till Laserdome i Skövde.
Förundersökningsledaren hade naturligtvis bilen med sig till kyrkan men
Guldgossen eskade skjuts från en snäll kompismamma så det löste sig ändå.

Laxen gjorde sig riktigt bra med bara teriyakisås smetad på
toppen innan den fick gosa lite i ugnen. Nästa gång ska jag dock komma ihåg att
salta lite också. Såsen är visserligen salt i sig själv, men inte så salt att
det räcker till. Förmodligen vore det gott att marinera lax i teriyakisås och
kanske göra en wook. Det får bli en framtida middag för den som orkar diska
wookpannan.

När Förundersökningsledaren kom hem fick han äta upp
resterna från middagen medan lilla Svalan packade inför
inflyttningsövernattningsparty hos en kompis.
De är så härliga, barna! De tar varje tillfälle i akt för att kunna träffas och
mysa, leka (”Leker” kanske man inte säger numera, men jag tycker ändå att det
ofta är just det de gör.) och bara umgås tillsammans. Nu var den en tjej som
fått sitt rum renoverat och då passade på att bjuda in sju av sina vänner för
att fira denna tilldragelse. Allra bäst tyckte jag det var att de hade så
roligt att de inte ens hunnit titta på Melodifestivalen.

Vi skjutsade lilla Svalan till
inflyttningsövernattningspartyt och fortsatte vidare till kyrkan för att lyssna
på Nya Stadens Storbands 30-årsjubileumskonsert. Fastän vi var tidigt på plats
var den stora kyrksalen snudd på fullsatt och fler fyllde på efter oss. Som
församlingsmedlem blir man alldeles varm i hjärtat när man ser så mycket
människor i kyrkan. Värmen fortsatte även under konserten. Både rent fysiskt
från alla människor, men också från musikanterna i storbandet. De bjöd på en
konsert så full av spelglädje att det räcker till för flera veckor framöver.
När konserten var slut hade det gått gott och väl en och en halv timma, men det
kändes som tjugo minuter. Öronen protesterade en aning mot hög ljudvolym, spetsad
av trumpeter, trummor och tromboner, men kroppen och sinnet var saligt glada.

Guldgossen var färdigskjuten (Jag har glömt hur många skott
han fick ta emot men jag vet att han i alla fall råkade springa rakt in i en
vägg.) lagom till att sista tonen i sista trumpetsolot hade klingat ut. Vi hade
inga problem att vänta medan han for från Skövde och tog vägen via McDonalds i
Skara. Det finns så många sköna människor (som gästsolist Ingemar Olsson sjöng…)
och det är kul att ha tid att mingla lite och prata med folk man inte träffar
så ofta.

När vi kom hem hade jag inte fått nog av de musikaliska
intrycken utan landade i soffan och tog del av Melodifestivalen. Som vanligt
får de tävlande oftast oförtjänt mycket kritik i sociala medier. Jag härjar
mest på facebook och läser det ena inlägget efter det andra med värdeord som ”katastrof”,
”pinsamt” och ”fiasko”. Jag erkänner att jag allt som oftast delar de
uppfattningar som delas på facebook och jag är själv för snabb att döma, men
jag ska skärpa till mig och jag tycker framförallt att det är ett pinsamt
vidrigt fiasko när man uttrycker sig i så skarpa ordalag om någon som bara gör
sitt bästa.
Ställ dig själv framför TV-kameror som fångar din minsta min ur alla
upptänkliga vinklar, och bakom dem – Sveriges största publik som bara väntar på
att få att kritisera allt du gör, så får du se hur lätt det är att ta varenda
ton klockrent under stor nervositet, se lagom glad ut och göra coola rörelser
enligt inövat mönster – samtidigt!
Jag tycker faktiskt melodifestivalen har hållit en ganska hög allmännivå i år.
Det är inte så många falska toner, bottennapp eller andra irritationsmoment
inblandat.

På söndag morgon var vi i kyrkan klockan nio. Vi övade med
bandet i en och en halv timma och sedan for Förundersökningsledaren hem och
hämtade Guldgossen medan vi andra bad för gudstjänsten och gick igenom det
tänkta mötesprogrammet. Örslösa-C var mötesledare, för första gången inne i
Lidköping, och det blev ett sådär härligt, genuint, avslappnat möte som fyller
på energidepåerna och ger god eftersmak. Zätas Band skötte sig hyfsat. Jag har
inte hört någon inspelning efteråt, så jag kanske inte ska uttala mig allt för
bergsfast om min egen insats utan facit i hand.
Min mamma var på plats i kyrkan, och även min Skarafarbror och –faster. Jag
blev jätteglad när jag såg dem och kände mig som en tonåring som får visa upp
när hon gör något bra.

Efter mötet fick vi hjälp av Husbilsfamiljen att styra upp
middagen och köpte helt sonika med oss pizza, kebab och hamburgare hem. Sedan
fick vi en riktigt skön eftermiddag och kväll med strandpromenad och
bildvisning.

Och sedan var det kväll, och natt, och en ny vecka.

Nästa helg ska vi hitta på något helt annat.

Jag ger bort böcker.

Jag känner mig hur redig som helst som lyckas med konststycket att faktiskt rensa ur och ge bort några av mina skatter. Jag tar lite i taget. En bok då, och en då. Annars skulle det nog inte gå.

Det är mina kollegor som får agera mottagare. Det känns tryggt. Skulle jag mot förmodan ångra någon bortskänkt bok kan jag kanske med att be att få den i retur.
Häromdagen var jag nära att plocka med mig Åsne Seierstads “Hundra och en dag” och “Bokhandlaren i Kabul” men så läste jag lite på baksidestexten och insåg att det där faktiskt är böcker som jag nog vill läsa om, så de får stå kvar i hyllan ett tag till.

I kväll har jag plockat ut följande titlar för vidare transport till jobbet:
Till båda polerna (utan skägg) – Catharine Hartley
Brödraskapet – John Grisham
Ängeln på sjunde trappsteget – Frank McCourt
Bortrövade – Deborah Moggach
Törnfåglarna – Colleen McCullough
Förklädd till man – Norah Vincent

Planen är att någon gång i framtiden bara ha pocketböcker när det gäller skönlitteratur. Men det kräver att jag lyckas byta ut många av mina inbundna spara-böcker till pocket-dito så det kan bli ett evighetslångt projekt.
För att förenkla livet har jag gjort en lista. (Jag är lite förtjust i listor.) I en excellfil skriver jag in de författare jag läst, har köpt böcker från, eller vill läsa i framtiden. Ett ark för varje författare. Och så fyller jag på med information om deras böcker, utgivningsår, om de ingår i någon serie, huruvida jag läst böckerna, om jag äger dem och så en liten kommentar om varje bok.
Jag försöker så sakteliga övertyga mig själv om att den där excellfilen är lika mycket värd som att ha böckerna fysiskt stående i mina hyllor. Det går väl sådär. Men det är en god hjälp i en nödvändig process. Det är nämligen svårt att köpa nya böcker när hyllorna bågnar.

Förra året odlade jag ingen potatis. Det var en miss. Egen
färskpotatis är ju bara så gott!
Visserligen ligger det en hel del jobb bakom och det är nog egentligen minst
lika billigt att köpa färskpotatis i affären (Coop brukar till exempel sälja
för 1 öre/kilo som en lockvara vid midsommar). Men ändå. Egenodlat är helt
enkelt bäst.

Jag är ingen van potatisodlare. Där vi bor nu har jag bara
haft potatis en enda säsong. Då fick jag utsäde av vår snälle odlargranne och
satte knölarna i en lång limpa av jord som blivit över när vi grävde ut för
altan. Jag täckte med gräs och skulle förmodligen fått en ganska bra skörd om
inte blasten drabbats av bladmögel som snabbt gick på potatisen som brunröta.
När jag skulle skörda drabbades jag – av svartmyror.
Jag har länge levt i lycklig okunskap om svartmyrornas förmåga till
självförsvar. När jag var liten var det någon (förmodligen en lekiskamrat) som
lärde mig att man kan fånga svartmyror och äta upp baken på dem. Det smakar
lite syrligt och ganska gott. Nu var det visserligen nästan 40 år sedan jag
senast provade men det är i alla fall så jag minns det. Syrligt… och gott…
Och jag har inget som helst minne av att jag någonsin blev biten av någon
svartmyra. Det var skogens pissemyror och de hemska små rödmyrorna som bodde
här och var i gräsmattan som stod för de smärtsamma betten.

När jag körde grepen i potatislimpan träffade jag mitt i ett
svartmyrsbo. En triljard myror myllrade uppför grepskaftet. Medan jag
fascinerad stirrade på den svarta massan började det plötsligt sticka och svida
i stövlarna. Myruschlingarna hade inte bara tagit vägen uppför grepen utan även
ner i stövelskaften och ansatte mig efter bästa förmåga.

I år ska jag odla potatis i hink. Jag har provat tidigare
och vet att det kan gå riktigt bra, om man är noga med vattningen. Någon
midsommarpotatis har jag dock inte lyckats få fram.
Men nu har jag läst på lite extra och kommit fram till att jag vill testa den
allra tidigaste sorten – swift. Den ska nöja sig med sex veckor från plantering
till skörd, och med lite förodling, ett uterum som kan värmas av solen, och med
sand blandad i jorden, så kan jag kanske lyckas få egen färskpotatis till
midsommar.

I helgen var jag med lilla Svalan på Lidens. Hon
skulle köpa en inflyttningspresentsblomma till en kompis som renoverat sitt
rum. Jag köpte på mig lagomstora små krukor till mitt miniväxthus och blev
jätteglad när jag fick se att man redan tagit hem den första omgången
sättpotatis. Det är nog egentligen alldeles för tidigt att börja förodla redan,
men jag fortsätter att betrakta allt mitt trädgårderande som utslag av
experimentlusta så jag kunde inte låta bli att köpa tre kilo swift för 89 kr.
Jag har gömt dem i cykelkorgen i garaget tills jag samlat på mig tillräckligt
många mjölkkartonger för att kunna börja grodda dem. Det vore ett elände om
någon hungrig familjemedlem får för sig att mina dyrbara potatisar borde bli
middag.

Jag sådde penséerna i söndags och redan i går såg jag att det första fröet spruckit upp lite i den spetsiga änden och börjat mata fram en liten antydan till grodd.
I morse hade fler frön haft den goda smaken att följa sin föregångares föredömliga exempel. Jag undrar hur länge det dröjer innan jag kan få se något grönt.

För att få rimlig chans till blommor redan i sommar har jag sått penséerna tidigt. Övriga växter ska dock få vänta till mars eftersom möjligheterna till extraljus i mitt hus är väldigt begränsade.
Det hade varit perfekt att så redan 1a mars, som är en söndag, men då är jag inte hemma.

Jag har skrivit in alla sorter som jag ämnar odla i sommar, i ett excellark. Nu ska jag förhoppningsvis ha koll på när de ska sås och hur de ska skötas. I alla fall utifrån den begränsade information som finns på fröpåsarna.

Jag har lovat att ge bort några plantor av utvalda sorter till Kockkollegan och hans flickvän Kvällsledaren. I höstas köpte de hus med stor trädgård och jag håller på att försöka väcka deras odlingsintresse lite pö om pö. Det är inte så svårt att motivera en kock till egna odlingar.

Samlingen med mjölkpaket och toarullar växer sakta i tvättstugan. Toarullar är perfekta att så luktärter och purjolök i. Luktärter har ömtåliga rötter och ska därför hanteras varligt vid omplantering. Efter tidigare försök har jag upptäckt att det går utmärkt att så två frön i en toarulle, knipsa bort det klenaste exemplaret, och sedan skippa omplantering och i stället plantera ut direkt på växtplatsen när frostrisken är över. Förförra sommaren experimenterade jag med både förodling och direktsådd och upptäckte att det gick lika bra att direktså luktärter för bra resultat. Men då höll jag till i en pallkrage och i år ska jag låta vita luktärter växa i stora krukor på altanen så då är det nog bäst att förodla ändå.

Purjolöken har inte alls lika känsliga rötter men när jag odlade purjolök för första gången i fjol, gav det ändå så lätthanterliga strån när det var dags för omkrukning till mjölkkartonger så jag sår nog även dem i toarullar.

Egentligen skulle jag vilja så allt i toarullar, men jag kommer inte få plats. Jag har därför samlat på mig cremefraicheburkar och portionssalladsbyttor och lite annat med genomskinliga lock som är lagom stort att ställas på fönsterbrädan.

Det kliar lite i fingrarna efter att börja så redan nu, men jag behöver inte vänta så länge till. Bloggen kommer förvandlas till en odlingsblogg.

När jag tittade till mina penséfrön efter jobbet i går hittade jag en sorgmygga dansande under plasthuven.
Så fort jag lyfte på locket dansade den dock ner i någon av krukorna och gömde sig och nu är jag rädd att när som helst få en ny sorgmyggeinvasion i huset.

I dag ska jag hem och se om jag hittar kryddnejlika. Jag har nämligen läst att de ska kunna hålla de små odjuren stången.

Den här dagen har utvecklat sig till en sådan där riktigt tråkig, grå, hemsk, ledsam, värdelös dag som definitivt inte går till historien som en av de mer minnesvärda.

Det började redan i morse. Precis innan Förundersökningsledaren åkte till jobbet frågade han om han skulle kunna resa själv till USA och lämna mig och barnen hemma.
Inte för att vi bestämt att vi ska åka, men vi har börjat prata om det lite löst (precis som vi pratar om London, Paris, Thailand och Maldiverna). Förundersökningsledaren har avlägsna släktingar i USA som vi håller lite kontakt med, och vi har sagt att det vore roligt att ta med svärföräldrarna och åka och hälsa på dem någon gång i framtiden. För att få ihop det med alla inblandade (utom mig och barnen tydligen…) så är det lättast att åka under terminen men då kan vi troligen inte få skolledigt för barnen.

Jag blev inte så glad.
Visserligen kan jag förstå att Förundersökningsledaren frågade för jag är väldigt hemmakär och brukar få gruvlig hemlängtan när vi är borta mer än några dagar, men något hände när vi var på vår långresa till Bolivia. Plötsligt har jag blivit sugen på alla möjliga äventyrliga resor.

Ännu mer irriterad blev jag när jag råkade säga fel och kläckte ur mig att jag för i allsindar inte kan låta Förundersökningsledaren åka själv och titta på Niagrafallen!

Mina kollegor har tröstat mig med att jag ju kan kompensationsshoppa ett växthus, men jag har ändå inte riktigt kommit över själva frågan än.

Eländet fortsatte när lilla Svalan kom ner från sovrummet. Hon var så förkyld och hade så ont i halsen att hon egentligen hade behövt stanna hemma från skolan. Men eftersom det är nationella prov i dag, och väldigt svårt att få chansen att göra de där proven vid ett senare tillfälle, så släpade hon sig i väg i alla fall. Stackars lilla Svalan! Nu sitter jag och har dåligt samvete över att jag inte beordrade sängläge.

På jobbet har jag underpresterat å det vådligaste och bara lyckats boka ett enda ynkligt litet besök. Jag blir så frustrerad och irriterad när jag har sådana här dagar. Självförtroendet sjunker och trots att jag jobbat med besöksbokning i (jag tar fram miniräknaren och räknar efter för i dag är jag inte ens säker på att huvudräkningen stämmer) 20 år, så tror jag, i alla fall på ytan, att jag plötsligt inte kan boka besök längre. Jag vet att jag kommer tänka annorlunda i morgon, men i dag är i dag.

På lunchen var jag iväg till sportaffärerna i centrum för att leta efter en baddräkt till lilla Svalan. Hon har växt ur sin gamla och jag har vissa gammelmodiga idéer om att man inte går till badhuset och motionssimmar i bikini.
På Stadium hade de bara en liten rad med baddräkter. Alla var jättedyra. Den billigaste varianten kostade 249 kr och det skulle jag kanske kunnat tänka mig att betala – men då fanns det naturligtvis ingen i lilla Svalans lilla storlek.
Jag tittade in på Intersport också men det var lika illa, men ännu dyrare där.
Vem köper en baddräkt för över 500 kr, som ändå kommer vara urvuxen till hösten?

På eftermiddagen fick jag veta att biobesöket vi planerat med tjejerna på jobbet inte blir av i morgon kväll. Ledsamt! Jag hade verkligen sett fram emot detta! Vi skulle se “Femtio nyanser av honom” och den filmen gör sig nog inte riktigt lika bra i sällskap med till exempel min man. Det krävs lite likasinnade fnissflickor för att göra den rättvisa.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag var tvungen att slita mig från jobbet för att gå på toa. Eftersom jag inte dragit in så mycket pengar så vill jag helst inte ta tid till att kissa, men nöden har ingen lag…
Det tog dock inte särskilt lång tid – någon hade nämligen varit där innan mig och levererat stora A. Det luktade allt annat än hallon.

Vad i allsindar ska vi äta i dag?

Pajen, hamburgarna och till och med tårtan sedan i lördags är slut. Lika slut som min fantasi. Jag tog inte upp något ur frusen i morse som kan rädda middagen heller.

Och om några timmar kommer Förundersökningsledaren hem och är vrålhungrig efter att ha lyft skrot på X-Force. Då vore det trevligt att kunna ställa fram maten på bordet.

I lördags var det Alla hjärtans dag.

Jag hade köpt en geléhjärtan som jag glömde förära familjen. De ligger kvar hemma i skåpet med stuvbitar och begagnade barnböcker.
Förundersökningsledaren kom dock ihåg sin present. Han hade gömt den lite mer strategiskt och plockade fram en ask chokladhjärtan och gav mig den redan på sängkanten på morgonen. Jag blev jätteglad över denna ömhetsbetygelse och öppnade genast locket för att ta mig en bit före frukost.

Överraskningen vad dock ännu större än jag först trodde.
I paketet låg nämligen ingen choklad. I stället hittade jag en ny mobiltelefon!

Eftersom vi hade gäster på lördagskvällen och jag bestämt mig för att bjuda på både paj och egna hamburgare med nybakt hamburgerbröd så hann jag inte lära mig min kärlekspresent men Förundersökningsledaren tog sig självklart an uppdraget att föra över nödvändig och kanske inte så nödvändig men desto mer önskvärd information från min gamla mobil.

Jag har i alla fall hunnit upptäcka att min nya telefon tar riktigt bra inomhusbilder.
Här är några smakprov:

Kvällsmys

Min enda blommande orkidé.

Rosor vi fick av gästerna.

Tårtorna lilla Svalan och jag monterade på lördagskvällen, lagom till Melodifestivalen.

Om man kan det minsta lilla om bildredigering ser man förmodligen att jag hittade ett enkelt litet program i mobilen för att ändra lite på de tre första bilderna. Bara en sån enkel åtgärd som att beskära bilden gör den plötslig mycket bättre.

Nu har jag lunchrast på jobbet och ska fortsätta leka med mobilen.

Nu har jag äntligen fått tummen ur (eller snarare; slut på undanflykter) och sått de där penséerna jag tjatat om så länge. Jag passade på medan Förundersökningsledaren vandrade med en vän på Hindens rev utanför stan.

Först gjorde jag i ordning 23 små krukor i mitt miniväxthus. Jag grundade krukorna med planteringsjord och hällde såjord överst. Jag vattnade igenom jorden hjälpligt och väntade tills vattnet runnit ner. Sedan tog jag fram min nyinköpta fröpåse. Jag blev ganska förvånad när jag såg att den bara innehöll 25 små pyttiga frön. När jag läste närmare på påsen så stod det faktiskt att det var just 25 frön jag köpt så det var ju inte så konstigt. Jag hade tänkt att göra som vanligt och stoppa ner åtminstone två frön per kruka för att sedan kunna spara det starkaste exemplaret om nu mot förmodan fler än ett frö skulle få för sig att gro. Påsen utlovade bara 65 % grobarhet men jag blev ändå dumsnål och la bara ett frö i varje kruka, utom i två av krukorna som var lite större och därför gott kan härbärgera två plantor en stund.
Om det här experimentet lyckas ska jag försöka komma ihåg att samla egna fröer när blommorna gjort sitt i sommar. Jag har läst att det ska var jättelätt, bara plocka in de torkade frökapslarna och låta dem explodera i ett stängt kaffefilter och sedan har man egna frön som räcker till en hel rabatt.

Fröna är ljusgroende och ska bara ligga ovanpå den fuktiga jorden. Jag följde instruktionerna men funderar på om jag inte borde tagit fram vattenflaskan och sprayat lite på frön och jord för att fröna skulle få ordentlig kontakt med jorden.
Jag satte i alla fall det genomskinliga plastlocket ovanpå “växthuset” (det är egentligen bara ett plasttråg med räfflor i botten så att krukorna inte har lika stor risk att stå direkt i överflödsvatten) och ställde det så nära lysröret som möjligt i tvättstugan.
Fast först ville jag få bort överflödsvattnet i botten av växthuset. Står krukorna för blött ökar risken för sorgmyggor och de där irriterande små varelserna fick jag nog av när jag tog in mina paprikor i höstas.

Jag kunde ju inte bara luta på hela tråget och enkelt hälla av vattnet (eftersom alla krukor med de värdefulla fröna skulle ramla ur) utan fick fundera en stund innan jag kom på den smartaste lösningen. Ett minne hjälpte mig på traven. Jag tror att jag kan ha berättat om det på bloggen tidigare. Hur som helst så använde pappa och jag sugrör för att tömma en traktormotor på dieselångande regnvatten en gång när olyckan varit framme och det regnat in på fel ställe.
Tänkt och gjort – jag hämtade ett sugrör i köket och ägnade några långa minuter åt att försiktigt suga upp jordvatten så långt att jag precis inte fick in det i munnen. Jag misslyckades (och sög för mycket) bara tre gånger så det gick ju väldigt bra.
När det nästan bara var jord kvar lyckades jag nå ner med en disktrasa och suga upp de sista dropparna.

Man kan undra varför jag inte kom på tricket med disktrasan direkt. Det hade både gått snabbare och varit en aning mindre hälsovådligt än att stå och pilla med ett sugrör en kvart…

När jag ändå var i farten och hade jorden framme så passade jag på att plantera om en stackars gänglig tomatstängel som mot alla odds överlevt både vinterns mörker och en månad utan vatten (när vi var på långresa). Jag har ingen aning om vad det är för tomat. Jag hittade den som bäbis i en av entrérabatterna i somras och gissar att den kommit som frö från kompostjorden jag spred ut i början av säsongen. Förmodligen kommer det inte bli något av den. Den vill säkert bo i växthus för att kunna producera någon skörd, men eftersom den hållit fast så envist vid livet hela hösten och vintern så har jag inte hjärta att hiva den ändå. Nu får den bo i ett mjölkpaket i vårt soligaste fönster så får jag se hur länge den klarar livhanken.

I kväll kommer Guldgossen hem. Då är hela familjen samlad igen efter nästan en vecka i förskingring. Jag vet att lilla Svalan haft det bra. Hon deklamerade direkt när jag hämtade henne vid bussen i onsdags, att hon inte längtat hem ett enda dugg och inte ville åka hem.
Jag hoppas Guldgossen kan leverera samma ord. Eller att han längtat efter sina föräldrar åtminstone pyttelite.

Förundersökningsledaren har gjort en mental inbokning av slalomdag i Rommebackarna vid Borlänge när vi ska upp och hälsa på Falunsystern om några veckor. Han har inte sett barnen åka slalom sedan Svärfar firade sin 50-årsdag i Sälen för många år sedan. Då var de så små att de inte kunde åka själva. Nu har de lärt sig utan Förundersökningsledarens inblandning och jag förstår att han är nyfiken på att få utvärderas deras kunskaper. Särskilt som Guldgossen kör utan stavar.

Själv har jag inte riktigt förstått mig på tjusningen med slalom. Det är ju läskigt att färdas snabbt nerför en brant backe med bara ett par smala trä- eller plastbrädor under fötterna. Fartvinden biter i kinderna och när man trillar blir man våt och kall.
Antingen lyser solen så att man blir snöblind och måste kisa sig till en fin huvudvärk, eller så snöar det, regnar, blåser eller är allmänt pissigt väder och då ser man inte ordentligt vilken väg de ostyriga skidorna bör ta i backen för att man ska komma ner så helskinnat som möjligt.

Dessutom sitter fötterna fast i något kängliknande skruvstäd som ger hela upplevelsen ytterligare en obehaglig dimension.
Jag minns när jag följde med ett ungdomsgäng upp till Sälen för en skidvecka i min ungdomsdagar. Jag hade fått låna utrustning av min blivande Svärmor (eller var Förundersökningsledaren och jag redan gifta? – jag minns faktiskt inte). Jag hade så vansinnigt ont i vader och fötter att jag bara med stor möda kunde linka fram i fjällstugan på kvällarna. Att spänna fast de där mördarklumparna på benen varje morgon var en plåga i storleksordningen barnafödande. Förundersökningsledaren bara skrattade åt mina överdrivna klagorop och menade att det ju är så det ska va.
Det var det inte – fick jag erfara senare när jag för första gången hyrde skidor och pjäxor. Svärmors skodon var anpassade efter hennes smäckra vader medan mina grovhuggna bonnaben behövde betydligt mer utrymme.

Det jag minns bäst från min ungdoms Sälenvecka, om man bortser från smärtan, var att vi lekte mörkerkurragömma i stugan och att en tjej gömde sig så bra i ett köksskåp att vi inte kunde hitta henne. Jag minns också att mitt hår började brinna men att Förundersökningsledaren var så snabb med släckningsarbetet (han dunkade helt enkelt handen i mitt huvud) att jag inte ens hann märka att det brann.

Senaste gången jag åkte slalom – vilket förresten var då när Svärfar firade sin 50-årsdag med att bjuda med hela familjen till fjälls – hade jag en nära-döden-upplevelse.
Det var sista dagen och vi skulle åka upp med liften till toppstugan, skida ner på andra sidan och lämna tillbaka hyrutrustningen. Första etappen gick bra för min del. Upp kommer man alltid.
Sedan tog det stopp. Världens brantaste backe låg plötsligt framför mig. Jag vet inte vad den hette men i minnet tycker jag mig se en skylt med texten “Ättestupa” i bjärt röda nyanser.
Förundersökningsledaren var snäll och lovade guida mig nerför men det hjälpte inte. Jag vågade inte åka. Han, och alla andra i sällskapet, åkte i förväg och jag tog av mig skidorna och försökte försiktigt att börja klättra ner i kanten av backen. Efter en stund kom en vänlig dam och erbjöd sig att köra ner mina skidor till dit den brantaste passagen var över. Jag tog tacksamt emot hjälpen och fortsatte att sakta, sakta, med dödsångesten flödande ur varenda por men mest under armarna, ta ett litet steg i taget. Jag tryckte ner stavarna och hoppades att de skulle hålla emot och jag halkade. Jag spettade in känghälen i snön och vägde försiktigt över tyngden på foten.
Till slut stod jag bara fastfrusen en bit ner i backen, oförmögen att fortsätta nedåt och utan chans att vända tillbaka igen.

Räddningen kom i form av en stadig man på scooter. Jag kan än i denna dag inte förstå hur scootern kunde klara att köra uppför den backe jag inte kunde ta mig nedför. När Förundersökningsledaren och de andra väntat ett bra tag och ingen Zäta syntes till och tiden till sista inlämning av skidutrustningen började närma sig sitt slut, hade de hittat en hjälpsam scooterchaufför och skickat honom på skattjakt.
Jag var inte särskilt svårfunnen eftersom jag uppskattningsvis bara förflyttat mig två meter från det ställe där Förundersökningsledaren lämnat mig en timma tidigare.

Nej, slalom är helt enkelt inte min grej.
Övriga familjen får gärna fortsätta utmana ödet i backarna, men jag håller mig hellre till betydligt tryggare sysselsättningar.

I dag har jag lunchat med min mamma och lilla Svalan på Aksorns Kök.

Det var verkligen jättegott. Och så mysigt att få sig en lunchdate med två av de töser som betyder mest i världen för mig!

Den här stackars penséesådden blir en följetong.

Det bidde inget i går. Förundersökningsledaren och jag tittade på film i stället. Och åt fisksoppa med räkor. Och så lite glass med kolasås och purjolökssmak. (Purjolökssmaken ligger som en obehaglig hinna över all glass i frysboxen eftersom jag fick en sådan riklig purjolöksskörd i fjol. Jag vet inte riktigt varför jag har fått för mig att jag minsann ämnar så purjolök i år också.)

I kväll blir det inget heller. Lilla Svalan kommer hem från sitt läger.
Jag har fått rapporter om att bussen gått sönder på vägen så i stället för fem kommer de halv sju.

Nu ska jag utnyttja väntetiden till att åka till Mio och köpa köksstolar. Jag meddelade Förundersökningsledaren att jag ämnade fara till Lidens för att fördriva tiden (och kanske köpa små såkrukor och tulpaner, men det talade jag inte om) men han anade nog ugglor i mossen och skickade iväg mig på ett lite tyngre uppdrag.
Vi råkade på ett fint ekbord till duktigt nedsatt pris när EM i stan blev Mio i stället. Vi hade faktiskt tänkt köpa ett nytt bord, men inte så snart (det gamla var bara 24 år) men erbjudandet vi fick var “an offer you can´t resist”.
Med nytt bord i huset vill man gärna ha nya stolar också. Vi köpte sex ekstolar av modellen Läckö. Det passar ju för Lidköpingsbor.

I kväll ska jag komplettera våra sex stolar med två till. Det blir ju lite snyggare att slippa ställa fram våra plastiga extrastolar om vi inte är så många till bords.
Lidens får vänta. Och förmodligen penséerna också. I kväll vill jag bara krama på lilla Svalan.

Kanske blir det några penséer sådda i kväll. Kanske inte.

Det är sista kvällen Förundersökningsledaren och jag är hemma själva utan barn. (De är på skidläger.) Kanske vill jag utnyttja tiden till något mer tvåsamt än att så frön.

I helgen som gått har jag planerat sommarens odlingar. Jag har 25 olika sorters frön som ska sås och sedan förhoppningsvis bli till tomater, gurkor, sockerärter, basilika, purjolök, morötter, rädisor, paprika, rödbetor, vallmo, gyllenbär, astrar, penséer och kanske något mera. Dessutom vill jag har några hinkar potatis och så ska jag fylla en pallkrage med ståtliga jordärtskockor.

Nu på lunchen ämnar jag kila över till Granngården igen. Den här gången ska jag titta efter “namnskyltar”. Jag har för mig att de har små plastpinnar som man kan skriva på, sticka ner i krukkanten och som då markerar vilket frö det är man pillat ner i jorden.
Tidigare har jag löst problemet genom att sätta en tejp på krukan men den vill antingen trilla dän eller så sitter den så bra att den inte att går att få bort alls.

Uppdatering:
40 pinnar i olika pastellfärger fick jag med mig från min lunchpromenad. Plus en liten kul, gul cylinderformad skopa som såg ut att vara bra när jag ska fylla de små såkrukorna med jord.

Här är de fröer jag köpte på Granngården under lunchen:

Pensén Springtime Black – en lockande svart samhetsskönhet som helst ska försås nu och förses med extrabelysning. Så kommer det inte bli. Men man kan så dem ända fram till mitten av mars och ändå hoppas på blomning redan i år.

Frilandsgurkan Tanja – Vågar jag prova odla gurka i hink?

Rödbetan Detroit 2 – Det var egentligen bara rödbetor jag skulle köpa.

Luktärten Royal White – Man måste ha luktärter!

Mattramen Snowball – En helt ny bekantskap.

Prydnadspumpan Shenot Crowns of Thom – Tja, varför inte.

Pionvallmon Black Peony – ser ut som stora pompombollar!

Tomaten Tigerella – som ska tjuvas. Jag har annars bara odlat sorter som inte behöver tjuvas. Växthus har jag inte men blir det lika varmt och fint som förra året så kan det gå vägen.

Dillen Como – Dill är jättesvårt att få till enligt min odlingsgranne. Men en sort som har samma namn som den underbart vackra sjön i norra Italien där min syster bor – borde i alla fall ha en något större chans att gro.

Sockerärten De Grace – Jag har länge längtat efter sockerärter och i år är det nog dags att försöka sig på en odling av dessa godsaker.

Trots att snön svept in världen i sitt vita, vackra täcke så ligger odlingslusten på lur i min själs gröna skrymslen.
Så när Granngården lockar med tio fröpåsar till priset av fem så måste jag ju naturligtvis gå dit på lunchen för att se om det finns något jag blir sugen på att odla.

Jag trodde i min enfald att det skulle gå ganska fort att välja ut tio fröpåsar. Min trekvartslånga lunchrast skulle gott och väl räcka till både ett Granngårdsbesök och en efterlängtad matlåda (i går råkade jag ta fel i kylskåpet på morgonen och blev inte så glad när jag öppnade en låda potatismos – bara potatismos – klockan tolv).

Så fel jag hade! Hur kunde jag tro att jag skulle kunna skynda mig när det stod ställ efter ställ med tigerrandiga tomater, skönt späda sockerärter, purpurlila pionvallmo och rosigt röda rödbetor att botanisera i?

Nu sitter jag med X antal frön i väskan men ingen lunch i magen.
Och jag känner mig ändå sällsamt nöjd med tillvaron.

Efter gudstjänstplaneringsgruppsträffen i går kväll fick jag med mig Pastorn hem i bilen. Han bor i kvarteret bredvid oss och det var bara tack vare att jag frågade om han behövde skjuts som han kom på att han inte hade någon bil med sig till kyrkan.

Precis när vi satt oss tillrätta och spänt fast säkerhetsbältena kom jag på att jag ju var tvungen att handla på vägen hem. Pastorn ställde vänligt upp på en lite förlängd hemfärd. Han kunde själv passa på att komplettera skafferiet.

Klockan var efter nio så min favoritbutik Willys var redan stängd. ICA är också trevligt, men jag handlar så sällan där så jag har svårt att hitta.

Pastorn blev klar långt före mig. Jag yrade runt och letade efter än det ena, än det andra medan jag bockade av inköpslistan. Varför placerar man snabbnudlarna bredvid teriyakisås och vattenkastanjer i stället för hos vanliga nudlar, pasta eller mos?
Mandelbiskvierna som lilla Svalan beställt hittade jag överhuvudtaget inte. Varken tillsammans med nyponsoppan, godiset, kexen, kakorna eller flingorna.

Det var två minuter kvar till stängning när jag kom dragandes med min välpackade papperskasse i kundkorgen och Pastorn stod redan sedan länge och väntade vid kassorna. Han var orolig att jag handlat klart och gått ut. Jag satte pip-pistolen i därtill avsedd hållare och drog mitt kort samtidigt som pastorn sa:
-Tänk om du åker på avstämning nu!

Jodå! Såklart jag gjorde. “Ert inköp måste hanteras av personal.”

Medan jag gjorde mig beredd att packa upp alla varor igen för att få okejstämpel, eller inte… gjorde Pastorn mig nervös med sitt nästa uttalande:
-Tänk så retligt det vore om du inte scannat allt nu, när jag står här och tittar på!

Sakta börjar mitt slumrande trädgårdsintresse väckas till liv igen. Medan vi var på vår långa resa slutade jag följa både folk och grupper på facebook för att inte mobilen skulle få krupp varje gång den kom i kontakt med wifi.
Nu har jag aktiverat det mesta igen och bilder och inlägg om trädgård, chili- och tomatodling gör mig sugen på att så små fröer.

Jag har bestämt mig för att ha tre hängande tomatplantor i år igen. Och kanske några ståendes i hinkar. Jag har två stora murtråg där det växte tomater i fjol. Där måste jag odla något annat i år om jag inte ska tvingas byta ut all jord. Lök kanske funkar. Det gick så bra förra året så det måste jag ha i år också. Kanske purjolök.
Och så har jag kommit på att jag gillar rödbetor så det vill jag odla. Sockerärtor har jag aldrig haft så det måste det bli. Och såklart luktärter, kanske i krukor på altanen.
Och naturligtvis basilikan Giant Leaf från i fjol. Någon vallmo vill jag också få till. Och gärna potatis. Jordärtskockor vore inte dumt. Kapkrusbär har jag köpt frön av….

Men jag behöver inte odla någon chili. Jag har torkad chili från i fjol som mer än väl täcker ett helt livs förbrukning. Då gav jag ändå bort merparten av mina frukter.

Jag måste dock försöka hålla mig lite till. Det kan vara lagom att så i mars, eftersom jag inte har tillgång till extrabelysning. Långa, rangliga plantor är inte bra.

…av att ha en dotter som är tolv år gammal men fortfarande vill vinka till mig när hon klivit av bussen.

I kväll blir det biobesök med Guldgossen.

Sista Hobbitfilmen hade premiär på natten innan vi åkte till Bolivia. Det var tämligen nesligt att vara så vuxen att jag bestämde att vi inte skulle gå och titta på den innan vi for. Och ännu mer förargligt att komma hem en lördag, titta i tidningen på söndagen och se att sista föreställningen ägt rum föregående kväll.

Jag gillar Sagan om Ringen och Hobbitfilmerna. Visserligen har väl Hobbit inte riktigt levt upp till förväntningarna men jag vill för allt i världen inte missa bioupplevelsen.

Därför blev glädjen stor när Guldgossen fick se att det inte alls var färdigsänt! Bion i Lidköping håller några strödda föreställningar fortfarande, en gång i veckan.

Nu är jag laddad. Jag har tänkt på biomörker, popcorn och hög, intagande musik hela eftermiddagen.
I förmiddags hade jag dock så fullt upp på jobbet att jag glömde bort att se fram emot kvällens begivenhet.

I går kväll var jag med om något otroligt roligt.

I vår kyrka har vi en musikaliskt genombegåvad kille (det finns förresten flera, av båda könen) som redan gett ut två skivor. Hans senaste projekt är ett filmiskt rymdepos av svävande, eftertänksamma toner som för tankarna (i alla fall mina begränsade) till både Enya och Sagan om Ringen. Till min stora förtjusning har han bett mig om hjälp att lägga lite sångstrofer på de två sista musikstyckena.

För två år sedan spelade vi in den näst sista. Sedan kom andra musikaliska äventyr, familjeliv och arbete emellan men i går blev det äntligen tillfälle att ta sig an den sista låten.

Det var inte många textstrofer det handlade om, men det tog över tre timmar att få ihop tillräckligt många fungerande inspelningar för att min musikaliske vän ska lyckas klippa ihop en godkänd melodislinga.
Han gjorde sitt bästa för att instruera mig. Det ska vara rätt styrka, rätt intensitet, rätt dynamik, rätt uttal och rätt fraseringar. Det ska vara rätt längd och höjd och tryck och stabilitet i glidningarna. Det ska vara rätt längd på tonerna, rätt längd på pauserna och de ska ligga på rätt ställe. Det får inte bli för mycket S men inte för lite, inte för tydliga R men det ska anas. Frasen ska börja på rätt ställe i musiken utan att det finns ett beat att luta sig mot. Det ska inte vara något vibrato utan raka toner. Tonglidningen ska sammanfalla med accordsbytet. Jag ska släppa tonen utan att förlora i tonhöjd, jag ska avsluta tonen mjukt, eller fejda den. Jag ska börja med mycket luft, jag ska andas, jag ska inte andas, det får inte höras att jag andas. Det är femton olika detaljer att ta hänsyn till i en fras som består av tre ord. Min röst ska vara ett instrument bland de andra och inte sticka ut. Tänk rymd. Tänk sprött. Tänk svävande.

Det kanske är svårt att förstå hur det kan vara så fantastiskt roligt att stå rätt upp och ner, på exakt samma avstånd till en mikrofon (backar jag någon centimeter försvinner diskanten, kommer jag någon centimeter för nära blir nivåerna för höga), i flera timmar, och anstränga sig till det yttersta för att försöka gestalta det som hittills bara har funnits inne i någon annans hjärna, men det är en härlig känsla att ta sig an utmaningen.
Att i någon mån lyckas omforma sin röst till att passa in i ett format där den självmant inte skulle kunna höra hemma.
Att ta instruktioner och utvecklas.
Att prestera.
Utan prestationsångest.

Nu ser jag fram emot att få höra det färdiga resultatet. När min musikaliske vän lyssnat, valt ut, klippt och klistrat och placerat sången på rätt ställe i musiken. Jag tror det kan bli bra. Inte för att jag är en fantastisk sångerska utan för att han vet precis vad han sysslar med, vad han vill ha och hur han ska få det.

I går kom Förundersökningsledaren och hämtade mig direkt efter jobbet. Bara en sån sak! Vilken lyx att slippa streta i snömodd och väta för att sedan stå och vänta på bussen.

Tillsammans for vi till Ängahagens Köpcentrum och kompletterade förrådet med schampo, deo, tandkräm och tvål. Det kan behövas när man varit bortrest en månad.

Jag är ju lite extra förtjust i att handla billigt så när jag hittade pumptvål för bara 10 kr/st tyckte jag att vi skulle passa på att samla på oss lite. Förundersökningsledaren var inte lika övertygad om tvålarnas förträfflighet. Dessutom brukar de vara ganska dryga.
Han ifrågasatte starkt mina val och tyckte att det visst har betydelse vilken tvål som står på jästtoan vid midsommar.

Nu måste jag tvätta händerna lite mer än vanligt. Jag köpte nämligen på mig följande varianter:
Blåbärspaj
Polkagris
Apelsin och Nejlika
Äpple och Kanel
Pepparkaka

Vaddå säsongsbetonat?

Det här med träning är livsfarligt!

På lunchen gick jag till Friskis och Svettis för att fylla på Guldgossens träningskort.
Uppenbarligen är träning att betrakta som en ganska farlig drog, för är man under 18 år får man inte själv köpa träningskort.

Det räckte med att jag gick uppför de fyra trapporna i den gamla industrilokalen som numera inhyser allt från ungdomsmottagning till PRO, så fick jag veckans träningsdos. Högst upp blev jag tvungen att stå och hämta andan en stund innan jag kunde gå vidare.

När jag var färdig med mitt ärende, som innefattade att öva upp expediten i återköp i kassamaskinen, gick jag tillbaka ner igen. Man skulle kunnat tro att jag gjorde det med flit, för att spara lite på stegen, men så var inte fallet. Fallet som höll på att bli ett riktigt otäckt fall.

Redan innan första trappavsatsen så missade jag det sista trappsteget. I stället för att möta golvet, som min högerfot uppenbarligen trodde att den skulle göra, så tog jag ett jättekliv i luften och hann känna den svindlande luftfärdskänslan i maggropen. Jag snubblade till, var nära att trilla omkull, men stapplade med krokiga ben rakt in i räcket och väggen mitt emot trappan. Räcket räddade mig till stående när jag slog högerhanden i det polerade träet och lyckades grabba tag kring den glatta ytan. Resten av kroppen fortsatte in i väggen men stoppades upp av mitt väl tilltagna högerbröst (det är faktiskt en aning större än det vänstra, eller har åtminstone varit, fram tills det plattades ut mot en Sockerbruksvägg…)

Mannen som gick bakom mig i trappen undrade vad jag höll på med och i mitt förvirrade tillstånd råkade jag berätta att jag även cyklat omkull före jul och sedan pratade vi om väder och vind och bristen på snö och hur det minsann var bättre vintrar för 30-40 år sedan och jag avslöjade inte att jag bara upplevt 44 vintrar och inte riktigt kommer ihåg de senaste 40, allt medan vi tillsammans gick de kvarstående trapporna ner till gatuplan och den orolige farbrorn höll ett vakande öga på mina steg.

Tillbaka på jobbet har jag lite ont i högerhanden, höger armbåge (som inte riktigt hunnit blivit sig själv sedan jag cyklade omkull), höger axel, nacken och några revben på högersidan som tydligen lyckades undvika bröstets beskydd när jag dråsade in i väggen.
Men det är det värt. Nu behöver jag ju inte träna på minst en vecka!

Vad har hänt sedan jag oannonserat började min långa bloggpaus?

Svaret finns här:
www.boliviaflorida.blogspot.se

Vad gör en
normal människa en helt vanlig tisdagskväll?

Jag vet
inte.

Själv fick
jag en liten regeringskris-kris och fastnade i medierapporteringen kring
sverigedemokraternas besked om att stjälpa regeringen genom att rösta på
alliansens budgetförslag.
Positionerna verkar väldigt låsta och beskedet utlöste en förnyad våg av
pajkastning (som om det inte vore nog med pajerna som flög under valrörelsen
och i samband med regeringsbildandet efter valet).
Nu lägger alliansen skulden för krisen på regeringen som inte lyckats skapa en
tillräckligt stark regering för att få igenom sin budget. Regeringen skyller på
alliansen som inte vill svika sina väljare och vallöften genom att förhandla
med regeringen så att regeringen ska lyckas få igenom sin budget och kunna fortsätta
regera och längst fram i mediastrålkastarnas sken står sverigedemokraterna och
gnuggar händerna av förtjusning över det kaos de lyckats åstadkomma.
Stefan Löfven kallar till presskonferens där han fortsätter pajkastningen och
ger alliansen ett ultimatum – förhandla fram en ny budget med regeringen eller
ta över rodret och regera tillsammans med sverigedemokraterna. I det uttalande
ligger ett förtäckt hot – om inte regeringens budgetförslag går igenom vid
omröstningen i dag kommer Löfven avgå och överlåta regeringsbildandet till
alliansen, och han har inga planer på att själv sätta sig vid
förhandlingsbordet för att få till en hållbar budget utan ber alliansen att i
så fall förhandla med sverigedemokraterna.
Alliansen genomskådar naturligtvis socialdemokraternas fulspel och ger Löfven
kalla handen när han bjuder in till förhandlingar.

Till slut
lyckades jag slita mig loss från min mediaapati. Men då var klockan nio och det
var för sent att göra någon nytta. I stället tog jag hand om säsongens sista tomater
som låg omogna och övergivna i uterummet. De fick flytta in i värmen, den riktigt
heta värmen, och bli grön tomatmarmelad med citron och ingefära.

Det tog
lite längre tid än jag trott (varför blir det nästan alltid så när jag ska göra
något i köket?) men halv elva fanns det fem burkar färdig marmelad som fick
vila upp och ner på köksbänken över natten.
Jag har smakat på marmeladen på frukostmackan men ostsmaken tog överhanden så
jag kan inte riktigt avgöra om den var bara god, jättegod eller helt
fantastiskt fenomenalt supergod.

Här kommer
i alla fall receptet (och lite tips inom parantes) om du vill koka egen
marmelad:

1 kilo
gröna tomater (Jag hade lite mindre och alla var inte knallgröna utan lite
rodnande också)
2 ekologiska citroner (Jag hade vanliga)
3-4 cm ingefära (Jag tog nog lite mer)
en skvätt vatten vid behov (Jag tog inget vatten)
500 g socker

Tvätta
tomaterna och skär dem i småbitar. Ta bort eventuellt fula delar och skär bort ”stocken”
i mitten av tomaten. (Mina tomater var så små så jag halverade dem bara och
struntade i den där mittensträngen. Jag borde dock ägnat lite mer tid åt att
skära tomaterna i mindre bitar för de kokade inte sönder så lätt som jag trodde
och marmeladen blev lite väl chunkig.)

Tvätta
citronerna noga, skär dem i småbitar och avlägsna kärnorna. (Av receptet framgick
det inte ordentligt om man verkligen skulle ta med skalet eller inte. Jag skar
bort skalet och använde bara fruktköttet. Jag tycker det vita precis innanför
ytterskalet ger så besk smak när jag gör flädersaft så jag ville inte blanda
ner det i tomatmarmeladen heller. Vill du ha med skal föreslår jag att du i så
fall bara tar tillvara det yttersta gula innan du skalar citronerna och använder
fruktköttet. I så fall ska du skrubba citronerna med en nagelborste i varmt
vatten, oavsett om du använder ekologiska citroner eller inte. Jag orkade inte
skära köttet i småbitar heller och förfasades först när jag såg de vita
hinnorna flyta runt i grytan, men sen tog jag upp en bit och smakade på och den
var mjuk och god.)

Skala 3-4
cm färsk ingefära och riv ner i en gryta där du lagt tomater och citroner. Koka
upp allt och låt det sjuda i 6-7 minuter tills tomaterna blivit mjuka men inte
puré. (Jag tycker ingefäran blir trådig när man river den så jag hackade ner
den i väldigt små bitar i stället. Jag upptäckte vid avsmakning att marmeladen
blivit en aning besk. Om det berodde på citronhinnorna, att jag brände vid
marmeladen en aning, eller att ingefäran fick koka med för länge får jag nog
låta vara osagt men kommer jag över gröna tomater någon mer gång och vill göra
marmelad kommer jag i så fall inte lägga i ingefäran förrän i slutet av
koktiden.
Eftersom jag inte finfördelat mina tomater så mycket som receptet rekommenderade,
fick jag också förlänga koktiden en del. Jag vet faktiskt inte hur länge jag
kokade satsen men det var kanske en kvart.)

Sänk temperaturen
och tillsätt sockret. Rör runt tills det löst sig helt (det gick jättefort) och
öka sedan temperaturen rejält och låt marmeladen koka tills den uppnår en
temperatur av 107-108 grader. Om du inte har någon termometer kan du göra ett
marmeladprov. Ställ en tallrik i frysen ett tag (innan du börjar laga marmelad),
ta ut den och klicka på lite marmelad. Om massan får bra konsistens nästan
direkt, så är den klar. (Jag har termometer så jag stack ner den och
stormkokade. Det skvätte som bara den. Ett tips kan vara att ta en mycket
större gryta än du behöver, så är det mindre risk att det skvätter över.
Eftersom det skvätte så mycket så la jag på ett lock men då missade jag att
röra i grytan. Trots att inte receptet angav något frenetiskt rörande så är det
ändå smart, om man vill undvika att marmeladen bränner i botten av kastrullen.
Temperaturen ville aldrig upp högre än 104 grader så till slut orkade jag inte
vänta längre och hällde upp det färdiga resultatet.)

Häll upp
marmeladen på väl rengjorda burkar, skruva på locken och ställ burkarna upp och
ner.
(Jag ställde mina glasburkar i diskhon och hällde kokande vatten i dem, och på
locken som jag lagt bredvid. Sedan spolade jag kallt vatten i hon efter ett tag
och ställde burkarna att torka lite hjälpligt, upp och ner på ugnsgallret. När
du häller upp marmeladen kan det vara bra att ha en grillvante på handen om du gör
som jag och håller i burkarna. Du ska också skruva på locken direkt och ställa
burkarna upp och ner och då är det definitivt bra med något som skyddar handen
från brännskador.)

Förvara
marmeladen svalt och mörkt. (Enligt receptet ska den tydligen stå sig bra länge
även i rumstemperatur men det vågar man ju inte lita på.)

Jag har cyklat omkull.

Eller för att göra en kort historia lång:

När jag vaknade i morse visade temprometern tre plusgrader. Kallare än gårdagsmorgonens åtta med andra ord. Men inget regn. Latmasken i mig tyckte ändå att jag gott kunde ta bilen till jobbet. Jag har en kasse inköp ståendes på jobbet som behöver forslas hem och dessutom ska jag bort i kväll och det är ett utmärkt svepskäl till bilåkande… enligt Latmasken… men inte enligt Förundersökningsledaren som tyckte att jag borde cykla. Och det tyckte väl jag också egentligen. Men en bekvämt bilburen resa fanns ändå med i beräkningen under morgonrutinerna…

…som gick ovanligt raskt. Så snabbt att jag faktiskt hade gott om tid att ta cykeln till jobbet utan att behöva stressa.

Redan efter den första lilla uppförsbacken innan skolan, blev jag omkörd av pastorns fru. Hon är väldigt hurtig och jag vet att hon brukar cykla till jobbet så jag la inte ner något krut på att försöka hålla jämn takt med henne. Vi hejade bara på varann och sedan fortsatte jag med mitt lugna tempo. Dessutom hade hon ingen nypasserad uppförsbacke i benen så jag brydde mig inte alls om att jag blev omkörd. Jag hade inga som helst intentioner att försöka köra ikapp…

…Ändå gjorde jag just det. Körde ikapp alltså.
Det bara råkade bli så i stora Villabacken. Eftersom jag har fler dökilon än pastorsfrun så fick jag helt enkelt bättre fart. Dessutom gjorde hon misstaget att välja cykelvägen ända fram till hindret där gatukontoret bygger om vägen och blev då tvungen att sakta ner, medan jag planerade min framfart bättre och tog den vanliga körbanan i god tid för att slippa sänka farten förbi den stora grävskopan.

Jag har cyklat omkull.

Eller för att göra en kort historia lång:

När jag vaknade i morse visade temprometern tre plusgrader. Kallare än gårdagsmorgonens åtta med andra ord. Men inget regn. Latmasken i mig tyckte ändå att jag gott kunde ta bilen till jobbet. Jag har en kasse inköp ståendes på jobbet som behöver forslas hem och dessutom ska jag bort i kväll och det är ett utmärkt svepskäl till bilåkande… enligt Latmasken… men inte enligt Förundersökningsledaren som tyckte att jag borde cykla. Och det tyckte väl jag också egentligen. Men en bekvämt bilburen resa fanns ändå med i beräkningen under morgonrutinerna…

…som gick ovanligt raskt. Så snabbt att jag faktiskt hade gott om tid att ta cykeln till jobbet utan att behöva stressa.

Redan efter den första lilla uppförsbacken innan skolan, blev jag omkörd av pastorns fru. Hon är väldigt hurtig och jag vet att hon brukar cykla till jobbet så jag la inte ner något krut på att försöka hålla jämn takt med henne. Vi hejade bara på varann och sedan fortsatte jag med mitt lugna tempo. Dessutom hade hon ingen nypasserad uppförsbacke i benen eftersom hon kom från ett annat, backfritt håll. Så jag brydde mig inte alls om att jag blev omkörd. Jag hade inga som helst intentioner att försöka köra ikapp…

…Ändå gjorde jag just det. Körde ikapp alltså.
Det bara råkade bli så i stora Villabacken. Eftersom jag har fler dökilon än pastorsfrun så fick jag helt enkelt bättre fart. Dessutom gjorde hon misstaget att välja cykelvägen ända fram till hindret där gatukontoret bygger om vägen och blev då tvungen att sakta ner, medan jag planerade min framfart bättre och tog den vanliga körbanan i god tid för att slippa sänka farten förbi den stora grävskopan.

Nu måste jag förklara en viktig sak:
Om man kört om en person som redan tidigare kört om en själv, då kan man verkligen inte, inte på villkors vis, låta den personen köra om en igen. Pastorsfru eller inte.

Alltså blev jag helt enkelt tvungen att trampa på ganska raskt, trots att jag hade gott om tid att ta mig till jobbet.
Jag kunde inte med att vända mig om och se efter hur stort försprång jag hade, och jag förväntade mig hela tiden att pastorsfrun skulle komma upp jämsides med mig och så skulle jag bli tvungen att flåsandes konversera artigt och komma på någon bra anledning till att jag råkade köra om henne fastän hon redan vunnit loppet i starten.

Vägen förbi Tofta bjuder på en lång men svag nedförsluta och jag fick upp hastigheten ganska bra. Mitt bestämda trampande möjliggjorde att jag höll hastigheten även förbi campingen och fram på stan.
Första svängen, över järnvägen strax efter campingen, gick hur bra som helst.
Andra svängen, över gatan in till muséet, gick också helt smärtfritt.

Tredje svängen, över järnvägen efter Läcköblommor…
…gick inte.

Jag gjorde en sådan där klassisk “vägen svängde men det gjorde inte Zäta”.

Helt utan förvarning, jag hade inte märkt av halkan på något sätt under den tidigare färden, gled cykeln iväg åt ett håll och jag åt ett annat. Vi separerade totalt innan jag tog mark med höger armbåge och knä först. Jag slog inte i så hårt och hade kroppen bara lite vriden från parallellt läge med marken, så jag tippade snabbt över till att ligga på mage och lyckades med konststycket att prestera en nästan helt perfekt “sälen” – segergesten från betydligt farligare sporter än cykling på väg till jobbet. Mina inbyggda stötdämpare fungerade perfekt och jag gled någon meter på den svarta cykelbanan.

En bit bakom mig kom två nysvenska kvinnor trippande på det hala väglaget. Av deras upprörda röster förstod jag att de oroade sig för hur det gått med mig. Jag låg kvar en stund och kände efter och noterade samtidigt, men viss förtjusning, att pastorsfrun hamnat så långt på efterkälken att hon inte var framme vid nedslagsplatsen än.

Jag linkade vidare till jobbet, ledandes cykeln som fått styret lite vridet ur färdriktningen. Pastorsfrun hann i kapp och jag berättade vad som hänt. Hon skulle sätta på dubbdäck på sin cykel för att undvika liknande missöden.
Jag ämnar inte sätta på några dubbdäck. Jag ämnar dumpa cykelskrället i garaget över vintern och hålla mig till buss och bil!

Sista biten fram till jobbet cyklade jag i alla fall. Jag ville hinna i tid att slicka såren lite innan arbetsdagen började.
Väl på plats konstaterade jag att alla kläder klarat sig hela, om än lite skitigare än vanligt.
Knäet har fått sig en smäll och är pyttelite rött mittepå, och så finns det en liten blodutgjutning under huden en bit nedanför knät.
Armbågen har jag skrapat upp lite grann och den är nu tvättad och omplåstrad. Förmodligen slog jag i den mest för det sticker lite i fingrarna och jag har ondare i högeraxeln än jag haft tidigare och en lätt huvudvärk väntar på att bryta ut mellan ögonbrynen.

Jag la mig en liten stund på jobbsoffan när jag tvättat av såret och under morgonmötet var jag pinsamt nog också tvungen att lägga mig… på golvet med benen i högläge medan de andra gjorde morgongymnastik. Jag är så fånigt svimfärdig så fort det händer något med mig själv. Jag kan ge konstgjord andning till sonen när han håller på att dö av en allergichock och jag vågar gå emellan två arga karlar som bråkar på en parkeringsplats men har jag fått ett litet skrubbsår så dyker medvetandet direkt.

Men nu har jag jobbat vid datorn hela förmiddagen och det har gått riktigt bra. Högerarmen vilar mot handledsstödet framför tangentbordet och det värker bara när jag slår i armbågen.
Jag försöker låta bli att tänka på att jag ska cykla hem också… i kylan… och mörkret… på den farliga svarta isen som Aftonbladet varnar för (vilket var det första jag läste när jag satte på datorn på jobbet)… med snett styre.

Jag har cyklat omkull.

Eller för att göra en kort historia lång:

När jag vaknade i morse visade temprometern tre plusgrader. Kallare än gårdagsmorgonens åtta med andra ord. Men inget regn. Latmasken i mig tyckte ändå att jag gott kunde ta bilen till jobbet. Jag har en kasse inköp ståendes på jobbet som behöver forslas hem och dessutom ska jag bort i kväll och det är ett utmärkt svepskäl till bilåkande… enligt Latmasken… men inte enligt Förundersökningsledaren som tyckte att jag borde cykla. Och det tyckte väl jag också egentligen. Men en bekvämt bilburen resa fanns ändå med i beräkningen under morgonrutinerna…

…som gick ovanligt raskt. Så snabbt att jag faktiskt hade gott om tid att ta cykeln till jobbet utan att behöva stressa.

Redan efter den första lilla uppförsbacken innan skolan, blev jag omkörd av pastorns fru. Hon är väldigt hurtig och jag vet att hon brukar cykla till jobbet så jag la inte ner något krut på att försöka hålla jämn takt med henne. Vi hejade bara på varann och sedan fortsatte jag med mitt lugna tempo. Dessutom hade hon ingen nypasserad uppförsbacke i benen så jag brydde mig inte alls om att jag blev omkörd. Jag hade inga som helst intentioner att försöka köra ikapp…

…Ändå gjorde jag just det. Körde ikapp alltså.
Det bara råkade bli så i stora Villabacken. Eftersom jag har fler dökilon än pastorsfrun så fick jag helt enkelt bättre fart. Dessutom gjorde hon misstaget att välja cykelvägen ända fram till hindret där gatukontoret bygger om vägen och blev då tvungen att sakta ner, medan jag planerade min framfart bättre och tog den vanliga körbanan i god tid för att slippa sänka farten förbi den stora grävskopan.

Jag har valt att betrakta mig själv som en i grunden positiv människa.
Livet blir så mycket lättare att leva för den som är positiv, så förmodligen är det av rent egoistiska skäl som jag försöker måla mina dagar i dur.

Jag tror att livet formar oss i mångt och mycket. Det finns händelse som ligger långt utanför vår kontroll och som påverkar hur vi i fortsättningen möter vår omgivning och oss själva.
Men sedan finns det också så mycket annat, “vardagskrafs” som kan hissa eller dissa en dag. Och med en positiv syn på tillvaron tror jag att jag ger mig själv mycket större chans att somna med ett leende på läpparna.

Visst kör livet över oss ibland, men låt det inte göra det till en vana!

Vad jag egentligen ville komma fram till med den här lilla föresläsningen är:
Det regnade när jag cyklade till jobbet i morse.
Det är inte så kul med regn.
Men i stället för att deppa ihop med novemberrusket tänkte jag på hur mycket bättre det är med regn än snö.
Regn betyder plusgrader.
Plusgrader innebär att jag slipper fröfrusna kinder och fingrar.

Alltså är det jättebra med regn när man cyklar till jobbet, i alla fall enligt positivismens logik…

I går var lilla Svalan och jag i Kaffestugan och jobbade tillsammans med min mamma och tre personer till. Det var skönt att vi var så många för vi hade oväntat mycket gäster. Jag erkänner att jag inte hade tro för så många fikasugna Lidköpingsbor såhär sista helgen innan löning, men jag hade tack och lov fel.

Jag fortsätter att yvas över min dotter. Hon är snabb och flink, tjänstvillig och har öga för vad som behöver göras. Jag är förresten stolt över sonen med. Han var så snäll och erbjöd sig att komma och hämta lilla Svalan med moppen. Och eftersom han kom lite tidigare än behövligt så hjälpte han oss att dammsuga innan han skjutsade hem lilla Svalan.

På kvällen var vi ganska möra, både lilla Svalan och jag. Det var fantastiskt skönt med ett varmt bad och sedan soffkrasch framför “Så mycket bättre”. Orups tolkning av Carolas “Främling” framkallade tårar i både mina och Carolas ögon, och säkert hos många fler. Annars är det främst Amanda Jensen som stuckit ut i årets omgång tycker jag. Hon har så otroligt mycket känsla när hon sjunger. Det slätar över att hon inte alltid sjunger särskilt rent.

I dag har Förundersökningsledaren och jag spelat och sjungit med Zätas Band i Missionskyrkan här i stan. Det är första gången Zätas Band spelar någon annanstans än i vår egen församling. Det var lite spännande att uppleva ljudbilden på ett nytt ställe och faktiskt svårt att sjunga i en lokal med så mycket eget eko. Jag var ute och svajade alldeles för mycket, speciellt på en av våra egna sånger vilket naturligtvis var väldigt synn, men jag får försöka inse att vi bara är glada amatörer som gör så gott vi kan.

Lilla Svalan har hängt med en av sina kompisar hela dagen och kom lagom hem till kvällsmaten. Då hade hon med sig nybakade lussekatter. Viken succé! Dessutom var det inga vanliga “katter” utan även grisar, snögubbar, flätor och fjärilar. Väldigt vackert och gott.

Jag ska försöka ta tidigt kväll och snart krypa till kojs. Jag har bara några sidor kvar i vår bokklubbsbok “Kvinnorna på stranden”. Det är ingen bok jag rekommenderar. Den är inte spännande, huvudpersonen är för diffust tecknad, historien skulle kunna vara ett viktigt inlägg i en viktig debatt men genom att författaren väljer att låta huvudpersonen inta jagform så stjäls fokus från den vinklingen. Det blir liksom varken hackat eller malet.

Innan jag kan gå och lägga mig måste jag bara röja lite i köket efter kvällsmaten, ta hand om noterna efter spelningen och mortla mig lite chilisalt att ta med som gå-bort-present till en kommande middag.

Vi har infört en ny morgonrutin hemma.

Efter frukost tejpar jag ihop lilla Svalans brutna Tilltå med Tillirosa bredvid.
Det går bra, jag är ganska bra på att tejpa.

Enda kruxet är att lilla Svalans tår lider av klaustrofobi!

Livet slog till hos oss med full kraft i går.
Det där livet som både består av toppar och dalar. Livet som består av glada skratt och salta tårar. Livet som är omtumlande och oförutsägbart.

Guldgossen kom hem med mopedkörkort.

Lilla Svalan kom hem med en bruten tå.

I går kväll tog jag hand om en av purjolökarna som ligger och väntar i vätan utanför uterummet. Jag skalade bort fula blad, sköljde och skar. Sedan ner med skivorna i portionspåsar om 100 gram.

Jag fick ihop fem och en halv påse. Det är rejäla lökar jag odlat i sommar.
Nu måste jag försöka komma ihåg hur jag gjorde för att få så pass bra skörd. Det är inte helt självklart har jag förstått.

Jag sådde fröna enligt anvisningen på fröpåsen. Alltså ganska tidigt. Jag pillade ner fröna två och två i toarullar som jag fyllt med vanlig planteringsjord i botten och såjord högst upp. Sedan ställde jag dem ljust i ett södervänt fönster på övervåningen. Jag minns inte om jag täckte rullarna med gladpack eller inte. När de kommit upp drog jag brutalt bort den vekaste lilla tråden och sparade den levnadsgladaste.

När de små smala stråna kommit upp över en decimeter toppade jag dem någon centimeter och klippte rakt av med en sax. När de växt till sig ytterligare planterade jag om dem så djupt som möjligt i mjölkpaket. Jag lät toarullarna följa med ner i kartongerna för att störa rötterna så lite som möjligt. Så länge man täcker hela rullen med jord så kommer kartongen att förmultna av sig självt.
Jag skar av hörnen på mjölkkartongerna en aning längst ner för att kunna släppa ut överskottsvatten, fyllde botten med lecakulor och blandade lite kogödsel från en köpepåse samt pelleterad hönsgödsel i planteringsjorden. Efter ungefär två veckor började jag göda med guldvatten vid varje vattningstillfälle. Jag tror att det kanske är det som är hemligheten till tillväxten. Purjolök är som jag förstått det, väldigt kvävekrävande växter.
Jag flyttade ner krukorna i vårt ljusa uterum direkt efter att jag planterat om dem. Det är viktigt med mycket ljus för att inte få rangliga plantor. Plantorna började bli lite kraftigare, som ett gräslöksstrå ungefär, och när de drog iväg och blev så långa att de ville vika sig, var jag framme med saxen igen och klippte tillbaka dem, men bara så mycket att de kunde stå för sig själva.

Jag minns inte när jag planterade ut purjolöken i smultrontornet, men det var inte förrän det blivit lite varmare ute och frostrisken definitivt var över. Det brukar vara någon gång efter Sveriges nationaldag. Innan dess hade jag burit ut och in plantorna för avhärdning i säkert två veckors tid.

Innan utplanteringen gödslade jag jorden med mer hönsgödsel och redan tidigare på våren hade jag grävt ner en hel del mullförbättrande kompostjord.
När plantorna var på plats trädde jag tumma rullar efter hushållspapper över det gröna och bäddade runt om med gräsklipp. Resten av sommaren har jag fyllt på med gräsklipp nästan varje gång Förundersökningsledaren eller Guldgossen klippt gräsmattan, och så har jag fått vattna ihärdigt både för att sommaren varit varm och torr och för att purjon växt högst uppe på toppen av smultrontornet där avrinningen är som störst.

Jag har läst att man ska klippa ner både rötter och blast en aning vid utplanteringen, men rötterna tyckte jag var lite skrala när jag planterade och blasten hade jag redan hållit ganska strikt nedklippt så det var inte mycket som kapades då.

Jag tror jag ska satsa på några purjolöksplantor nästa år också. Det är inte så dumt att kunna fylla frysen för egna behov.

I går kväll tog jag hand om en av purjolökarna som ligger och väntar i vätan utanför uterummet. Jag skalade bort fula blad, sköljde och skar. Sedan ner med skivorna i portionspåsar om 100 gram.

Jag fick ihop fem och en halv påse. Det är rejäla lökar jag odlat i sommar.
Nu måste jag försöka komma ihåg hur jag gjorde för att få så pass bra skörd. Det är inte helt självklart har jag förstått.

Jag sådde fröna enligt anvisningen på fröpåsen. Alltså ganska tidigt. Jag pillade ner fröna två och två i toarullar som jag fyllt med vanlig planteringsjord i botten och såjord högst upp. Sedan ställde jag dem ljust i ett södervänt fönster på övervåningen. Jag minns inte om jag täckte rullarna med gladpack eller inte.

När de små smala stråna kommit upp över en decimeter toppade jag dem någon centimeter och klippte rakt av med en sax. När de växt till sig ytterligare planterade jag om dem så djupt som möjligt i mjölkpaket. Jag lät toarullarna följa med ner i kartongerna för att störa rötterna så lite som möjligt. Så länge man täcker hela rullen med jord så kommer kartongen att förmultna av sig självt.
Jag skar av hörnen på mjölkkartongerna en aning längst ner för att kunna släppa ut överskottsvatten, fyllde botten med lecakulor och blandade lite kogödsel från en köpepåse samt benmjöl i planteringsjorden. Efter ungefär två veckor började jag göda med guldvatten vid varje vattningstillfälle. Jag tror att det kanske är det som är hemligheten till tillväxten. Purjolök är som jag förstått det, väldigt kvävekrävande växter.
Jag flyttade ner krukorna i vårt ljusa uterum direkt efter att jag planterat om dem. Det är viktigt med mycket ljus för att inte få rangliga plantor. Plantorna började bli lite kraftigare, som ett gräslöksstrå ungefär, och när de drog iväg och blev så långa att de ville vika sig, var jag framme med saxen igen och klippte tillbaka dem, men bara så mycket att de kunde stå för sig själva.

Jag minns inte när jag planterade ut purjolöken i smultrontornet, men det var inte förrän det blivit lite varmare ute och frostrisken definitivt var över. Det brukar vara någon gång efter Sveriges nationaldag. Innan dess hade jag burit ut och in plantorna för avhärdning i säkert två veckors tid.

Innan utplanteringen gödslade jag jorden med mer kogödsel och redan tidigare på våren hade jag grävt ner en hel del mullförbättrande kompostjord.
När plantorna var på plats trädde jag tumma rullar efter hushållspapper över det gröna och bäddade runt om med gräsklipp. Resten av sommaren har jag fyllt på med gräsklipp nästan varje gång Förundersökningsledaren eller Guldgossen klippt gräsmattan, och så har jag fått vattna ihärdigt både för att sommaren varit varm och torr och för att purjon växt högst uppe på toppen av smultrontornet där avrinningen är som störst.

Jag har läst att man ska klippa ner både rötter och blast en aning vid utplanteringen, men rötterna tyckte jag var lite skrala när jag planterade och blasten hade jag redan hållit ganska strikt nedklippt så det var inte mycket som kapades då.

Jag tror jag ska satsa på några purjolöksplantor nästa år också. Det är inte så dumt att kunna fylla frysen för egna behov.

Helgen som just passerat var riktigt stillsam och lugn. Jag
höll mig hemma och småstädade, plockade undan, bakade och var ute i trädgården.

På fredagkvällen var lilla Svalan hos en kompis och sedan i
kyrkan på Vips. Guldgossens klass arrangerade ett skoldisco så han var där och
hjälpte till.
Förundersökningsledaren och jag passade på att plocka undan vårt köksbord med
tillhörande stolar och ställde upp det nya bordet vi köpte innan EM la ner sin
affär här i stan och återuppstod som Mio. Vi har skaffat nya stolar också, på
Mio.

Innan barnen hann hem började vi titta på andra delen av
Hungerspelstriologin: Catching Fire. Jag har sett nästan hela den första
filmen, och läst boken, men jag har inte läst någon av de följande böckerna.
Jag är inte helt säker på att jag kommer göra det heller. För en gångs skull
tycker jag att filmen är bättre än boken. Författaren har inte lyckats förmedla
lika mycket känsla som filmen gör, och jag blev inte besviken på tvåan heller.
Nu ser jag fram emot att få tillfälle att se del tre och fyra av triologin.

Lördagen började med en lång, välbehövlig sovmorgon. När
lilla Svalan äntligen lyckats övervinna sin aversion mot det nya köksbordet
kunde vi sätta oss och äta frukost tillsammans.
Sedan försökte Förundersökningsledaren få ordning på TV-datorn, lilla Svalan på
sitt rum och jag tag med mig Guldgossen ut för att få lite mer ordning i
trädgården.

Vi började med att hjälpas åt att bädda in hallonplantorna i
det sista tujaklippet. Jag tror visserligen att hallonen nog klarar vintern ändå,
men det är tulpan- och narcisslökarna som jag och lilla Svalan grävde ner
tidigare i höstas som jag är extra rädd om.
Medan Guldgossen krattade gräsmattan och fyllde på med skyddande löv under
plommon- och äppleträden klippte jag ner hallonen. Det var ett av sommarhallonen
som troget gett skörd långt in på hösten och flera av hösthallonen har också levererat
över förväntan men nu finns det inte tillräckligt med solljus kvar för att de
kvarvarande hallonen ska mogna. Jag fick mig faktiskt en näve mogna bär men de
smakade mer vattnig vinter och môs än solmogna hallon. Alla hösthallon klipptes
ner jämns med marken. Det kändes lite jobbigt när jag satte sekatören i unga
skott som fortfarande är fulla av växtkraft och när jag matade komposten med
vackra vita hallonblommor men det finns ingen chans att det skulle bli något av
dem mer i år.

Medan guldgossen klippte ner den överblommade persiljan drog
jag upp de sista purjolökarna. En var en spinkig liten stängel men de övriga
fyra var ståtliga saker som kommer få bo i frysen och komplettera vår mat under
vintern.
Jag grävde igenom odlingsfacket där purjolöken växt och rensade bort rötter av
citronmeliss och mynta och sedan krattade jag till jorden i alla de tomma
trekanterna i smultrontornet. Guldgossen var klar med sina uppgifter och gick
in och jag drog upp några smultronplantor som rymt och klippte till lite
citronmeliss som inte heller verkar ha vett att hålla sig på sin plats.

Inne i den sköna köksvärmen hade Förundersökningsledaren
lagat lunch. Falukorvsgratäng med fetaost, äpple och purjolök. Jag medger att
det låter lite märkligt men det var riktigt gott.
Efter maten gick Guldgossen ut för att sälja kakor till förmån för klasskassan
och jag tog vid i köket. Jag bakade en enkel kladdkaka efter recept jag fått av
Falunsystern, och några rejält stora, glutenfria äppelmuffins med kanel och
kryddpeppar.
Det känns som det var länge sedan jag bakade något roligt senast men nu, när
novembermörkret sveper in allt och alla i en förlamande våt filt, är det
riktigt upplyftande att fylla huset med förförande dofter av nygräddat.

När baksessionen var över slog jag mig ner vid datorn och
skrev ner texterna till sångerna vi ska spela och sjunga i Missionskyrkan på
söndag. Jag mailade dem till kyrkan för att de ska kunna visas på väggen så att
mötesdeltagarna kan hänga med i sångerna.
Lagom till jag var klar kom Förundersökningsledaren hem efter att ha skjutsat
lilla Svalan till ett födelsedagskalas. Han hade med sig två pizzor och Guldgossen
hade valt ut en film: Edge of Tomorrow. Sedan blev det soffhäng framför TV:n igen,
en skön repris av fredagskvällen. När Förundersökningsledaren hämtat hem lilla
Svalan plockade vi fram chips, gurka och dip.

Söndagen började precis som lördagen, med sovmorgon. Jag
vaknade klockan åtta och bestämde mig för att bara blunda en liten, liten
stund. Efter fem minuter öppnade jag ögonen igen och då var klockan märkligt
nog kvart över nio.
Jag väckte Förundersökningsledaren och lilla Svalan och sedan smög vi runt och
förberedde födelsedagsuppvaktning med frukost på sängen. Det tog en liten stund
men till slut stod vi beredda utanför dörren med paket och tända ljus.
-Kom nu då! hördes det uppfordrande från andra sidan dörren. Guldgossen hade
vaknat redan klockan åtta och var rätt trött på att sova räv efter en och en
halv timma.

På förmiddagen städade Förundersökningsledaren tvättstugan
och sålde vårt gamla köksmöblemang medan Guldgossen och jag förberedde tacosmiddagen
innan gästerna kom. Det var mina och Förundersökningsledarens föräldrar som var
bjuda på ett litet kalas för Guldgossen. Vi åt och hade det trevligt
tillsammans och svärmor passade på att toppa lilla Svalans slitna hår.

Efter kalaset tog Förundersökningsledaren hand om köket
medan jag försökte leka riktig kvinna och både titta på TV och läsa en bok
samtidigt. Det gick faktiskt rätt så bra.
Kvällen hann bli sen innan någon i Zätafamiljen hade vett att gå och lägga sig.
Och följaktligen var vi lika trötta som vanligt när det var dags att starta en
ny vecka i morse.

Det borde vara alla människor förunnat att ingå i någon typ av musicerande sammanhang.
Det gör så gott för både kropp och själ, och ande med skulle jag vilja påstå.

I går kväll övade vi med Zätas Band. Trots att det var flera månader sedan vi bestämde namnet på bandet så är jag fortfarande nästan tuppigt glad. Förundersökningsledaren föreslog på skoj att vi kunde heta “Zätas glada gubbar” men faktum är att alla mina gubbar ser så koncentrerade ut när de spelar att namnet skulle bli väldigt missvisande. Vi hade några andra, mer eller mindre (kanske mest mindre) seriösa namnförslag men jag gillar “Zätas Band”. Det är ett enkelt namn, kort och koncist, och lätt för oss 40-plusare att komma ihåg.

Efter ungefär en och en halv timmas övning var jag trött, men lycklig. Jag har läst om det där, visserligen minns jag inte exakt vad som händer, men sången frisätter någon slags endorfiner eller lyckohormoner som ökar välbefinnandet. Det känns i kroppen och sinnet.
Jag sov kort, men väldigt gott i natt. Det vore lögn att påstå att jag kände mig utvilad, men jag hade i alla fall inte huvudvärk vilket får betraktas som ett framsteg om man jämför med de senaste åtta dagarna.

Så – mer sång åt folket!

Det blev lite bråttom i morse. Så där bråttom att jag varken hann få med mig mjölken till kaffet, frukten till fikat eller min mobil.

När jag sprang till busshållsplatsen funderade jag på hur bråttom jag hade egentligen. Utan klockan i mobilen var det svårt att avgöra. Kanske kunde jag ringa någon av barnen som var kvar hemma och be honom eller henne komma ut med mobilen.

Jag stack ner handen i fickan för att fiska upp mobilen och ringa hem, och upptäckte att det är jättesvårt att ringa hem och be ett barn komma ut med ens kvarglömda mobil, när man glömt mobilen hemma…

Nu är jag snart klar med chilihanteringen. Den chili jag inte lyckats att med lock, pock och mer eller mindre tvingande metoder dyvla på min omgivning, har jag nu torkat och rensat, rensat och torkat. Faktiskt i den ordningen.

En första omgång torkade jag med varmluft i ugnen på låg temperatur under ett antal timmar. När de hela chilifrukterna var knastertorra bröt jag sönder dem och har sparat frön och placentorna (de där vita hinnorna som kärnorna sitter fast i) för sig i en burk, och själva fruktköttet i en annan. Frön och hinnor är det som bär mest smak och hetta och jag inbillar mig att det kan vara bra att ha separerat dem från frukterna för att lättare kunna dosera kryddan så småningom.

En andra omgång chili ligger i ugnen just nu. De frukterna har jag låtit torka sakta upphängda i gardinstången eller liggandes på tidningar. När de nu antagit ett ganska vältorkat men läderartat utseende har jag snoppat dem och tömt ut fröna på en tallrik för att de ska få torka ytterligare och sedan portioneras ut till odlarvänner och sparas för egen sådd i ett framtida liv. Frukterna får några timmar i ugnen innan de ska läggas i den stora chiliburken som kommer bli så full att innehållet förmodligen täcker hela familjen Zätas framtida chilikonsumtion.

Nu har jag bara sparat en handfull frukter uppträdda på snöre som dekoration i köket.
Och just det – det finns ju ytterligare ett litet gäng tomteröda färska frukter som håller på att mogna på den övervintrande plantan i uterummet.

Såhär i efterhand ångrar jag faktiskt att jag inte räknat hur många frukter jag fått på mina fem plantor. Flera hundra är det i alla fall.

Jag vet inte riktigt vilket talesätt som passar bäst in på min nattsömn. Jag väljer mellan “ont ska med ont fördrivas” och “inget ont som inte har nåt gott med sig”.

Min tandvärk börjar klinga av lite. Jag har sovit oroligt några nätter. Inte så att jag legat vaken i plågor några längre stunder, men jag har vaknat oftare än vanligt och drömt jobbiga drömmar med frågor som ska besvaras och uppgifter som ska utföras men som jag inte hinner bli klar med innan det är dags att vakna.

I natt har jag dock inte besvärats av tandvärken. Jag har inte ägnat den varken tanke eller känsla.
I natt har jag i stället haft mensvärk. Den där molande sorten som jag tror de flesta kvinnor i barnafödande ålder känner igen. En värk som är aningen kraftigare än min avklingande tandvärk och därför stört ut tandvärken.

Mensvärk är så vanligt och välbekant för min kropp att den inte brytt sig särskilt mycket om den.
Så i natt har jag sovit ganska bra.

Jag tror jag föredrar “Inget ont som inte bär något gott i sitt sköte”.

Guldgossen sitter vid sin dator och ska söka på något.
-Säg ett ord! uppmanar han mig. Vilket som helst! Det första som poppar upp!

Och vad säger jag då? Vad är det första som kommer upp i min trötta hjärna?

-Bajs!

-Eh, nåt annat än bajs kanske!

-Kiss!

Jag undrar vem av oss som är äldst.

Det är inte alla dagar som är bra dagar.
Det är inte alla dagar man vill trä upp som en pärla på sitt minneshalsband.

I dag är en sådan dag.

I dag har jag varit ledsen över att flera personer i min närhet, som jag tycker om och känner mycket för, drabbats av cancer. Denna skitsjukdom som slår hårt och urskiljningslöst, som man inte kan värja sig mot och som gör precis som den vill med precis vem den vill. För ett år sedan gick min morbror och moster bort i cancer, väldigt tätt efter varann. Nu när det varit Allahelgonahelg tänker jag lite extra på dem, och på deras son som så hastigt blev av med båda sina föräldrar.

I går kväll fick jag veta att en av min barndoms stora hjältar har flyttat hem till himlen. Hon var föreståndare för Broddetorpslägren, som betytt så mycket för mig och för många, många andra barn under många, många år.
Egentligen kanske man inte ska behöva sörja när någon som är gammal och levt ett fullödigt liv får sluta sina dagar. Men vad hjälper det? Jag grät ändå en stund, för tredje gången den dagen.

Kanske har jag närmare till tårarna än vanligt, eftersom jag är i “den perioden av månaden” just nu. Egentligen är det inte dags för mens förrän på lördag, men under förmiddagen fick jag mensvärk och jag glodde surt på en av mina kollegor som jag vet sprider sina feromoner så att vi andra faller in i hennes cykel.

Magen är inte det enda som värker just nu. I helgen började jag få tandvärk. Jag kan inte riktigt avgöra om det är en visdomstand som spökar eller om jag fått en infektion i tandköttet men ont gör det. I natt var det understundom en aning svårt att sova och när jag vaknade i morse och såg den svullna käken bestämde jag mig för att ringa tandvården.
Det beslutet försvann någon gång under arbetsdagens olika uppgifter. Dessutom tyckte jag att tandvärken minskade så det kändes motiverat. Den där isande känslan i högerkäken när jag cyklade hem är väl bara undantaget som bevisar regeln. Om det nu finns någon regel för tandvärk…

Strax innan det var dags att cykla hem fick jag i uppgift av vår arbetsledare att gå igenom ett gäng felaktiga epostadresser som en av våra kunder försökte använda sig av för att bekräfta möten.
Det tog mig en halvtimma att ringa runt och försöka få nya adresser. Dock visade det sig att bara en enda av adresserna var felstavad. Varför resten av mejlen studsat är en gåta, men inte av det slag som jag kan lösa. Däremot löste inte den onödigt spenderade halvtimman några av mina bekymmer utan spädde bara på min frustration över en värdelös dag.

Och sen var det dags att cykla hem. I isande kallt regn som under natten ska övergå i snö om väderprognosen stämmer. Nordanvinden spädde på den kyliga upplevelsen och röt i så att jag hörde Vänervågorna brusa och slå mot stranden under stora delar av vägen hem.

När jag väl kommit hem orkade jag inte med mig själv längre. Jag parkerade cykeln i garaget och istället för att gå in i värmen och laga till middag, gick jag tillbaka ut i regnet och kylan och lät trädgården ta hand om mig en liten stund. Visserligen var det mörkt men precis under köksfönstret hittade jag några halvmogna tomater som jag plockade in. Jag passade på att rädda in pelargonierna i uterummet undan den hotande snön och jag tog in vattenslangen så att den inte ska frysa sönder. Det finns fortfarande uppgifter kvar att utföra, men det mesta är så mycket lättare i dagsljus att det får vänta ett tag till.

Jag stod en stund i lä på altanen, precis bredvid uterummet. Glasögonen var översållade av små isiga regndroppar och jag tog fram min mobil för att kika Guldgossen och be honom komma ut med tidningar jag kunde ställa pelargoniekrukorna på. Det kalla ljuset från displayen lyste upp alla regndroppar på glasögonen och i den suddiga närbilden förvandlades de till skimrande pärlor.
Precis sådana som jag vill trä upp på mitt minneshalsband.

Det är ett mindre under att jag inte gått upp mer än jag gjort under helgen.
Vilken fantastisk mathelg det blivit. I går kväll var hela Zätafamiljen så mätta att det bara var Förundersökningsledaren själv som nappade när han föreslog att vi skulle äta kvällsmat.

Frosseriet började redan i fredags på jobbet. Vi turas om att bjuda på fika på fredagar och i fredags var det Kockkollegans tur. Han hade köpt med sig Vienettaglass och det är ju alltid gott. Till lunchen var Kockkollegan i farten igen och bjöd på en riktigt god pumpasoppa. Jag har aldrig smakat pumpasoppa förut och måste erkänna att jag var ganska skeptisk, men faktum är att det var riktigt gott.
Och Sysslingkollegans systers bageribröd som vi kompletterade måltiden med var också väldigt gott.

När jag kom hem efter att halloweensminkad ha betalat och hämtat ut nya köksstolar på EM och kompletteringshandlat på Coop, bjöd Förundersökningsledaren på tacos.
Senare på kvällen åt vi upp de Ahlgrensbilar som inte gått åt till trick-or-treatande barn och ungdomar.

I lördags tag jag mig en rejäl sovmorgon och vaknade inte till liv ordentligt förrän framåt halv tio. Det är väldigt gott med frukost när den sammanfaller med normal fikadags!

Trots att vi skulle på kalas på eftermiddagen la jag ändå ner tid på en ordentlig lunch med en currykycklingrätt med ris. Det blir riktigt gott!

Under eftermiddagen och kvällen var Förundersökningsledaren och jag bjudna på 40-årskalas. Det började med fika där det bullats upp morotskaka med frosting, snickerskakor och ett riktigt lyxigt vetebröd med mycket gottigt i.

Lite senare var det dags för middagsbuffé med rätter från både Bangladesh, Ecuador och Sverige. Hembakade majschips med köttfärsröra, syrade grönsaker, parmesanost och tomatsalsa blev mina favoriter tillsammans med köttfärs- och skinkpajerna.

Innan vi gick hem hann vi också äta efterrätt med kolapaj, minttårta och stora chocolate chip cookies. Tre koppar kaffe under eftermiddagen fick min mage att katarra sig lite grann på hemvägen (för det kan väl inte ha varit all mat…) men jag sov ändå gott på natten.

I går startade vi naturligtvis dagen med frukost, den här gången av det snabbare slaget eftersom vi fick lite bråttom till kyrkan. Jag hann ändå äta två goda rostemackor och dricka mitt obligatoriska te.

Efter gudstjänsten vankades fika med vetekransar och ungherrar. (Det är en slags syltkaka med pärlsockerkant som bär detta för sammanhanget så underliga namn.)
När jag diskat färdigt i kyrkköket handlade vi lite och innan vi for hem tog vi vägen förbi goda vänner för att titta på deras husbil och då blev vi spontanbjudna på middag med tacos och pulled pork och sedan fika ovanpå det.

I dag har jag glömt lunchlåda till jobbet, men jag känner att det liksom inte gör så mycket… det finns nämligen kvar lite rester av Sysslingkollegans systers goda bröd…

I går eftermiddag, efter en riktigt god lunch som Förundersökningsledaren lagade till med teriyakimarinerad lax och wookade grönsaker och nudlar, tog jag med mig Guldgossen ut i trädgården för att “hösta” lite. Guldgossen strödde klipp från våra tujahäckar runt vinbärsbuskarna och hallonen medan jag grävde ner några minirosor och en murgröna för eventuell övervintring i slänten. Jag klippte lite bland hallonen också men det är så många plantor som fortfarande ger skörd att jag inte vill ta bort dem riktigt än.

En av pallkragarna fick ett täcke av dagstidningar som jag samlat på mig och sedan var Guldgossen uppe på vinden över garaget och hämtade ner en av trasmattorna jag köpte billigt på en auktion tidigare i somras. Vi la mattan över pallkragen och förankrade den med några betongstenar. Sedan kom jag på att det egentligen var en annan pallkrage jag tänkt täcka. En med en massa jobbigt ogräs som jag hoppats kunna döda med hjälp av mörkläggning.

Sedan gav vi oss på de nedvissnade tomatplantorna. Vi klippte sönder den torra blasten till kompostvänliga bitar och jag drog upp rotklumparna, skakade av jorden och slängde rotsnurret.

Det roligaste var att undersöka innehållet i en av jordärtskockshinkarna. Vi klippte ner de ståtliga slanorna och nere i hinken hittade vi en massa fina små skockor. Jag har sparat de minsta i kylskåpet och gett bort de större till Kockkollegan som planerar höstmiddag till helgen.
Till nästa säsong ämnar jag nog odla jordärtsskockor i en pallkrage. Jag tycker de är goda råa i en sallad men har inte blivit överdrivet förtjust i varken mos, ugnsbakade eller soppa. Men det är ju kul att ge bort lite av sin skörd också.

Något jag struntar i att ge bort är myntan som växt i ett fack i smultrontornet.
Förundersökningsledaren kom hem med en liten konservburk med vulcanite och hemliga frön från en elektronikmässa i Tyskland förra våren. Jag misshandlade den där konservburkens innehåll å det grövsta. Jag vattnade för lite och för mycket och jag struntade i att plantera ut de små gröna pinnarna i tid. I våras kom ändå lite, lite grönt upp och jag hade fullt sjå att med facebookvänners hjälp artbestämma den klena växten.
Men det var som sagt tidigt i våras. Under sommaren har myntan växt till en egen liten djungel. Smaken på bladen har varit för stark för att jag ska kunnat använda dem till något men de lila blommorna på sensommaren var vackra och lockade till sig bin och fjärilar så jag bestämde mig för att behålla dem.

Guldgossen fick till uppdrag att samla upp alla lökar (gul, röd och silver) ur smultrontornet och när han visade mig de kraftiga rötterna från myntan som spridit sig ut i lökodlingen, fattade jag ett hastigt beslut om att försöka utrota växten. Guldgossen fick dra upp det han kunde och slänga på kärran för vidare transport till värmeverket. När han gett upp och gått in stod jag kvar länge och letade med fingrarna i jorden och drog och drog och drog upp alla rötter jag kunde hitta.

Lökarna Guldgossen skördat la vi i en papperskasse och ställde in i förrådet. Jag inbillar mig att de kommer torka till lite och sedan kan jag stoppa dem i en gammal nylonstrumpa och hänga upp dem i garaget.
Blir det lök även nästa år ska jag nog satsa på bara gul lök. Den röda blev det inte mycket med och de flesta silverlökar var ganska små.

När jag slutligen gick in från trädgården bjöd Förundersökningsledaren på fruktsallad och glass.

I natt ska Guldgossen lana på skolan. Som förälder kan jag tycka att idén är befängd. Varför sitta uppe hela natten och spela dataspel liksom? När man kan sova hemma i sin egen sköna säng i stället!

Som “ung till sinnet-människa” (vilket jag ibland fortfarande försöker ge mig på att vara) har jag dock full förståelse för företeelsen. Jag gillade också att vara vaken om nätterna när jag var ung (ehum… yngre).
Världen blev på något mystiskt eller kanske närmast mytiskt sätt – annorlunda. På natten skalades så många oväsentligheter bort. Kvar blev bara det allra viktigaste. Och när man är ung är det viktigaste en själv, och den mitt emot.

De bästa och djupaste samtalen äger alltid rum om nätterna. Kanske är det därför de djupa samtalen dör ut när man blir vuxen. Inte bara för att behovet av att utforma och omforma livet ebbar ut ju längre livet löper och ens personlighet blir mer fast i formerna, utan även för att man som vuxen prioriterar sömn långt före andra behov. I alla fall när man varit småbarnsförälder.

Eller så pratar jag bara om mig själv nu. Jag sover ju betydligt hellre en natt än sitter vaken och pratar. Hur ska jag ens orka prata om jag tvingas vara vaken om natten?

Jag undrar hur det ska gå i natt. Det är nämligen inte bara Guldgossen som ska vara vaken. Jag har i ett anfall av “varför-skulle-inte-jag-kunna-ställa-upp?” råkat lova att jag kan vara vakt, när som helst under lanet. Jag skulle gissa att det kanske inte är så många andra föräldrar som vill vakta ett lan missinassen så jag blev inte särskilt förvånad när jag fick ett SMS tidigare i veckan:

“Hej! Du är en lämplig kandidat för att vara ansvarig vuxen under Lanet. Vi är tacksamma att du har anmält dig! Din tid du ska infinna dig på skolan är: 02:30 – 06.30. Du måsta stanna kvar tills en ny vuxen byter av din tid. Hör av dig om du har några frågor.”

Jag har en fråga. Vilka droger är godkända för att lyckas hålla sig vaken? Kan man ta till tyngre grejer än kaffe? Rosenrot till exempel…

“Det här har varit en jättebra helg!” konstaterade Guldgossen när vi satt i bilen på väg hem från Göteborg i söndags.

Ingen hade några som helst invändningar, utom möjligen Förundersökningsledaren som fått en släng magkatarr efter lunchen på Gyllene Måsen och nu återigen intagit passagerarsätet och överlåtit rattandet till mig.

Vi tog oss en välförtjänt sovmorgon på lördagen och klev inte upp förrän halv nio. Jag tror hela familjen börjar tycka att en rejäl sovmorgon är bästa sättet att starta en helg.
Efter dusch, packning och frukost gav vi oss iväg.

Första stoppet blev Skohuset i Lerum där vi köpte vinterkängor till Guldgossen. Förundersökningsledaren blev glad för att han hittade bra kängor till nedsatt pris, Guldgossen blev glad för att han fick nya skor, lilla Svalan blev glad för att hon köpte neongula skosnören till sina gympadojjor och jag blev glad för att Förundersökningsledaren mannekängade i högklackade svarta pumps i affären. Jag blev till och med väldigt glad… och det kanske övriga kunder blev också.

Jag körde bilen ner till Lerum och Förundersökningsledaren passade på att nätshoppa lite under tiden. Det blev nya billighetslurar till barnen och Ferronol till hela familjen. Ferronol är en häxbrygd av flytande järn och diverse örter som ska vara bra för tonåringar och kvinnor, och kanske män som märker att det blivit höst.

Efter Lerum lät jag lättat Förundersökningsledaren ta över ratten och utan GPS-ledning började han genast med att köra fel. Efter ett tag kom vi i alla fall fram till vårt nästa mål – restaurangen på IKEA i Bäckebol. Vi skulle bara luncha och titta på köksstolar men jag råkade få med mig fyra sittdynor till stolarna i uterummet, två prydnadsinnekuddar, presentpapper och washitape också. Och så klart lördagsgodis i form av bilar, älgar och skumsnögubbar.

Sedan fortsatte jakten på fler skor till Guldgossen. På Stadium Outlet fanns bara sockar och på XXL var alla lämpliga skor märkligt nog för stora. Vi kikade in på Mio också och hittade trevliga ekstolar som vi ska fundera vidare på.
Jag ville gärna gå in på Stoff och Stil och Förundersökningsledaren ville titta lite på Bauhaus men tiden var knapp om vi ville hinna äta allt vi ville äta innan det var dags att äta… så vi hoppade över de sista affärerna på önskelistan och styrde kosan mot Haga i stället.

I Haga finns caféer som serverar gigantiska, bakplåtsstora bullar och vi hade lovat både barnen och oss själva att ta oss tid till en mysfika i Haga när vi ändå var nere i Göteborg. Förundersökningsledaren gjorde en imponerande fickparkering och vi gick för att leta reda på ett lördagseftermiddagsöppet fik. Det var inte så lätt. Några restauranger hittade vi men inga caféer.
Efter en stunds promenad upptäckte jag att vi befann oss i Majorna så vi fick förlänga promenaden lite men det tog faktiskt inte särskilt lång stund att hitta till Haga. Vi valde ett café som heter “Hebbe lelle” och där delade vi på en jättebulle, en stor havrekaka och en mer modest morotskaka och kladdkaka.
Underhållning fick vi i form av tre svartklädda äldre ungdomar som satt och fikade och diskuterade högt och ljudligt. Det var så uppenbart att de ville verka coola och “lite svåra” och intelligenta, så jag hade fullt sjå att hålla mig för skratt. Dessutom blandade de in så mycket svordomar i språket att ordet intelligens absolut inte var det första som poppade upp i min hjärna när jag förstulet sneglade bort mot deras bord.

Vid vårt bord bröt vi arm i stället. Guldgossen vann över lilla Svalan, jag vann över Guldgossen och Förundersökningsledaren vann över mig så rangordningen var tydlig och klar när vi fikat färdigt och letade reda på bilen för att åka vidare hem till Förundersökningsledarens Pilotbror och hans familj.

Där bjöds vi inte bara på trevligt umgänge utan även på vällagad tacos och en finfin kladdig kaka med kakao, som ändå inte var en kladdkaka.

Vi tillbringade natten i Pilotbroderns gästrum. Förundersökningsledaren sov dock för sig själv nere i källaren och det gjorde han rätt i för Guldgossen pratade i sömnen och luften i gästrummet luktade inte hallon när jag kom tillbaka ditin efter en liten utflykt till badrummet på morgonen.

Efter en god och närande frukost åkte vi vidare till Frölunda Torg där vi raskt och lätt hittade de eftersökta gympaskorna till Guldgossen. Sedan strosade vi runt lite var och en på egen hand (fast lilla Svalan samstrosade med mig) men gjorde inga mer inköp.

Lunchen intogs som jag redan tidigare nämnt på McDonald´s och McDonald´s är ju McDonald´s så det är inte så mycket att säga om det. Därefter gick vi till Bergakungens Filmstad och förundrades över den gigantiska biografen med hur många salonger som helst. Vi tittade på “Pojken med Guldbyxorna”. Om den kan man säkert säga hur mycket som helst. Jag gillade i alla fall den rödhårige pojken Mats, eller snarare skådespelaren bakom, och 70-talsstämningen som jag tyckte filmen gav.

På vägen hem från Göteborg stannade vi i Sävedalen och åt glass på Triumfglass fabriksförsäljning. Jag tog en kula brownie och en kula gammeldags nougat. Det var hur gott som helst. Förundersökningsledaren, som mådde ganska tjuvtjockt efter lunchen och börjat kallsvettas och få ont i magen under filmen, nöjde sig med en portion yoghurtglass.

Vi köpte med oss glass hem också. Men bara en sisådär sju-åtta liter.

I går blev jag tvungen att ta bilen till jobbet. Jag blev så sen att jag aldrig hunnit på cykeln. Det var knappt jag hann i tid ens med bil.

I dag är det Förundersökningsledarens kördag. Han samåker till jobbet och kör en dag i veckan, alltid på torsdagar. Det innebär att just på torsdagar finns inte bilen tillgänglig om jag skulle råka klanta till det och till exempel äta frukost för länge (eller sitta på toa, som i går).

Alltså såg jag till att vara ute i god tid i morse. Jag drog på mig regnstället, stoppade fötterna i det regntätaste jag kunde hitta (vilket var mina vinterkängor) och virade in huvudet i halsduk och mössa. Klockan var inte mer än halv åtta när jag konstaterade att jag för en gång skull skulle kunna ägna mig åt cykelvarianten av “att strosa” (vilket är den gångstil jag alltid föredrar om jag får välja) i stället för att som vanligt försöka tävla mig fram till jobbet så fort som möjligt.

Jag öppnade garageporten och möttes av Regnovädret. Jag trampade ut i världen, och trampade… och trampade. Fortare och fortare…
Alla mina intentioner om att ta det lite lugnt sköljdes bort med regnet. Det är faktiskt hart när omöjligt att inte cykla så fort man kan när sylvassa, iskalla regndroppar utövar penetrerande akupunktur på den känsliga ansiktshuden. Dessutom blåste det så in i bänken att de elaka dropparna kom åt vart de än ville.

Och jag som för första gången testade Mary Keys Timewise Night Solution nattkräm i går och låtsades att jag fått en strålande ung hud med lyster och glöd.
När jag kom fram till jobbet, blöt och eländig som en dränkt katt, glödde huden minsann av andra orsaker än en dyr nattkräm.

Just precis nu, i detta ögonblick, längtar jag efter kladdkaka med vispgrädde.

I lördags kom Förundersökningsledaren plötsligt på att det var dags att plocka in gasolgrillen.
Han braschade på rejält med en riktigt god avslutningsmiddag; grillad kyckling, grillad paprika och potatisgratäng som också fått stå på grillen och gôtta till sig.
Sedan fick grillen en ordentlig rengöring och så skulle den flytta in… i uterummet… där den brukar stå… och där nu mina paprikaplantor stod!

Så nu önskar jag mig ett växthus i 50-årspresent.

Medan Förundersökningsledaren tillbringade lördagen med att kreera god mat och diska grillen fick jag ägna eftermiddagen åt att slänga paprikaplantor. Elva stycken lyckades jag rädda in i stugvärmen men nio strök med och förpassades till komposten. En chiliplanta avlivade jag också medan en annan fick flytta in.

Nu står paprikaplantorna och chilin i vardagsrumsfönstret. Jag tror inte de trivs. Sorgmyggorna dansar tango på fönsterbrädan och chilin har fått små vita knottror på undersidan av bladen. I går köpte jag Willys billigaste lössnus och strödde ut på jorden och i dag fick jag med mig kaffesump hem från jobbet och kompletterade med.
Sorgmyggorna tackar och fortsätter dansa.
Jag vet att nematoder är det enda som verkligen hjälper men det är så dyrt så jag fortsätter nog med husmorskurerna och håller tummarna för att de sorgliga myggorna håller sig till paprikorna och inte flyttar vidare till mina orkidéer.

För övrigt önskar jag mig ett växthus i 50-årspresent.

I lördags hann jag faktiskt lite mer än bara hiva mina ömt vårdade plantor. Med lilla Svalans hjälp grävde jag ner narcisser och tulpaner i hallonraden. 128 lökar var det som hittade plats i trädgården i lördags och därmed kompletterade de andra 176 vårlökar som vi grävt ner tidigare.
Nu längtar jag efter våren. Det kommer bli så snyggt med rosa, vita och lila tulpaner, lite pingstliljor och några stolta alliumbollar.

Vet ni att man kan plantera vårlök i kruka, övervintra ljust och frostfritt och sedan ställa ut dem när solen och värmen återvänder?

Därför önskar jag mig ett växthus i 50-årspresent.

I går morse var det långkalsongskallt. Temperaturen hovrade strax under sex plusgrader och vinden bet lite extra i näsa och kinder när jag susade nerför Villabacken.

I dag är det varmare. Hela två grader varmare.
Tänk att två ynka grader kan göra så stor skillnad.

Jag erkänner att långkalsongerna åkte på under klädesproceduren även denna morgon, men de hade knappt behövts. Luften var mjuk och smeksam i stället för krispigt bitig och det var fröjd att trampa till jobbet.

Lilla Svalan kom ner för trappan i morses, blek och eländig och frusen.
Svalget var svullet och hon hade ont i halsen.

Det är ganska jobbigt att jobba när lilla Svalan är hemma själv.

I dag känner jag mig lite trött. Lite höstigt slut i kroppen. Jag vill dra en gammal filt över mig och krypa ihop och bara dvala mig fram tills vårljuset börjar värma igen.

Vilken tur att det här är en sådan där sällsynt vecka där nästan ingenting står på schemat. Annars hade jag nog blivit rejält mycket tröttare.

I måndags tog Förundersökningsledaren och jag hand om lite tvätt innan jag plockade fram min julklapp – värmefilten – och mös ner mig i soffan framför slutet av söndagsfilmen.

I går bakade jag äpplepajer.

I kväll ska jag förhöra lilla Svalan inför geometri- eller geografi- eller var det kanske grammatikprov.

Förundersökningsledaren var snäll och for på klassföräldramötet i går kväll och gav mig tid till trädgården. Visserligen visste inte Förundersökningsledaren att han frigjorde trädgårdstid för mig (han hoppades nog mer på att jag skulle tillbringa kvällen nergrottad i tvätthögarna) men det man inte vet har man inte ont av…

Direkt efter middagen gick jag ut till mina stackars jordärtskockor som var i stort behov av omvårdnad.

På Förundersökningsledaren arbete jobbar en konsult som försett mig med jordärtskockor från sitt trädgårdsland. Jag har levt gott på dem hela vintern och i våras såg jag att de gjort precis som potatisen och börjat grodda sig inne i kylskåpet.
Jag tog fram fyra svarta 10-litershinkar, borrade några hål en bit upp från botten, la ner lecakulor, lite jord och så en knöl i varje hink innan jag fyllde på med hönsgödselgödslad jord. Under sommaren har jag också toppat hinken med gräsklipp allt eftersom jorden sjunkit ihop.

Fördelen med att odla jordärtskockor i hink föreställde jag mig skulle vara att slippa få de spridningsvilliga skockorna lite överallt i trädgården. Och det har jag ju sluppit. Men nackdelarna med hinkodling har nog ändå övervägt så nu överväger jag att vika en pallkrage för att få jordärtskockor även nästa år.

Det ligger en ofantlig växtkraft i de där små knölarna. De är inte större än potatisar och ändå skickar de upp stjälkar på flera meter med stora fina blad. Stora, fina, vindfångande blad.
Jag har placerat hinkarna intill väggen bredvid köksfönstret där de står i hyfsat lä, men det har inte hjälpt. Så fort stjälkarna närmat sig en och en halv meter har hinkarna blåst omkull. Innan vi for på semester och skulle få husvakter, la jag betongplattor i hinkarna för att tynga ner dem och få dem att stå stadigare, och så klippte jag mot bättre vetande ner plantorna och lämnade bara kvar en meter. Jag frågade mig för i en trädgårdsgrupp på facebook och blev avrådd att klippa men valde att göra det ändå. Bättre med en liten, liten skörd än irriterade husvakter.

Trots den bryska nedklippningen har jordärtskockorna fortsatt växa. Varje nedklippt stam har skickat upp tre nya toppar. Hinkarna har vält några gånger, men bara när det blåst som allra värst.
Det stora bekymret har varit vattningen. Med så mycket bladväxt säger det sig självt att plantorna tarvar massor av vatten. Och jag har helt enkelt inte varit hemma och kunnat vattna så mycket som behövs.
Resultatet av för dålig vattentillgång visade sig för några dagar sen, när jag upptäckte mjöldagg på bladen. Det hade varit bra om jag kunnat dra loss de angripna bladen direkt, men jag har inte hunnit. Förrän i går kväll.

En av nackdelarna med att odla grödor som kräver hantering på hösten, är att det är kallt och mörkt på hösten. Framförallt mörkt.
Jag fick jobba fort för att hinna se och ta bort alla mjöldaggade blad innan nattmörkret helt övermannade mig. När jag var klar rörde jag till en blandning av två liter vatten, en gnutta såpa och fyra teskedar bikarbonat som jag sprutade över de kvarvarande bladen och även på stammarna. Jag har en stor spruta som rymmer fem liter, som man kan bära i en rem runt axeln och som man pumpar upp ett tryck i och därför lätt sprutar ut hur mycket (max fem liter!) vätska som helst med. Det skulle vara totalt ogörligt att använda en liten blomspruta för att spraya så höga växter och jag har god nytta av den också när jag sprayar såpsprit mot löss eller andra lösningar för att försöka hålla trädgården i schack.

Jag hade lyft ut jordärskockshinkarna på gräsmattan under behandlingen och när jag lyft tillbaka dem igen fanns det fortfarande lite ledljus kvar så jag passade på att plocka in några torra fröställningar från persiljan som blommat.
Sedan var det så mörkt att jag var tvungen att överge tankarna på att plocka upp lökarna ur jorden, mumsa hallon, bädda gräsklipp kring jordgubbarna och klippa ner pelargonerna inför vinterförvaringen.

I stället gick jag in i uterummet, tände taklamporna för fullt och började klippa bort alla blad från de inställda tomatplantorna.
Jag har haft fyra plantor av någon slags gul busktomat under sommaren och plantorna har gett bra med skörd men tomaterna var inte så goda så jag har inte brytt mig om att försöka ta in och eftermogna de cirka 20-talet tomater som är kvar utan låter i stället frosten ta hand om dem.
Mina små röda tomater av sorten “Tiny Tim” har varit betydligt roligare. Jag har åtta plantor. Tre står kvar ute i en stor fyrkantig murarbalja som kan varken orkar lyfta in eller får plats med. Två plantor har bott i var sin tiolitershink och de har fått flytta in i uterummet tillsammans med de tre plantor som utgjort mitt odla-hängande-upp-och-ner-experiment.

I uterummet bor nu fem tomatplantor, en stor chiliplanta och en liten, sju rejäla basilikaplantor som blommar och som jag vill ta frön från, plus fjorton paprikaplantor som jag inte fått plats att plantera om utan som fortfarande växer i mjölkkartonger.
Det är alldeles för mycket bladmassa i ett oventilerat utrymme. Fukten rinner droppvis utmed de helglasade skjutdörrarna.

Efter gårdagskvällens insats med saxen hoppas jag att det ska bli lite torrare i uterummet. Tyvärr är det nog all fuktig jord som är den stora boven, och den kan jag inte hiva ut förrän tomaterna eftermognat klart, basilikan skapat frön och paprikorna levererat sina paprikor.
Innan jag cyklade hemifrån i morse ordnade jag i alla fall lite tvärdrag genom uterummet och hoppades att paprikorna inte kommer dö av köld medan jag är borta.

Oj! Det blev nästan lite för mycket inplanerat den här helgen.
Särskilt med tanke på vilken fart vi hade på jobbet under veckan. Det var tävlingsvecka (vi har det ibland) och alla gav verkligen sitt yttersta för att vi skulle vinna. På fredagen maximerade vi våra insatser och jobbade formligen häcken av oss för att kunna nå våra uppsatta (höga) mål. Strax efter lunch var vi klara med förmiddagsuppgifterna och på eftermiddagen krävdes ytterligare en nästan omöjlig effort för att vi skulle gå i hamn.

När klockan var dags att sluta lyckönskade vi varandra till så enastående prestationer och for var och en hem till en välbehövlig helgvila.

Utom jag…

Förundersökningsledaren ringde mig precis när jag satte mig i bilen. Vi stämde av uppgifter och tider för oss själva och barnen. Guldgossen och Förundersökningsledaren skulle till Kaj för att hjälpa till vid deras stora happening klockan sex. Jag skulle handla till serveringen i kyrkan på lördagskvällen och köra inköpen till kyrkan men fick inte söla eftersom Förundersökningsledaren sedan måste ha bilen för att kunna ta sig och Guldgossen till kyrkan.
Lilla Svalan hade åkt till en kompis men varken jag eller Förundersökningsledaren visste riktigt hur hon tagit sig dit. Cykeln var kvar hemma så buss låg ju närmast tillhands men eftersom bussturerna i Lidköping inte är särskilt frekventa på kvällar och helger så skulle hon inte lyckas ta sig hem med bussen. Vi kom överens om att jag skulle försöka få tag på lilla Svalan per telefon och om hon tagit bussen skulle jag åka och hämta hem henne när jag handlat klart och lämnat varorna i kyrkan.

Jag passade på att utgjuta mig lite för Förundersökningsledaren.
Efter en hård arbetsvecka behövde jag inte den här stressen. Och när jag kom hem skulle jag bli tvungen att ta ut sånger till söndagens övning med bandet och helst maila ut noter och länkar så att den som hinner och vill kan lyssna in sig lite i förväg. Och inte nog med det – jag var också tvungen skaffa ytterligare en person som kunde hjälpa till i Kaffestugan på lördagsförmiddagen. Det kändes som en verklig energislukare.

Vi ska vara sex personer i varje lördagsgrupp men en av våra töser har flyttat till USA och gift sig och en annan har drabbats av elallergi, så vi är bara fyra.
Som tur är brukar lilla Svalan ställa upp och hjälpa till och det är helt suveränt. Hon brukar ansvara för att hålla kaffekannorna och tevattentermosarna fyllda men hon har också blick för annat som behöver fyllas på och rycker in och gör smörgåsar och sköter disken när det behövs.
Men vi behöver ändå vara ytterligare en person för att få det att fungera så smidigt som möjligt. Ofta hjälper min mamma till men jag ville inte fråga henne den här gången eftersom hon snart ska fara till Italien för att hälsa på Italiensystern.
Under förra veckan har jag ringt runt till de reservpersoner vi har tillgång till men alla var upptagna och jag såg verkligen inte fram emot att behöva tillbringa kvällen med att jaga folk.

På lördagen skulle jag va i kyrkan från tidig morgon till en bra bit in på kvällen. Först med jobb i Kaffestugan och sedan som ansvarig för serveringen under församlingskvällen. Det skulle inte hinna bli mer än knappt en timmas andningshål mellan de olika uppdragen och eftersom Förundersökningsledaren skulle försöka se till att få båten uppdragen på förmiddagen så skulle lilla Svalan och jag bli tvungna att cykla till kyrkan och på en timma hinner man inte mer än precis cykla hem och vända så det var lika bra att stanna kvar i kyrkan.

På söndagen var det också fullt skuv. Först med gudstjänst (och Förundersökningsledaren var dessutom ansvarig för ljudet så vi behövde vara där en timma tidigare), sedan en trevlig lunch på stan med bandet, och sedan övning i Studio Trässberg under eftermiddagen och kvällen.

Förundersökningsledaren stöttade mig så gott han kunde och lovade skjutsa mig och lilla Svalan till kyrkan på lördagsmorgonen för att underlätta livet.
Jag ringde lilla Svalan och fick veta att hon fått skjuts med en annan kompis förälder och även skulle få skjuts hem. Ännu en förenkling av livet, tack och lov.

Men när jag kommit till Willys för att börja handla var det nära att jag ställde mig bredvid mjölkkylarna och grät.
Vår duktiga kanslist och alltiallo på kyrkans expedition hade mailat mig uppgifter om vad som fanns kvar i köket av bröd och pålägg sedan en tillställning i torsdags och nu kunde jag inte hitta mailet. Antagligen hade jag råkat radera det när jag läst det på mobilen under den hetsiga arbetsdagen.
I stället för att brista ut i fördröjande gråt gjorde jag det enda vettiga och ringde Förundersökningsledaren och bad honom leta igenom mailboxens skräpkorg på datorn hemma. Det gav inget resultat och jag var precis på väg att dra ett djupt andetag och koncentrera mig för att försöka komma ihåg om det var något mer än gurka som redan fanns, när jag mindes att det nog inte var ett mail jag fått, utan ett SMS.
Och efter lite letande bland SMS:en hittade jag faktiskt meddelandet och kunde handla mer koncentrerat.

Dessutom berättade Förundersökningsledaren att Guldgossen fått en hastig kallelse till att vara på plats på Kaj tidigare eftersom en av de andra killarna blivit sjuk och Guldgossen behövdes i köket. Förundersökningsledaren skulle skjutsa ner honom på moppen och behövde inte vara i kyrkan lika tidigt själv, så jag hade lite mer tid på mig.
Och bäst av allt – Förundersökningsledaren hade fått tag på förstärkning till Kaffestugan. Halleluja!
Han hade ringt sina föräldrar för att be sin far om hjälp med att ta upp båten och hade då talat med sin mamma som är ganska nybliven pensionär och frustrerad över att ha för lite att göra. Hon erbjöd sig direkt att komma och hjälpa oss i Kaffestugan.

Nu blev fredagskvällen riktigt angenäm.
Jag valde sånger och mailade ut till övriga bandmedlemmar och så pysslade jag lite med mina odlingar och tittade på “Morgan Pålsson – Världsreporter”.
Sen borde jag nog gått och lagt mig men jag fick för mig att jag skulle försöka få ner en sång på noter och leta ackord till den, så klockan hann gå lite för långt innan jag kom i säng.

Övriga helgen har gått enligt plan. Det var jätteroligt i Kaffestugan. Svärmor var förväntat rask och gjorde tjusiga smörgåsar, lilla Svalan gjorde mig så stolt över sin tjänstvillighet och sitt öga för vad som behöver göras och det var en jämn ström av kunder.
Jag hann vila mina trötta fötter en stund innan serveringsgruppen samlades i församlingsvåningen och jag hade en rolig kväll tillsammans med dem och var hemma redan vid åttatiden.

På söndagsmorgonen gick jag upp tidigt men Förundersökningsledaren bestämde sig för att cykla till kyrkan och låta oss andra ta bilen i lagom tid till mötet så jag hann både vattna utomhusväxterna och sminka mig lite lagom innan gudstjänsten.
Efteråt gick vi till Italia och jag åt en alldeles för god laxpasta och hamnade i palmkoma.

Vi skjutsade lilla Svalan till en kompis och körde hem Guldgossen till hans läxor och passade på att hämta upp Förundersökningsledaren gitarrgrejer innan vi for vidare till Studio Trässberg för en eftermiddag full av go musik.
Kvart över sju var vi hemma igen och inmundigade en kvällsmacka, och sen gick jag och la mig redan vid nio. Jag släckte lampan klockan tolv efter att ha gråtit mig igenom de sista kapitlen av “Femtio nyanser av frihet”. Fortfarande finns det cirka hundra sidor kvar att glupa i sig och det är tur att det inte är fler för jag behöver verkligen somna i tid de närmaste dagarna.

I kväll ska jag titta på när lilla Svalan spelar säsongens sista fotbollsmatch.
I morgon kväll är det möte med klassföräldrarna för Guldgossens klass.
På onsdag är det föräldramöte med fotbollsklubben.
På torsdag övar vi med Zätas Band igen.
På fredag är jag medbjuden till fjällvandrarnas återträff.
På lördag är det 90-årskalas på eftermiddagen och kvällen.
På söndag spelar Zätas Band på förmiddagsgudstjänsten i kyrkan.

Jag är tacksam att svärmor lovade baka kolakakorna jag nästan åtagit mig att baka till 90-årskalaset…

I går kväll var jag på Mary Kay-party hos en god vän.

När jag kom hem bivaxad, lightpeelad, återfuktad, silikonifylld, foundationad, rougead och maskarad mötte jag lite olika reaktioner.

Förundersökningsledaren: Varför är grejerna så dyra? Du ser ju precis ut som vanligt.
Guldgossen: Vad du har sminkat dig! Du ser ju onormal ut. Det där var inget vidare!
Lilla Svalan: Åh, vad fin du är. Får jag känna? Wow, vilken len hud du fått!

I dag ska vi kasta pil på jobbet. Inte på varandra men på en riktig pil-tavla som Sysslingkollegan tagit med sig.

Jag har länge närt en hemlig dröm om att vara riktigt bra på att kasta pil. Det vore så coolt att ha en dold talang och helt plötsligt kunna överglänsa alla andra med att pricka bullseye varenda gång.

I eftermiddag är det tävling.
Om jag ska lyckas överraska åtminstone mig själv med att träffa tavlan och slippa ta med bredspackel till jobbet i morgon, så behöver jag nog gå och öva lite i smyg nu under lunchrasten.

*****

Ni undrar såklart hur det gick.
Det gick – inte.

Jag fick storstryk direkt.
Men när jag stod kvar och kastade lite efter jobbet träffade jag naturligtvis mitt i prick.

Det verkar som min fuchsia överlevt årets första frostnatt. Tack och lov!
Den är riktigt vacker nu när den äntligen börjat blomma ordentligt (vilket den tydligen har för vana att göra när det blir kallt och ovädrigt – den kallas till och med för ruskvädersblomma) och nu har jag tagit in information och fått råd om hur man ska bära sig åt för att försöka övervintra den.

Det ska inte vara särskilt svårt egentligen. Fuchsian (vars svårstavade namn vi kan beskylla antingen tyskarna eller Linné för enligt mina vänner i facebookgruppen Trädgårdsliv) ska förvaras mörkt eller ljust i frostfritt utrymme. Det är viktigt att den är så pass torr att den inte möglar. Det lär vara lättast att övervintra äldre plantor, som hunnit få vedartad stam.
När man tar in den kan man passa på att klippa ner långa grenar och göra sticklingar av dem. Jag har dock inte sett om de ska sättas i vatten eller direkt i jord.

Sedan är det dags att stålsätta sig och plocka bort alla blad och blommor! Blommorna kan hålla sig fräscha någon dag på ett fat med vatten. Det gäller att tänka på att man ändå inte kommer gå ut i garaget (eller var man nu lyckas förvara sin fuchsia) och njuta av blomsterprakten under vintern. Men nog kommer det smärta.

Under vintern behöver man inte göra mer än att ge blomman lite vatten. Någon hade testat att lägga på en snöboll som fått smälta ner i lagom takt och det hade funkat. Viktigast är nog att se till att det inte blir mögel på plantan för då är det rätt griskört.

När våren kommer ska jorden bytas, men försiktigt eftersom fuchsian har ömtåliga rötter. Sen är det nog bara att köra på som vanligt och börja göda när den vill växa och avhärda innan den ska ut på grönbete.

Än så länge har jag bara hängt in min planta i garaget. Den har bott i en mossfodrad hängampel men jag funderar på om jag bör plantera om den. I och för sig är det lättare att låta bli. Det är dessutom ingen risk att jag skulle frestas att vattna för mycket när jag riskerar ett blött golv under ampeln.
Kvarstår alltså bara att se om det går att ta några sticklingar och sedan bita ihop och plocka bort alla vackra blommor.

I dag är det inte en sådan där jublande glad hurra-hurra-dag.

Lilla Svalan knöcklade till foten under en intensiv fotbollsmatch på rasten i skolan i går. I dag linkar hon och kan varken vara med på gympan eller på kvällens fotbollsträning.

Guldgossen har drabbats av “den stora tonårströttheten” och kan knappt öppna ögonen vid frukostbordet. Allt han längtar efter är att få sova, sova och sova.

Det började regna vid åttatiden i går kväll och håller på fortfarande. Världen är våt.
På väg till jobbet upptäckte jag att tennisskor också blir våta när det regnar. Och sockar. Och vantar, mössa, glasögon och ryggsäck.

Men det värsta av allt – det som ger mig känslan av en förlorad dag redan på förhand – är att min drog är slut hemma i skåpet. Jag tog den sista rosenrotstabletten i måndags och tvingas nu försöka uppbåda energi på egen hand. Jag är inte helt hundra på att jag orkar…

**********************

Lite senare:

Nu är det lunchrast och jag har tagit cykeln fram på stan, i uppehållsvädret, och köpt på mig både Rosenrot och Ferronol så nu ska jag nog lyckas överleva åtminstone morgondagen.

I natt kom farbror Frost smygande in i vår trädgård. Han satte sig på studsmattan och sträckte ut sina stela fingrar för att nypa tag i mina växter. Hans kalla andedräkt svepte över gräsmattan och nådde nästan ända fram till de sju sista tomatplantorna. Han målade gräsmattan i chabby chick-vitt och efterlämnade slokande jordgubbsplantor, purjolökar och kryddor.

Men en liten fågel hade viskat i mitt öra och förvarnat mig om det frostiga besöket.
I går kväll flyttade jag in de tre hängande tomatplantorna och ytterligare två av sorten Tiny Tim som stått ute i tiolitershinkar. De fick bo i uterummet. Det är inte särskilt varmt där heller, men åtminstone frostfritt.

Dessutom klippte jag ner fyra ståtliga chiliplantor som gett betydligt mer skörd än jag vågat hoppas. Förundersökningsledaren påpekade vänligt att jag faktiskt kunde slänga de kvarvarande frukterna, vi har så vi klarar oss ett tag ändå.
Men hur skulle jag kunna slänga något som jag lagt ner så mycket omsorg och tid på? Nej, bättre då att passa på att experimentera med eftermogning.

Jag klädde av chiligrenarna alla blad och lät bara frukterna hänga kvar. Sedan använde jag sytråd för att hänga upp grenarna på stången som redan huserar hängtomaterna. När jag var klar och betraktade mitt verk fick jag intrycket av julpynt i uterummet.
Förundersökningsledaren var nog inte riktigt av samma åsikt. Redan när han hjälpt mig flytta in hängtomaterna utbrast han: -Nu ser det ju ut som ett växthus här inne!

Det luktar växthus också. Gott!
Återstår att farbror Frost-smygande flytta ut frostvaktselementet i uterummet så att mina älskade växter orkar producera sina sista frukter. Och jag har ju paprikorna att tänka på också. Den första paprikan börjar skifta i rött.

I fredags kväll tog jag moppen hem till mina föräldrar. Jag sov över där tillsammans med Falunsystern och Falunkorven och på lördagen röjde vi ur i vedbon, körde bort slängsaker till återvinningen, var ute och njöt av soligt väder, stekte krabbelurer på muurikkan och hade det bara allmänt gôtt!

I går eftermiddag kom hösten. Med regn och rusk.
Mycket regn och mycket rusk.

När jag tittade ut genom köksfönstret i morse fick jag se att flera äpplen blåst ner och alla jordärtskocksplantor vält. En chilikruka har också blåst omkull.
Jag måste börja hösta in trädgården ordentligt, men jag hinner inte än. Frostnätterna som enligt klart.se hotar i mitten av veckan får faktiskt lov att vänta lite till. Åtminstone tills jag hinner ta in tomat- och chiligrenar för att hänga upp på eftermogning i uterummet.

I morse var det tävling på väg till jobbet igen. Det gick så fort, så bra, så susande snabbt.
Jag pumpade bakdäcket innan jag satte mig på cykeln, och kanske var det orsaken till den svävande känslan. Det har allvarligt talat gått lite trögt i både upp- och nedförsbackar sista tiden. Men nu var det annorlunda.

Redan i långa Villabacken rullade jag förbi tre medtävlande, utan att ens trampa. Jag vägrar erkänna att det förmodligen mer beror på omfattande, än vältränad fysik. För sedan fortsatte framgångarna. Jag körde ifatt person efter person, knappade snabbt in och ruschade om. De var chanslösa och jag föreställer mig hur de förvånat stirrade efter min guppande akter som försvann mot horisonten.

Att man minskar motståndet ganska duktigt genom att inte informera sina medtävlande om att det är tävling, tycker jag är oväsentligt! Jag var dessutom på väg att vinna!
Jag låg otroligt bra till, hade till och med lämnat övriga ledarklungan några hundra meter bakom mig, och kände mig trygg i min ledande position.

Då, i höjd med Vänermuseetrondellen, just som jag tillfälligtvis distraherades av den underbara doften av nybakade kanelbullar från Framnäsbutikerna, for ett Kalle Kaviarljust huvud förbi i den imaginära omkörningsfilen. Rackarns rabarber!
Kroppen som tillhörde huvudet satt som gjuten på den skraltiga cykeln och benen gick som trumpinnar. Jag insåg direkt att jag aldrig i livet skulle lyckas cykla ikapp den skapelsen. Intrycket förstärktes när jag i ögonvrån hann notera att det faktiskt var min vän Sorkmannen som var på väg till sitt jobb som sjukgymnast. Sorkmannen tillhör kategorin senigt starka men synnerligen snabba sjukgymnaster så jag ansåg mig besegrad.

I lugnare tempo trampade jag den sista sträckan till jobbet. Jag hade ändå hunnit bli rejält svettig och när jag konsulterade klockan visade det sig att jag slagit nytt personligt rekord. 15 minuter till jobbet en vanlig torsdag, när jag inte ens hade bråttom! Tänk vad lite extraluft i däcken och oinformerat motstånd kan göra för hälsan…

I (lång)helgen har Förundersökningsledaren varit i väg och fjällvandrat med vänner. De fick tre heldagar i strålande sol och han har kommit tillbaka med snygg bränna och klädsamt skäggstubb…

…och en magåkomma som gör att allt rinner rakt igenom. Jag ska inte gå in på detaljer men jag är orolig. Nu har det hållit på i över två dygn och jag är rädd att han ska bli uttorkad och i värsta fall svimma av ensam där hemma.
I går kväll låg jag och lyssnade på hans tunga andhämtning och kunde inte somna. Jag kände på hans brunbrända brännheta panna utan att han reagerade. I natt var han uppe några gånger och redan innan jag for till jobbet var det dags igen.

Jag ska föreslå vår nya regering (när den nu kommer på plats) att införa en ny försäkring – VAM.
Jag skulle verkligen behöva vara hemma och ägna mig åt vård av make.

Den här valspurten tär på min hälsa!
Jag är glåmigt blek och trött. Hjärnan segar runt i sirap och min vanligtvis så
rappa tunga känns som en anananasfrätt träbit.

Ändå måste jag sitta uppe och följa partiledardebatterna
kväll efter kväll. Det är så intressant, så givande, så… spännande. Så här i
sluttampen, de sista dallrande dagarna innan dagen D, märks det med all
önskvärd tydlighet att både parti- och programledare är trötta och slitna. Maskerna
krackelerar, tonlägen höjs, mindre önskvärda personlighetsdrag som annars
överskuggas av fokus och självbehärskning sipprar fram mellan de slipade
argumenten, och känslorna ligger närmare ytan.

Någon reagerar med att stänga av omvärlden och förhålla sig världsfrånvänd
och tyst för att inte avslöja att partiet inte jobbat fram någon politik i
många viktiga frågor, och för att överskyla den usla taktiken klagar hen som ett
gnälligt barn när debatten är över och menar att hen inte fått chansen att föra
fram partiets (i mina ögon icke existerande) politik.

Någon går i spinn och kan inte längre lyssna in sina meningsmotståndare
för att göra smarta motdrag utan hugger vilt på allt och alla och hela tiden.
Hen framstår som en rabiessmittad iller och avbryter och avbryter tills med-
och motdebattörer inte kan låta bli att småle och löjets skimmer sprider sig
över den överhettade lilla morrhoppan. (Och var är den sympatiske Fridolin när
partiet som bäst behöver honom?)

Någon kör ner buffelhuvudet mellan axlarna och antar en allt
rödare (rödare än den numera urvattnade partifärgen) ansiktsfärg när hen märker
att den egna argumentationen fastnar i klyschiga upprepningar. När
motståndarblocket blir allt för närgånget rinner den nedärvda aggressiviteten
över och hen tar till nävarna för att försöka hålla till och med en tilltänkt
förhandlingspart stången.

Någon stirrar på sina motståndare tills påsarna under ögonen
fladdrar i en fåfäng förhoppning att blicken ska se djup, uppfordrande och
förtroendeingivande ut, och inte hundlikt trött och uppgiven. Hen lämnar över
till yngre, piggare allierade att föra debatten och drar sig tillbaka med en
spelad uppsyn av statsmannamässigt lugn.

Någon känner sig osäker och lite rädd när de andra partiledarna
blir aggressiva och visar upp härskartekniker, och hen sparar därför sina
repliker tills det verkligen blir viktigt att föra fram partiets familjära ståndpunkter.
Mungiporna i den annars leende munnen hänger surt när hen inser att de stora
pojkarna inte gratis vill låta hen vara med och leka.

Någon lyckas inte längre kontrollera sitt temperament och brusar
upp när programledarna vill styra in en urspårad debatt på rätt linje igen. (Kanske
har hen förträngt att hen föreslår ordningsbetyg i skolan?) Hen talar
övertydligt och långsamt för att orden inte ska vinna kapplöpningen med hjärnan
och råka avslöja brister i den annars väl inövade retoriken.

Någon överger rikssvenskan och sluddrar in i en allt mer
tillgrötad dialekt (eller är det ett knep för att visa väljarna att hen
verkligen företräder ett parti som vill att hela Sverige ska leva?) och när
motdebattanterna vill köra över tar hen till det tunga artilleriet med en
kombination av berörda tårfyllda ögon, darr på överläppen och ett pekande
finger som till slut blir en hel hand.

Och någon… verkar inte reagera alls. Hen är lika godmodigt
inkännande, förtroendeingivande lugn och ödmjukt säker genom varenda debattfråga.
Hen levererar valrörelsens bästa oneliner (-Jag tror nog att du är det största
integrationsproblemet i Sverige, Jimmie Åkesson!) och utlöser ett beundrande
sus i min TV-soffa. Varför företräder inte hen ett parti som åtminstone har en
marginell chans att besätta stadsministerposten? Varför har hen och hens parti
åsikter som understundom fortfarande osar rysk kommunism? De förtjänar henom inte!

*

Och min kropp förtjänar lite sömn.
Sömntåget hinner passera stationen utan mig som passagerare medan valdebatten
pågår och när jag äntligen kommer i säng är jag för pigg och vaken för att
kunna bjuda in John Blund att göra mig sällskap.

Jag sällskapar med en bok i stället.
Dåligt val!
Det är en alldeles för lättläst bok och minuterna rinner i kapp med sidorna och
plötsligt är det mindre än fem timmar kvar tills jag måste gå upp och påbörja
den dag som i dag är.

I går firade Förundersökningsledaren och jag vår 19:de bröllopsdag.
Vi turas alltid om att hitta på någon liten överraskning för varandra och eftersom jag en gång i tiden var smart nog att föreslå att jag skulle ansvara för de udda åren, och maken för de jämna (tex 10, 20, 30!) så var det min tur i år.

Direkt efter jobbet tog jag med honom till restaurang Orient Palace i Skövde. Jag hade siktat in mig på deras mongoliska buffé där man själv plockar till sig av ett rejält utbud av grönsaker, kyckling, bläckfisk, räkor, crabfish, lamm, nöt- och fläskkött och diverse kryddningar och såser. Dessutom skulle det enligt hemsidan finnas en efterrättsbuffé och vem kan motstå en sådan lockelse.

Väl på plats visade det sig att jag kunde. Efterrättsbuffén bestod nämligen av ytterst små dricksglas, halvfyllda med antingen pannacotta, chokladpudding eller nåt annat jox. Detta kompletterades med en sprayflaska sprutgrädde, och en klämdito med något röd saftsås. Och så en skål chokladknappar och en med lösgodis. Och lite frukt.

Förundersökningsledaren och jag enades i stället om att beställa in deras thailändska sjurätters avsmakningsmeny. Det visade sig vara ett mycket klokt beslut. Maten var fantastiskt god (kanske var det sällskapet som påverkade mina smaklökar, men i alla fall…) med riktigt krispigt spänstiga grönsaker och välbalanserade smaker.

Till förrätt fick vi in små spett där man trätt på en hel stor räka som rullats i sesamfrön och sedan friterats lätt. Som tillbehör en ganska stark sötsur chilisås och en riktigt fräsch vitkålssallad med inslag av morot.

Huvudrätterna var:
1: Lättwookade blandade grönsaker; som lök, paprika, broccoli, svampinjon (är det en grönsak?) och bambuskott i en snäll sås av ostronkaraktär.
2: Fläskkött med cashewnötter och lök i en lite mer karaktärsfull men ändå mild sås.
3: Kycklingspett i en underbart god och len currysås.
4: Små platta skivor nötkött i en riktigt kryddstark röd sås.
5: På gränsen (och över Förundersökningsledarens gräns) till för starka jätteräkor med paprika och chilibitar i en sötstark sojasås.

Till avsmakningsrätterna serverades obegränsad mängd ris och dessutom en vidunderligt god jordnötssås som egentligen var avsedd att förhöja kycklingspetten men som vi åt av mellan varven bara för att den var så underbar.

Efterrätten var en klassiker: friterad banan med vaniljglass och tunn sirap.
På hemvägen satt vi och diskuterade hur väl kocken lyckats med det tunna frityrskalet och hur distinkt bananerna låg separerade inne i friteringen.

Det här var sannerligen en mycket god och minnesvärd måltid. Jag är nästan mätt än!

Lökarna låg lockande i morgonsolen på bordet i uterummet där jag lämnat dem i går kväll. Jag kunde inte låta bli att gå ut och titta lite på grannlåten innan jag cyklade till jobbet i morse.

Nyss blev jag dock påmind om att det blir en ganska kortvarig njutning om lökarna inte kommer i jorden. Visserligen är bilderna fina att titta på men det är inte alls samma sak som när tulpanerna blommar i sina olika rosa nyanser. Vinterns väntan brukar väcka en värkande längtan efter våren vackra färgspel.

På väg hem från jobbet i dag måste jag stanna till på Lidens och försöka hitta en riktigt bra planteringsspade. Min trogne vän sedan urminnes tider, med trähandtag och grönlackat blad, gav upp i närkamp med en förvuxen jättedaggkåpa i våras. Jag är visserligen ägare till ett opraktiskt så kallat lökjärn men det skulle jag inte ta till för annat än plantering i gräsmattan.

Det här påminner mig om när jag var ung och skulle hjälpa pappa slipa knivarna på tröskan inför höstskörden. Vi började redan efter frukost och skulle köra ut tröskan från maskinhallen. Framför tröskan stod en harv och balpressen och vi var tvungna att köra ut dem innan vi kunde få fram tröskan. Harven hade väl egentligen inte varit några problem att få fram, om det inte vore för att ett häftigt skyfall i kombination med en glappande ventil (eller vad det nu var… nu rör vi oss i periferin av mina tekniska kunskaper) fyllt någon viktig del av traktormotorn med vatten. Efter ett antal misslyckade startförsök och en noggrann undersökning kom min far, som är väldigt uppfinningsrik, på en lösning och jag hämtade oss var sitt sugrör så att vi kunde tömma ut tillräckligt mycket bensinsmakande vatten för att få igång traktorn och köra ut harven.

Sedan var det dags för förmiddagsfika.

Efter fikat var det balpressen som skulle ut. När pappa backade intill med traktorn för att koppla för, så kom han på att han ju tänkt smörja upp pressen innan den fick gå igång med att pressa halmbalar. Vi drog ut maskinen på gårdsplanen och gick för att leta efter smörjsprutan. Den borde vara i maskinhallen, eller på verkstadsbänken i laggårn, eller kanske i vedboden, eller i det inte längre använda traktorgaraget.
När vi inte kunde hitta sprutan på någon av de uppenbara platserna gick vi ner till torken för att fortsätta sökandet. Och där var den ju! Pappa hade börjat använda den för att smörja rensmaskinen så att den skulle vara klar när skörden började trilla in. Sedan hade mamma ropat att kvällsmaten var klar och pappa hade blivit tvungen att gå därifrån med ett oavslutat jobb i ryggen.
Jag väntade medan pappa smörjade klart rensmaskinen och så tog vi med oss smörjsprutan upp till balpressen.

Den första smörjnippeln fick sig ett sprut, och sedan kärvade smörjsprutan. Det måste vara något skräp som fastnat i munstycket. Pappa hittade rätt stjärnskruvmejsel för att kunna skruva isär munstycket och jag hämtade trassel och papper och en lagom grov nål att pilla med.
Vi fick i sär och rengjort och var precis på väg att skruva ihop sprutan igen när pappa fick se att det var väldigt lite smörja kvar. Och något att fylla på med fanns inte hemma. Efter ett telefonsamtal till en hjälpsam kusin fick vi löfte om att åka och låna en lagom dos smörjfett på hans gård.

Men först var det dags för lunch.
Och sådär fortsatte dagen. Det ena hindret staplades framför det andra och nya problem uppstod som krävde lösningar och till slut hade vi hunnit avverka både eftermiddagskaffe och middag innan skördetröskan till slut stod färdigslipad på gårdsplanen.

*

Sådär ska det inte bli för mig. Jag ska verkligen inte hindras i min föresats att få vårlökarna i jorden innan helgen är över!

Nu skulle jag behöva hösta lite i trädgården. Det finns rödlök, gul lök, purjolök och silverlök att skörda. Det finns gula tomater att ta in och göra nåt med. Det finns machésallad att så. Det finns nedvissna krukor vid entrén som ska skuras och fyllas med något trevligare än vissna penséer. Det finns pelargoner som behöver ansas och tas in för vintern. Det finns chiliplantor som egentligen också bör få flytta in.

Och nu finns det också en fasa massa vårlökar att plantera. Jag fick tips om att Lidl säljer billigt så jag for dit efter jobbet. Utbudet var kanske inte det största men priserna lockade verkligen.

Nu har jag dukat upp ett helt bord med tulpaner, narcisser, allium och en liten påse iris. Kalaset gick bara på 499 kr och jag vet inte hur mycket lök jag fått för pengarna.

Det bästa är att Förundersökningsledaren ringde en liten stund efter att jag kommit hem, när jag som bäst höll på att fundera på hur jag ska kunna motivera mitt impulsköp för honom. Han är på jobbresa i Göteborg och var ute på stan en sväng innan middagen.
-Hej älskling! Jag har hittat en kikare som jag är lite sugen på att köpa. Det är nedsatt pris.
-Vad kostar den då?
-Bara 600 kr.
-Jamän köp den du! Det kan ju hända att jag köper något själv… som kompensation liksom… Lite vårlök till exempel… Det kan ju hända att jag till och med redan har köpt…

I augusti fyllde lilla Svalan 12 år.

I dag vaknade hon sjuk för första gången som tolvåring. Det innebär att jag inte får vara hemma och ta hand om henne. I alla fall inte med ersättning från Försäkringskassan. Tack och lov så är hon bara förkyld och kommer förhoppningsvis klara sig själv riktigt bra.

Det är nog värre för mig. Jag vet inte hur jag ska klara mig på jobbet med tankarna på lilla Svalan hemma ensam med en brinnande hals och rinnande näsa.

Till råga på allt elände så glömde jag ta med mig mjölk till jobbet och får nu genomlida dagen utan det stöd som en kopp kaffe kan ge, eller två, eller fyra…

I dag är jag vacker som en dag!

Jag bär en gråspräcklig mössa, vinröd halsduk, cerise tröja, grön T-shirt, ljusblå jeans, orange sockar och svarta skor.

Jag hade faktiskt ganska bra koll på klockan i morse. Tiden räckte till att skriva dagbok, vattna basilika, pelargoner och jordärtskocka, ta hand om peston jag gjorde i går, äta frukost, prata med barnen, borsta tänderna, sköta magen och plocka ihop lunch, mellanmål och kaffemjölk att packa i ryggsäcken inför cykelturen till jobbet.

Precis innan jag skulle ge mig iväg sprack dock den fina illusionen om en lugn stund på sadeln.
Lilla Svalan packade nämligen väskan för skolbad men var tvungen att rata två urväxta baddräkter och ge sig på jakt efter en passande bikini. Efter en stunds letande hittade hon bikinitrosorna i en av kassarna med ren tvätt – men var kunde överdelen finnas?

Vi letade igenom all ren tvätt, lilla Svalans garderob, korgen med smutstvätt på övervåningen, väskan med badkläder som ständigt står beredd ifall vi får för oss att åka ut med båten och slutligen den sorterade smutstvätten i tvättstugan. Där var den!

Och då hade klockan hunnit bli tjugo i åtta och jag var tio minuter sen. Visserligen tar det inte mer än tjugo minuter att cykla men jag vill gärna ha tio minuter tillgodo, för att slippa cykla mig genomsvett och dessutom ha några minuter på mig att starta upp datorn, ställa in lunchen i kylen och säga hej till kollegorna.

Tack och lov var både vind och medtrafikander med mig på vägen och med ben som gick som trumpinnar lyckades jag slå nytt personligt morgoncykelrekord.
15 minuter! En minut bättre än mitt tidigare personbästa.

Nu ska jag sätta mig på cykeln och verkligen anstränga mig för att cykla hem i makligt tempo. Hemma väntar några högar med tvätt och en hungrig Guldgosse.

Vi har fått höj-och-sänkbara skrivbord på jobbet. De med störst behov har redan haft denna utomordentliga uppfinning under tangentborden ett bra tag, men i början av veckan bytte administrationskontoret (som består av Sysslingkollegan och Långa Datanördskollegan) ut skrivborden hos övriga anställda också.

I dag tog jag med mig vår släpkärra till jobbet för att administrationskontoret skulle kunna forsla våra gamla skrivbord till Second Hand. Jag var mäkta stolt när jag lyckats backa bilen rätt (vilket det senare visade sig vara fel) intill kärran, få bort hänglåset, lyfta upp stödhjulet, lossa handbromsen, hänga kärran på bilen, klicka till låsspärren, koppla in ljuset och häkta fast säkerhetsvajern.

Jag var inte fullt lika stolt när jag ringde till jobbet och var tvungen att erkänna att jag skulle bli en aning sen eftersom bilen och släpkärran inte kunde samarbeta sig förbi hörnet på garaget utan i stället tvingade mig att backa och trixa och till slut koppla loss eländet, köra ut bilen på gatan och handdra kärran på plats och sedan göra om hela proceduren med stödhjul, låsspärrsklick, ljuskopplande och vajrande.

Suck!

Gissa om jag blev översvallande glad då Sysslingkollegan erbjöd sig att köra hem kärran åt mig när administrationskontoret var klara med skrivborden.
Jag satt på vänt i telefonen medan jag fick ge tidernas bästa vägbeskrivning, uppblandad med översvallstacksamhetsord, till kollegan.

När jag var klar hördes i telefonluren:
“Ditt meddelande har sparats.”
Det ska bli spännande att se om IT-Chefen för ett av Sveriges största företag står på min garageuppfart och väntar när jag kommer hem.

Hur kan jag bli så paltkomig efter en lunch som utgjordes av ett kokt ägg?

Om man äger både en trädgård med skördeklara godsaker, och ett någorlunda välutrustat kök, så vore det ju slöseri med resurser att inte försöka ta tillvara på håvorna.

Jag har tidigare testat att koka egen tomatpuré efter ett framgooglat recept.
I helgen fick jag för mig att jag skulle experimentera lite. Jag började på fredagskvällen och på söndagskvällen kunde jag frysa in några istärningsfack med chilisås. Efter avsmakning tror jag att en matsked är fullt tillräckligt för att få upp värmen i vilken maträtt som helst under höst och vinter.

Här kommer receptet:

Skiva en rödlök, en silverlök och all vitlök du har hemma (som inte blivit för gammal för att användas). Fräs löken mjuk i någon olja som du redan tidigare smaksatt med små vitlöksklyftor från trädgården plus lite olivolja.
Klyfta en hoper röda och gula tomater och lägg ner i grytan tillsammans med två nypor havssalt och stänk sedan ner limesaft för att lyfta syran (det låter ju så proffsigt även om det sannolikt inte gör någon nytta eftersom tomaterna är tillräckligt syrebärande i sig själva).
Ta på dig plasthandskar och snitta upp tolv chilifrukter, skrapa ur fröna och de vita hinnorna och bli inte så nyfiken att du måste slicka lite på handskarna innan du slänger dem för då kommer du inte känna smaken på något mer under helgen.

När röran puttrat på spisen en timma eller så, tills allt är mjukt, så är det dags att trycka den genom en sil. Det tar en stund men till slut har du bara tomat- och chiliskalen kvar.
Då häller du ner purén i en ren gryta och låter den kokas på mycket svag värme hur länge som helst, tills du får en härligt krämtjock konsistens. Sen är det bara att frysa in såsen och hoppas att du får användning av den. Annars har du tillbringat alldeles för mycket tid i köket i onödan.

I år har mitt odlingsintresse blommat upp ordentligt. Jag har förnyat trädgården med hallon, svarta och röda vinbär, diverse matlökar, rädisor, jordärtskockor, citronmeliss, chili, paprika, basilika och tomater.

Samtidigt växer gamla favoriter vidare. Rabarber, jordgubbar, smultron, persilja, mynta och amerikanska blåbär har glatt mig under sina olika sommarfaser.

Efter tips i en uppskattad trädgårdsblogg gjorde jag egna såband till morötterna tidigt i våras. Jag har odlat morötter i flera år och det är så gott att gå och dra upp en morot eller fyra till middagen. Däremot är det inte lika trevligt att gallra dem när de där persiljeliknande små spröten täcker raderna i början av sommaren. Ett såband där varje frö har sin bestämda plats, med gott om utrymme att växa ostört, var den enkla lösningen på problemet.

I helgen drog jag upp sommarens två sista morötter. Den allra sista hade sannerligen fått tillräckligt med plats att expandera på.

Här ligger den i vasken tillsammans med sin lite mer normala morotskompis, och en gul lök, en rödlök och en silverlök.

…när man planterat de sista hallonplantorna.

…när man skördar 23 röda chilisar en vanlig måndagskväll.

…när man plockar av de sista amerikanska blåbären.

…när dottern kommer hem från skolan med en ny mattebok som ska slås in.

Men jag vet inte vilken årstid jag ska skylla på när matteboken inte går att stänga.
Jag hoppas att det inte finns någon universell lag som säger att man inte får ha boken ständigt öppen på skolbänken eller i väskan.

Lilla Svalan har försökt få sin mattebok inslagen i en veckas tid. Varken jag eller Förundersökningsledaren har kommit ihåg att det ska göras. Förundersökningsledaren var visserligen på god väg i torsdags kväll och påstod att han förmodligen till och med var bättre på det där än vad jag är, men sen for han och lilla Svalan och tittade på en JAS-uppvisning över Vänern i stället.
I morse låg boken uppfodrande och väntade på köksbordet och jag plockade fram det styva presentpappret från IKEA för att göra en insats.

Insatsen slutade med att barnen vek sig av skratt. Guldgossen skrattade till och med så att han grät.
Och jag blev försenad under mina försök att få till en bok som går att stänga. Till slut var jag tvungen att ta bilen för att hinna till jobbet i tid.

Jag har hittat på en ny sport som jag roar mig med på väg till och från jobbet.
Den heter “lilla snigel, akta dig”.

Visste ni att det uppstår ett mycket roande och intressant läte när ett par cykelhjul lyckas styra över en tjock fet mördarsnigel som försöker ta sig över cykelvägen?

Redan i onsdags bestämde jag mig för att fira av första arbetsveckan med en sushifredagslunch.
Jag blev därför en aning besviken när det visade sig att Lidköpings enda sushiställe “Hej Sushi” nu faktiskt stängt, på riktigt.

Men ICA bör väl ha sushi i sådana där små ta-med-sig-lådor!

Nu har jag varit på ICA och kollat. Jodå, det finns lådor. Med sex bitar för 64 kr. Det är lite väl magstarkt för min prismedvetna plånbok. Även om det ingick ätpinnar, soja och några förskrämda flagor ingefära.

Dagens lunch blev i stället – en vitlöksbaguette. Och plötsligt är jag tillbaka i vitlöksbaguetteträsket igen.
Det sägs att snålheten bedrar visheten. Vi får väl se.

Den här första jobbveckan efter semestern har varit väldigt lång. Tiden har sannerligen sniglat sig fram.
Vi är bara tre kollegor på plats ännu och nästan alla vi söker per telefon har fortfarande semester. Klockan tickar inte så fort när det liksom inte händer något under nio timmar.

Vi pratade om detta redan tidigt i veckan. Hur långa dagarna är. Hur en timma sträcker ut sig och känns som två. Hur seg man blir i både kropp och knopp av att inte få göra sitt jobb ordentligt.

När det var en kvart kvar av arbetstiden i onsdags konstaterade vi att det i alla fall snart var dags att gå hem. Gnällbälteskollegan tillade uppmuntrande:
-Och i morgon är det fredag!

Snacka om att tycka tiden går långsamt!

Allt var nästan precis som innan semestern när jag cyklade till jobbet för första gången på en månad. Dagens sommarvärme var redan i annalkande och det kändes som att vara utomlands. Så var det redan i slutet av juni, när jag sist styrde kosan ner till stan. Det finns ett speciellt ljus, som varslar om en varm dag, sådär vid halv åtta på morgonen. Lite som ett stråk av koppar i luften, eller kanske en doft av upptorkande dagg.

Några nya klottertaggar hade tillkommit på väggen bakom Flügger och en ny skylt utanför Rörstrand Center berättar numera vilka företag som finns i området men annars var det mesta sig likt. Dock lite tystare, lite mindre folk, lite semestersegare både i bostadsområdena och framme på stan.

Nu har jag och kollegorna jobbat fem och en halv timma. Det är inte så många som svarar i telefon, de flesta har fortfarande semester, men de vi får tag i är lättpratade och glada och tycks inte ha något emot att börja jobba igen.
Ungefär som jag själv.

Min sommarsemester har varat i fyra veckor.
Första veckan umgicks jag med mina systrar och städade och röjde hemma inför gästerna som skulle bo hos oss medan vi var borta.
Andra, tredje och halva fjärde veckan har familjen Zäta kuskat runt i Europa. Ett inlägg om semesterresan kommer kanske senare.
Sista halvan av sista veckan har gått åt till att i sakta mak packa upp efter Europaresan, ladda tvättmaskinen och vattna trädgården.

Övriga familjen har fortfarande semester. De ska precis ge sig ut på sjön för att fortsätta njuta av värmen och solen som tydligen parkerat över Sverige under hela juli.
Jag har inget emot att börja jobba nu. Jag räknar med att Förundersökningsledaren sköter markservicen där hemma (när han är hemma) och det kan vara ganska skönt att få smyga igång med jobbet på det sätt jag och ytterligare två kollegor gör den här veckan. Dessutom får vi en fördel när resten av gänget kommer tillbaka nästa vecka. Vi hinner öva på vad vi ska säga när det svarar i andra änden. Vi hinner få fart på tangentfingrarna och få fatt på de administrativa rutinerna. Nästa vecka kan vi le i mjugg när de andra klagar över sitt semesterhjärnsläpp.

I morse vaknade jag till en ny strålande dag. Jag skulle ha kundbesök på jobbet och Förundersökningsledaren skulle ut med kollegorna på kvällen för sommaravslutningsmiddag.

Förundersökningsledaren var först in i duschen. När han var klar konstaterade han att duschtvålen var slut. Han luktade riktigt ljuvligt av Dove Visible Care.
I vårt gästbadrum har vi ett skåp där vi bunkrar upp med deodoranter, tandkräm och diverse hygienartiklar. Vi brukar fylla på när vi varit på Rusta, Dollarstore och liknande billighetsaffärer. Det finns alltid ett digert förråd av både nödvändiga och onödiga produkter att ta till så jag var helt övertygad om att jag skulle hitta något väldoftande till min kropp också.

Och det gjorde jag… om man gillar mansdoft.

I kväll kommer makens kollegor flockas runt hans “synligt välomhändertagna” kropp.
Mitt kundbesök blev nog snarare konfunderad när han möttes av en air av Cool Metal.

Här är en länk till information om fröodling.

http://www.froodling.se/indexseedbook_chap.htm

Min persilja ser ut att vilja blomma när som helst. Tänk om jag kan lyckas ta frö och slipper köpa en påse nästa år.

I dag har jag varit på hälsokontroll på Avonova. Ett tidigare ifyllt formulär gicks igenom, jag blev mätt och vägd, blodtryck och blodprov togs och vi pratade om min hälsa.

Jag mår bra. Visserligen väger jag för mycket (jag hade till och med ökat nästan ett kilo sedan jag for hemifrån, men å andra sidan var jag två centimeter längre än sist jag blev mätt också) men alla prover visar att kroppen är i fin form. (Och rund är ju en fin form…)

Det som var mest intressant med besöket var att komma tillbaka till jobbet och jämföra mina blodvärden med kollegornas. Det visade sig att jag hade något högre värden av det “goda fettet” i blodet än de kollegor som inte äter fisk lika ofta. Jag är alltså inte bara intelligentare utan också en aning godfettare!

Det där som dallrar på armarnas baksida och vadderar magen är nog inte så farligt ändå. Jag tänker inbilla mig att det är fiskfett- och det är ju bara nyttigt.

Sitter på jobbet och eftersvettas.
Jag har sju minuter på mig att bli någorlunda torr, slänga på lite rollon under armarna och dricka dagens första viktiga kopp kaffe.

Cyklandet går som en dans. Jag är nere på 15 minuter (OBS: Ingen exakt tidsmätning. Jag är ju *harkel* ingen tävlingsmänniska) och svischar förbi nästan varenda medtävlare (ojdå) på vägen till jobbet.
I dag var det bara en enda kvinna som lyckades cykla om mig, men jag lät benen trampa på i övervarv och tog mig förbi henne på upploppet. Mohaha!

Jag fortsätter vattna, jaga sniglar, löss och dumma skalbaggar.

Men i går lyckades jag även tömma en kasse ren tvätt som behövde få komma tillbaka till garderoberna. Hurra för mig!

Jag sitter på jobbet och oroar mig för mina tomatplantor. För ett tag sedan avhärdade jag dem och ställde dem på norrsidan av huset för att de skulle slippa den värsta värmen och glödande solen.

I går kväll bestämde jag mig för att försöka vänja dem vid lite mer sol. När det väl är dags att plantera om dem i sina tilltänkta hinkar kommer de få bo i söderläge med fullt ös på solen (i alla fall om det nu blir en så strålande sommar som Aftonbladet redan lovat på löpet) och för att de inte ska dö av chocken är det ju bäst att vänja dem lite försiktigt.
Alltså flyttade jag tomaterna till husets västra sida, där solen lyser på eftermiddagen och kvällen. Där kan de få stå en vecka och gotta sig i lite lagom ljus och värme.

Tänkte jag.

I dag blåser det. Ganska mycket.
Och nu undrar jag om plantorna står i lä eller om jag kommer mötas av sönderblåsta blad av avbrutna grenar när jag kommer hem i kväll.

Jag är så pass orolig för tomaterna att jag inte ids oroa mig för fibervävsanordningen jag täckte de nysatta lökarna och nysådda morötterna med i går kväll, eller för den begagnade myggnätet som ska skydda jordgubbarna från de där dumma insekterna som vill lägga ägg i blomman och förvandla fullt utvecklade goda gubbar till små kartiga hårda saker som knappt ens mördarsniglarna vill ha.

Tur att vi är vaccinerade mot TBE. Både lilla Svalan och Guldgossen har redan drabbats av fästingar. I år är det tydligen navelmode bland de små blodsugarna. Lilla Svalan snarade och drog loss en fästing strax bredvid Guldgossens navel i måndags kväll och hade tagit en i sin egen navel redan någon vecka tidigare.

Men ingen regel utan undantag.
När jag cyklade till jobbet i morse kände jag något som killade och kröp på min underläpp, alldeles intill mungipan. Jag fångade krypet och gav det en granskande blick – och minsann! Det var en fästing.

Var den kommit flygande från vete fåglarna!