I måndags vandrade jag och dottern hand i hand i helgonet Ambrosius basilika i Milano. Det är en fin liten basilika med mycket historia under valvbågarna.
När vi kom längst fram i kyrkan, in i mörkret bakom och under koret, blev vi plötsligt stående framför en väl upplyst glasmonter. Jag tror dottern för ett svindlande kort ögonblick fick en illusion om att ha hamnat framför Snövits kista i sagan. Men det var inte Snövit som låg därinne utan gamle Ambrosius himself. Han såg rätt avmagrad ut. På var sida om sig hade han en lika läskig martyr.
Dottern bleknade raskt tills hon antog samma vita färg som skelettet en meter bort. Det hjälpte inte att han hade både krona, mantel och sandaler på sig. Ett skelett är ändå alltid ett skelett.
När vi kommit ut i solen och friska luften igen förklarade dottern att hon längtade hem, till sitt riktiga hem, i Sverige.
-Va bra att vi ska åka hem i morgon då, sa jag.
-HUR kan du veta det?
Jag förklarade att vi skulle åka hem på en tisdag och skelettdagen var en måndag och tisdag kommer efter måndag.
-Mamma, du vet allt!
Men jag vet inte varför man stoppar ett skelett av en 1500-årig gubbe i en glaslåda till allmän beskådan.
