Zäta

Inte i julas, inte julen innan det, men julen i nådens år 2005 gav dottern bort sin napp till tomten. Vi kände väl kanske redan då att hon inte fick ett riktigt bra avslut men inte kunde vi ana att hon skulle sakna sin tröstare så mycket.

Makens kusin agerade tomte med mask och barsk stämma. Dottern hade laddat länge för att våga ge tomten sin napp, som sedan skulle tas med hem till de små stackars tomtebarnen vars lycka hänger på givmilda människobarns förmåga att avstå från sina tuttar. Så långt allt väl.
Men när tillfället till slut var inne så bangade dottern. Hon vågade inte gå fram till den långe tomten utan lät storebror agera förmedlare och på så vis hamnade nappen i tomtens ficka.

Naturligtvis följde en period av gråt och tandagnisslan efter avskedet. Kvällarna var svårast. Vi förklarade för dottern att det snart skulle gå över, att hon skulle kunna somna utan något i munnen. Och det stämde ju, hon vande sig. Men inte till den grad vi trott. Hon har fortsatt att sakna sin napp lite då och då. Senast i söndags kväll.

I söndags kväll låg dottern och grät i nära en timma av saknad efter sin älskade napp. Varför gav hon den till tomten, behöver tomtebarnen verkligen hennes napp fortfarande…
Då ljög jag. Jag berättade att tomtebarnen nog slängt nappen nu för man kan inte ha en napp hur länge som helst. Den blir gammal och går sönder och tomtebarnen kunde satt den i halsen och kvävts.
Dottern grät ännu mer. Jag tröstade med att hon nog skulle bli glad i morgon, på dagis, och ha glömt nappen då.

När jag lämnade dottern på dagis deklarerade hon glädjestrålande att hon inte glömt, att hon fortfarande var ledsen. Fröknarna undrade så klart varför och dottern berättade att hon var ledsen för nu hade nog tomten slängt bort hennes saknade napp. En av de pedagogiska fröknarna kom till undsättning och förklarade att tomten inte alls ger napparna till sina barn, han hänger upp dem i en girland. Det hade hon sett med egna ögon (på jul på Lisseberg, fast det sa hon inte). Dottern deppade lite igen. Varför hade tomten hennes napp i en girland istället för att låta henne njuta av den…

Igår kväll, efter att tillväxtgruppen varit hemma hos oss, och när maken var borta på hemsidegruppsträff i kyrkan, tog jag och barna en kvällsmacka. Sonen började ställa frågor om dop, om vem som gjort Gud, vad förlåtelse är och dottern hakade på med frågor som varför Jesus föddes i… föddes i… ja, typ en laggård var det va?
Jag berättade och förklarade så långt min förmåga räckte och vi hade ett ganska bra samtal i nästan en timma. Sen sa dottern:
-Mamma, nu har vi nog pratat om nästan allt med Jesus. Nu vill jag prata om tomteland i stället!

Då kände jag att nu är det dags. Jag ska inte inbilla mej att jag kan få mina barn att tro på Jesus när jag samtidigt ljuger och påstår att tomten finns. Vad ska de då tro? Ljuger mamma om Jesus också? Är han också en sagofigur?

Så jag berättade. Sonen var ju redan införstådd med den stora lögnen. Inte kan man tro på det där med att någon ska köpa tidningen varenda jul. (I vår familj har inget gått och köpt tidningen, vi har haft inhyrda tomtar när det gått. En jul hade tomten så bråttom att han bara ställde säcken utanför dörren och ringde på och sprang. När barna öppnade hade han redan gett sig av.)
Dottern blev förtvivlad. Finns inte tomten! Varför har ni ljugit för mej? Är det påhitt att han kommer ner genom skorstenen?
Jag förklarade att nästan alla vuxna ljuger för alla barn och lurar i dem att tomten finns, för att julen ska bli mer spännande. Dottern garanterade att det här skulle hon minsann berätta för alla barnen på dagis. Jag hoppas jag lyckades få henne på bättre tankar men jag vet inte.

För dottern är tomten död. Jag visade bilder från våra senaste jular och berättade vilka det var som klätt ut sig. Hon förstod. Hon accepterade. Hon grät.

Jag har inte vågat berätta att tandfén inte finns…