Jag kom iväg för sent. Klockan hade hunnit bli tio i åtta innan jag satte mej i bilen.
Jag brukar vilja ha en kvart på mej när jag ska fram till stan så nu var det bråttom.
När jag backade ut ur garaget såg jag att snödropparna i rabatten överlevt gårdagskvällens snöfall och trotsigt stod rakryggade med blombladen hängande som en vacker pärla.
När jag kom till fyrvägskorsningen funderade jag på om jag skulle köra yttervägen eller ta vägen genom Tofta. Fördelen med att köra genom Tofta är att jag blir påmind om att be för en familj som nyligen flyttat dit. Jag brukar be en bön om välsignelse när jag åker förbi. Dessutom är Toftavägen trevligare. Det finns hus och cyklister att titta på.
Å andra sidan är det mer rätt att köra yttervägen. De som bor utmed Toftavägen har inte förtjänat mina avgaser, i alla fall inte min bils…
Tidsmässigt tror jag inte det skiljer så mycket. Jag har mätt med tidtagarur en gång och då gick det ca 30 sekunder snabbare när jag tog Toftavägen.
En liten gul Bubbla fick mig att bestämma mig. Den svängde in mot Tofta och jag gillar inte att ligga och trycka bakom andra bilister så jag tog yttervägen. Vilket jag ångrade när jag låg som fjärde bil och väntade på att få köra ut på stora Läckövägen. Trafiken från Kållandsö in till stan var som vanligt tät men när de andra bilarna gett sej iväg hittade även jag till slut en lucka att klämma mej in i.
I Örslösarondellen var det också mycket trafik. För mycket för att testa hastighetsbegränsningen. Den är ju satt till 70 km i timman och det är jättesvårt att köra 70 om man kommer från Kållandsöhållet och ska in till stan. Ska man fortsätta rakt fram går det bra men 270-graderssvängen gör det omöjligt. En dag ska jag klara det, men idag var det som sagt inte lönt att försöka.
När jag kom fram till infarten till Tofta fick jag bromsa in. Två bilar ignorerade väjningsplikten och vräkte sig ut framför mej. Den första av dem var den gula lilla Bubblan. Då gick det knappt 30 sekunder snabbare innervägen i alla fall.
I busskuren vid Kronokampingen stod en yngling med portfölj och väntade. Jag visste inte att man fortfarande använder portföljer när man går gymnasiet. De är ju så otympliga och tunga, redan innan man lastat dem fulla med böcker.
Första terminen på Samhäll fick jag inget skåp. I stället bar jag alla böcker och block i en väska. Väskan var vit med röda detaljer och jag har för mej att jag fått den av min farbror. Det var en reklamväska från Charkman i Skara. Den lever än. Hemma använder vi den som köksväska. Ska vi ut i skog och mark står den ständigt packad med triangakök, plats-tallrikar, muggar, bestick, diskmedel och andra attiraljer som kan vara bra att ha.
Vi hade tidigare en svart liten smidig väska för detta ändamål men sedan dottern kräkts på den fick vi hiva den.
Vid rondellen vid Willys (vi handlar alltid på Willys så därför skriver jag inte “rondellen vid Hjertbergs”) sneglade jag på klockan och upptäckte att jag förmodligen skulle hinna precis i tid om inget oväntat inträffade på vägen.
Fem sekunder senare inträffade det oväntade. Jag hamnade i en jättelång kö med bilar som alla stod och väntade vid tågbommarna. Vi väntade och väntade men inget tåg kom. Några bilar bakom mej började en extra otålig bilist gasa, så där som man gör om man står på startlinjen i ett racinglopp. Kanske hjälpte det för strax därefter kom i alla fall tåget glidande över spåret.
Längst fram i raden av bilar stod en svart Saab-cab. Den gjorde ingen ansats att fastställa mina förutfattade meningar utan inväntade laglydigt både att bommarna skulle gå upp helt och hållet och att lamporna skulle sluta blinka.
Äntligen gick färden vidare. Jag passerade infarten till Kopparportens parkering och mindes incidenten som inträffade där före jul.
Då kom jag åkandes i godan ro, samma väg som nu och skulle precis passera infarten då jag fick tvärnita med tjutande bromsar för att inte köra rakt in i sidan på en liten röd bil som gav sej rätt ut i trafiken. Jag vet inte om han missbedömde min hastighet eller om han trodde att högerregeln gällde. Resultatet var i vilket fall väldigt nära en kollision. Jag flinade lite fånigt åt karln som satt bakom ratten och vars bil nu blockerade både min framfart, och alla andras som snabbt bildade kö bakom mej.
Då for mannen ut ur sin bil och stormade fram till mej med långa kliv. Han ryckte upp dörren och började skälla och gorma sig högröd i ansiktet. Han var JÄTTEARG för att jag nästan kört på honom. Jag blev faktiskt rädd att han skulle dra ut mej ur bilen och puckla på mej. Jag vågade inte säga att han brutit mot trafikreglerna och bara hade sej själv att skylla. Till slut lyckade jag med min undfallenhet och lugna stämma, få mannen att dämpa sej några grader och sedan upptäckte han bilkön och drämde igen min bildörr. Jag hade lyckan att inte klämma fingrarna och passade på att pusta ut de sekunder det tog mannen att med en rivstart ge sig ut i julklappstrafiken.
Tillbaka till dagens bilfärd.
Trafikljuset vid Pingstkyrkan lyste grönt och inget mer tåg passerade när jag närmade mej järnvägsbron så det återstod bara att leta parkeringsplats utanför jobbet. Jag blev jätteglad när jag samtidigt upptäckte att klockan var en minut i åtta och att min favoritp-plats var ledig.
