Barnen och maken spelar Monopol och jag läser. Söndag är ju ändå vilodag.

Har alldeles strax läst ut Liza Marklunds “Livstid”. När den kom ut läste jag en del dålig kritik om den. Tyckarexperterna tyckte att Annika Bengtsson gjort sitt och borde få gå i graven nu, att det inte fanns mer att ge.
Jag håller inte med. Det är ovanligt med så komplicerade och “dåliga” huvudpersoner. Annika Bengtsson är så långt från hjälteglorian man kan komma. Liza drar sig inte för att göra sin huvudperson ogin, avundsjuk, manisk, inkompetent och irrationell.

Jag slukar hennes böcker för det finns ett driv i texten som man oftast inte hittar i andra verk. Jag blir lite tom och ledsen när boken är slut, vill alltid läsa mer. Annika Bengtsson är så äkta, hon berör.

Nu kokar potatisen.