I lördags satt vi bänkade framför TV:n och tittade på Melodifestivalen.
Eftersom ingen i sällskapet är något större dansbandsfreak så var det kanske ganska självklart att vi inte uppskattade Christer Sjögrens bidrag.
Vi sa till exempel:
-Det är rätt hemskt!
-Hör vad han glider på tonerna hela tiden.
-Jag fattar inte varför de har med en sån här låt?
-Jag gillar verkligen inte dansbandsmusik.
-Vad långsamt det går, det är ju ingen fartig låt direkt!
När vi fortsatt att beklaga oss ett tag så vänder sig dottern om mot oss vuxna i soffan och säger konstaterande:
-Han tycker nog själv att det går bra i alla fall!
Det är härligt när barna tar ner en på jorden och delar ut små läxor, som karameller att suga på!
