Medan jag var och tränade igår städade maken och barnen lite grann hemma.
Dottern städade sitt rum. Maken hjälpte till. Ett Pippi-hus blev “över”. Maken föreslog att de kunde stoppa ner det i den tomma lådan under sängen. Det ville inte dottern. Hon kastade sig framför lådan och skyddade den med sitt liv. Pippi-huset hamnade på skrivbordet och dottern gick och la sig.
Maken reflekterade över att hon låg lite konstigt, med halva kroppen utanför sängen, och med ena armen tryggt pendlande framför sänglådan. Det tog honom inte så mycket tankemöda att räkna ut att det var något speciellt med den där lådan.
-Vad har du i lådan?
-Inget speciellt.
-Kan jag få se?
Och där bröt dottern ihop och grät floder.
-Har du en hemlighet i lådan?
-Ja. Du får inte titta.
När dottern somnat och jag kommit hem trillade hon ur sängen. Förmodligen hade hon legat och skyddat sin hemlighet i sömnen.
Nu är det så här att jag, och sonen, vet vad det är för hemlighet. Det är något bara maken inte ska veta om.
Dottern har velat berätta för honom flera gånger. Det är väldigt svårt att vara barn och tyst, samtidigt, så nu blev jag mäkta stolt över dottern när maken berättade om kvällens uppståndelse.
På morgonen fick hon mycket beröm av mig. Dottern erkände att hon varit rädd att jag skulle bli besviken på henne för att hon talat om ATT det var en hemlighet i lådan. Nu blev hon glad.
Jag fick till och med tillåtelse att berätta hur duktig hon var för min Chef, eller Chäfern, som hon kallar honom.
-Du får förberätta för chäffern om du vill. Vi kan bjuda hit honom.
Jag undrar om hon tror att han är en hund.
