Zäta

Jag tror jag drabbats av en helgen-är-snart-slut-depression.

Ute är världen vit och vacker.
Barnen badar och har roligt.
Jag har sorterat nästan alla pärlor och plockat undan på köksbordet.
Maken är på väg hem från skridskofärden.

Allt är bra. Men ändå är jag lite deppig.
Jag hade gärna varit hemma i morgon också och gjort ingenting. Det är rätt skönt.

…något som jag aldrig drömt förrut.

Jag drömde att jag skulle vara med i ett TV-program. Det gick ut på att man skulle klara av att köra bil inne i stan. Sen skulle en jury bedöma prestationen och man fick poäng. Fick man inte godkänt hade man chans att göra om det. Uppkörningen hade något med körkortet att göra, jag hade inte fått klart för mig på vilket sätt, men jag var inte orolig för jag är ju en så duktig bilförare, eller hur Calle!?

När jag kom till inspelningsplatsen mötte jag Carola Häggkvist. Hon var visst programledare. Jag blev anvisad en liten röd sportbil och när jag skulle sätta mig kom Carina Berg (Luuks flamma) och satte sig bredvid mig. Hon var bisittare och skulle instruera mig i hur jag skulle köra, och småprata lite för att det skulle bli bättre TV. Inte förrän jag vaknade reagerade jag över att det inte fanns någon kamera i bilen.

Det blev inte så lätt som jag trott.

För det första var bilen automatväxlad. Jag har aldrig på allvar kört en automat. Faktiskt bara en gång, och då var det Kurortens gamla vaktmästarbil och min pojkvän (som nu är maken) satt bredvid för att gripa in om det gick överstyr.

För det andra spöregnade det hela tiden så det var svårt att se ut genom vindrutan.

För det tredje hade tävlingsledningen skyltat om hela stan så det var enkelriktat nästan överallt. Hur jag än körde var det omöjligt att inte köra mot enkelriktat. Jag körde in på en fotbollsplan där ett knattelag var mitt uppe i en match och jag anade att jag nog skulle dra på mig en massa poängavdrag för det. Dessutom var jag svindlande nära att köra över en mamma med barnvagn som dök upp ur tomma intet och vräkte sig ut över ett övergångsställe jag inte sett. På något mystiskt sätt kunde jag sett ett inklipp där Carola gjorde en bestört min och ojjade sig över min inkompetens och framfart i trafiken.

För det fjärde var jag tvungen att sitta i baksätet och köra. I framsätet satt två rejäla herrar och blockerade både instrumentpanelen och utsikten.

Som tur vaknade jag innan jag blev av med körkortet. Men jag kan meddela att Carina Berg var lika trevlig som hon såg ut på Melodifestivalen då söte Björn Gustafsson sjöng sin kärlekssång till henne.

Nu har jag äntligen börjat sortera mina pärlor.

Hittills har det legat lite huller om buller på en hylla men nu blir det ordning på torpet. Jag räknar och sorterar och har hjärtans roligt. Gröna för sig, lila för sig, facetterade för sig, mellandelar för sig, transparenta i en låda, lås i en låda, sötvattenpärlor för sig, osv i all oändlighet.

Jag satt hela kvällen igår och större delen av förmiddagen idag och jag kommer ta eftermiddagen i anspråk också. Maken är och åker skridskor på andra sidan Vänern tillsammans med några likasinnade (säsongens enda tur så glädjen är stor) och barnen leker för sig själva på övervåningen. Jag hör att de möblerar om lite men nu bryr jag mig inte, för nu ska här sorteras.

Äntligen!