Zätas blogg handlar om allt och inget. Den är som en dagbok, fast kanske lite mer anonym. Zäta har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det finns inget vettigt syfte med Zätas blogg, mer än att ge utlopp för verbal inkontinens. Zäta bloggar när hon hinner och har lust. Det kan blir mycket eller lite och mest utan någon som helst ordning.
Du som läser är välkommen att lämna en kommentar. Zäta blir glad när hon läser vad du skrivit, men känn ingen press. Vill du kontakta Zäta lite mindre offentligt kan du maila: blogg@zettervall.se
Ranas dotter Surrabutt ge sin moder omdömet mysig och kramig (ungefär) medan min dotter talar om för dagisfröknar och andra intresserad att jag är tjock.
Idag kan jag dock stolt meddela att dottern har gett mig ett nytt omdöme.
En av dagisfröknarna berättade nämligen att hon tröstat dottern igår, när hon var så ledsen vid morgonlämnandet. Hon undrade förståss varför dottern var så ledsen.
-Jag saknar min mamma.
-Min mamma är så mjuk och gossig, som en kudde nästan.
I´m so stolt!
Shopoholic-kollegan berättar att hon gått ner fem kilo, utan att varken banta eller öka träningen.
Jag ska börja springa i affärer, jag med.
Igår kväll satt jag och slötittade på amerikanska Idol medan jag broderade på en korsstygnstavla. Det var killar som sjöng, olika bra, och en jury bestående av den gode, den lilla goda och den onde avgav sin dom efter varje framträdande.
En klämkäck programledare intervjuade deltagarna och berättade vilket nummer man skulle ringa för att rösta.
Efter den första tävlanden sa programledaren att man inte kunde ringa eller skicka SMS-röster från Sverige. Häftigt att de nämner det, tänkte jag. Är det så många som försöker ringa från Sverige?
Efter den andra deltagaren upprepade programledaren sitt meddelande till de svenska tittarna… och efter tredje…
och först då började jag bli misstänksam. Jag lyssnade till vad programledaren egentligen sa och det var inte ett ord om Sverige.
Naturligtvis var det den svenska översättaren som la till texten för att vi “sweeds” inte skulle slösa bort våra telefonslantar.
Pinsamt!
Sonen hade svårt att somna igår kväll. Till slut hörde jag ett litet försiktigt:
-Mamma, kan du komma hit lite.
Jag smög in i hans rum.
-Vad är det vännen?
-Jag tror det ligger någon under min säng.
Just det skräckscenaroit har han aldrig drabbats av tidigare, så det var lite intressant tyckte jag. Jag la mig på knä och kikade in under hans tomma säng.
-Nej, det ligger ingen här.
Påtagligt lättad och med allvar i rösten säger sonen:
-Phu, jag var rädd att det skulle vara Bert Karlsson.
