Dottern har upptäckt ÖGONEN.

Jag kommer ihåg hur rädd jag själv var när jag var liten. Det var jobbigt att gå och tvätta händerna. Ibland vågade jag inte ens gå på toa själv för jag visste att ögonen väntade på mig i vasken. De dök upp så fort jag spolade vatten i handfatet och de stirrade, stirrade och blinkade oupphörligen. Jag visste att jag skulle väcka dem till liv varje gång jag lät vattnet rinna och jag var rädd. Var kom de ifrån? Vad ville de mig? Vad var det för djur som bodde i avloppet? Det såg ut som fiskögon, tillhörande en ganska stor fisk, som inte borde få plats i det lilla röret.
De vuxna förstod aldrig vad jag pratade om när jag försökte uttrycka min rädsla.

Men när dottern en dag förskrämt ropade till innan hon skulle kliva in i duschen, visste jag direkt vad hon menade.
-Mamma, det är en massa ögon här. Jag vill inte duscha!

Det kändes så bra att kunna förklara att ögonen inte är ögon utan droppar som man ser uppifrån. Och min dotter förstod! Nu är hon inte rädd längre. Jag är stolt. Evolutionen fungerar, min avkomma är intelligentare än jag själv.