Alldeles strax ska jag åka till sonens skola för utvecklingssamtal.
Jag vet inte riktigt varför men jag blir alltid lite olustig till mods inför utvecklingssamtalen. Kanske är det minnet av känslan när man själv gick i skolan och skulle få sin dom. Duger jag som jag är, vad behöver förbättras, vad klarar jag inte av?
Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle på högstadiet då min klassföreståndare inte tyckte att jag levde upp till standarden riktigt. Jag tror det gällde samhällskunskap och det var något prov som inte gått så bra. Jag ursäktade mig med att det inte var jag som var dålig utan mina klasskamrater som var extra bra. En ganska platt fallande ursäkt, om jag minns rätt.
Eller är jag orolig för vilket utlåtande som kommer fällas om mitt barn. Det är ännu värre. Själv kan jag alltid verbalt klara mig undan, åtminstone inför mig själv, men min son… Han är viktigare än allt annat. Han och dottern. Jag vill att de ska få en så bra start som möjligt i livet och enligt mitt sätt att se innebär en bra start så mycket självförtroende att de så småningom kan stå på egna ben.
Nu måste jag åka.
