Zäta

I morgon blir det paus i arbetslivet.
Både skolan och förskolan är stängda så jag blir hemma med barnen.

Planen är att jag ska ta vid där vi slutade i går och städa klart. Kanske hinner jag påta lite i trädgården också.
Jag har fått överge mina planer på murade rabatter för vinbär och rabarber och bantat ner drömmarna till med slanor inghängnade områden i stället. Hur det än blir så kan jag i alla fall börja med att gräva lite hål i gräsmattan.

Efter en finemanghelg kom bakslaget i natt.

Jag vaknade vid fyratiden och tyckte inte att jag kunde andas. Hjärtat skenade, hela kroppen fylldes av den där typiskt pirrande svimningskänslan. Jag trodde att jag skulle dö.

Jag har haft en panikångestattack en gång tidigare. Jag kommer inte ihåg om det var i höstas eller någon gång under våren här men jag kommer ihåg hur det var!
Då visste jag inte att det var panikångest men vid ett läkarbesök senare, då jag ventilerade en helt annan åkomma, så nämde jag den nattliga upplevelsen och läkaren sa att det ju var en helt vanlig, klassisk attack av panikångest.

Den här gången visste jag alltså vad det handlade om och kunde agera lite mer rationellt.
Svimningskänslan ignorerade jag. Det hårdbultande hjärtat fick jag i bättre rytm med hjälp av djupa lugna andetag. Jag märkte att jag lätt fick luft fastän jag på nåt sätt ändå inte tyckte att jag kunde andas.

Det var just det där med att jag inte tyckte att jag kunde andas som var så otäckt. Jag kände mig helt igensvullen i halsen fastän jag rent fysiskt märkte att det gick bra att andas. När jag svalde fanns en jättestor äckligt slemklump i vägen som vägrade ruckas en millimeter. När jag lugnat mig tillräckligt för att våga mig på konststycket att gå upp så gick jag till toaletten och tog en av sonens allergitabletter. Tanken var att de kanske kunde minska svullnaden i halsen. Jag tror faktiskt inte att det hjälpte men jag gjorde någonting i alla fall.

Tanken att jag var på väg att dö hängde inte bara ihop med de fysiska symptomen, utan var mer som en separerad övertygelse. Den gick också över efter ett tag, när jag lyckats intala mej att ingenting var förändrat från när jag gick och la mig.

Innan jag vaknade hade jag två olika och otäcka drömmar efter varann. Båda gick ut på att jag skulle dö. Den första var fruktansvärt makaber och kuslig. Skulle kunna platsa som inslag i vilken skräckfilm som helst. Kanske berättar jag den så småningom.

Idag är jag bara trött efter att ha legat vaken en timma och försökt lugna ner mig tillräckligt för att våga släcka lampan och somna om.

Är det någon som vet varför man får panikångest? Jag har alltid trott att det drabbar psykiskt instabila människor, eller personer som lever under stor press eller är väldigt stressade. Jag tycker inte att jag passar in i någon av de mallarna.

Lördagskvällen blev minst lika trevlig som jag hade hoppats!
Våra vänner bjöd på goda pajer och vi pratade och umgicks. Innan vi gick hem hann vi också spela ett nytt sällskapsspel de skaffat. Race heter det och det var riktigt roligt.
Spelet gick ut på att satsa pengar på bilar och även framföra sin eller sina bilar i ett racinglopp.

På söndagen tag jag en rejäl sovmorgon och gick inte upp före halv tio! Underbart skönt!
Efter frukosten försvann dottern för att leka med en kompis och övriga familjen försökte sig på ett litet röj i hemmet. Före lunchen hann jag och maken också öva lite till kvällens spelning.
När vi hämtat hem dottern och ätit gjorde vi oss så vackra vi kunde och sedan åkte vi ut till Kållandsö och Udden. Där spelade och sjöng vi under en allsångskväll tillsammans med en kille från Stenhammarskyrkan. Själva framförde vi 10 sånger så den här kvällen fick vi verkligen chans att använda våra musikaliska gåvor.

När vi kom hem åt vi lite läcker kvällsmat bestående av makrill och äggröra och sedan stoppade vi barnen i säng och såg en film.