I går kväll, när jag cyklade hem från kyrkan, hörde jag det karaktäristiska ljudet från en luftballong som eldar på. Jag spanade mot skyn och siktade snart en stor röd bubbla som uppenbarligen var på väg ner för landning.

Från min synvinkel såg det ut som om den skulle landa i Kinneviken och ett litet äventyr är ju alltid spännande så jag la på en rem och cyklade ner till småbåtshamnen där jag skulle få så bra utsikt som möjligt.

När jag närmade mig cyklade jag förbi några fler nyfikna med upprymdheten strålande ur ögonen och jag kände en plötslig samhörighet som fick mej att yttra några ord medan jag snabbt passerade.

Så såg jag att ballongföraren förmodligen siktat på den stora gräsplätten i småbåtshamnen, men inte fått till det riktigt. En luftballong är ju näst intill omöjlig att styra. Det är bara att “go with the flow” och låta sig föras av vinden. Att flyga luftballong innebär nog att man anammar en annan livsfilosofi än den som regerar oss till vardags.
Nu var ballongen på väg ner precis i vattenbrynet utanför Framnäsbadet. Utanför badets inhängnande höga staket finns en smal liten gräsremsa, delad av en cykelväg, och där stod följebilen, flankerad av ungefär ett och ett halvt tjog nyfikna.
Ballongföraren skrek åt en mopedist att flytta sig och några motvilliga personer drog sig undan tillsammans med honom.

Med den största elegans jag någonsin skådat från en luftballong, sattes korgen ner på den lilla gräsplätten mellan strandlinjen och cykelvägen. Teamet från följebilen ryckte ut och hjälpte till att dra in korgen de sista centimetrarna för att säkerställa att den inte tippade ut i sjön.

Det var vackert, skickligt och ett litet vardagsäventyr!