Zäta

Häromdagen förevisade shopoholic-kollegan sina gamla sandaler. Ja, du läste rätt, sina gamla sandaler. Hon köpte dem för ett år sedan och beklagade nu att hon bara innehar ett enda par finsandaler. Man behöver tydligen, enligt kollegan, mist fem par.

Jag vågade inte berätta att jag också bara har ett par finsandaler. De köpte jag i Bulgaren år 1993 när jag var där på klassresa.

Igår la vi i båten.

Kvart i sju gick jag upp, samma som på lördagen, men den här gången var det dottern och inte sonen jag plockade med mig i bilen. Vi for först och handlade det som behövdes till kaffet efter högtidsmötet och sedan åkte vi vidare till kyrkan för att koka kaffe, duka och göra fint i församlingsvåningen.
Dottern var mig mycket behjälplig. Hon lade ut alla servetter, plockade sockerbitar i sockerskålarna och ställde ut på borden och dukade också ut tepåsar och kaffetermosar.

Under gudstjänsten kom maken och hämtade dottern. Redan under första semifinalmatchen åkte klassen ut till barnens besvikelse och föräldrarnas inte lika stora besvikelse.

Jag stannade såklart kvar och jobbade med serveringen. Halv två var jag klar för hemfärd. När jag kom hem kände jag mig färdig för sängen men istället packade jag raskt ihop lite extrakläder och så for maken och barnen i förväg med båten till Kållandsö och jag fick åka med våra vänner som sedan hjälpte oss lägga i båten.
Sjösättningen gick långt över förväntan och med gott om tid i bagaget kunde vi även ta en premiärtur.

Det var härligt! Motorn startade på första försöket, solen gassade och värmde, vågorna kluckade förnöjsamt mot stäven, måsarna jublade sin allra bästa sommarsång och klipporna låg vänligt inbjudande i skärgården.

Vi for inte så långt, utan la till på en ö nära hemmahamnen. Där tillbringade vi eftermiddagen med bad och grill och när klockan blev för mycket for vi nöjda hem igen.

Det gick väl sådär, med gräsklippningen.

När jag klippt ett tag och gick för att tömma uppsamlaren upptäckte jag att den i det närmaste var tom. Mycket märkligt, eftersom jag gått över nästan halva gräsmattan.
Efter lite funderande kom jag fram till att höjden nog inte var den rätta. Jag kontrollerade för säkerhets skull med maken, som är familjens gräsmatteexpert, och efter att ha sänkt några hack fick jag börja om från början.

Under tiden var maken och sonen och klassfotbollade. Jag tror att maken kanske inte gjorde sitt jobb som supporter lika bra som jag eftersom klassen spelade en oavgjord och en förlustmatch medan jag var borta.

Inför sista matchen slöt jag och dottern upp i hejjarklacken igen. Då hade jag inte hunnit klippa färdigt gräset. Mitt lilla missöde med klipphöjden försenade mig för mycket.
När vi stod där och följde matchen kom vi att stå bredvid en annan förälder, som också bor granne med oss. Han har tidigare varit VD för ett av Lidköpings större företag. Jag måste erkänna att jag har lite respekt för honom. Han verkar mycket kompetent, har fyra barn som skjutsas och hämtas, jobbar mycket men verkar samtidigt vara hemma alla kvällar och leker med barnen i trädgården och pussar på sin söta fru.

Vår första kontakt med grannen var inte så lyckad. När vi höll på att bygga huset fick vi sent en kväll, kanske vid tolv-ett-tiden, en högljudd leverans som vi väntat hela dagen på. När de höll på att bullra som värst kom VD-grannen utflygande och skällde ut oss efter noter eftersom hans barn vaknat av väsendet och nu hade svårt att somna om och det var skoldag efteråt. Dagen efter kom han och slätade över men både jag och maken fick genast en viss respekt för honom.
När vi stod där bredvid fotbollsplanen frågade maken hur det gått med gräsklippningen och jag var ju tvungen att erkänna att jag inte hunnit klart eftersom jag först klippt för högt.
Detta tyckte grannen var jätteroligt. Och det tyckte egentligen jag också.

Men det skulle bli ännu roligare!

Den sista matchen blev tyvärr också den en förlust, men ändå slutade klassen som tvåa i sin grupp och gick därmed vidare till söndagens semifinaler.
Direkt efter matchen for vi hem. Jag för att avsluta gräsklippningen och maken och barnen för att byta om och sedan åka ner för ett snabbdopp vid stranden.
Eftersom jag hade ytterligare ett uppdrag under kvällen – nämligen servering vid ett församlingsmöte, så fick jag speeda på klippningen lite. Jag hade gärna följt med resten av familjen till stranden och vidare till McDonald´s för lite kvällsmat, men nu fanns ingen tid till det. Jag var till och med lite ledsen när jag såg dem åka iväg, sommarglada och uppslupna.

Nu klippte jag för glatta livet. Jag kopplade ifrån självbevarelsedriften, nej, jag menar det där med att gräsklipparen är självgående, och sköv den fram och tillbaka över gräsmattan i ett rasande tempo. Svetten rann, jag blev högröd i fejjan och snuvan rann den också.
Jag hade ställt en äggklocka i köksfönstret så att jag skulle se när det var dags att gå in och duscha och göra mig i ordning. När jag äntligen var klar hade jag två minuter till godo.

Innan jag gick ut för att klippa hade jag förtänksamt nog låst upp ytterdörren så att jag säkert skulle kunna komma in igen, men nu var den låst. Förmodligen hade maken låst den och istället låst upp förrådsdörren på baksidan av huset, eftersom det var där jag höll till.
Näpp, förrådsdörren var också låst. Jag kollade altandörren – låst och finingången – låst. Garageportarna var naturligtvis ordentligt stängda de också.
Nu var goda råd dyra. Jag hörde äggklockan pipa och meddelade på så sätt att jag bara hade en kvart på mig innan jag måste åka.

Det fanns bara en sak att göra. Jag snöt mig på insidan av T-shirten och knallade moloket, svettig och rödmosig över till grannen. Ni kan ju ana hur mycket han skrattade när han fick höra att jag blivit utelåst under gräsklippningen. Han meddelade också sin fru vad jag lyckats med tidigare under dagen.
I alla fall fick jag låna telefonen och ringde makens mobil. Inget svar! Jag förmodade att han lämnat mobilen hemma eftersom de skulle bada och nedslagen gick jag hem igen och började rensa rabatterna och vattna utomhuskrukväxterna, för helt sysslolös kunde jag ju inte vara.

Min första reaktion var omedelbar ilska över att maken låst ut mig, men sedan tänkte jag om lite.
För det första var det ju inte säkert att det var just maken som låste ute mig.
För det andra var det delvis mitt eget fel, att jag inte försäkrat mig om att någon dörr var öppen när de andra åkte iväg.
För det tredje var det ju rätt kul, något som jag kommer skratta åt i framtiden. Och om jag trodde att jag skulle skratta senare, var det ju lika bra att skratta nu också. Jag fick gå och upprepa några gånger för mig själv:
-Det här är ju roligt, jag skrattar, det här är ju roligt, jag skrattar…

När jag tänkte på de andra i serveringsgruppen som förmodligen stod och väntade på mig och kanske förargade sig över att jag inte kom i tid, var det lite svårt att skratta.

Efter cirka en halvtimma kom grannens fru ut och meddelade att min man var i telefon och undrade om jag ville tala med honom.
-Nej, säg bara till honom att komma hem så fort som möjligt, bad jag.

En kvart senare kom familjen åkandes. Jag lyckades skratta lite först, men sedan kunde jag inte hålla inne med förebråelserna. Maken bedyrade sin oskuld och hade inte låst ytterdörren. Dottern såg samvetstyngd ut och erkände att hon låst när de skulle åka. Det kunde jag ju inte skälla på henne för eftersom vi tidigare inpräntat just vikten av att låsa dörrarna efter sig, både när man går in och ut.

Äntligen blev jag i alla fall insläppt och skyndade mig att göra mig i ordning och åka iväg till kyrkan. Där var det ingen som blev sur på mig utan de skrattade istället åt hela händelsen, och det gör jag också, idag.

Kanske sitter även grannen och skrattar gott!