Mina kollegor tycker att jag är helt knäpp. De förstår sig inte på mig.
Det kan jag förstå.
Jag har under det senaste året jobbat till klockan fyra, dag ut och dag in. (Utom på fredagar då vi alla slutar en kvar tidigare.) Kvart över fyra ska jag hämta barnen. Det betyder att det är väldigt bra om jag åker från jobbet klockan fyra, eller möjligen någon minut senare.
För att hinna komma iväg i tid behöver jag plocka ihop mig tio i fyra, fylla i tidsrapporter och projektredovisning och notera hur det gått för mig under dagen. Det brukar ta tio minuter.
Igår hade jag en halvbra arbetsdag. Jag försökte jobba hela vägen in i kaklet, som vi brukar säga när vi vill använda sporttermer om vårt jobb.
Klockan 15.57 råkade jag titta på klockan.
HJÄLP! Försenad.
Återigen hade jag glömt bort att jag ska sluta.
Kollegorna undrar. Hur kan man glömma att man ska gå hem? Ibland är det ju det enda man sitter och längtar efter.
Men jag längtar inte efter att gå hem. Jag längtar efter att prestara, att kunna visa upp bra siffror. Jag vill vara bra, helst bäst.
Det innebär bland annat att jag ibland glömmer bort att jag ska sluta för dagen. Jag är så inne i jobbet. Tunnelseende.
