Det är många på jobbet som följer min blogg. Det är jättekul! Ibland känner jag dock att jag inte har samma behov av att “bala” (prata) som tidigare på fikarasterna. Mina kollegor har redan hunnit läsa sig till vad jag har att berätta.
Även detta kan vara en fördel. Jag är en mycket snacksalig person och nu ger jag utrymme för andra att också få chans att ventilera sig.

Man kan ju också tänka sig att jag inte skriver om allt på bloggen. Att det finns en hel del som är för privat för ett så här offentligt sammanhang. Det är ju korrekt, i teorin… I verkligheten händer inte så mycket. Inga smaskiga hemligheter eller privata äventyr. Usch, jag har ett riktigt tråkigt liv när jag tänker efter.
Är det därför jag sitter tyst på fikarasten? Tant boring.

Igår kväll såg jag att maken surfat in här också. Han läste i smyg. Jag misstänker att han letar ledtrådar till sin födelsedagsuppvaktning. Här kommer en:
Idag åker jag och barnen till Skara efter jobbet.

Jag skulle allt gärna vilja ha en räknare. Det skulle vara så spännande att få en fingervisning om hur många som hälsar på mig varje dag. Jag gissar själv på mellan 5 och 10. Men det är nog bra för mitt uppblåsta ego att inte veta. Är det fler än 10 blir jag mallig. Och med nuvarande blogg går det inte. Vill jag veta måste jag byta utrymme och det känns som ett för stort projekt, i alla fall just nu. Jag vill ju ta med mig alla gamla inlägg till den nya sidan i så fall. Hmmm…. Det där sista hänger nog ihop med mitt uppblåsta ego också är jag rädd.