Ikväll har vi varit barnvakt åt en ettårig italienare.
Vi började med att mata honom med lite banan och gick sedan en promenad med vagnen. Det var så mysigt att gå där och se Guldgossen skjuva vagnen, pösfylld av stolthet, och lilla Svalan fladdrade omkring med kickbiken och försökte stjäla ettåringens fulla uppmärksamhet. Det var nästan så att jag blev lite sugen på en sladdis…
Efter promenaden gav jag honom kvällsmat. Han åt glatt allt som var medskickat, både huvudrätt, efterrätt och en hel brödskiva som vi var tvugna att ge honom för att han inte skulle sno barnas mackor.
Sen ville jag titta på Ernst sommarprogram. Plötsligt rann det där sladdissuget av mig. Det var ju stört omöjligt att få en lugn stund. Den lille italienaren var både högt och lågt och överallt samtidigt. Släppte jag ner honom på golvet för en sekund så pinnade han så snabbt som hans små knubbknän kunde bära honom bort mot den farliga trappan. Jag och barna byggde ett hinder av en snurrfåtölj, en back böcker, en papperskorg och en pall. Då upptäckte han i stället bokhyllorna med pussel och sällskapsspel. Lilla Svalan fick ställa sig där på posto och förhindra förintelsen medan jag och Guldgossen försökte avleda uppmärksamheten. Det var svårt!
När föräldrarna äntligen kom… och frågade hur det gått, svarade jag:
-Bara bra, inga problem. Han har inte gråtit en enda gång, utom då han råkade slå sig själv på läppen med telefonluren.
