Idag och i morgon ska jag vara mattant på det läger maken och Guldgossen befinner sig på.

Jag erkänner att jag inte ser fram mot detta, och att jag borde göra mig klar för att åka nu. Jag har så frukansvärt lätt för att säga ja, när jag får en förfrågan, utan att tänka efter om jag vill eller hinner. Det är så hedrande att bli tillfrågad, jag känner mig behövd och uppskattad och går på mitt självbedrägeri varje gång.

Nu ringer maken och ber mig ta med två burkar rostad lök. Jag frågar hur det gått, om han sovit i natt. “Sådär”, säger han och berättar att de hade nattvandring och att han är hes efter att ha skrämt barnen. Jag frågar om några barn blivit rädd och åkt hem och visst blev en del rädda, och visst åkte några hem, men inte för att de blivit rädda av nattvandringen.

Lägret är för barn från 8 år och uppåt och när man inte är så gammal är det heller inte så konstigt att man får hemlängtan mitt i natten och väljer att åka hem. Jag tycker de är stronga som i alla fall vågar åka iväg utan föräldrar och syskon och pröva vingarna lite.

Nu ska jag pröva vingarna som mattant.

Ha en fin helg, alla ni som inte står och rör i grytorna i två dagar!