Zäta

Ser ni hur den stirrar!

Gule herr Badanka med sina kritvita, korpsvarta ögon och isblå blick.

För ett år sedan stod han på badkarskanten och gjorde mig generad varje gång jag drog bort duschdraperiet. Han stirrade på min nakenhet och jag började tycka det var obehagligt. Till slut vände jag på honom och lät hans utforskande ögon förlora sig in i väggen i stället. Nu kunde jag duscha ifred.

Dagen därpå hade han vänt på sig och tittade skadeglatt på mig när jag klev ut ur duschen. Jag talade strängt till honom och vände bort hans blick igen. Samtidigt kom maken in i badrummet och frågade vad jag sysslade med. Jag förklarade och han skrattade (så klart!). Det var maken som ställt badankan tillrätta igen. Han tyckte att det såg mer propert ut med ankan vänd åt rätt håll. I vanliga fall är han väl inte så jätteintresserad av inredningsdetaljer men detta hade han i alla fall lagt märke till.

Nästa gång jag skulle duscha stod badankan och stirrade på mig inne i duschen. Maken hade ställt dit honom för att busa med mig. Jag flyttade genast ankan till undersidan av makens täcke. Därefter började ankuslingen dyka upp lite varstans i huset. En dag när jag slog på datorn fylldes hela skärmen med bilden ovan. Jag rös och skrattade om vartannat.

Det blev som en tävling. Vi försökte hela tiden hitta på nya platser att gömma den på, att överraska varandra med. Vi pratade inte med varandra om det här men efter några veckor upptäckte barnen vår lek och ville också vara med.

Just nu är badankan så välgömd att ingen i huset har någon aning om var den befinner sig. Kanske dyker den upp på ett oväntat ställe endera dagen. Och då är det den som hittar den som måste gömma den på nytt…