Zäta

Hittade ett test till.

Där står att jag är:
“a mannered assasination victim. You are Abe Lincoln. You have a peaceful nature and are good at mediating disputes with the exception of the occasional bloody civil war.”

Jag är inte helt 100 på att det stämmer. Frågorna var på engelska och jag förstod inte alla. Det kanske gick lite fort också…

Är det någon som kan översätta vad jag är?

Nu gör jag ett nytt personlighetstest.

Här det: http://se.41q.com/

Resultatet lyder:
“Du är kreativ, handlingskraftig och snabbtänkt. Duktig på många saker. Tycker om att debattera och kan vara angelägen om att få sista ordet. Entusiatisk över nya idéer och projekt, men kan brista i förmåga att hantera vardagliga rutiner. Oftast frispåkig, uppriktig och bestämd. Uppskattar att umgås med andra och är själv stimulerande sällskap. Utomordentlig förmåga att förstå komplicerade koncept och finna logiska lösningar på problem.”

Jag skulle kunna jobba som:
“Entreprenör, jurist, psykolog, fotograf, konsult, säljare, skådespelare, ingenjör, forskare, uppfinnare, marknadsförare, programmerare, komiker, analytiker, kreditrådgivare, journalist, psykiatriker, PR-ansvarig, designer, skribent, artist, musiker, politiker.”

Jag har tjockat till det jag tycker stämmer och som jag skulle kunna tänka mig att jobba med. Det är ju lite lustigt att marknadsförare står med eftersom det är precis vad jag jobbar som, ungefär…

Kommer ni ihåg hur det gick på förra personlighetstestet?

http://blogg.zettervall.se/#post446

eller det här:
http://blogg.zettervall.se/#post573

Lite vatten har väl ingen dött av!

Jo, om man är tangentbord så är det direkt livsfarligt.

Så här var det:
Jag satt i lugn och ro och pratade med en trevlig man som berättade att han varit i Marsej (fonetisk skrift, typ) i somras med familjen, och försökt hitta ett ledigt hotellrum, men att det var fullkomligt fullbokat överallt på grund av en trafikolycka som proppat igen huvudvägen och fick människor att stanna kvar i staden.

Under tiden som jag lyssnade till den underhållande berättelsen fick mina händer för sig att de var tvugna att göra något. I vanliga fall brukar jag skriva hela tiden medan jag pratar med folk och mina fingrar blir rätt rastlösa som sysslolösa. Alltså grabbade jag första bästa tingest i närheten, vilket råkade bli min vattenflaska, och började skaka den lite förstrött.

Tyvärr, jättetyvärr, så satt inte korken fast ordentligt och till följd av detta kaskadkräktes flaskan ut en halv liter vatten rakt ner i mitt tangentbord.

Nu ligger mitt fina, kompatibla, relativt nya tangentbord i papperskorgen och jag sitter och skriver på ett gammalt, jättestort knatterskrivbord. Det låter som gamla dagars skrivmaskiner ungefär. Känns lite mysigt, så här de tre första minuterna. Jag undrar hur länge det dröjer innan min närmaste kollega ber att få byta plats med någon annan…

Tandsten är inte alls lika roligt som tandfén.
Tandsten är heller inte lika roligt som tantsten. Tantsten föreställer jag mig är en diamant. Diamanter är ju kul!

Guldgossen har tandsten. Eller hade. Nu har vi varit hos tandhygienist och tagit bort det. Nej, det var inte vi som tog bort, det var tandhygienisten.
Har ni märkt att tandhygienister oftast är äldre damer som verkar lite bittra över sin plats i livet, och som inte tvekar att låta det gå ut över de tandkött de får möjlighet att sätta sina vassa verktyg i.

Sådan var inte Guldgossens tanthygienist. Men hon var tant, eller äldre dam om man föredrar det uttrycket.
Småmysigt morgonpigg (vi hade tid klockan 08.00) tog hon sig an uppgiften att nogsamt skrapa bort all gul beläggning. Hon putsade, filade och tandtrådade och visade mig hur jag ska sköta om Guldgossens gaddar för att så långt som möjligt undvika att tandstenen kommer tillbaka.

Guldgossen låg på britsen och jämrade sig. Jag har själv tagit bort tandsten några gånger och vet ju att det gör lite ont.
-“Försök slappna av”, uppmanade jag. “Och vicka med tårna! Då tänker du på tårna och inte tänderna”.
-“Ja, kniiip med tårna”, fyllde tanthygienisten på. “Då gör det inte så ont i munnen.”

Till slut fick Guldgossen nog av våra uppmuntrande tillrop och uttalade sig trots verktygen i munnen:
-“Hon drar mig i håret!”

Aha, det var där skon klämde. Guldgossens lockar dinglade ut från tandläkarstolen och tanthygienistens mage drog och drog i hans hår. Efter lite justering av lockarna kunde behandlingen fortsätta och då var det inga problem.