Idag fyller lilla Svalan sex år.
Vi sjöng för henne i morses; jag, maken och Guldgossen. Yrvaken tittade hon upp på oss och sa:
-Varför sjunger ni nu? Det är väl fortfarande kväll!
Eftersom vi är så hurtiga och bensinsparande jag och maken, så cyklar vi ju förstås på morgonen, vilket innebär att vi inte kan uppvakta lilla Svalan ordentligt, med frukost på sängen. Men paket fick hon så klart.
Guldgossen hade valt ut en köksmaskin med ljud, ljus och snurrande mixer, som lilla Svalan kastade ett öga på innan hon kastade sig över nästa paket.
Av mig och maken fick hon ett spel med en val som sprutar vatten på en om man kittlar honom på tungan när man försöker fiska upp saker från hans mun.
-Å, det är den gamle goe valen! utbrast lilla Svalan förnöjt när hon öppnat det paketet.
Det sista och största paketet var från hela familjen och innehöll något lilla Svalan verkligen önskat sig, länge. Hon blev överlycklig när hon insåg vad det var och kramade glädjestrålande om paketet.
Gåvan som utlöste så mycket lycka var en sminkhuvud med långt hår och massa attiraljer för att sminka, smycka, kamma och frisera.
Idag tillbringar lilla Svalan som vanligt tiden på fritids. (I morgon börjar skolan.)
När maken hämtar henne och Guldgossen väntar ännu en överraskning. Vi ska födelsedagsfika och spela minigolf på Skogshyddan. Vi har inte varit där sedan det uppfördes på nytt efter branden så det ska bli riktigt roligt.
Just nu, innan jag skulle skicka iväg det här inlägget, slog det mig att jag inte är en småbarnsförälder längre. Båda mina barn går i skolan. Vad innebär det egentligen? Ska jag föreställa vuxen? I mitten av livet? Betyder det att jag är medelålders nu?
Borde jag få en ålderskris?
Nej, jag tror inte det. Kriser är väl till för dem som inte tycker att de uppnått allt de önskat sig av livet.
Jag har uppnått en fantastisk familj. En Guldgosse och en liten Svala.
