Idag har lilla Svalan börjat skolan. Visserligen bara förskoleklass men i alla fall.

När Guldgossen började förskoleklassen hade jag inte en aning om att föräldrarna fick vara med en stund första dagen. Guldgossen var det enda barnet i klassen som inte hade någon förälder med sig. Han var knäckt när han kom hem. Jag blev så ledsen och föreställde mig hur jag förstört hans skolgång för resten av barndomen. Som kompensation tog jag ledigt dagen därpå och var med honom och det blev ett tillräckligt bra plåster på såret, tack och lov!

Eftersom jag levt med mitt Guldgossemisstag i 3 år var jag fast besluten att inte göra om samma fadäs med lilla Svalan. Jag har stått med henne på skolgården och hört (eller kanske mest inte hört, för i år saknades ljudanläggning) de två nya rektorerna hälsa välkomna.
Jag har följt med på första “lektionen”.

Barnen satt i en ring på mattan och fick säga sina namn, räkna hur många de var och så sjöng de några sånger och gjorde en lek.

Jag har redan, i min hjärna, utsett klassens spelevink. Det var en gosse som inte kunde vara tyst många sekunder. Han hade sååå mycket att berätta. Bland annat upplyste han om att han älskade skolan och längtade efter att få räkna och göra matte. Han berättade också att han älskade att sjunga och hade många förslag på sånger. Han berättade att han var hungrig. Han berättade att… till slut lyckades fröken få en syl i vädret och frågade barnen om de haft en bra sommar och om det var någon som badat. Lilla Svalan och hennes dagisbästis räckte upp handen medan resten av barnen ropade JA. Spelevinken berättade att “han inte fick bada för när han var på Läckö Slott hade han skurit av en bit av sitt kött på benet. Men det hade de sytt i ordning på sjukhuset”.

När barnen sjungit en stund skulle de blunda och lyssna på ett ljud och sedan gissa vad det var. Nästan alla blundade lydigt och skrek sen ut sina gissningar. Lilla Svalan (mitt modershjärta sväller av stolthet) räckte upp handen, fick ordet, och förslog att man ju kunde räcka upp handen när man visste vad det var och sen få svara. Det tyckte fröknarna var en bra idé, men barnen glömde bort sig efter första försöket.

Innan jag troppade av och begav mig tillbaka till jobbet förklarade fröken var de olika leksakerna fanns i klassrummet. I ena hörnet finns en uppbygd affär där man kan leka bank, post eller vad man vill (kanske brandställe föreslog en kille), i andra hörnet finns en byggplats för lego och liknande, i tredje hörnet står en soffa och massa böcker och i fjärde är datorhörnan.
Under tiden som hon förklarade satt spelevinken bredvid henne och studsade upp och ner av iver och hela tiden avbröt henne med: “Jag måste få berätta en sak, kan jag få säga en sak nu, kan ni lyssna på mej nu, får jag tala om en sak…”
Till slut fick han berätta detta som var sååå viktigt.
-En gång när jag var hemma kräktes jag!