Läste just en bra, roligt och tankeväckande inlägg hos min favvobloggerska Rana.

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/08/semesterminne-familjen-jensen.html

Började precis som Jensen http://jensenstankar.blogspot.com att fundera över vilket intryck man egentligen ger genom de texter som flödar från tangenterna på bloggen. Nu snor jag hennes idé och skriver ett inlägg om intrycken.

När jag ser Rana framför mig ser jag en kvinna i 30+åldern. Hon är 1,65 lång, har mörkt tjockt hår med guldfärgade slingor. Hon ler hela tiden, utom när hon skrattar. Eller när hon målar, då är hon djupt koncentrerad. Hon kan bli arg också. Jag tror det kräver en hel del för att reta henne men när hon väl exploderar smäller det rejält, och sen går det över lika fort igen.
Rana är lite svettig, och jag menar inte fysiskt, utan i själen. Det är för att hon ständigt är på gång med olika projekt och hon är så energisk att det liksom ångar om henne.
Rana är en komplicerad själ som inte bara har luft i ryggsäcken, men hon bär sin packning med stolthet och acceptans och har vett att dra lärdom av sina misstag, och av andras. Hon är en kvinna med en stor glimt i ögat – jag tror det är en diamant.

Jensen är en sval och lite distanserad kvinna. Hon är något mystisk och släpper inte ifrån sig vad som helst. Och hon TÄNKER. Jag menar inte grubblar, funderar, bollar tankar eller spånar, virrar och fnular som vi andra dödliga. Nej, Jensen är ett högre väsen och hon TÄNKER. Hennes klara, rena tankar dansar över bloggen och det är bara för läsaren att suga i sig av visdomen och klartänktheten.
Jensen iaktar. Hon rör sig med stilla grace och är på något sätt lite ouppnålig.

Nu pratar jag bara om de intryck jag fått av dessa två kvinnor, som läsare av deras respektive bloggar. Vilka de är “i verkligenheten” vet jag ju inte. Jag vet att jag tycker om dem och att jag varje dag vill läsa hur de har det, vad de gör, tänker och hur de mår. De berör mig, och det är det enda som räknas.

Hurdan är då jag? Bloggversionen av Zäta!
När jag tänker lite tror jag att jag nog inte medvetet valt vilket intryck jag vill lämna på bloggen. Jag tror inte heller att jag vill välja. Jag vill vara komplex.
Det intryck jag tror att jag lämnar efter mig är:
En halvhispig kvinna med allt för mycket att göra, som inte inser sitt eget bästa utan hellre klagar än gör något åt saken. Hon är rolig på ett knäppt/galet sätt och man vill gärna klappa henne på huvudet och le lite överseende.