Jag drack nästan en hel mugg kaffe på barnkalaset igår. Det skulle jag inte ha gjort.
På kvällen hade jag svårt att somna. Hjärtat bankade alldeles för snabbt och det fanns inte en chans att komma till ro. Jag låg och läste Jan G.´s ”Ondskan” i stället. Halv ett släckte jag lampan och lyckades äntligen slumra till. Precis på väg ner i det där underbara tillståndet av medvetslöshetsliknande sömn ropade Guldgossen och jag rycktes ofrivilligt tillbaka till klarvakenhet igen. Jag gick upp och tittade till båda mina små änglar men de sov djupt. Guldgossen hade bara talat i sömnen.
När jag äntligen somnade om började jag genast drömma. Det var en av de där verklighetstrogna drömmarna ni vet, när man inte riktigt vet om man verkligen drömmer eller är vaken.
Jag kom hem med bilen på kvällen. Jag vet inte var jag hade varit eller vad jag gjort, men det hade redan börjat mörkna. Barnen var ute och lekte med några grannbarn och verkade glada. Jag tyckte det var lite ansvarslöst av Förundersökningsledaren att lämna barnen ute så sent men han var kanske själv i närheten och höll koll på dem. Jag öppnade garaget för att köra in bilen men upptäckte att det redan stod två främmande bilar därinne. Vad höll Förundersökningsledaren på med? Varför hade han bjudit hem gäster utan att meddela mig och dessutom låtit dem parkera inne i garaget? Jag ställde bilen utanför huset och upptäckte då att det stod andra krukväxter i fönstren och hängde andra gardiner. Det verkade nästan som om någon annan familj flyttat in vårt hus. Hjärtat började dunka hårdare i bröstet och jag gick en runda i kvarteret och ropade Förundersökningsledarens namn, utan resultat. Dock stötte jag på två äldre herrar och frågade dem om de sitt till min man. Jo, de hade nog sett honom besöka juggen Stojan (förmodligen hämtad av mitt undermedvetna från boken ”Snabba Cash”) borta i hörnhuset tidigare på förmiddagen.
Stojan var ingen trevlig person. De andra grannarna höll sig helst undan från honom och vi misstänkte honom alla för att hålla på med ohederligheter, även om vi inte visste vad. Jag var dock tvungen att få tag på min make för att få förklarat vad som hänt med huset och varför han lämnat barnen utan tillsyn.
Stojan öppnade efter första påringningen. Han såg inte förvånad ut över att jag kommit och han småflinade lite menande. Jag frågade honom om han träffat Förundersökningsledaren under dagen. Jodå, Förundersökningsledaren hade varit där vid halv tretiden och lånat Stojans husnyckel. Han hade lovat komma tillbaka med den vid fem men nu var klockan redan halv åtta så nu var Stojan på väg ut för att leta upp Förundersökningsledaren, och det fanns ett tydligt men förtäckt hot i det han sa. Jag förstod ingenting. Vad skulle Förundersökningsledaren med juggens husnyckel till, och vad hade de för affärer ihop, om de nu hade affärer ihop? Inte kunde jag fråga heller, även om jag inte vet varför. Jag nöjde mig med att lämna mitt mobilnummer till Stojan och bad honom ringa om han fick tag på Förundersökningsledaren, eller fick veta var han befann sig.
Juggen ställde sig nära mig och kikade över min axel när jag skrev ner numret. Han pekade med fingret på en otydlig nolla och undrade om det var nio eller noll. Situationen kändes mycket obehaglig och farlig och jag skyndade mig att fylla i nollan så att den skulle bli så tydlig som möjligt. Plötsligt grep Stojan tag om min arm, svängde mig hastigt runt och tryckte upp mig mot en av pelarna på verandan. Han placerade en kvävande kyss på över mina läppar och hans lilla hårda muskelpaket till kropp höll mig på plats. Jag blev äcklad och arg och sparkade honom hårt på smalbenet. Det här var inte en man som det skulle gå att resonera sig ifrån och kunde han använda sig av överraskningsmoment för att få mig dit han ville, så nog kunde jag också. Med högerhanden drog jag upp hans vänsterben och siktade en spark mot skrevet. Jag ville inte skada honom för mycket, bara markera att jag inte accepterade hans handling, och under det ögonblick jag övervägde hur hårt jag skulle sparka hann juggen luta sig mot verandaräcket och ta stöd med båda händerna för att kunna parera det förväntade slaget med sitt lediga vänsterben. Alltså fick jag ändra taktik och greppade snabbt hans vänsterben med min andra hand. Sedan tog jag ett stadig tag kring tasken och vred om. (Förmodligen var jag utrustad med tre händer, annars hade det varit fysiskt omöjligt).
Stojan kved under smärtan men upphörde inte med sitt arroganta småleende och det retade mig så mycket att jag med all kraft knuffade honom ner för de fem stegen i stentrappan. Jag såg inte hur han landade men när jag var på väg ner för trappan låg han hopkrupen med knäna uppdragna under sig. (Min aggressivitet och förmåga att slåss hade jag uppenbart hämtat från ”Ondskan”.) Jag var rädd att han skulle sträcka ut en hand och greppa min ankel men jag tog risken och med högburet huvud och kontrollerad stämma slängde jag till honom anteckningsblocket med mitt telefonnummer och bad honom på nytt ringa upp mig om han fick veta något.
Sedan rann kraften av mig och slokörad gick jag tillbaka mot huset. På vägen kontrollerade jag saldot på våra konton. Helt tomt! Nu var jag mer än orolig. Mina känslor började gränsa till förtvivlan. Jag anade grannarnas blickar bakom gardinerna i de tända husen. Det kändes som jag var den siste att få reda på något hemskt. De tyckte synd om mig samtidigt som de skrattade åt att jag varit så blind och inte sett, inte förstått, vad det nu var jag borde förstått.
Jag ringde på hos närmaste grannen för att fråga om hon visste något. Hade hon sett till Förundersökningsledaren idag. Ja, sa hon dröjande, som om hon inte ville avslöja en hemlighet. Han hade varit inne kl tre, precis innan han for, och bett henne ta hand om sjuksköterskan från Försäkringskassan, för att intyga att han varit hemma vid alla de tillfällen han sjukanmält sig. Jaha, sa jag, och du vet inte vart han åkte då? Nej, det visste hon inte. Jag ville skrika åt henne att min man minsann aldrig var sjuk. Vaddå sjukanmälningar? Skulle han ha gått bakom ryggen på mig och åkt iväg för att jobba men sedan åkte hem igen och stannat hemma? Men jag kunde inte fråga. Allt var så väldigt fel.
När jag stängt grannens dörr upptäckte jag att ett av bankkontona var övertrasserat. Förundersökningsledaren hade gjort ytterligare uttag, på kredit. Nu stod jag plötsligt utan man, utan hus, utan pengar, utan… barn. Barnen var också försvunna. För en kvart sedan hade de varit ute och lekt med sina kamrater men nu var det helt tomt på gatorna och lekplatsen. Vart hade de tagit vägen?
Då vaknade jag, med hårt bultande hjärta och katastrofkänslan rykande ur porerna. Jag var genomsvett och arg och frustrerad, rädd och övergiven.
Jag bestämde mig för att aldrig mer dricka kaffe, i alla fall inte på eftermiddagen.
