Igår kväll var jag i kyrkan för PiL-sammanträde. PiL är våra radiosändningar. Vi brukar ha våra sammakomster halv åtta på tisdagskvällarna, efter bönen. Igår var det onsdag. Vi skulle ha sammanträde halv sju.
Sju minuter över sex som kom Förundersökningsledaren hem. Då hade han gjort diverse ärenden och dessutom handlat. Jag hade börjat vispa ihop en pannkakssmet och väntade bara på äggen. Min plan var att vi skulle äta middag tillsammans i lugn och ro innan jag åkte till kyrkan.
Förundersökningsledare kom insvepande i köket med kassarna drällande runt benen.
-Förlåt att jag är sen. Nu kanske du inte hinner i tid.
-Jodå, det är ju halv åtta vet du.
-Jaha, jag hade skrivit halv sju i min kalender.
En liten olustig misstanke slog genast rot i min hjärna. Skulle det kunna vara så att mötet var en timma tidigare. Jag kontrollerade almanackan och jo minsann, så var det ju. Bedrövligt att Förundersökningsledare ska behöva ha koll på mina åtaganden. Han har ju nog med sina egna.
På 13 minuter hann jag vispa klart pannkakssmeten, grädda tre pannkisar och inmundiga två av dessa, rykande heta, medan barnen skrattade åt mina miner och majer när jag försökte undvika brännblåsor. Jag utbytte barnrelaterad information med Förundersökningsledaren och han försökte berätta lite om sin förestående resa. Han utlovade också lite kvällsmys när jag kom hem, med chips och dipp och nyanlända terrorfilmer (i alla fall en).
När jag kom hem var Förundersökningsledaren inte riktigt klar med packningen än, och han behövde vaxa vandrarkängorna också. Själv hade jag fått en körare med magkatarr och kände inte att det skulle vara så lämpligt att dippa chips.
Det slutade med att jag gick och la mig med TNS-apparaten och Förundersökningsledaren dippade i sällskap med sina kängor. Vad ger ni mig för den myskvällen va?!
