När jag tagit hand om disken, gått min promenad och hämtat barnen från Örslösaskogen, ätit en kvällsmacka och nattat barnen satte jag mig och tittade på nio-filmen på 6:an.
En katastroffilm (ungefär) med ett kraschat plan, tydliga motsättningar bland de överlevande, noll humor, en uns spänning och sedan inget mer. Phoenix tror jag den hette.
Jag broderade lite under tiden, och talade med en vännina i telefon (fast då pausade jag filmen för full koncentration). När filmen var slut var klockan halv tolv.
Jag gick och la mig och skulle bara läsa lite ur “Ondskan” innan jag somnade. När boken var slut var klockan drygt ett. Mindre än sex timmar till uppstigning.
Varför gör jag så här mot mig själv? Passar uttrycket “när Förundersökningsledaren är borta dansar Zäta på bordet” eller beror det på något annat.
Efter en djuplodande analys har jag kommit fram till att det med största sannorlikhet var den lättlästa bokens fel att jag inte kunde förmå mig att somna i tid. Det känns skönt att ha det utrett i alla fall.
Och ikväll blir det kanske repris. Jag har tio olästa böcker som väntar på mig i bokhyllan. Och jag har ju lovat mig själv sovmorgon i morgon bitti.
