Zäta

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – Förundersökningsledaren är en helt fantastiskt underbart fenomenalt suverän make!

Igår var jag på möhippa med den blivande bruden. Vi blev bara fyra, någon föll ifrån på grund av sjukdom och någon på grund av annat engagemang.
Ruskansvärt trevligt hade vi i alla fall. Vi överraskade bruden när hon trodde att hon skulle fundera på håruppsättning inför bröllopet och tog med henne till en nyöppnad restaurang i stan.

Pirum heter restaurangen och drivs av samma personer som har Sjöboden ute i Spiken på Kållandsö. Tidigare låg här en annan restaurang – Eddies, och den var inte alls tokig den heller, riktigt god mat och lite småtrevlig inredning, men det här!
Till vänster ligger baren och en lounge med låga fåtöljer som ser så där helsköna och inbjudande ut så att man bara vill sjunka ner och inte resa sig på hela kvällen. Till höger ligger matsalen som ger ett fullständigt sobert och lyxigt intryck med skeppargolv, gräddvita väggar, mycket tyg i gardinerna, högryggade skinnstolar och glest utplacerade bord. Levande ljus i annars dämpad belysning förstärker intrycket av lyx och tyngd. Man förstår direkt att här kommer man äta mycket god mat, för mycket pengar och det kommer ta mycket tid.

Ta en titt på deras hemsida om du vill: http://www.restaurangpirum.se/

Det där med god, dyr mat att avnjuta under lång tid, stämde precis.
Menyn var dock inte så lång. Tre förrätter, fyra huvudrätter och tre efterrätter fanns att välja mellan. Vinlistan var däremot mer än gedigen. Alla rätter var presenterade med tjusiga namn som mouss, slungat, souterat och mer därtill som jag inte heller kan stava till.

Först fick vi in en stor korg med bröd, mjukt och hårt och knäckigt, salt, kryddat och helt enkelt jättegott. Förutom smör servades vi också med en färskost med små bitar rökt skinka i. Delikat!
En av mina väninnor är mjölkallergisk och jag hade redan vid bokningen kollat av om de kunde få fram något helt mjölkfritt alternativ. Det skulle inte vara några problem.
När det var dags att beställa förhörde hon sig om möjligheterna. Förhoppningen var att det i alla fall skulle gå att komponera ihop en huvudrätt utan mjölkprotein. Väninnan blev mycket trevligt och vänligt bemött och det visade sig att köket kunde ordna nästan alla rätter utan mjölk. Det var bara kräftsoppan och en glass hon var tvungen att avstå från.
För övrigt var alla i serveringspersonalen mycket tillmötesgående och vänliga. De rörde sig tyst och lagom fort mellan borden, tillräckligt fort för att man inte skulle tro att de var sysslolösa och tillräckligt långsamt för att man skulle hinna fånga deras uppmärksamhet.

Till förrätt åt jag en krämig, gräddig, otroligt smakrik kräftsoppa med pilgrimsmusslor och prästostpaj. Jag har aldrig ätit pilgrimsmusslor tidigare, eller ”pilisar” som mat-Tina brukar kalla dem i sina roliga matlagningsprogram.
Eftersom jag bara under det senaste året plötsligt upptäckt att jag både gillar oliver och vanliga blåmusslor (om de är tillagade rätt) och det förmodligen betyder att jag nu blivit vuxen, så tyckte jag det skulle bli spännande att prova pilisarna också.
De såg verkligen goda ut. Alldeles vita och med en väldefinierad och tilltalande form. Tyvärr kunde jag inte helt fördra konsistensen även om det inte var något fel på smaken.

Huvudrätten utgjordes av ugnsbakad hälleflundra med rotfrukter brässerade i saffransdoftande skaldjursfond, serverat med citronpepparrotscrème. Snacka om höjdare! In kom en djup tallrik med en helt fyrkantig, helt vit, helt underbar fiskbit. På toppen låg den smakbemängda crémen och under fisken gömde sig rotfrukterna som var riktigt stunsiga och långt från överbakade. Hela anrättningen var fantastiskt god och den mjälla fisken smälte nästan i munnen. Jag fick tänka mig för för att inte sucka högt av välbehag.

Förrätten kostade 125 kr och huvudrätten 245. Det är mycket pengar tycker jag och absolut inget jag vill lägga på vad som helst. Men det här var verkligen inte vad som helst. Bara maten i sig var värd pengarna men sedan var ju hela kvällen en värdefull upplevelse med den burgna inredningen, stämningen och det goda sällskapet.

Jag var hemma vid tio igen. Ganska tidigt om man betänker att det var en möhippa. Ganska sent om man tar hänsyn till att jag råkade kläcka ur mig till Förundersökningsledaren att ”jag är nog hemma rätt tidigt igen, några av de andra har ju småbarn och kan inte vara borta så länge”. När jag väl kom hem gick han oroligt vankandes av och an i köket (ännu en anledning att älska honom) och utbrast lättat:
-Åh, nu kommer du, jag blev änna orolig!

Jag satte mig vid köksbordet och började gå igenom inköpslistan till i kväll. Jag är ingen hejjare på att beräkna matåtgång. När vi har stora kalas brukar det sluta med att vi har tillräckligt med mat för att kunna föda dubbelt så många gäster. Det är väl tur att det inte är åt andra hållet, kan man tänka, men tar man en titt i plånboken kan man snabbt konstatera att överflöd på bordet lätt resulterar i torrläggning av kassan.
Och nu ska vi ju ordna mat till ett bröllop med så lite ekonomisk förskingring som möjligt, typ.

Men det är svårt det där. Hur mycket kyckling ska man egentligen beräkna per person? Räcker det med 150 g eller behövs det 200? Det får ju absolut inte bli för lite, men det är väldigt onödigt om vi står med en massa rester också.
Så det fick bli 175 g kyckling per person.
Men hur många drickaflaskor går det åt under ett bröllop och framförallt – hur ska man fördela antalet fruktsoda, lättöl, mineralvatten och champis? Förundersökningsledaren löste problemet genom att föreslå att vi köper 30 av varje sort, då räcker det till nästan två drickor per person, och då borde alla i alla fall få en flaska av någon sort som de kan fördra.
Och hur mycket är en lagom klick kall sås? Är det kanske tre matskedar, alltså 45 ml? Jag räknade med min trötta hjärna (och med viss hjälp av miniräknaren) ut att vi skulle köpa 30 liter gräddfil. Det kändes på något sätt som lite för mycket. Förundersökningsledare ryckte ut och omvandlade mina förvirrade siffror till 3 liter i stället.

Han hjälpte mig också att räkna ut att marsánsås gjord på 3 dl mjölk, räcker till ett en centimeter tjockt lager på en tårtbotten som är 20 cm i diameter. Och det mest fantastiska – en normalstor vattenmelon med diametern 20 cm, rymmer 500 kuber på 2 x 2 x 2 cm, vilket blir 7-8 bitar per person.
Kan ni se hur jag satt och slet mitt hår (företrädesvis de grå stråna eftersom de är mest oönskade) för att kunna räkna ut hur mycket melon vi behöver köpa när vi ska göra en sallad för 65 personer? Och hur Förundersökningsledaren hämtar sin värstingminiräknare som han en gång i tiden åkt ända till Norge för att köpa, och i ett nafs räknar ut hur stor den melon jag ska köpa bör vara.

Förstår ni nu varför namnet Förundersökningsledaren är så passande, trots sin obekväma längd?
Förstår ni vilken underbar man jag har som ställer upp och sitter och räknar med mig mitt i natten fastän vi väl båda (och särskilt han, som är på kundbesök idag och behöver en skärpt, utsövd hjärna) skulle behöva sova?