Hjälpars vad jag är mätt!
Det bidde en hel pizza. Jag satte mig i min ensamhet på en av stadens pizzerior och läste en kvarglömd tidning och njöt av maten.
Jag gillar faktiskt att gå ut och äta själv ibland. Ingen som tittar på när jag slafsar, ingen som tar av den dyrbara tuggtiden för att kallprata medan maten kallnar, ingen att ta hänsyn till.
Bara jag och en gigantisk pizza…
…som nu ligger som en oförlåtlig degklump i magen och utsöndrar någon slags sömnmedel tror jag, för jag är redan på väg in i ett smärre paltkoma.
