I måndags cyklade vi till skola och jobb. Lilla Svalan grät hela tiden, ända från det jag väckte henne kvart i sju tills jag lämnade henne på skolan fem över halv åtta.

På kvällen hade jag ett allvarligt samtal med min dotter. Jag förklarade att en morgon med bara tårar urholkar min själ. Jag kanske använde lite andra ord, men jag tror hon förstod. Hon lovade att försöka skärpa till sig, kanske bara gråta lite om det är jobbigt att cykla, eller när jag lämnar henne på skolan.
Jag förklarade att det inte behövs. Är det jobbigt att cykla blir det ännu jobbigare om hon också gråter. Och när jag lämnar henne vet jag att hon inte vill skiljas, att hon är ledsen, men hon behöver inte gråta. Jag vet ändå!

Och kan ni tänka er! Lilla Svalan har inte gråtit varken i morses eller i går morses. Jag berömmer henne och är stolt över henne och hoppas att detta ska hålla i sig. Både för hennes och min skull.