Zäta

Jag blev kanske aningens bländad av den där strålkastaren. Nu vill jag inte se åt en godisbit så länge jag lever.

I alla fall inte på hela dan…

I alla fall inte förrän efter lunch…

Äsch, jag går och tar en Twix med detsamma…

Ibland när det känns mörkt och hopplöst så tänds en liten strimma. En strimma hopp, en strimma ljus.

Just nu, klockan tio, krämade en miljonwattad strålkastare igång sitt bländverk mitt i synen på mig.

Jag är trött (sov för lite i natt).
Jag är lite ledsen (för lilla Svalans skull).
Jag funderar på hur jag ska orka jobba hela dagen med min trötthet och med vetskapen om lilla Svalans kämpande.

När jag kommer ut i köket för fikarast med mitt skruttiga äpple i handen så får jag se vad VD:n vart och köpt.

Det står 3 KILO GODIS i en gigantisk skål mitt på bordet. Och inte vilket godis som helst. Det är små underbara bitar av Twix, Marsh, Bounty och Snickers.

Sing halleluja sisters!

Lilla Svalan lyckas aldrig somna i tid på kvällarna.

Igår la jag henne klockan åtta och körde hela nattningsritualen med pyjamas, tandborstning, kvällsbön, sången “Det går en liten ängel”, varma kramar och pussar och en egenpåhittad saga.
Sedan låg hon vaken till halv tio i alla fall.

I morses var hon jättejättejättetrött. Hon berättade att hon drömt något och varit vaken två gånger och inte kunnat somna om med en gång. Till på köpet…

Det var riktigt svårt att lämna henne på skolan idag.
Lilla Svalan grät. Jag gav henne mina allra mjukaste mammakramar och pussade och klappade och strök bort tårar och hår och viskade tröstande hoppingivande ord.
Till slut kunde jag få henne att följa med snälla fröken och hålla i handen.

När jag kommit halvvägs till bilen och fröken med sitt följe av barn kommit halvvägs till matsalen för frukost, hörde jag lilla Svalans hjärtskärande gråt. Hon kom springande efter mig och vi fick kramas och tröstas ett bra tag till.

Jag ÄR en ganska hårdhudad mamma, men ibland får till och med mitt mammahjärta mer än det tål.