Idag blev det en kort arbetsdag.
Lilla Svalans fröken ringde strax före halv tio och berättade att lilla Svalan var hängig och bara grät hela tiden. Kunde jag komma och hämta henne?
Såklart att jag kunde! Under samtalet glömde jag helt bort att jag ju cyklar idag och att det tar en halvtimma att ta mig från jobbet till skolan.
Turligt nog skulle en kollega med barn på samma skola åka och hämta sin dotter för vidare färd till tandläkaren så både jag och cykeln fick skjuts av henne. Sen har jag cyklat hem med lilla Svalan på pakethållaren, noga förmanad att hålla hårt i mamma och hålla ut fötterna.
När jag var liten fick jag åka med min mamma på pakethållaren ibland, och en gång tänkte jag mig inte för utan råkade sticka in ena foten i de spinnande ekrarna. Det kändes som om foten skulle gå av och smärtan parat med all skäll jag fick av mamma sitter fortfarande i.
Nu sitter i alla fall lilla Svalan framför TV:n och softar. Hon har ingen feber. Vi får väl se vart det barkar hän.
