Den här förmiddagen har bjudit på både roliga och tråkiga överraskningar.
Jag vaknade tjugo över fem när klockan ringde för att jag skulle hinna duscha i lugn och ro innan jag behövde äta frukost och väcka barnen. Innan jag klev ur sängen kom jag på att jag ju skulle till läkaren klockan nio och alltså hade gott om tid att duscha efter att jag lämnat barnen.
Jag la mig tillrätt och försökte somna om. Det var inte så lätt för jag frös om fötterna och var väldigt kissnödig men ni vet hur det är, man försöker ju in i det längsta att inte kliva upp ur sängen för då är det svårare att komma till ro igen. Och det går ju att sova även om man fryser lite, eller är lite nödig.
Fast har man stort behov av att tömma blåsan så går det inte så bra. Efter åtta minuter gick jag upp på toaletten.
Väl tillbaka i sängvärmen kunde jag i alla fall inte mer än dåsa till lite och det var bara tio minuter kvar tills jag var tvungen att gå upp på riktigt.
Det första som hände idag var alltså att ett tidigt uppstigande förvandlades till ett vanligt uppstigande som förvandlades till ett tidigt uppvaknande med försuttna chanser till mer sömn. Suck!
När jag tog hand om Guldgossens läpp upptäckte jag att penicillinet har börjat ge effekt och läppsvullnade har lagt sig lite grann. Det fanns inte mycket var att klämma ut men läppen känns fortfarande hård och öm så jag vill inte blåsa faran över ännu.
Det gick bra att lämna barnen på skolan. Guldgossen var visserligen trött och seg efter att ha somnat alldeles för sent på kvällen men med lilla Svalan är det inte längre några problem. Alla mornar med tårar och gråt är som bortblåsta. Nu visar hon upp sitt gamla vanliga jag igen och det är så skönt!
Så for jag hem och tog en lång, skön dusch. Det är egentligen otroligt lyxigt att få stå i duschen i tjugo minuter och låta det strilande vattnet skölja över kroppen. Jag hade kunnat stå i tio minuter till om det inte varit för att jag började tänka på huruvida det skulle kunna bo ett odjur i vårt avloppssystem eller inte. Jag tyckte jag hörde ett konstigt ljud och så var tankarna igång. Jag såg framför mig hur jag stod där i duschen, med schampo i öronen och vattenstrålarna som dränkte alla andra ljud, och så börjar en lång tentakel slingra sig upp ur golvbrunnen. Plötsligt klämmer den till kring mitt ben och drar ner mig på golvet. Kanske sitter det hullingar utmed tentakelarmen så att jag inte kan slita mig loss. Jag dras mot avloppet och plötsligt försvinner armen ner i hålet. Tidsfristen jag får är dock minimal. När jag vänder mig om för att krypa mot dörren dyker en ännu kraftigare tentakel upp ur toalettstolen. Den är täckt med kraftiga sugkoppar. Från handfaten och ur badkaret ringlar sig smala ormlika fingrar som griper efter mina armar och mitt hår.
Ja, jag kanske inte ska utveckla detta mera (efter en stund blev det även tänder inblandat), men ni förstår själva att jag sköljde schampot ur håret och avslutade duschen så fort som möjligt. Min livliga fantasi har ibland en förmåga att försätta mig i olustiga situationer.
Ännu en olustig situation uppstod när min chef ringde från jobbet kvart över åtta och frågade var jag höll hus. Uscheligt pinsamt! Jag hade sagt att jag ämnade komma till jobbet som vanligt klockan åtta, för att sedan avvika kvart i nio och fara till läkaren. Denna självklara planering hade någon gång under natten blåst bort från mitt minne och sinne. Nu hade jag missat 45 minuters arbetstid och istället stått i duschen och gôttat mig tillsammans med mina imaginära kloakmonster.
Nåväl! På väg till vårdcentralen fick jag ändå lite uppmuntran. Mitt i Örslösarondellen stoltserade en nästan två meter hög skulptur som några kreativa människor förfärdigat under nattens snöfall. Den var mycket naturtrogen och verklighetsnära och jag förstod att man lagt ner mycket tid på att lyckas få den stå upprätt sådär.
Konstverket föreställde en erigerad penis.
Att göra en snösnopp om man vill lämna något åt eftervärlden (om än kortvarigt eftersom den förmodligen slaknat under dagens töväder) tycker jag är betydligt mer innovativt än att till exempel hugga ner träd eller klottra fula ord.
Klockan nio träffade jag en läkare för att få göra allergitester. Jag misstänker att jag är allergisk mot björk, vindruvor och kanske vass.
Något förvånad blev jag när jag skakade hand med en man vars ansikte jag sett tidigare på morgonen. Det var varken i avloppet eller i samband med snöskulpturen. Nej, han var en de som i lokaltidningen fått svara på frågan: ”Vilken är den bästa uppfinningen”. De andra svarade ”hjulet”, en kvinna svarade ”boken såklart!” men min läkare svarade ”datorn”.
Trots hans förmodade tilltro till modern teknik var han ändå tämligen svårövertalad när det gällde nyttan av allergitester. Till slut lyckades jag i alla fall tjata mig till ett prov. Däremot lyckades jag inte förmå honom att undersöka min nacke som jag så ofta har ont i.
-Det är nog en förslitningsskada och det kan man inte göra något åt, vad det besked jag fick.
Det känns ju uppmuntrande!
Jag fick sätta mig i väntrummet igen och vänta (vad gör man annars i ett väntrum?) på att få komma in till labbet där pricktestet skulle utföras. Jo, för jag var ju inställd på att göra ett pricktest. Senast jag var med barnen på allergikoll var det pricktest. Vid ett pricktest droppar man en droppe av det misstänkta ämnet på huden och gör sedan en liten grop i skinnet med ett trubbigt verktyg.
Jag har inget emot pricktest. Jag var beredd på pricktest. Jag gillar pricktest.
Jag blev något konfunderad när labbsköterskan kommenderade ner mig i blodprovsstolen, bad mig kavla upp ärmen, och spände på mig ett blodstoppande spännband.
-Tänker du ta blodprov nu, frågade jag.
-Ja, erkände hon.
-Jag är stickrädd, kontrade jag.
Då tippade hon stolen bakåt och tog fram sitt ömmaste handlag och tog det minst skrämmande, minst stickande, mest perfekta blodprov jag varit med om. Hon förvarnade inte om när hon skulle sticka och hon pratade om intressantheter medan hon stack och jag kände mig som ett litet tryggt barn!
Den for jag till jobbet och fick världens godaste fika med hembakade lussebullar och pepparkakor som smakade pepparkaksdeg. En kollega fyller år idag och bakade igår, och kombinationen var perfekt!
På mitt skrivbord tände jag sedan de fina ljuslyktorna jag vunnit hos Annalunda och hade det riktigt mysigt.
Och så började jag ringa.
Efter ett tag blev jag inbegripen i ett längre samtal och fick händerna fria eftersom jag inte hade något att skriva under tiden som vi samtalade.
När man som jag är van att skriva hela tiden kan händerna lätt tycka att de är lite sysslolösa om de inte har något att göra.
Alltså började de fladdra runt i luften framför dataskärmen, och den ena handen placerade sig med ett stadigt grepp ovanpå en av ljuslyktorna.
Vet ni vad som händer med tunn plåt som står en längre stund direkt under en ljuslåga?
Just det, den blir väldigt varm!
Och inte kunde jag skrika heller eftersom jag pratade i telefon men en icke ont anande människa.
När vi lagt på gick jag till toaletten och spolade kallt ett tag och nu syns det bara ett pyttelitet rött märke efter mitt oförståndiga hanterande av ljuslyktorna.
