Tre minuter i ett var jag inne på vårdcentralen. Det var lång kö till kassan och det hade varit smartare om jag varit där lite tidigare. Det är ju inte precis så att jag varit väldigt upptagen här hemma…
När det var min tur att betala och anmäla min närvaro kom en ung kille in som uppenbarligen inte hade koll på kölappssystemet och gick före mig. Jag sa inget och det gjorde inte tjejjen i kassan heller. Killen verkade lite stirrig och jag tyckte inte att jag hade mer bråttom än att det var okej att vänta lite till. Läkarna brukar ju jobba under ganska hög tidspress så jag förväntade mig ändå inte att bli insläppt till klockan ett.
När jag betalat hann jag precis bara sätta mig och bläddra fram ett spännande badrumsinredningsreportage i ett nött exemplar av Sköna Hem, så blev jag uppropad.
När jag satt mig i undersökningsrummet kom strax en kvinnlig läkare insvepande med en svans av tre mycket unga läkarkandidater efter sig.
-Hej, är det okej om de här ungdomarna får följa med in? frågade läkaren artigt.
-Jodå, kraxade jag.
Sen berättade jag hur länge jag varit sjuk och hur jag mådde och läkaren undersökte mig. När hon tittade mig i halsen uppmanade hon de stackars kandidaterna (två killar och en tjejj) att kliva närmare och kika ordentligt.
-Här ser ni tydligt hur mandlarna svullnat. Det är ett tydligt tecken på att det är något som pågår här inne.
Jag var glad att jag inte käkat någon vitlök på flera dagar!
Läkaren lyssnade också på lungorna, både framtill och baktill. När hon lyssnade ryggledes hissade jag upp tröjan för att hon skulle komma åt och jag tänkte generat att om jag vetat att jag skulle haft en publik på tre ungdomar så hade jag tagit en lite snyggare BH istället för min jättebekväma gamla urtvättade vita, så att jag åtmindstone hade kunnat bjuda de små kanditaterna på en roligare uppvisning.
Läkaren hittade inga tecken som tydde på något annat än en vanlig förkylning och det hade jag inte väntat mig heller. Hon sjukskrev mig fredag och måndag för att jag ska hinna bli frisk och vila upp halsen ordentligt.
Sen for jag till jobbet och lämnade sjukintyget och stannade till på Willys på vägen hem och köpte bakpotatis och mjölk. Jag tog den sista halva decilitern mjölk till flingorna i morses och har längtat efter en kopp te hela förmiddagen.
Jag tror aldrig att jag har varit sjuk så här länge förrut, i alla fall om man räknar bort gallstensbesvären. Jag har i alla fall inget minne av att jag behövt åka till vårdcentralen och be om sjukintyg. Det känns rätt värdelöst. Jag känner mej vek och spak och dålig och… ja, som en klen sparris helt enkelt.
Orvar Säfström.