Zäta

Igår kom min Italienska syster och hennes son “hem” till Sverige. Systern är gravid och har lite problem med sammandragningar och är därför sjukskriven eller gravledig i förtid, eller hur man nu brukar lösa det i Italien. Hon hade planerat att komma hem till jul men eftersom hon behöver vila och inte får jobba har hon kunnat komma hem tidigare och ska nu bli omhuldad av mina föräldrar.

Jag är så jätteglad att vi får chans att träffas lite mer än planerat. Det är ju inte så ofta vi kan ses, några gånger om året bara.

I mina tankar hade jag gjort upp planerna för helgen. Hela lördagen fri att umgås och kanske gjuta ljus eller göra julgodis eller baka nåt tillsammans eller… ja, hitta på nåt kul!

Och nu sitter jag här med snor ända ut i öronen, en envis feber som inte vill ge sig, och smältande utsikter att få träffa kära systern i helgen. Vore jag en person som har lätt till tårar skulle jag säkert gråta lite. Men jag är ju tack och lov ganska känslokall och stabil och av gråt får jag bara mera huvudvärk och det orkar jag inte med. Alltså snörper jag ihop mun och hjärta och låter bli att tänka på eländet.

Jag tar en kopp te och tittar på någon gammal katastroffilm i stället.

Lilla Svalan är ganska duktig på att sysselsätta sig själv. Man hör henne sällan klaga över att hon inget har att göra. Tittar hon på TV sitter hon ofta och målar samtidigt, och hon är jätteglad i att pyssla och knåpa. Hon har bra fantasi och kan berätta sagor och hitta på historier. Hon vill gärna hjälpa sin storebror att hitta på meningar när han har svenskaläxa.

Vid lilla Svalans utvecklingssamtal fick jag också veta att hon är bra på att sysselsätta både sig själv och sina kamrater i skolan. Hon frågar aldrig någon fröken om råd att hitta på aktiviteter och det är ofta hon som initierar lekar bland klasskamraterna, utan att för den skull köra över de andra.

Igår fick jag själv bevittna detta.
Jag lämnade henne på skolan som vanligt och när det var dags att gå till frukosten fick hon och två andra tejjer vänta en stund i entrén medan deras fröken gick och tog på sig ytterskorna. Fröken sa:
-Ni kan ju sätta er på bänken och vänta så kommer jag strax.
-Eller så kan vi ju leka nå´t, sa lilla Svalan. Kanske datten!
-Ja, utbrast de andra två.
Och så började de genast leka och springa runt och datta varann under skratt och glada tillrop.

Jag är nästan avundsjuk. Hon gör det så enkelt. Inget krångel med att fråga de andra vad de vill leka, ingen spelad osäkerhet eller ödmjukhet. Bara ett förslag som kan godtas eller förkastas, utan att sätta sig över sina kamrater.
Hon kan redan det som tar många företagsledare och andra ledare flera års kurser att lära sig. Att naturligt leda utan att stå i centrum, att uppmuntra och sätta igång utan att ta på sig en roll som känns obekväm.

Lilla Svalan är den perfekta spelfördelaren.