Idag var det dags för det årliga tandläkarbesöket. Jag bävade.

Min tandläkare är säkert en fin människa. Han är folkpartist och engagerad i tandläkarförbundet.

Det hjälper inte.

Tandläkarmottagningen är hemtrevlig. I väntrummet finns kaffe, olika tidningar, en platt-TV, vitmålade rottingmöbler med blommiga dynor, heltäckningsmatta, världens minsta toalett där handfatet dekoreras med en levande snittblomma och det finns tandborstar att använda för den som behöver.

Det hjälper inte.

Min tandläkare satsar på modern teknik. När tänderna ska röntgas sker det med digitalkamera och fotona ploppar upp direkt i datorn så han ser om patienten blev bra på bild. När han ska avlägsna tandsten sitter han inte och skrapar för hand utan använder ett laserinstrument som sknabbt och effektivt tar bort eländet.

Det hjälper inte.

Min tandläkare är nämligen fepplig. Han slinter med sina vassa verktyg och han är för snabb och ovarsam.
Förra gången jag var där hade han problem med sitt datasystem och uppkopplingen till landstingets stora server. Han satt med ena handen i min mun och den andra på tangentbordet. Svärord och annan rotvälska vältrade ut mellan hans tänder och jag visste inte om han syftade på sin dator eller på min munhåla.

Den här gången gick det däremot bättre.

Min tid var kl 09.00. Jag tror jag var första patienten för dagen. Tandläkaren hade knappast vaknat ännu och alla rörelser var sömniga och lugna.
Jag måste komma ihåg att boka en morgontid även nästa gång.

När undersökningen var klar sa han:
-Grattis, du har en helt frisk mun. Det finns inga problem någonstans, inga hål, ingen tandsten!
Ha en god jul så bokar jag in dig igen om ett och ett halvt åt. Jag tycker inte du behöver komma hit oftare!

Det kändes som en för tidig julklapp.