Zäta

Jag tjuvlyssnar på lilla Svalan och hennes klasskamrat. De pratar minnen:

-Kommer du ihåg när vi fortfarande gick på dagis och jag hittade en snigel.
-Ja, det var en så´n där stor snigel.
-Ja, och jag tog upp den såhär, med handen.
-Ja, det gjorde du.
-Och jag ritade med den på ett träd.
-Ja, och det blev liksom ränder efter, slemränder.
-Ja, värsta slemränderna ritade jag med snigeln.

En sekund tänker jag på den stackars snigeln som antagligen fick sätta livet till för att lilla Svalans kompis skulle kunna rita ränder på ett träd, men sedan försvinner tanken för att ersättas av ett roat småleende som når ända ner i hjärtat när jag lyssnar på deras fortsatta minnessnack.

De är sex år. Det var mindre än ett år sedan de gick på dagis. Perspektiven är helt annorlunda för en 6-åring än för en 37-åring. Jag undrar hur det kommer kännas att vara 80 år. Tänjs tiden på något mysitiskt sätt ut så att man upplever sina minnen på samma sätt när man är 6, 37 och 80 år?

Lilla Svalans klasskompis ringer och frågar om de kan leka. En halvtimma senare ringer det på dörren och utanför står han och hans mamma.
Vi sitter och äter sen middag. Förundersökningledaren har inte bytt om efter skridskoturen än, bara tagit av sig ytterkläderna och termobyxorna.

Mamman skrattar gått åt den långbente mannen, iförd tunna mörkblå långkalsonger.

Klockan är exakt tolv när jag skriver den första meningen.

Förundersökningsledaren är ute på isarna och rekar lämplig vik för morgondagens nyårsfirande.
Jag och barnen har bara ätit frukost än så länge.
Strax ska jag gå och ta hand om Guldgossens fotvårtor. Han har tre stycken. En liten nykomling, en lagom-stor och en uschling gigant. Det gör fantastiskt ont när vi behandlar dem och han skriker och gråter så att det skär i föräldrahjärtat.

Idag är jag trött och seg. Helst skulle jag vilja gå och lägga mig igen och sova bort hela dagen.
Jag känner mig känslomässigt urladdad. Vi har haft en så underbart lyckad och bra jul. Vi har träffat både Förundersökningsledarens och min familj i flera omgångar och har kunnat fokusera på att umgås så mycket som möjligt.

Nu har alla åkt hem till sitt. Och här sitter jag i ett kallt hus och ska försöka ladda om. I morgon är det fest igen. Nyåret ska firas in med vänner. Det kommer bli jätteroligt och trevligt, men jag har ingen energi att se fram mot det, inte riktigt än. Julkänslorna är inte bortstädade från mitt medvetande ännu och jag tror jag vill sakna de som rest en stund till, innan jag kan ägna mig helhjärtat åt förberedelserna för morgondagen.

Det är svårt att ladda om ibland. Idag är en sådan dag.