Klockan var tjugo i sex.
Jag stirrade in i mitt ansikte. Sökande.
Blicken på andra sidan glaset var trött och lite suddig.
Ögonen svepte över huden. Panna, ögonbryn, kinder, mun, haka, näsa, näsa, näsa.
Nej… Jag tittade noga men såg den inte.
Så tände jag lampan och vårtan framträdde som i relief på näsvingen.
Uppenbarligen behöver man ha ljus för att se den, i alla fall så tidigt på dagen.
Jag undrar om jag kan be mina kollegor jobba i mörker idag…