På väg till skolan med barnen hände det en olycka.
En liten mjuk och len, varm och burrig ekorre kom skuttande ut på vägen. Jag hann varken bromsa eller väja utan körde över den. Ett litet bump med höger bakhjul bara, och så var det lilla pickande livet utsläckt.
Jag ställde bilen intill vägkanten och gick ut i det surrealistiska snöfallet. Ekorren hade rört sig lite precis efter olyckan men när jag kom fram till den låg den helt stilla, död.
Jag bar den ännu varma kroppen till sidan av vägen och la ner den mellan två träd. Så mycket till begravning var det inte.
Barnen satt kvar i bilen. Jag var orolig för att de skulle tycka att det var läskigt, hemskt och ledsamt att vi kört över ett djur. Lilla Svalan vände upp sina stora bruna ögon mot mig när jag kom tillbaka. Hon såg arg ut.
Men det var inte mig hon var arg på. Hon var besviken på ekorrens mamma som inte lärt sitt barn att man inte får springa ut på vägen när det kommer en bil.
