Idag har det varit lite stressigt på jobbet. Och inte bara under arbetstid. På min tre kvarts långa lunch skulle jag hinna städa en kvart, äta min mat, gå till kyrkan och se om det finns servetter och blommor inför helgen, och köpa en bra och lagom dyr present från lilla Svalan till en klasskamrat. Jag började med att jobba över några minuter också eftersom skrivaren krånglade…
Efter jobbet åker jag och handlar. Jag kommer inte iväg från jobbet i tid heller. På något sätt har jag lyckats räkna fel på mina timmar och ägnar tio minuter åt att lokalisera felet, en manöver som en normalt fungerande, ickestressad hjärna förmodligen klarat på två!
Varför är det bilköer i Lidköping? Lidköping är ju en liten söt, halvsovande småstad! Och gatukontoret ägnade hela hösten åt att anlägga två rondeller som skulle ta bort bilköerna. Det funkade sådär tycker jag.
Jag kommer in på Willys 17 minuter över fem. På vägen in i affären, genom den snurrande glasburen, möter jag min serveringsgruppskollega. Hon är på väg ut och jag försöker skrika genom glaset:
-Det har ordnat sig. Jag har beställt kakor och kransar till söndag.
Såklart hör hon inte. Bara de fyra andra människorna på min sida glaset får ta del av upplysningarna.
Naturligtvis måste jag stanna och prata med henne. Vi pratar om helgens servering, vilka som kan vara med och inte vara med och vem som ska köpa vad. Jag är jättestressad för jag vill hinna hem innan barnen åker iväg till Royal Rangers. Jag blir inte mindre stressad för att mobilen börjar vibrera i min byxficka. Två gånger hinner det ringa medan jag pratar kakor.
Nu styr jag den trilskande kundvagnen (varför kan ingen vänlig själ uppfinna en kundvagn som går rakt fram och svänger på befallning) genom svänggrejjerna in bland varorna. Jag hivar upp mobilen samtidigt som jag letar efter inköpslistan. Texten är pytteliten och lappen fullklottrad. Det är naturligtvis Förundersökningsledaren som ringt. Förmodligen något han vill att jag ska köpa. Jag ringer upp honom.
-Hej, var är du, säger han.
-Jag kom precis in i affären.
-Då får du skynda dig. Jag måste ha bilkuddarna när jag skjutsar barnen till Royal.
-Jag kan inte lova att jag hinner. Det är rätt mycket som ska handlas.
-Ja, men jag måste ju ha dem. Jag kan ju inte köra utan kuddar, det fattar du väl.
-Ja, men jag vet inte hur lång tid det tar. Jag ska skynda mig. Nu lägger vi på så att jag kan handla.
-Du hade ju precis kommit in i affären. Kan du inte gå och prata samtidigt!
-Nej, det kan jag inte. LÄGG PÅ NU DÅ SÅ JAG KAN HANDLA. LÄGG PÅ LUREN. HÅLL INTE PÅ OCH TJATA PÅ MIG!
Det sista skriker jag, till min och omgivningens stora förskräckelse. Hade jag inte varit så stressad så hade jag skämts ögonen ur mig.
Jag går tio meter in i affären, med siktet inställt på brödet. Sedan kommer jag på att jag skulle köpa orkidénäring och krånglar mig tillbaka, mot strömmen, till ingången där det finns krukor och blomsternäring. Nehej, någon orkidénäring saluförs inte på Willys. Det borde jag kunnat räkna ut. Tillbaka in mot brödet.
Framför mig upptäcker jag nu en bekant som jag inte pratat med på jättelänge. Jag känner att jag verkligen skulle vilja prata med henne en stund. Höra hur hon har det och vad som är på gång i hennes liv för tillfället. Men jag hinner ju inte. Jag vågar inte ens hälsa för då kommer hon vilja prata. Tyst smyger jag efter, så tyst man nu kan vara med en kundvagn som låter som ett tröksverk och ideligen bumpar in i makaroner och kakställ på sin framfart.
Brödet är avklarat och jag går med bestämda steg mot grönsaksdiskarna. Där inne i det speciella utrymmet för frukt och grönt stöter jag på ytterligare ett par bekanta. Jag undviker strategiskt kvinnan (vi kvinnor är ju mer pratglada rent generellt) och säger bara ett snabbt “hej” till mannen.
Resten av inköpsrundan förlöper utan problem. Ända tills det återstår tre varor. Jag ska bara ha knäckebröd, O´boy och mjöl när telefonen ringer igen. Förundersökningsledarens, kanske i just det här fallet inte så ljuva stämma hörs igen.
-Hur långt har du kommit?
-Jag har bara tre saker kvar. Men det är massor av folk. Hela butiken är full. Man får knô sig fram.
Förundersökningsledaren svarar något som jag inte uppfattar och lägger på luren. Kanske valde han det kloka alternativet att inte reta upp mig igen. Jag har redan skrikigt som en riktig barnunge i den här affären idag.
Det är lång kö vid kassorna. Jag är strategisk och väljer en ganska lång kö som ligger precis bredvid en obemmanad kassa. Och min chansning går hem. Det är precis som i triss-reklamen. Plötsligt bara händer det! Och jag som redan var förberedd lyckas dessutom vinna tävlingen och hamnar först i den nyöppnade kassan.
Snabbt packar jag upp mina varor, packar ner mina varor, betalar mina varor, kastar ett öga på klockan och ser; TIO I SEX! Då hann jag inte i alla fall. Förundersökningsledare och barn har åkt hemifrån för fem minuter sen. Det var förmodligen det han sa i telefon.
Oförmögen att pusta ut och ta det lugnt utan fortfarande uppvriden som en mekanisk leksak jäktar jag ut till bilen och låser upp koffertluckan för att lasta in mina tre välfyllda kassar. Jag har handlat för 630 kr och fått riktigt mycket för pengarna. Tack, Willys!
Inte tack Zäta! Kofferten är redan full. Jag har helt glömt bort att jag fick hjälp av min mamma att lasta den proppad med gamla skolböcker, nya låneböcker, tyger och annat smått och gott som mamma hittat i gömmorna och som är mitt att spara eller slänga som jag finner lämpligt.
Det lämpliga i att inte lasta ur bilen utan köra runt hela veckan med full bagagelucka kan jag dock i detta läge inte finna. Jag får ställa kassarna i baksätet istället. Jag funderar en stund på om jag ska spänna säkerhetsbältet om dem men bestämmer mig för att köra försiktigt i stället. Äggen har jag packat i botten på en kasse så de kanske klarar sig även om kassen välter.
Nu har jag varit hemma en stund. Ätit, strykit, tittat på TV och skrivit av mig. Förundersökningsledaren har tappat upp ett bad och nu ska jag gå och lägga mig där en stund innan jag tar kväll på riktigt.
