Minns ni att jag skrev att jag väckte Förundersökningsledaren på hans sovmorgon med mitt snarkande?
Igår kväll slog hämdens timma. Jag hade läst ut den gråtframkallande boken och släckt lampan för att försöka sova. Försöka… sova. Tankarna tumlade runt på kudden. Bröstcancer. Hur skulle det kännas att förlora ett bröst? Hur skulle det kännas att förlora ett liv? Hur skulle det kännas att förlora en äkta hälft?
Det var svårt att somna. Till slut gled jag i alla fall in i det där dvalliknande tillståndet som äntligen förebådar sömnen. DÅ – började Förundersökningsledaren snarka.
