Det bidde ingen promenix.
När jag kom utanför dörren tog jag först en liten sväng i trädgården och upptäckte att mina snödroppar (alla tre) tittat upp. Jag makade försiktigt undan grankvistarna och gav dem lite mer solchans.
Sedan kom jag på att jag kunde sopa undan gruset från tomtgränsen och uppfartsvägen så att kommunens renhållare kan få tugga i sig det när de kommer med stora sopmaskinen inom kort. Förundersökningsledaren påpekade faktiskt att det behövde göras men att han nog inte borde göra det eftersom han har ont i handleden.
Nu ligger det en rensopad tomtgräns av kärlek utanför på gatan.
Och det är också ett vårtecken, tillsammans med snödropparna.
Nästa vecka ska vi dessutom flytta fram klockan (hjälp, hur ska jag överleva med en timmas snuvad sömn) och jag har hört rykten om tussilago i trakten.
Ska jag våga tro på vår även i år?
Snödroppar och Tussilago!! Åh, himmel. Bor vi verkligen i samma land? Här är det typ hundra månader kvar innan vi får se något växa ur marken…
Hoppas att helgen är bra! Kram Helena
Jag är nu i det läget att oavsett om det kommer mer snö så tycker jag att våren är här. Det har jag bestämt. Så visar sig snön så stoppar jag huvudet i snödrivan och fokuserar på snödroppen där under (för vi har många i trädgården…) och konstanterar att våren är här ändå.
Om det fungerar? Det återstår att se. Man kan ju intala sig det mesta… 🙂
Ha det skönt i vårens tecken!
Kram!
Willewira