Det började för drygt ett år sen. Hon läste om min getingfobi och jag läste om hur hon råkat låsa in sin man i sovrummet. Tiden gick. Tycke uppstod.
Förra veckan gjorde jag en liten trevare till kommentar på hennes blogg. “Vad gör du efter lunch på fredag?”
Och så blev det. Äntligen fick jag träffa min favoritaste favorit bland alla bloggande människor.
Och jag var nervös. Jag hade ont i magen på torsdagen och var småhispig på fredagen.
På vägen upp till Stockholm med bil fick jag ett SMS. När vi stannade för att äta tidig lunch satte jag mig och skrev svar. Jag hann bara med två meningar så ringde telefonen. Det var Rana. Jag skrattade redan innan jag hann säga “Hej”. Förundersökningsledaren refererade mitt samtal efteråt och sa att jag skrattat nervöst hela tiden.
Jag berättade för Rana att vi var i Arboga och käkade.
-Okej, jag vet inte var Arboga ligger, svarade hon.
-Typiskt noll-åtta, retades jag.
När vi lagt på berättade Förundersökningsledaren torrt att det var ett bra tag sen vi passerade Arboga och nu var nästan i Eskilstuna. Jag borde vetat eftersom det var jag som körde bilen!
Jag var tvungen att messa Rana om mitt misstag, och om mitt nervösa fnitter, och Rana messade tillbaka att hon tyckte mitt skratt var underbart.
Förstår ni att jag älskar den tjejjen!
När jag äntligen träffade Rana öga mot öga kom hon mot mig med en stor kram. Jag sveptes med av hennes positivism men jag erkänner att jag blev blyg och lite mer tillbakahållen än jag är i vanliga fall.
Vi for till ett köpcentrum och satt och pratade i över två timmar. Tiden bara flög iväg.
Så här skrev jag i min dagbok senare på eftermiddagen, när jag satt och väntade vid terminalen innan färjan skulle gå:
********************************
Jag är helt uppslukad, helt konsumerad av mitt möte med Rana.
“Nu bjuder jag dig”, sa hon, och så tog jag en juice. “Du får gärna ta nå´t till. Känn inte att du inte ska bara för att jag inte fikar”. Och jag kände verkligen att med den här kvinnan kan jag vara mig själv. Det finns ingen som helst anledning att ställa sig in, göra sig till, eller ens behöva tänka på vilka ord man använder.
Vi har pratat med varandra, om varandra och om oss själva. Vi satt där i ett café i var sin fånig liten läderfåtölj, med ett fastskruvat bord mellan oss, och bara pratade, pratade och pratade.
Rana var ganska lik den bild jag målat upp av henne i min hjärna. Kanske lite kortare… Och hon hade djupare röst och pratade mer Stockholmska än min västgötska hjärna kunnat föreställa sig, men för övrigt var Rana min Rana.
Hon var härlig, ärlig och intagande. Att min bloggbild av Rana och IRL-Rana är så lika skulle jag önska jag kunde tillskriva min förmåga att läsa av människor, men jag tror den stora sanningen dels ligger i hennes förmåga att kunna uttrycka sig i skrift, och dels i hennes äkthet och ärlighet. Jag vet att hon, precis som alla andra bloggare med sunt förnuft, bara väljer att lägga ut de bitar av sig själv som hon VILL blotta, men ändå har hon lyckats med konststycket att inte censurera bort sig själv, det som är Rana, med de oskrivna raderna.
********************************
Bloggar-Rana har redan för länge sedan blivit min dagliga drog. Att träffa kvinnan som är mamma till alla de roliga, berörande, fina inläggen har bara ökat på mitt beroende.
