Vi for upp på Kinne-Kulle, det blommande berget som om våren inte sviker sitt namn. Träden dignar under sina vita kaskader och i ängar och hagar breder vitsippsmattorna ut sig. Utmed varenda bäck lyser kabelekan upp vattenvägen med sitt intensiva gula och blyga blåsippor vänder fortfarande sina ansikten mot solen i skydd av nyss utvecklade bladkjolar från bok och hassel.
Våren på Kullen är helt enkelt ljuvlig.
Vitsippshagar
Först parkerade vi utmed en liten oljegrusväg nära Såtavallen. Vi omslöts av granskog och stora mossbelupna stenbumlingar lockade barnen till klätteräventyr.
Vi var på skattjakt. Geocacheing innebär att man letar efter skatter ute i naturen. Skatterna finns gömda över hela världen och ligger ofta nära sevärdheter eller lockar till nya okända platser som någon som gömt skatten känt till och vill visa andra. Vi vandrade i en konstgjord dalsänka mellan kalkstenslagren och kom ut till ett för oss okänt kalkstensbrott.
Jag lärde lilla Svalan att känna igen och se skillnad på trillobiter och ortoceratiter och hon var en ivrig elev som strax ägnade mer uppmärksamhet åt de förstenade djuren än åt skattsökandet.
Lilla Svalan på jakt efter Trilobiter.
Guldgossen på Högkullen.
När vi hittat skatten for vi vidare upp till Högkullen och Kinne-Kullegården. Efter ett erergipåfyllande glasstopp tog vi trappan upp till utkikstornet. 85 trappsteg plus en promenad senare var vi framme. Utkikstornet stängde egentligen nästan en timma innan vi var där men vi hade tur och träffade på en av våra gamla vänner som just idag var stationerad vid tornet och han lät Förundersökningsledaren och barnen smita upp en stund för att titta på utsikten. Själv var jag nöjd efter de första trappstegen och avstod de 117 steg som ledde upp till toppen av tornet.
Lilla jag sedd från utkikstornet.
Promenaden fortsatte förbi militärens radiomast som med stora nyfikna öron spejar ut mot omvärlden. I närheten av masten hittade vi vår andra skattgömma för dagen. Den låg dold nere i en ravin bredvid gångstigen. Trots att bladverket ännu inte antagit sin djupa högsommargrönska och vissa träd fortfarande bara står i knopp så var det som att kliva ner i en annan, skyddad värld. Stenarna var alla mossövervuxna och gamla omkullblåsta träd utgjorde grogrund för både svampar och insekter. Vi tyckte alla att det var spännande, utom lilla Svalan som upplevde stämningen som otäck och hemsk och ville komma därifrån så fort som möjligt.
Blyg vitsippa gömmer sig bakom mossbevuxen sten.
Vi fikade bullar, kex och pepparkakor i bilen på väg tillbaka till Lidköping.
Iställlet för att fara hem tog vi raka vägen till kyrkan för att lyssna en stund på ungdomskörens kvällskonsert. Vi kom nästan en halvtimma för sent men kompenserade det med att å andra sidan åka därifrån alldeles för tidigt. Vi hann dock höra några låtar och fick vara med om ett drama som nästan tog andan ur en och som framkallade tårar hos både mig, Förundersökningsledaren (jag tror det i alla fall) och lilla Svalan. Barnen var dock inte lika begeistrade som vi av sången och gav sig iväg på egna upptäcktsfärder i kyrkan medan vi vuxna lyssnade på ytterligare någon sång.
När vi väl bestämt oss för att det var dags att åka hem hittade vi först inte Guldgossen. Vi hade suttit uppe på läktaren eftersom alla platser var upptagna nere i kyrksalen. Guldgossen hade smugit ner för trappan och gjort sällskap med vaktmästarna så han var i gott förvar.
Nere på kyrktorget var det uppdukat med saft, kaffe, te, kakor och frukt för ett enkelt mingelfika efter konserten. Trots att vi lämnade för tidigt hade vaktmästarna varit snälla nog att låta Guldgossen ta en kaka.
Och ni vet vad som händer om man erbjuder en nioårig gosse en kaka. Han tar en och sedan kanske han tar en till, och en till. Dessutom fanns det flera sorter att smaka av bland faten. När vi kom ner var Guldgossen inne på sin fjärde kaka, en bondkaka.
Jag blev både kall och varm samtidigt, när jag upptäckte att kakan Guldgossen till tre fjärdedelar redan knaprat i sig, innehöll någonting som var misstänkt likt nötter. Guldgossen är allergisk mot nötter. Glatt försäkrade han att han inte kände något kli i munnen eller andra symptom men jag drog ändå snabbt med mig både honom och resten av familjen ut till bilen och medicinen som fanns där hemma. Guldgossen fortsatta intyga att han mådde bra så vi stannade till för att tanka och Förundersökningsledaren föreslog att jag skulle ringa och beställa en pizza till kvällsmat medan han gick ut för att tanka bilen.
DÅ säger Guldgossen:
-Jag kanske känner något nu. Det är lite trångare i halsen.
Förundersökningsledaren hade inte hunnit börja tanka ännu så jag beordrade in honom i bilen igen och sedan drog jag på hemmåt. Ja, jag körde för fort och Förundersökningsledaren påpekade att om polisen skulle få korn på mig så skulle lappen ryka men…
-Som om jag bryr mig!
Lilla Svalan ömsom grät och ömsom talade vänligt till sin storebror. Hon lovad hålla vakt över honom i baksätet men hon hade svårt att behärska sig ibland.
-Jag vill inte att Guldgossen ska dö. Jag kommer inte att få ha nåt roligt hemma då.
Guldgossen själv bara tittade på mig med allvarsam blick i backspegeln de gånger jag kikade bakåt för att se efter hur det gick med honom.
När vi kom innanför dörren placerade jag honom på en pall i tvättstugan och sprang upp och hämtade brikanyl och betapred. Han drog ett rejält halsbloss på inhalatorn och kommenterade sedan hur han kände medicinen jobba nere i lungorna.
När jag försäkrat mig om att min son var okej och inte behövde ytterligare medicinering, gick jag raka vägen till datorn och googlade fram innehållsförteckningen i Gilles bondkakor. Tack och lov för internet och välfyllda hemsidor säger jag bara. Svart på vitt kunde jag läsa att kakorna inte innehåller nötter utan bara mandel, och mandel ingår inte i listan över allergiframkallare för Guldgossen.
När jag blåst faran över för mina älsklingar vågade Guldgossen äntligen gråta. Han hade tänkt på döden och han ville inte dö, inte nu, inte innan han hunnit prova studsmattan vi håller på att spara ihop pengar till…
-För jag har verkligen sett fram emot att få studsa på den.
Vi hade ett långt samtal om döden och himlen, mina barn och jag.
Lilla Svalan oroade sig för att hon skulle få tråkigt i himlen. Eftersom vi ska vara där så väldigt länge, så kommer vi ju hinna testa alla roliga saker, och tröttna på dem, och vad ska vi göra sen då?
Jag försökte förklara att i himlen finns ingen tid. Det är ingen som säger “idag är det måndag” eller “för en vecka sedan gjorde jag det eller det”. Man bara ÄR.
Och jag tror faktiskt att hon förstod, fastän det är mer än jag själv vågar påstå att jag gör.
När vi talat färdigt säger Guldgossen:
-Jag är glad att vi pratat om det här. Det känns som om jag fått ett nytt, bättre liv.
Och så känner jag det själv också. Lilla Svalan sa i hemlighet till mig att hon inte visste vad hon skulle göra om Guldgossen dog, och jag svarade henne att det visste inte jag heller.
Jag är så glad att jag inte behöver få svaret på den frågan idag. Jag hoppas att jag aldrig behöver få veta.
Jag säger som lilla Svalan:
-Jag hoppas att Jesus kommer tillbaka och hämtar oss hem till sig medan vi alla fortfarande lever och är en familj och att vi aldrig behöver skiljas från varandra.
