Jag har suttit på toaletten och läst ikapp mig på författaren Peter Barlacks blogg och nästan somnat på toalettstolen när jag väcks ur min halvslummer av Förundersökningsledaren som ropar till mig från nedervåningen och ber mig ringa våra vänner för att höra om de vill lägga ihop med oss till en 30-åring som har kalas på lördag. (Det var en ganska lång mening!)

I rena förskräckelsen råkar jag stänga av datorn istället för att gå in på hitta.se för att leta reda på rätt telefonnummer. Sen tar det ett tag innan jag får igång minidatorn igen, kommer ut på nätet och upptäcker att vännernas telefonnummer inte finns med där. Jag ropar ner till Förundersökningsledaren och jajjamänsan, han kan numret utantill. Då hade jag ju inte behövt göra mig besväret med att starta om datorn igen innan jag ringde.

Jag ringer och är ganska sparsam med artighetsfraserna eftersom klockan är kväll. Framställningen är nästan kort i tonen. Åtminstone har jag min yrkestelefonröst inkopplad när jag frågar om de vill vara med på hopalägg till födelsedagsbarnet.

Det visar sig att de inte är bjudna på kalaset.
Det känns av någon underlig anledning väldigt pinsamt.