Menton – så heter den första franska staden vi gästar, för ett lunch- och badstopp. Idag har vi överraskat barnen och letat upp ett Mc Donald´s för focaccia i all ära, men våra svenska magar har längtat efter lite kött. Barnen lider också av en annan välkänd längtan, nämligen hemlängtan. Lilla Svalan fick en mycket grav släng av den fruktade sjuken på förmiddagen och grät hela floder av saknad efter vårt hus, vårt badkar, det svenska (läs Vänerska) sötvattnet som inte ger kväljningar vid eventuella kallsupar, och framförallt efter att förstå vad folk säger runtomkrig. Nu har hon hört bara utrikiska i två veckor (förutom när hon pratat med oss eller min Italiensyster) och det börjar gå henne på nerverna.
Just nu sitter jag i den transparenta skuggan under ett tallträd med extremt långa barr medan barnen och Förundersöknigsledaren badar på franska rivieran. Man skulle kunna tro att det inte är någon skillnad mot att bada i Italien, men det är det faktiskt. Dels finns det en aning gul sandstrand här, och inte bara sten eller svart grovkornig sand, och framför allt är inte nästan hela stranden ockuperad av privata ägarintressen. Vi försökte ta oss ett bad i Laone (eller liknande) i går kväll men där fanns bara en tre meter bred korridor ner mot vattnet för allmänheten. Resten var belagt av solstolar och parasoll för betalande hotellgäster. Hur mycket plats för en handduk tror ni det fanns på “allmänningen”?
Vi gick upp ganska tidigt (för att vara semester och familjen sömntute-Zäta) i morses och rev tältet och gav oss iväg. Natten har vi tillbringat på en riktigt dålig camping. I Italien finns över två tusen campingplatser (mot ca 800 i Sverige) och enligt Italien-systern är kvalitén inte så värst vidare. Standarden i Levanto var bara undantaget som bekräftade regeln. Faktum är att nattens campingplats mer påminde om en av kåkstäderna som utgör förort till till exempel Kapstaden, än om
drömmen om semesterparadiset. Underlaget för tältet var stenhårt packad jord, täckt av ett lager grus, föga vänligt för fötter och andra delar av kroppen som var tvugna att komma i kontakt med eländet vid läggdags. Toaletterna saknade sitsar och toapapper, det fanns inget varmvatten annat än i duscharna men där var det å andra sidan skållhett men inte reglerbart. Det fanns några få tältplatser medan största ytan upptogs av små bodar som folk hyrde in sig i. Husen var bygda av gamla husvagnar, skraltiga träväggar eller korrugerad (Hur heter det egentligen? Korrugerad, korrigerad, korrupterad…?) plåt. Jag fick leta jättelänge innan jag hittade någonstans där jag kunde slänga sopor (fanns vid utfarten, tre kontainrar med bland annat gamla solstolar, madrasser och en motionscykel i) och lekplatsen för barnen var ett pyttigt inhägnat område under tak med cementgolv, täckt av en grön nålfiltsmatta. Det var en lättnad att fara därifrån.
Guldgossen håller på att lära sig läsa kartan och nu har han hunnit bli så duktig att han lyckades hitta en grotta i närheten av vår färdväg häromdagen. På förmiddagen åkte vi dit.
Vilken upplevelse! När jag väl kommit över den smygande klaustrofobiska ångesten och skakat av mig alla fantasier om stora ormar som kunde komma krypande ur hålorna, rädslan för jordskalv som skulle begrava oss alla i bergets innandöme för evigt och känslan av att befinna sig i buken av ett gigantiskt förhistoriskt odjur, så var det fantastiskt!
Grottan var enorm, med långa gångar och rum efter rum fyllda av de mest häpnadsväckande stalaktiter och stalagmiter och pelare och saltkristaller och skulpterade kolonner med organsika runda former, böljande, svepande tappar som liknade sjögräs eller slöjor eller orgelpipor, stora runda knoppar, tunna draperier, och i ett rum var det som gigantiska gula penisar hängde ner i stora klasar från grottaket.
Naturligtvis var den guidade turen (som pågick i över en timma) på Italienska och vi förstod nästan ingenting men jag tog en av de anställda åt sidan och lyckades få veta att vi som lägst var 150 meter under marknivå och att ingången till grottan var 170 meter över markytan. 1957 hade man börjat visa grottsystemet för besökare och man hade varsamt anpassat gångarna till turister så att det fanns
trappsteg och räcken och lampor, men det mesta var orört och vi fick stränga förhållningsorder om att inte rörar något för då skulle det bli ett “intermezzo” och man fick inte röka, medföra hund eller ta kort. I grottan hade man funnit spår efter förhistoriska människor och inte fullt så förhistoriska björnar.
Nu kommer min familj tillbaka från badet och berättar om kallt vatten, varm dusch, små fiskar och brist på vågor. I vattnet var det stenbotten. Lilla Svalan fryser men är glad för hon har fått inviga sin nya bikini som vi köpte i Finale Ligure. Det är bäst jag tar hand om barnen lite…
